"Jag har alltid älskat dig" | del 3/3 |
Oj, upptäckte att jag glömt att lägga ut tredje delen av den här! Fan ta det... Aja, här är den iaf...
~~~~~~~~~
De tysta fötterna i korridoren utanför rummet överröstades av åskan, George snarare kände än hörde dem och det var därför han långsamt smög sig fram till sin dörr och öppnade den så att han kunde se ut. Cassandras dörr stod på glänt, så försiktigt gick han fram till den och kikade in.
”Cassie?” viskade han ut i mörkret, men ingen svarade. En bekymmersrynka av oro tog plats på hans panna när han drog igen dörren. Hade hon gått ner igen? Antagligen.
För andra gången den kvällen gick han ner för trappan, denna gång ett steg i taget medan han lyssnade efter liv på nedervåningen. Då och då lystes hallen nedanför honom upp av blixtarnas spöklika skin som tycktes äta upp allt mörker under den korta delen av en sekund som de existerade.
Det är bara vandrande elektroner, intalade George sig och fortsatte att gå.
”Cassie?” upprepade han när han stod med båda fötterna på hallens heltäckningsmatta. Hans ord var bara en viskning, om än fylld av längtan han inte längre kunde varken gömma eller glömma.
”Ja?” Cassandra vände upp blicken för att kunna se på sin bror genom dörrporten. Hon flämtade till då hon såg vad han hade på sig, eller snarare vad han inte hade på sig.
George gick in i köket. Han kunde inte låta bli att låta sitt ansiktsuttryck smälta till ett leende, hon var så söt, så vacker, så underbar, så förbjuden att han visste att ett enda smakprov skulle leda till att han kastades ut ur Paradiset.
”Hur är det?” Han viskade fortfarande. Det krävdes all hans viljestyrka för att inte låta blicken glida nerför systerns kropp, det var svårt att fortsätta dämpa eller förneka åtrån, ännu svårare att acceptera att den inte skulle accepteras av någon han kände.
”Det är väl bra.” ljög Cassandra som svar.
”Det ser inte så ut.” påpekade George.
Ett muller slog emot fönstren, fick glaset att skallra. Han tyckte själv att det lät obehagligt, men Cassandra såg närmast intill skräckslagen ut.
”Att jag fortfarande ska vara så harig när det kommer till oväder…” Cassandra rodnade. Faktiskt skämdes hon över sin barnsliga rädsla.
George drog efter andan och satte sig på huk vid köksbordet med blicken fäst vid hennes ansikte.
”Du vet att det inte är något farligt. Blixten och åskan kommer inte skada dig.” Hans röst var mjuk och hans leende lika lysande som blixtarna utanför.
”Det är lätt för dig att säga.” Cassandra tillät sig att snegla helt kort mot insidan av Georges kalsonger, som var behagligt tydligt blottad efter att han satt sig på huk.
George märkte inte hennes ögonkast. Han var faktiskt inte ens riktigt säker på vad han själv gjorde. Det var som om hans kropp agerade på eget bevåg när han plötsligt reste sig upp och slog armarna om sin syster, höll henne mot sin kropp. När hon satt ner var hon mycket kortare än hans 190 cm, men även om det kändes lite underligt att ha hennes ansikte mot sina magmuskler kände han att det var det rätta att göra.
Han strök över hennes hår med sin hand viskade att han var där, att hon inte behövde vara rädd, att han aldrig skulle lämna henne, och hans ord fick henne att sucka nöjt. En liten bit av sanning smög ut genom hans läppar och det fick honom att le. En oskyldig kram utdelad av en beskyddande storebror. Kanske egentligen inte den kärleksförklaring som försökte spränga hans bröst, men det var ett sätt att söka hennes närhet.
Cassandras underläpp darrade. Ett leende tog plats på hennes läppar då hon försiktigt reste sig upp för att kunna krama mjukt om hans midja.
”Du är världens bästa bror.” Hon kramade lite hårdare, pressade sig mot honom.
När ännu en blixt bröt sig fri från molnen stelnade hon till i hans famn.
”Sch…” George vaggade henne försiktigt från sida till sida. ”Du behöver inte vara rädd. Jag finns här. Du vet det.” Han böjde sig närmare henne, kände doften av henne kittla hans näsborrar. Hennes lukt var underbar, att han inte hade tänkt på det förut. Världen stod stilla. För en gångs skull kände hans sig riktigt lycklig. Om så bara då. Om så bara för att hon var rädd. Han skulle dö lycklig om han bara fick hålla henne intill sig tills morgonen grydde och solen jagade undan stormen.
Hade det inte varit precis så när de var yngre? Hade inte de båda krupit ner hos mamma och pappa när de fortfarande var små?
Han ryste av glädje då Cassandra lade sin kind mot hans bröst, hennes kind var så len mot hans hud. Han tog ett djupt andetag, önskade att den korta akten skulle pågå för alltid. Men en rädsla steg inom honom, en rädsla för att hon skulle hata honom om han pressade sina läppar mot hennes hår.
”Du borde verkligen gå och få lite sömn.” George hatade sig själv för att han bröt stunden, men han ville avbryta det hela innan han fick för sig att det skulle vara en handling av kärlek, trots att det gjorde fysiskt ont i honom när han lade en hand på vardera av hennes axlar och sköt henne ifrån sig.
Cassandra kände den skrämmande kylan som fyllde henne så snart hans värme försvann ifrån henne. Varenda muskel i hennes kropp ville till George, ville förenas med honom och dansa med honom till gryningen. Det var nära att hon sade det till honom, men istället svalde hon hårt och blinkade bort de annalkande tårarna.
”Ja. Visst.” Hon slog ner blicken och George kände att nu kunde han lika gärna dö. För hur skulle han kunna överleva när hennes hud lossnat från hans?
”Kom, jag går med dig upp.” sade han tyst. En av hans händer låg fortfarande vid hennes axel. Han kände sig som en svikare, en stor, elak svikare. Hans hand darrade då den vandrade uppför hennes hals till hennes kind där han med mjuka tag smekte henne med tummen.
”Okej?” Han försökte hålla tillbaka tårarna som hotade att komma. Hon var så vacker, men så skör och bräcklig. Han ville skydda henne från världen, hölja hennes kropp från åskan och blixten. Men det var ju omöjligt. Fullkomligt omöjligt.
Cassandra slutade att andas. I ren överlevnadsinstinkt backade hon bakåt för att komma undan hans själsligt smärtsamma beröring. Hon svor då hon slog sig i bordet. Det blixtrade igen och det fick henne att blunda och huka, som om hon förväntade sig att någon skulle slå henne. Långsamt nickade hon, fortfarande med slutna ögon så hon såg inte hur Georges blick mörknade.
Han förbannade sig själv. Smeka sin systers kind? Ja, just snyggt. Nu hade han skrämt henne. Hon trodde säkert att han var något jävla pervo. Han kände sig dum för att han faktiskt för en sekund trott, eller hoppats, att hon ville att han skulle röra vid henne som någon annan än hennes bror.
Cassandra var den som tog initiativet till att börja gå, med täcket åter vilandes över hennes axlar.
George följde efter henne i precis samma tempo, noga med att inte komma för nära. Hon skulle hata honom om han kom för nära, det var han säker på, hon skulle tycka han var en äcklig människa. Särskilt som hans blick fastnade vid hennes lår en kort stund innan den gled upp en liten bil så att den låg som fastnitad vid hennes svarta trosor.
Cassandra svalde och fortsatte att gå uppför trappan. Varför kom han inte närmare? Det var så kallt… Hon ville inget hellre än att känna hans armar omkring sig.
Utanför hennes dörr stannade hon och vände sig mot sin bror, vilket fick honom att snabbt se ner i golvet. Hennes blick fastnade vid hans mun, som hon skulle ha gjort allt för att kyssa, för att få smeka med sina läppar.
”Vi säger väl god natt här då… igen.” mumlade hon, fast hennes hjärta skrek åt henne att be honom att komma med henne. Hon skulle inte kunna somna, inte med blixten ständigt knackandes på hennes fönster.
”Ja.” sade George stelt. ”Försök sova.” Han klappade henne tafatt på ryggen, bara för att få röra vid henne en sista gång.
Cassandra flyttade vikten mellan sina ben och sneglade mot deras föräldrars sovrumsdörr, undrade kort vad klockan egentligen var. Hon bet sig i läppen innan hon åter såg upp på George. Hon nickade. Visst kunde hon försöka sova, men fan heller att hon skulle lyckas.
En plötslig ingivelse fick henne att luta sig närmare honom. George ryckte till och såg på henne. Hans blick mötte hennes. Deras ögon var så lika, talade verkligen om att de var syskon.
Knappt någon av dem hann uppfatta vad som hände då Cassandra placerade den kyss hon tänkt lägga på hans kind vid hans läppar. Två sekunder. Två underbara sekunder passerade innan de registrerade vad som hände.
Smaken av hans läppar dröjde kvar vid hennes då hon slitit sig ifrån honom och slagit ner blicken i golvet med en kraftig rodnad på hennes kinder.
”God natt.” mumlade hon innan hon flydde in på sitt rum och smällde igen dörren bakom henne. Rädslan steg inom henne. Han skulle bli så arg, så himla arg. Hon slöt förtvivlat ögonen och kastade sig på sängen. Täcket lade sig tillrätta omkring hennes kropp strax efter att hon landat på lakanen.
Blicken som hon lät vandra ut genom fönstret var tårfylld. Hon visste att det inte hade varit något smart drag att kyssa honom, för nu när hon visste precis hur de smakade skulle hon längta efter dem utan hopp om att någonsin få känna dem mot sina igen.
I ren förtvivlan kramade hon om sin kudde, men det kändes ändå så tomt. Arg på sig själv slängde hon ifrån sig kudden och sköt täcket ifrån sig så att hon kunde straffa sig själv i nattens kyla.
Lyckan rusade från Georges läppar, ner genom hans kropp, orsakade ett behagligt pirrande i hans magtrakter. Först kunde han inte röra sig, utan stod bara och stirrade på dörren. Innanför den låg Cassandra. Och hon hade faktiskt kysst honom. Det var inte inbillning. Det var hon.
Så gott som förlamad lutade han sig mot väggen mellan sin egen dörr och föräldrarnas. Föräldrarna… Vad skulle de säga? Brydde han sig om vad de skulle säga? Svaret var nej. Han ville åt den där lyckan, det där pirret.
Han tog ett steg mot hennes rum, beredde sig på att lägga handen på hennes dörrhandtag, men hejdade sig i luften.
Det kändes som om någon hällt en spann iskallt vatten över honom då han tänkte på det… Tänk om det hade varit ett misstag. Hon kanske hade snubblat, svimmat eller något lika dumt. Kanske var hon full.
Han ville så gärna tro att hon älskade honom på samma sätt som han älskade henne, men vågade han göra det?
Han bet sig i läppen och knöt handen så hårt att knogarna vitnade, men sedan slappnade han av.
Egentligen var det inget svårt beslut.
Så tyst och långsamt att George inte uppfattade det själv knuffade han upp dörren. Den gick upp utan ett ljud och släppte in honom i hennes rum, hennes yttersta mur. Tänk alla år han hade gått förbi utanför och ändå knappt någonsin gått in, det hade väl något med hans föreställning om att ens rum var något privat, en plats där man fick vara sig själv med sig själv. Och ändå fann han sig nu innanför dörren och med kroppen på helspänd. Han sköt igen dörren efter sig. Den klickade behagligt då den stängdes.
Han sade ingenting utan såg bara med bedjande blick på sin syster.
Snälla Cassie, hata mig inte för det här. Hata mig inte för att jag älskar dig. Det var precis vad han ville säga, men som vägrade falla över hans läppar som fortfarande var fuktiga efter att hennes mun lämnat honom ensam.
" Förlåt." viskade hennes röst, utan att se på honom.
George skakade på huvudet. Snälla, säg inte förlåt.
En blixt trängde in genom fönstret, kastade obekanta skuggor över Georges ansikte. Utan att säga något gick han vidare emot henne, han ville berätta att hon inte behövde vara ledsen, men hans förmåga att tala verkade vara som borblåst. Han ville berätta att hennes ”förlåt” skadade honom, att det fick honom att tveka fast han lovat sig själv att inte göra det.
Han stod inte ut med att undra längre, han brydde sig inte om ifall hon hatade honom bara han fick vara lycklig. Om han sedan gjorde henne olycklig för det tänkte han straffa sig själv, kasta sig ut från ett fönster som Julie från hans klass hade gjort i vintras eller sluka ett paket sömntabletter. Han brydde sig inte om det just nu.
Han stannade vid hennes säng, såg på henne med glasartad blick.
Cassandra sneglade mot honom. Han verkade inte vara arg. Men man kunde aldrig vara säker. Sakta reste hon sig upp.
”Är du mycket arg?” frågade hon dystert.
George svarade henne inte med ord. Istället lade han armarna om henne och kysste henne. Han hoppades att han gjorde rätt, och hans vackraste drömmar besannades då Cassandra lade sin hand vid hans nacke och smekte försiktigt hans läppar med sina egna. Hon stönade lågt och försiktigt då han efter en lång sekund släppte hennes läppar och på det sättet vägrade henne den mest underbara känslan i världen, den som fyllde henne under hans läppars beröring.
George strök en hårslinga ur hennes ansikte. Hans ansikte strålade av ett leende som brutit sig igenom hans kalla, nästan oförstående, fasad.
”Förstår du?” Hans mörkbruna ögon glittrade av tårar.
”Ja. Jag förstår. Tror jag.” viskade Cassandra hest och lade varsamt handen mot hans kind, smekte den med sina fingertoppar. Hon ställde sig på tå och kysste honom åter igen honom över läpparna.
Lycka. Pur, glittrande, guldfärgad lycka fyllde George utifrån och in. Han höll hårt om henne, rädd för att hon plötsligt skulle svepas iväg av en oväntad vind. En blixt lyste upp dem, blottade dem med sitt kalla sken. Hans kyss blev med ens mindre försiktig, övergick i en knappt märkbar vildsinthet. Han smekte sin syster över ryggen, lät sin hand leta sig upp i hennes hår, lät henne fukta hans läppar.
Cassandra besvarade honom genom att linda armarna om hans hals och smeka hans nackhår medan hon mjukt och lyckligt återgäldade hans kyssar. Snabbt lät hon kyssarna vandra nerför hans haka, ner på hans hals och tillbaka till hans läppar. Hennes hand virades in i hans mörka hår.
"Jag har alltid älskat dig." viskade George i den korta andningspausen mellan två kyssar. Och han talade verkligen sanning. Han älskade hennes hår, han älskade att hon smekte honom, han älskade hennes läppar, han älskade hennes ögon... Listan blev längre och längre ju mer han försökte att inte tänka på den. Han älskade varje födelsemärke på hennes kropp, han älskade hennes näsa, han älskade hur hon retades med honom och hur de kunde bli osams över småsaker och sedan direkt bli vänner igen.
Han förflyttade sina läppar från hennes, lät dem fara fram över hennes kinder, hennes ögonlock och ner på hennes hals, trots att han behövde böja sig ner för att göra det.
”Jag har alltid älskat dig med.” svarade hon då hans kyssar kittlade hennes halsgrop och fick det att ila i hans mage. Men snart började längta efter hans mun igen och halade in honom så att hon kunde dra tungan över hans underläpp, vilket fick honom att rysa av ren njutning. Hon fnittrade retsamt, trots att hennes ben började kännas som spagetti och det gjorde det svårt för henne att stå kvar, men hon kämpade på, hon tänkte inte ge sig innan han gjorde det.
Lyckan slog nästan undan benen på George. Hon hade alltid älskat honom. Hon älskade honom nu. Hon. Älskade. Honom. De skulle bli oskiljaktiga, de mot världen i en mörk hemlighet som ingen annan skulle acceptera.
Du och jag mot världen, tänkte han och drog med handen längsmed hennes ryggrad samtidigt som han lät kyssarna glida över hennes käklinje. Varje kyss efterlämnade ett brännmärke på systerns kropp som fick det att glittra i henne. Adrenalinet pumpade i honom, värmde upp honom, tvingade honom att fortsätta när han egentligen borde sova.
Cassandra älskade Georges händer mot hennes kropp, de var mycket varligare, mycket vänligare, än någon annan mans händer som lekt med hennes kropp. Men han lekte inte, nej han spelade henne som ett piano i blixtarnas återkommande sken. Själv gjorde hon detsamma med hans kropp, lät sin hand smeka hans bara bröstkorg.
En plötslig, oförklarlig ilska fyllde henne plötsligt. Hade han gjort samma sak med Allison i biblioteket samma dag? Vanförställningen fick henne att backa ett steg bort ifrån honom och berättade för henne att hon ville se lite mer smärta i honom innan hon kunde fortsätta.
”God natt då.” Hon vinkade och log mjukt, det var svårt att hålla skrattet borta. Egentligen var hon väl inte sur, hon ville bara se hans reaktion och det fick hon göra också.
George kunde inte dölja hur sårad han blev då hon släppte hans värme. Hans ögon gnistrade av tårar, han hade ju trott att de aldrig mer skulle skiljas åt, och synen fick nästan Cassandra att börja gråta, så hon kysste honom mjukt.
Han slappnade av, men sköt henne ändå ifrån sig.
”Skräm mig inte så där.” Han log och knäppte henne på näsan. ”Men du har rätt. Vi behöver sömn.” Det var tungt att säga det, trots att det behövde sägas.
”Jag skojade bara…” sade Cassandra hjälplöst samtidigt som två blixtar skakade huset, tätt åtföljda av åskmullret.
George blundade och kramade om henne, andades in hennes doft och fyllde sig med henne ifall han aldrig skulle se morgondagen, om deras far fick reda på vad som hade hänt rådde det inga tvivel om att han skulle strypas honom i sömnen.
Cassandra morrade.
”Ja, du kan väl försöka sova då.” fräste hon och slet sig ur hans grepp för att sätta sig ner på sängen.
George såg skuldmedvetet ner i golvet och var just på väg att vända sig om och gå då han kände hur ont det gjorde i honom. Nej, han tänkte inte lämna henne så lätt. Han hade aldrig ens kommit på tanken att sova om hon inte hade drivit så hänsynslöst med honom.
Cassandra lade sig ner och drog täcket över sig. Nu var det slut på det roliga. George skulle lämna henne ensam med blixten som hennes ända vän. Hon ville inget hellre än att dra ner honom i sängen, men hon var rädd för att han skulle bli arg och inte förlåta henne. Så istället vände hon blicken mot väggen och kurade ihop sig.
Plötsligt kände hon hur sängen sviktade och hur värme slog emot hennes rygg.
George svepte täcket om dem båda, stoppade om dem så gott han kunde.
”Förlåt, jag menade inte så.” viskade han i hennes öra och kysste hennes nacke, lät sin andedräkt kittla hennes hud. Han kysste henne på halsen, hoppades att hon skulle förlåta honom, lade sin hand på hennes lår.
Cassandra kände välbehagliga rysningar färdas över hennes hud från platserna där George kysste henne, där hanns läppar vidrörde henne. Hon vände sig om så att hon såg rakt in i hans ögon. Han var så nära. Hans andedräkt fick henne att rysa till.
Doften av hennes schampo stack behagligt i Georges näsa.
Han skulle aldrig låta henne komma undan igen. Hon skulle aldrig låta honom lämna henne. Vad som skulle hända nästa morgon spelade ingen roll, bara de fick vara varandras under natten.
|
|
|
|
