Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

(m/m) Vad betyder julafton för dig? - oneshot

När någon nämner julafton så brukar dom flesta förknippa det med glädje, julklappar, familj, förväntningar, god mat, julgodis, julgranar och tomtar, en mysig stämning.
Jag brukade också göra det. Jag brukade vakna jätte tidigt på morgonen och tyst smyga mig ner i vardagsrummet för att kolla om tomten hade lämnat några paket under den stora julgranen i vardagsrummet. Och så klart hade det legat paket där varje år, stora, små, hårda, mjuka. Och det hade alltid varit lika pirrigt att stå och titta i fönstret och vänta på att tomten skulle komma senare på eftermiddagen och dela ut paketen. Dagen gick alltid så sakta. Det var bara väntan och väntan. Mamma och pappa verkade dock inte alls tycka att dagen gick sakta utan stressade i köket med julmaten och dukningen. Men som alltid så hann dom klart lagom tills gästerna kom. Släkten alltså. Och när klockan var 3 satt vi alla samlade i vardagsrummet och tittade på kalle anka, som alla kunde utantill men som ändå hörde till.

Nu, flera år efter så var det fortfarande ungefär samma traditioner, förutom det där med att jag smög ner på morgonen för att kolla under granen. Det låg så klart fortfarande paket där, men nu stog det inte längre att dom var från tomten, utan från mamma och pappa. Och förutom att det bara var släkten som samlades i vårt hus så var även min pojkvän med sen några år tillbaks. Julafton var alltid extra känsligt för honom, och självklart så var den det för mig också. Det skulle den ha varit för vem som helst som varit med om det han varit. Det kändes inte lika pirrigt på julafton längre utan jag vaknade istället alltid med en lite sorgsen känsla. Julafton var inte lika bra längre som den varit förut. Men jag försökte alltid ha ett litet leende på läpparna ändå, för att om möjligt kunna muntra upp Jacob, lite grann åtminstone.

Men den här julen skulle bli bra.. Så bra som det gick..

2 år tidigare

Jag knäppte den svarta skjortan och såg på mig själv i spegeln. Dom bruna ögonen såg tillbaks på mig och det glittrade nästan lite i dom. Men det ju julafton. Glitter hörde till julafton.
Jag tog upp den röda slipsen som hängde på stolen och knöt den löst runt halsen, lite julig var man väl tvungen att vara i alla fall. Men förutom den röda slipsen var jag svartklädd. Den svarta skjortan och så ett par svarta jeans, även håret var svart och låg lite rufsigt. Den lite fylliga underläppen var prydd med en ring i mitten och jag hade ett leende på läpparna. Jag var glad idag.
”Aidan! Kan du komma ner och hjälpa till lite?” frågade mamma från nedervåningen.
Det var likadant varje år. Stressen med julmaten och mammas uppgivna kommentarer om att vi aldrig skulle hinna klart tills dom andra kom, och pappas försök till att lugna henne och säga att vi visst skulle hinna, att det inte var någon fara.
”Med vad?” frågade jag då jag stog i dörröppningen till köket.
Mamma vände sig om mot mig och skulle precis till att ge mig någon uppgift men så log hon istället.
”Vad fin du är! Jätte fint med den där slipsen”, sa hon och torkade av händerna på förklädet hon hade knutet runt midjan. Jag flinade lite och gick in i köket.
”Äh, tack. Vad skulle jag göra nu då?”
”Jag tänkte att du kunde garnera ägghalvorna. Dom står på en bricka i kylskåpet, det finns kaviar, rom och dill där också.”
”Och räkorna ligger längst ner”, sköt pappa in och ställde in en gratängform i ugnen.
Jag gjorde som dom sa och plockade ut allt från kylskåpet, ställde mig vid köksbänken och började fixa iordning äggen.
”Jacob kommer hit snart och byter julklapp bara”, sa jag och såg upp på mamma.
Vi hade pratat tidigare på morgonen och han hade sagt att han skulle komma vid halv 12 så att vi kunde byta julklappar. Jag hade tyckt att vi kunde ha gjort det tidigare under veckan då vi träffats men Jacob litade inte på att jag skulle kunna låta bli att öppna den tills på julafton, så nu hade vi bestämt att han skulle komma hit idag istället. Och jag hade ingenting emot att få se honom, om så bara en liten stund, på självaste julafton. När jag var klar med äggen ställde jag in brickan i kylen igen och sköljde av händerna. Jag kastade en snabb blick på klockan och insåg att Jacob borde vara här alldeles snart.

Klockan hade hunnit bli halv tolv, den hade hunnit bli tolv, tjugo över tolv. Men ingen Jacob. Julklappen jag hade köpt låg på sängen och bara väntade. Precis som jag. Väntade. När klockan blivit halv ett tog jag upp mobilen och slog numret till honom. Han kanske hade glömt. Tonerna gick fram men ingen svarade, jag lät det ändå ringa ett bra tag till ifall han inte hörde, men när mobilsvaret till slut gick igång tryckte jag av samtalet. Det var inte likt Jacob att glömma tiden, han var alltid den av oss som var i tid till allting. Den som fick vänta. Jag testade att ringa hem till honom istället men det blev samma resultat där. Toner enda tills att telefonsvararen gick igång. ’Hej du har kommit till familjen rönngren, vi kan tyvärr inte svara just nu...”
Han hade sagt att dom skulle hem till hans mormor, som alltid, men inte förrän på eftermiddagen. Och han borde knappast ha åkt dit tidigare då han inte ens gillade sin mormor. Hade aldrig gjort. Jag tog upp mobilen och ringde till honom en gång till, fortfarande inget svar. Jag visste att jag var fånig som blev orolig, det kanske hade kommit upp någonting och han inte hade möjlighet att svara bara. Men oron gnagde i mig och jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Jag satte på lite musik men jag hörde knappt var dom sjöng, jag satt och försökte rita lite i ett block men det blev bara kludd. Så när mobilen äntligen ringde, halv 3, flög jag upp från sängen och tryckte snabbt telefonen emot örat.
”Hallå?”
”Aidan..”
Rösten gjorde mig inte ett dugg lättad. Det var Jacob men han lät.. han lät inte alls som han brukade.
”Vad är det Jacob? Är du okej?”
”Nej..”
Hans tysta och korta svar gjorde mig rädd. Jacob var alltid så glad. Skrattade ofta. Hade humor.
”Vad är det som har hänt?!” frågade jag igen och hörde hur min röst höjdes lite.
”Dom.. det var halt.. dom sa att..”
Hans röst dog ut och jag hörde hur han snabbt drog efter andan. Nästan som om han inte fick någon luft. Nu skrämde han mig verkligen.
”Vad för något? Snälla Jacob, berätta vad som hänt!”
”Dom är döda..”

Jacob hade suttit alldeles tyst i telefonen, så länge att jag trodde att han lagt på, han hade inte svarat på någonting jag sagt och till slut hade han börjat gråta. Jag hade blivit helt chockad jag med när han till slut fått ur sig vad som hänt. Vilka som var döda. Han hade sagt någonting om sjukhus, någon läkare, bilen i en kurva, halt.. massa lösryckta ord men som hade gett mig en liten uppfattning om vad som hade hänt. Jag hade frågat vart han var och efter att han häftigt dragit efter andan hade han fått fram att han var hemma.

Jag hade aldrig tagit mig så fort hem till Jacob. Någon jacka hade jag inte tagit, bara kört ner fötterna i skorna och rusat till busshållplatsen. Men då det inte kommit någon buss hade jag fortsatt till fots hem till honom. Jag hade aldrig sprungit så snabbt. Jag hade dragit upp den olåsta ytterdörren och sett mig omkring på nedervåningen, men då han inte verkade vara där hade jag sprungit upp till övervåningen och in på hans rum. Och där hade han suttit. I ena hörnet av rummet med knäna uppdragna och armarna runt dom, med huvudet neråtlutat. Hela hans kropp hade skakat.

”Jacob!”
Jag sprang fram till honom och sjönk ner på knä bredvid och slog armarna om honom.
”Jacob.. gud.. jag..”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Fanns det något rätt att säga efter att någon berättat att hans föräldrar dött i en bilolycka för bara några timmar sen? Han grät inte högt, fortsatte bara skaka och gungade sakta fram och tillbaka som i trans. Jag hade kramat honom hårt och länge och till slut försökt möta hans blick. Och den skrämde mig. Hans ögon var helt tomma och det var som att han såg rakt igenom mig. Jag kände mig så chockad. Jag förstog inte riktigt. Jag hade träffat hans föräldrar senast i förrgår. Dom kunde inte.. bara vara borta.
”Vart.. har du varit på.. sjukhuset..?”
Han fortsatte se rakt igenom mig med den tomma blicken men nickade sakta.
”Dom skulle.. han sa att dom skulle klara sig!” skrek han och sen började tårarna rinna nerför hans kinder och hans hårt knutna händer började skaka igen. ”Jag.. dom..” Han fick inte fram något mer då gråten blev häftigare och han kröp ihop ännu mer i hörnet, kröp ihop som om han försökte försvinna. Och jag förstog honom. Jag hade också velat försvinna.


Det där var två år sen. Två år kan vara lång tid, men det kanske också vara väldigt kort. Ett skrubbsår kan läka på två dagar, en djupare sår kanske tar två veckor efter att man fått det sytt. Har man gjort sig riktigt illa kanske det kan ta enda upp till två år innan det läkt helt och hållet. Men ett sår som man får efter att ha förlorat någon, några. Ett sånt sår läker inte på två år. Det läker aldrig helt.
Socialen hade tagits in och dom hade tyckt att Jacob skulle bo hos någon av sina släktingar, det var ett bättre alternativ än fosterhem men Jacob hade vägrat. Han gillade som sagt inte sin mormor och han hade inte så bra kontakt med någon av sina mostrar och fastrar, inte så bra så att han kände att han ville bo hos dom. Ett tag hade det varit sagt att han skulle få bo hos oss men så hade det ändrats igen och Jacob hade fått som han ville, få bo i en egen lägenhet. Han hade klarat det förvånansvärt bra. Den första tiden hade jag i princip bott där med honom, jag vägrade låta honom vara ensam, men allt eftersom hade han klarat av det bra att bo ensam. Han var stark. Och jularna firade han alltså hos oss. Likaså andra högtider.

Eftersom jag trivdes bäst i svart så var det den färgen jag hade på kläderna den här julen med. Den svarta skjortan och ett par svarta tajta jeans som pryddes med ett svartrött-rutigt skärp som hängde lite på höfterna. Men eftersom jag fortfarande tyckte att man skulle vara åtminstone lite julig på julen så hade jag också en röd t-shirt som stack fram lite under skjortan. Men mer än så blev det inte. Jacob skulle alldeles snart komma och jag hoppades verkligen för hans skull att det här skulle bli en bra jul. En så bra jul som det gick att få vill säga. För helt bra skulle den aldrig bli för honom. Det visste jag. Det var ju på just den här dagen det hade hänt. När det plingade till nedifrån skuttade jag glatt ner för trappen och öppnade dörren. Fastän julafton inte kändes lika bra längre och att jag var ledsen för Jacobs skull så fick han det jämt att pirra till i mig. Fick knäna att kännas lite mjukare och magen lite bubblande.
”Hej”, log jag och såg på min pojkvän som stog i dörröppningen med vita snöflingor i håret.
Det svarta håret pryddes även av lite julgransglitter, som en gloria runt hans huvud. Han såg ut som en söt liten ängel. Eller liten var väl kanske en underdrift, han var ganska mycket längre än mig.
”Hej”, log han och gick in genom dörren och släppte ner en kasse på golvet innan han la armarna om mig och drog mig hårt intill sig. ”Jag har saknat dig.”
Jag la armarna om hans midja och kände hur han var alldeles kall.
”Jag har saknat dig med.”
Efter att han släppt mig tog av sig den svarta jackan och under hade han en vinröd långärmad skjorta. Jag själv hade aldrig ens burit en röd skjorta, men var det någon som verkligen var snygg i det så var det Jacob och jag fick en väldig lust att kyssa honom direkt. Även han hade svarta jeans och i hällorna satt som vanligt det breda nitskärpet. Hans vackra bruna ögon var inramade med svart sotig kajal. Dock så kunde jag se att ögonen var lite rödkantade och jag förstog alltför väl varför.
”Hur är det?” frågade jag försiktigt då han tagit av sig skorna.
Han vände sig om mot mig och log lite försiktigt.
”Det.. är jobbigt men jag vill att det ska bli en bra kväll. Vi behöver inte prata så mycket om det va?.. Det.. kommer inte att göra det bättre”, fortsatte han och leendet hade sakta försvunnit.
Jag hade inte velat göra honom mer ledsen men jag hade inte velat låta bli att fråga heller. Jag nickade bara och såg på honom.
”Nej det behöver vi inte. Och jag lovar att vi gör det till en bra kväll.”
Julafton skulle vara en bra dag. Jag skulle ordna så att det blev det för Jacob med.
”Vad snygg du är föressten”, sa jag och såg på honom igen.
Han flinade till lite och rörde vid glittret i håret.
”Jag leker lite tärna. Du kanske hellre hade velat ha en stjärngosse?”
”Tärna blir alldeles utmärkt.”

Några timmar senare hade temperaturen stigit i huset av alla personer som kommit allteftersom och det hade blivit ganska trångt i soffan under kalle anka. Men det hade varit mysigt. Det gjorde inget att det var lite trångt på julafton, så länge man var med människor man tyckte om. Mamma hade ställt fram julgodis på bordet. Både knäck, kola, ris- och ischoklad och jag hade ont i magen av allt jag stoppat i mig. Hur jag skulle kunna få i mig någon julmat visste jag inte. Jacob verkade trivas i alla fall. Han hade till och med skrattat några gånger under kvällen och den där glimten som jag inte hade sett i hans ögon sen olyckan hade faktiskt skymtat förbi en kort stund. Och det gladde mig. Hans föräldrar skulle vilja att han var glad.
”Aidan, Jacob, kommer ni och äter lite julbord nu?” frågade mamma och kom in i vardagsrummet med ett leende.

”Just ja, du har inte fått din julklapp”, log Jacob då vi en stund senare satt i sängen på mitt rum.
Jag hade helt ont i magen efter köttbullarna, prinskorvarna och allt det andra som hörde till julbordet men jag reste mig ändå upp för att hämta min egen julklapp till Jacob.
”Du har inte fått din heller”, log jag och satt mig bredvid honom igen och räckte sen fram det röda paketet.
”Det är inget märkvärdigt, men jag hade lite dålig fantasi..”, ursäktade sig Jacob och räckte mig ett paket också. Inslaget i svart papper och med rött snöre. Jag pillrade nyfiket bort tejpen och drog sen av papperet. Jag tog upp fotoramen och vände på den så att jag kunde se bilden inuti. Det var ett foto av mig och Jacob. Det var taget i år. Jag mindes den kvällen jätte väl. Ramen var svartmålad och runt om stog det med vit text i Jacobs handstil ”Det är du som får mig att vilja fortsätta andas.”
Jag såg en lång stund på tavlan och vände sen blicken mot Jacob och log.
”Tack. Det här var visst märkvärdigt..”, sa jag tyst, alldeles rörd.
Jacob log tillbaks och sträckte fram handen för att mjukt röra vid min kind.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med.”
Jag lutade mig fram mot honom och lät mina läppar mjukt pressas mot hans. Jag kände hans armar om min rygg och han särade sakta på läpparna. Våra tungor möttes och utförde någon egen slags dans. Vår egna speciella rytm. Så drog sig Jacob efter en stund tillbaks.
”Jag vill öppna min julklapp nu också”, flinade han och rev upp papperet.
”Min är inte heller så märkvärdig. Jag har tyvärr inget kvitto..”, sa jag och såg på honom när han tog upp innehållet.
”Vad är det här?..” frågade han lite undrande och såg på den svarta boken.
På framsidan hade jag ritat ett rött hjärta inramat av eldflammor. Jacob hade alltid gillat mina teckningar så jag hoppades han skulle gilla även den där bilden.
”Jag har skrivit i den.. typ.. olika grejer vi varit med om, bra grejer. Om första gången vi träffades, din födelsedag, hur mycket jag älskar dig.. och typ i mitten..” sa jag och bläddrade fram några sidor. ”Här har jag satt klistrat in lite kort och så. Och ritat några bilder. Det finns plats kvar ifall du vill skriva något eget också”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Det kanske var en fånig idèe.”
Men Jacob bara ruskade på huvudet och bläddrade leende igenom boken.
”Shiet.. det här är jätte fint.. Tack Aidan..”, log han och tryckte snabbt sina läppar mot mina.

..Du är söt när du sover..
..Jag älskar när du skrattar..
Kommer du ihåg den där gången vi tog en promenad mitt i natten i stan och det var alldeles tyst och stilla och det kändes som att du och jag var dom enda som fanns?..
Jag älskar dig Jacob, jag kommer alltid finnas här för dig..



jaa det går segt med joel/nathan och 'vi kommer klara det'. men jag fick ihop en oneshot i alla fall. om den är bra vet jag inte men ni får gärna kommentera :)
god jul :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
SoGetLost - 15 jan 10 - 10:25- Betyg:
ooooh:O önska jag läst lite tidigare, fått mer jul känsla då. riktigt bra:D:D ingen av dina huvud personer dog i slutet:D
jätte vacker och hur gulligt som helst:)
Forsätt gärna mejla:)
addictedXO - 3 jan 10 - 19:08- Betyg:
awww blev fan tårögd! fyfan va gulligt :o
EMORAiNBOW - 23 dec 09 - 15:00
Åh! Jättefin och jättemysig var den här söta lilla berättelsen! 8D Sorgligt det där i mitten... har fortfarande lite ont i hjärtat, men det kändes bättre sen när jag fick läsa att det löst sig till det bästa för Jacob.
Du skriver så fint och mysigt och åh! God jul på dig också :)

Skriven av
ilenna
23 dec 09 - 14:42
(Har blivit läst 228 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord