Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Du har fortfarande cancer"

Jag har fått många mail med frågor om jag fortfarande lever, eller om cancern besegrat mig, snott mitt liv. Men nejdå, här sitter jag och lever. Om du vill veta vad tusan jag snackar om så kan du läsa början på denna s.k. novell, som egentligen är lite av min livshistoria. Så kan du läsa verkat jag döpt till ”Du har cancer”. Tack för att ni bryr er, ni var ett mycket stort stöd ska ni veta, mina vänner orkade inte, men det gjorde ni. Kärlek till er!

…. om han bara ringer så hoppas jag att vi i alla fall kan vara vänner, Men han har fortfarande min kärlek.

Cancern tog som jag redan skrivit tag i mig igen, den bet så hårt tag i min kropp men också hela mitt sinne. Jag kände ingen livslust alls och jag var beredd att dö, begravas. Men jag vågade aldrig säga det till någon, och frågan är om jag verkligen ville det? För egentligen ville jag inte dö, jag ville leva mitt liv. Uppfylla mina drömmar. Jag ville vara ett stöd för andra i samma situation. Jag började skriva, jag skrev dikter, noveller, till och med romaner. Det räddade mig från att tyna bort.

Det fanns också något annat som gjorde att jag inte alls ville släppa taget. Kärlek, jag hade två stycken i mitt rum på sjukhuset många timmar om dagen, de slösade bort sitt liv på att sitta bredvid mig, kolla på mig när jag återigen tappade mitt hår, spydde upp galla och grät. De satt där och såg hur min livslust sögs ut ur mig. Men detta kom jag inte på förens min bror kom in gråtande till mig en dag, jag såg hur hans ögon var förstörda, och samtidigt så livslösa. Det var då jag kom på det

Min cancer suger inte bara livslusten ur mig, den gör så att jag tar den från de jag älskar

När jag fick den uppenbarelsen så visste jag, att jag inte kunde ge upp. Jag ville fortsätta kämpa, för deras skull. Det gjorde jag, och när mitt sinne väl hade bestämt sig för att leva vidare så ville hjärtat det. Och när hjärtat tillfrisknade så började kroppen sakta men säkert bli friskare. En månad efter det att jag fått den tankeställaren så kom min underbara lillebror in i rummet. Han kinder var rödrosiga och han hade ett leende på läpparna det där underbara leendet som jag tog ifrån honom. Han förklarade lite blygt för mig att han hade med sig någon som han ville att jag skulle träffa, hon hette Linda och var hans första seriösa flickvän. Den första jag fick träffa. Jag kände hur det pirrade till i min mage, hur länge hade jag inte drömt om det? Att få se min bror vara kär, se honom uppleva den där underbara känslan.

Linda var helt underbart trevlig. Hon och min bror kom dit tillsammans flera gånger i veckan, hon blev lite av en lillasyster för mig. En ny vän. Alla dessa små, men otroligt viktiga besked fick mig att kämpa starkare emot cancern. Och när jag såg att alla i min närhet också började bli starkare så kämpade jag ännu mer.

Jag ska nu berätta om en dag jag minns extra tydligt, en dag som jag mådde hyfsat bra och satt och skrev lite på min laptop som jag fått av min morbror. Hans mamma kom in i mitt rum, hans vackra och trevliga mamma. Hon såg smalare ut, hon hade ett svagt leende på läpparna och hälsade på mig lite blygt, hon hade aldrig tidigare betett sig blygt emot mig. Men jag visste varför, det senaste året hade de flesta varit blyga emot mig, nästa inte ens vågat röra mig. Vissa hade ju inte ens velat vara i samma rum som mig. Hon gav mig en lätt kram och frågade sedan lite saker som rörde cancern. Hon är ju sjuksköterska och förstod allt jag sa till henne. Hon frågade om mina vänner varit där och såg besviken ut när hon hörde att de slutat komma. Varför ser hon så besviken ut, han kommer ju inte heller. Kommer jag ihåg att jag tänkte för mig själv. Jag frågade hur det var med henne och efter ett tag vågade jag fråga hur det var med honom. När jag frågade det sista så såg jag smärta skymta förbi i hennes ögon. Hon kollade sorgset på mig och jag anade det värsta. Kanske hade han inte slutat komma? Kanske hade han dött?

Men nej, det hade han inte, och det var tur det. För de hade jag inte klarat. Egentligen var vi ju fortfarande tillsammans, han hade ju inte dumpat mig. Men jag antar att frånvaron var ett slags sätt att göra det enkelt för sig. Hon tittade mig djupt in i ögonen samtidigt som hon berättade att han inte alls mår bra. ”Allt han gör om dagarna är att vara i skolan, plugga, äta och sova”. Förklarade hon, men han gör en sak till. Han skriver brev, till dig. Som han aldrig skickar, istället förvarar han dem i en box under sin säng. Jag vet att han kollar på dem varje dag. Han har till och med satt frimärken på dem. Så jag konfronterade honom om detta och informerade honom om att jag skulle ta med breven till dig idag, först protesterade han. Men när han fått höra mina argument så gick han med på det. ”Så Amanda, snälla läs dem, så att du vet att han aldrig menade något illa” Bad hon. Hon gav mig hans brev, och reste sig upp för att gå. Men jag hade skrivit ett brev jag med, som jag gav till henne. Hon sa att hon skulle ge dem till honom och försvann sedan ur rummet.

Resterande timmar av den dagen läste jag breven. Inte ens när mamma ringde och förklarade att hon och min bror var tvungna att göra annat under dagen blev jag ledsen. Jag var försjunken i breven. Alla lika fina, smärtsamma. Det var sant som hon sagt, han mådde inte alls bra även om han försökte dölja det för de i sin närhet.

”Jag är ett svin jag vet det kära Amanda. Här sitter jag och tycker synd om mig själv medan du tynar bort i en sjukhussäng. Jag vet att du har blivit inlagd igen, för jag ser dig aldrig i matsalen med din klass eller någon av dina andra vänner. Jag saknar ditt vackra ansikte och dina fina ord, jag saknar din hand i min och din perfekta min emot min. Jag saknar varenda del av dig. Jag skäms, jag vågar inte gå till dig, vågar inte vara så självisk. Du har säkert kommit över mig, och jag vill inte förstöra det. Jag älskar dig, för alltid.”

Allt han skrev var så äkta, så underbart. Breven blev lästa en gång varje dag. Men jag vågade aldrig ringa honom. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Men tiden gick och jag kände mig bättre och bättre för varje dag, för varje gång jag läste hans brev. Och så en dag kom en läkare in i mitt rum, min absoluta favorit och kollade på mig med ett svårtolkat ansiktsuttryck. Och han sade

”du har fortfarande cancer”

Smärtan stack inom mig som nålar, skulle jag aldrig bli av med skiten? Skulle jag aldrig få återgå till mitt rum? Min skola, mina vänner? Han harklade sig och fortsatte.

”Men den är under kontroll”

Han retsamma flin smittade av sig och jag kände lyckan spridas inom mig, för jag visste att nu var det slut. Nu skulle jag få åka hem till mitt rum, mina vänner och min skola.

Jag hade vunnit


Orkade ni läsa ända ner hit? Duktigt av er ;) Det kommer lite delar till, bland annat hela brev från honom. Sen ska ni få veta hur det gick, med skolan, vännerna och min familj. Allt kommer att komma ganska snart, kanske redan idag. Eller imorgon. Tack för att ni orkade, och tack för att ni bryr er! <3
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
amandisa - 8 dec 09 - 16:19- Betyg:
kämpa på
du kan klara det
om jag kan förhindra någons död, så gör jag det
jag hjälper min kompis nästan varje dag, hon har det inte heller lätt i livet
bara kämpa på, du är stark
det finns folk som klagar på att dom inte har till exempel pengar
lycka kan inte köpas av pengar
det kan hjälpa en på traven
men inget mer
kämpa för dig själv
och för din familjs skull
jag önskar dig all lycka
Toker - 6 dec 09 - 20:57- Betyg:
Var har du fått all din styrka igenom flicka? :)
Sjuktbra för övrigt, och starkt, rakt in i hjärtat
Mylifeisamess - 6 dec 09 - 19:31- Betyg:
Jag skulle kunna säga "been there, done that" Men det gör jag inte. För vad du gått igenom går inte att beskriva med ord. Jag hade alltid mina vänner där, medan du fick gå igenom det utan dem.

Jag beundrar dig, ser upp till dig
och om det händer mig igen, kommer jag att tänka på dig
frejsan - 6 dec 09 - 19:07
Du är så stark! Och skriver så bra! Man blir verkligen fängslad!
aspiration - 6 dec 09 - 18:39
åh jag fastnade. det var vackert och livligt på något vis..!
kiww - 6 dec 09 - 16:11- Betyg:
Åh, jag verkligen sögs in i din historia. Jättefint skrivet, tycker att du är sjukt stark. Du kan väl mejla när nästa del är ute om du vill?
saraarbast - 6 dec 09 - 16:05
Åh, jag vill bara läsa mer, mer och mer.
men samtidigt inte eftersom jag inser att detta är din verklighet,
inte bara någonting du har hittat på.

Jag är imponerad av dig och jag ser upp till dig, att du är så stark är otroligt.
SickOfThisShit - 6 dec 09 - 15:40- Betyg:
Åh, vad du fångar mitt intresse, jag är sjukt intresserad av dig nu (inte på det sättet, utan som person, vän xD)

Tummen upp x100000000000
ifIenduphappy - 6 dec 09 - 15:15- Betyg:
Jättefint skrivet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Du är stark. Väldigt starkt. Jag kommer läsa alla delar. Undebart
Sickness - 6 dec 09 - 15:04
Vid närmare eftertanke tror jag det kommer två delar till, ett med lite delar ur de underbara breven och ett med hur det är nu, hur allt blev tillslut

Skriven av
Sickness
6 dec 09 - 15:02
(Har blivit läst 411 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord