(M/M) joel och nathan del 11 (before) |
kort del och den är väl inte jätte bra. men det är en del i alla fall
”Vart gör det mest ont?” frågade jag ängsligt och försökte få ögonkontakt med honom.
”Hela magen..”, gnydde han och kröp ihop som en boll och vred på sig åt sidorna.
Jag visste ingenting om magont, mer än att om man tog en alvedon så brukade det bli bättre. Jag såg stressat på honom och reste mig sen upp.
”Jag hämtar mamma, jag kommer snart.”
Jag skyndade mig ut från rummet och sprang nerför trappen.
”Mamma!”
Jag hittade henne i vardagsrummet och såg stressat på henne.
”Nathan är jätte mycket värre, han har jätte jätte ont.”
Mamma såg oroligt på mig och reste sig upp.
”Oj vänta så följer jag med dig upp.”
Vi gick upp till mitt rum och Nathan låg fortfarande ihopkrupen till en boll och vred sig av och an. Mamma gick fram till sängen och satt sig på kanten.
”Nathan..”, sa hon för att påkalla hans uppmärksamhet. ”Vart är det du har mest ont?”
Jag avundades att hon kunde låta så lugn när jag själv hade känt mig helt panikslagen. Nathan skakade bara på huvudet och gnydde till igen.
”Det gör så ont..”, sa han och jag hörde att han var nära till tårarna.
Mamma tog mjukt tag i hans ena arm och lyckades vände honom mot sig. Det gjorde ont bara utav att se hans ansiktsuttryck. Hon la handen mot hans panna.
”Men vännen, du är ju alldeles kokhet. Jag tror det är bäst vi tar dig till sjukhuset. Det kanske kan vara blindtarmen”, sa hon lite fundersamt.
Jag bet mig i läppen och såg på dom.
”Ska jag ringa ambulans?” frågade jag oroligt.
”Nej jag tror det går fortare om vi tar dit honom själv. Det är säkert det dom kommer säga att vi ska göra ändå.”
Sjukhuset låg bara någon minuts bildfärd ifrån oss så hon hade antagligen rätt i att det skulle gå snabbare.
”Nej.. jag vill inte röra mig”, sa Nathan ynkligt och vände sig mot väggen.
”Det går bra, du får lägga dig direkt i bilen, vi åker till akuten så får dom undersöka dig”, sa mamma och strök honom över armen, något som hon brukade göra när hon var orolig för mig också.
”Kommer du och hjälper mig Joel?”
Efter en stund hade vi lyckats få ut Nathan till bilen och han låg i baksätet med knäna uppdragna mot bröstet och med en filt över sig. Jag satt bredvid och strök honom hela tiden över ryggen.
”Du kommer snart bli bättre”, sa jag tröstande men såg hela tiden oroligt på honom.
”Joel, har du numret till Nathans föräldrar? Vi borde ringa dom”, sa mamma ifrån framsätet.
Jag nickade och tog fram mobilen ur fickan och ringde snabbt hem till Nathan. Det gick flera signaler med ingen svarade.
”Har du din mobil Nathan?” frågade jag och strök honom över ryggen igen.
Jag hade inte hans föräldrars mobilnummer. Han skakade på huvudet och gav ifrån sig ett smärtsamt ljud igen.
”Okej.. vad har din mamma för numm..”
”Joel..”, pressade han fram och jag såg hur han sträckte fram handen som han tidigare haft pressad mot magen. ”Det gör så ont..”
Jag tog snabbt tag i handen och kramade den hårt.
”Det går bra älskling, vi är snart framme”, sa jag och såg ledset på honom.
Hans hand var alldeles kallsvettig och han var helt färglös i ansiktet. Jag hade så gärna velat kunnat hjälpa honom. Mamma svängde in på parkeringen till sjukhuset och parkerade så nära det gick. Hon stängde sen av bilen och öppnade dörren till baksätet.
”Jag förstår att det är jobbigt, men det går bra”, sa hon till Nathan när vi hjälptes åt att få ut honom ur bilen. Jag la snabbt hans arm om mina axlar och vi började sakta gå mot akutavdelningen. Nathan sa ingenting utan såg bara framåt med ett plågat ansiktsuttryck.
När vi väl kommit in på akuten gick allt väldigt fort. Nathan blev lagd på en säng och inkörd till ett undersökningsrum. Efter att läkaren klämt lite på hans mage och tagit febern så var det konstaterat att han hade blindtarmsinflammation. Som vi trott.
”Kirurgen är klar att ta emot om ungefär 10 minuter. Men det skulle verkligen vara bra ifall vi kunde få tag på dina föräldrar först”, sa läkaren.
Mamma hade fått mobilnumren av Nathan och försökt få tag på föräldrarna flera gånger medans han undersöktes, men utan resultat. Nathan visste inte ens vart dom var.
”Tyvärr så får jag inget svar”, sa mamma och såg på läkaren och kastade sen en blick på Nathan.
”Men skit samma, ni får mitt godkännande, det är min kropp..”, sa Nathan och vred på sig igen.
Läkaren nickade och kollade någonting på sin sökare.
”Jaa, det ser ut som att vi får göra så ändå. Efter att du kommit in till kirurgen så kommer du att bli sövd och efter det börjar vi operera”, förklarade läkaren.
Nathan nickade och höll stenhårt i min hand där jag stog bredvid sängen.
”Tar det lång tid?” frågade jag oroligt.
”Det beror helt på hur komplicerad operationen blir. Men ungefär 45 minuter brukar vara det vanliga.”
Jag nickade och rörde försiktigt vid Nathans kind.
”Det går bra”, sa jag tyst och Nathan fick faktiskt fram ett leende.
”Just det, så se inte så jäkla rädd ut”, sa han och flinade men gjorde sen en smärtsam grimas.
När dom 10 minuterarna gått och Nathan skulle rullas iväg lutade jag mig ner och pussade honom snabbt, jag såg läkarens något förvånade blick i ögonvrån men brydde mig inte om det.
”Vi ses snart.”
Nathan nickade och tryckte sen händerna mot magen igen. Jag följde honom med blicken enda tills han försvunnit in i operationssalen.
Jag satt som på nålar på stolen med den gula fula sittdynan. Det hade gått 40 minuter men det kändes som flera timmar. Ibland var det helt tyst i korridoren och då var det enda som hördes den stora tickande klockan som satt i taket, och ibland så var det fullt liv då folk kördes in i olika salar i sängar, läkare snabbt gick förbi, sjuksystrar med skrivplattor i händerna, och någon kirurg klädd i blåa eller gröna kläder och handskar enda upp till armbågarna. Mamma hade gått ut för att försöka få tag på Nathans föräldrar men det var fortfarande inget svar, och så hade hon ringt pappa och berättat vart vi var.
”Borde han inte vara klar nu?” mumlade jag.
”Det kanske tar lite längre tid, men han kommer nog alldeles snart”, sa mamma.
”Det kanske har blivit något fel..”, sa jag och såg oroligt mot dörren. Det kanske hade blivit en jätte komplicerad operation så att dom var tvungna att ta in fler kirurger och en massa.. något kanske gick jätte fel.
”Nej det går säkert jätte bra. Lugna dig Joel. Dom gör sådana här operationer jätte ofta”, log mamma och tog tag i min hand. Om hon sa det för att lugna mig eller om hon verkligen menade det visste jag inte.
Jag bet i vanliga fall inte på naglarna men nu hade jag snart bitit enda ner till nagelbanden, men jag kunde inte bara sitta och inte göra någonting. Jag klarade inte det. Jag reste mig upp från stolen och började gå fram och tillbaka i korridoren. Jag hatade redan färgen på väggarna. Beiga tråkiga kalla väggar med lika tråkiga och intetsägande tavlor. Och så alla dörrar som såg likadana ut. Vita med silvriga handtag och så svarta siffror som visade ifall det var dörr 1 eller 20. Nathan var i rum 10. Jag såg hela tiden mot just den dörren och försökte till och med med tankekraft för att få den att öppnas. Jag kände ingen som fått blindtarmen förut men jag trodde inte att det var en så riskfylld operation i alla fall. Det måste ju vara farligare att operera hjärtat eller hjärnan liksom. Men trots det var jag jätte orolig.
Så äntligen rullades en säng ut från rum 10 och läkaren som pratat med oss kom gående i vår riktning samtidigt som en kvinna rullade vidare Nathan mot ett rum.
”Operationen gick väldigt bra, det tar en stund till innan han vaknar så ni kan få vänta i hans rum, men som sagt var operationen väldigt lyckad och han ska må bättre nu”, log läkaren och visade oss sen till Nathans rum.
Jag skyndade mig fram till sängen så fort han öppnat dörren och tog försiktigt tag i Nathans hand. Han hade en av sjukhusets pyjamasskjortor på sig och hans lugg låg klistrad ner i ansiktet. Mamma pratade lika med läkaren och satt sig sen på en av stolarna i rummet, vilket jag var tacksam för, jag ville få lite egen tid med Nathan även om han inte var vaken.
”Hör du mig Nathan?”
Jag kramad om hans hand igen och såg på hans vackra ansikte.
Rummet vi befann oss i var lika tråkigt som korridoren. Tråkiga kalla färger, trista gardiner, tavlor som man inte såg vad dom föreställde och en vit lampa i taket. Allt var så vitt. Det enda som gav rummet lite värme var Nathan. Så plötsligt kände jag hur Nathan kramade tillbaks min hand. Hans ögonlock ryckte till lite innan han öppnade dom.
”Hej”, sa han hest och log mot mig.
”Åh hej! Hur känns det?” frågade jag och kramade hårt hans hand.
”Trött..” sa han tyst och slöt ögonen igen.
”Åh, jag förstår det. Men operationen gick bra. Du har inte ont nu va?” log jag.
”Jo, det gör ont.. men inte på samma sätt”, sa han och fortsatte blunda.
Jag hörde mammas steg i rummet och en stund senare stog hon bredvid mig.
”Dom har ju operarat dig i magen nyss så det är inte så konstigt att det är ömt”, sa mamma och rörde lite snabbt vid hans axel. ”Du ska se att du snart mår bättre.”
”Jag mår illa”, mumlade han till svar och såg på mig igen.
Jag tyckte så synd om honom. Jag vill bara att han skulle må helt bra. Dörren öppnades igen och samma kvinna som skjutsat in Nathan i rummet kom fram till oss.
”Vad bra att du har vaknat Nathan”, log hon och skakade sen hand med både mig och mamma.
”Therese, narkosläkare.”
Hon vände blicken mot Nathan igen.
”Hur känner du dig? Lite sömnig än?”
Nathan nickade.
”Och illamående. Och törstig.”
Hon log lite och nickade.
”Det är vanligt med illamående efter att man varit sövd. Men det kommer gå över om ett tag. Men du ska nog vänta lite med att dricka tills illamåendet lagt sig”, sa hon. ”Du kommer känna dig lite öm i magen några dagar, så det är inget farligt. Och det kan vara lite jobbigt att äta och dricka i början. Sen får du komma hit om en vecka så tar vi bort stygnen.”
Nathan nickade igen.
”Men. Men den är helt borta nu? Blindtarmen.”
”Jaa den är helt borta, så den kan inte besvära dig något mer nu”, log hon. ”När du känner dig piggare så är det fritt fram att åka hem. Och så hör du av dig ifall du skulle bli sämre”, sa hon och skakade sen Nathans hand också även om hans arm låg slappt mot sängen.
”Tack”, sa han med lite skrovlig röst och slöt sen ögonen igen.
Läkaren lämnade rummet och mamma såg på Nathan.
”Sov lite till du. Vi väntar här”, log hon.
Nathan sträckte sig efter min hand och jag kramade om den igen.
”Jag älskar dig”, log jag och stog kvar vid hans säng enda tills han verkat somna igen.
Efter det släppte jag försiktigt handen, men bara för att hämta en stol och sen sätta mig bredvid hans säng igen. Det var ovanligt att se honom i sjukhusskjortan, den var så ljus och stor till skillnad på hans egna kläder. Jag drog upp det tunna täcket över honom och tog sen tag i hans hand igen. Jag hoppades att han skulle känna den i sömnen.
”Jag går och köper lite kaffe, vill du ha något?” frågade mamma och reste sig upp.
Jag skakade bara på huvudet.
”Nej det är bra, jag väntar här.”
Två timmar senare var vi på väg ut från sjukhuset och Nathan försökte få tag på sina föräldrar. Precis innan vi var framme vid bilen verkade dom svara. Nathan stannade till och förklarade var dom hänt och att han var på väg hem nu. En lite irriterad rynka dök upp i hans panna medans han höll telefonen mot örat.
”Ursäkta mig, det var verkligen inte min mening. Ta all tid du behöver. Visst bra”, muttrade han och tryckte sen av samtalet.
”Vad sa dom?” frågade jag försiktigt.
Han suckade.
”Alltså mamma är helt otrolig ibland. Pappa var på kontoret och jobbade och hade tydligen inte koll på mobilen, och mamma hade varit på massage och hon sa att det hade varit jätte pinsamt när mobilen börjat ringa flera gånger ifrån hennes jacka. Vad fan, ska jag be om ursäkt för att jag fick åka till sjukhuset eller?! Om det ringer så många gånger kunde hon väl ha ursäktat sig till den jäkla massören och gå och svara!”
Jag såg häpet på honom. Nog för att jag visste hur Nathans föräldrar kunde vara, men jag förstog inte hur hon kunnat säga något sånt efter att han sagt att han nyss hade opererats. Det kunde ju ha varit något mycket allvarligare än blindtarmsinflammation också. Jag la armarna om honom och kramade honom hårt.
”Bry dig inte i henne”, sa jag och släppte honom sen.
Han log lite mot mig och vi fortsatte till bilen och satt oss.
”Är din mamma hemma?” frågade mamma.
”Hon var på väg hem nu. Men om det är okej så följer jag gärna med hem till er istället”, sa han. ”Och tack för allting.”
Mamma såg lite oroligt på honom i backspegeln.
”Självklart är det okej för mig, men vad säger din mamma då?..”
”Hon tycker nog bara det är skönt, då har hon tid att uträtta lite fler ärenden”, sa han sarkastiskt.
Mamma startade bilen och började åka hem mot oss.
”Okej du behöver inte tacka, det var väl självklart att vi tog in dig till sjukhuset när du behövde. Det är skönt att du är frisk”, log hon.
Nathan hade inte tyckt att han behövde lägga sig utan hade istället velat spela lite x-box men jag hade protesterat och till slut kunnat bädda ner honom i sängen.
”Du behöver vila”, sa jag bestämt och la handen mot hans panna. Det kändes inte som att han hade feber längre i alla fall.
”Men jag har redan vilat. Flera timmar på sjukhuset, kommer du ihåg?” flinade han.
”Jaa men du behöver vila mer ändå”, sa jag, utan att egentligen veta om han verkligen behövde det. Men det lät bra. Och jag ville inte att han skulle bli sämre igen. Kroppen måste ha haft det jobbigt.
”Okej men då får du vila med mig”, sa han och makade åt sig lite i sängen.
Jag log mot honom och kröp sen ner bredvid och lutade försiktigt huvudet mot hans axel. ”Gör det mycket ont i magen?” frågade jag tyst.
Han skakade på huvudet.
”Som ett stort blåmärke typ. Men det är ingenting jämfört med hur det kändes innan”, sa han och det såg ut som att han ryste vid bara tanken. ”Vi skulle ha frågat ifall dom kunde ha opererat bort din samtidigt”, flinade han. ”För den gör väl ingen nytta liksom? Och jag vill inte att du någonsin ska behöva ha så där ont”, sa han och la armen om mig.
Jag flinade lite och såg på honom.
”Jag tror inte dom skulle ha gått med på det, men det var en snäll tanke.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | youusuuck - 6 jun 10 - 14:16- Betyg:  | dom är så otroligt söta!
älskar dom verkligen!
mejla? <3 | | WalkingTheDemon - 16 dec 09 - 22:03 | | aw :) | | NeMriA - 14 dec 09 - 18:45 | | slfhdkg o.o uhuh, knark <3 | | chicada - 14 dec 09 - 16:42- Betyg: | | Naw, sötisar! Jättebra som vanligt;) | | SoGetLost - 14 dec 09 - 15:59- Betyg: | super duper bra:D:D super gulliga:D:D
mejla nästa:D | | Pumisa - 14 dec 09 - 15:56- Betyg: | | jättebra :D | | xSuperCookieDuck - 14 dec 09 - 15:42- Betyg: | Teehee! ^^
Jätte bra! :D |
|
|
|
