Mörkerpojken *oneshot* |
Mörkret låg runt den smala kroppen som en svart mantel av kyla. Hans andedräkt blev till en ljus dimma då gatlyktans ensamma, flimrande sken trängde igenom den. Med sorgsna, mossgröna ögon följde han sitt vita spöke som steg upp mot den stjärnbeströdda himlen. Tankspritt lät han huvudet gunga från sida till sida så att det spretiga, svarta håret kittlade ömsom hans bleka panna ömsom hans kinder. Ett lättvindigt leende lyste upp hans välformade läppar, avslöjade två rader med perfekta, vita tänder. Trots vemodet i hans hjärta kunde han inte låta bli att känna sig belåten, natten låg framför hans fötter och blottad inför hans skarpa blick. Med den tanken i sinnet andades han ut, stoppade händerna i fickorna och började gå längsmed innerstadsparkens grusgång. Ljuset från gatlyktan strök över hans ansikte då han rörde sig under den innan han återvände till mörkret som omslöt den sovande staden och höljde den i midnatt.
Ett skratt fick honom att stanna upp och betrakta samlingen människor som stod under nästa ljuskägla. Blicken han betraktade dem med var genomträngande likgiltig. Han såg att de tillhörde det vackra folket, de där långa killarna och kortare tjejerna med antingen stora, bulliga jackor eller bara t-shirts. De där som högt bad om cigaretter mitt under lektionen och skröt om hur många gånger de spytt samma helg. De som aldrig kunde se någon som han själv, om det inte var för att flina nedvärderande eller be honom att sluta stirra.
Han tog ett djupt andetag, sög in auran av rök, lukt och svek som draperats omkring ungdomarna, de formligen osade av alkohol och värmen som kommer av illusionskapad attraktion. Det var med försmädlig fascination i blicken som han fortsatte att bedöma gänget. Tänk så lite man kunde förstå ändå. Hans kattlika ansikte sprack upp i ett hångrin då han lyssnade till deras prat om alla världens oväsentligheter, såsom sportresultat, klädmärken och olikfärgade skosnören.
Plötsligt tystnade de. Den längste och blondaste av killarna sneglade över axeln innan han knuffade till sin rödhårige vän, vars armar var bara trots den kalla höstkvällen. De båda skrattade och vände ryggen åt de övriga fyra, som nyfikna och småfulla kikade fram bakom deras breda ryggtavlor för att se vad som stod på.
”Ville du något?” Den rödhåriga ställde sig bredbent med armarna i kors framför deras unga åskådare.
Pojken lät sitt flin glida undan och ersättas av en övergripande oförståelse. Han lade huvudet på sned och såg på dem, utan att backa undan från de betydligt längre och kraftigare unga männen.
”Han ställde en fråga.” påpekade den blonda snäsigt. Deras vänner gled gradvis fram inom synhåll, gatlyktornas sken bildade glorior i deras hår. ”Tänker du svara eller?” Hans jacka var så tjock att man knappt kunde se de kraftiga handrörelserna han förstärkte sina ord med.
Pojken sade fortfarande inget. Månen kikade fram bakom ett moln och bildade en reflektion i hans ovanligt gröna ögon så att de för en kort sekund blixtrade innan natthimlens rundel ännu en gång doldes bakom de mörka slöjorna vars kanter färgades spökligt vita av månskenet.
”Varför säger du inget?” Rödtotten tog ytterligare ett steg mot pojken, som inte ens blinkade vid närmandet.
”Låt honom vara, Dan.” En kort flicka med långt, vågigt, brunt hår och en rejäl, råttfärgad utväxt tog tag i den kortare av de båda killarnas axel.
Den rödhåriga Dan fnyste och skakade av sig hennes hand, utan att släppa pojken med blicken då han gick allt närmare.
”Grönöga!” röt han med ett ansikte vars färg blev allt likare hans hårs. Pojken hostade då han kände den äldres kraftigt alkoholhaltiga andedräkt. ”Nu var du inte så tuff längre.” Dan flinade belåtet, tydligen hade han misstagit pojkens ovilja gentemot alkoholen för rädsla.
”Nä, nu är du inte så tuff.” tillade snabbt hans långa, blonda vän.
Pojken lyssnade inte på dem, hans uppmärksamhet låg vid flickan med det långa håret. Under tystnad betraktade han hennes alldagliga, och kraftigt översminkade, ansiktsdrag.
Tydligen besvärad skruvade hon på sig och försvann in bakom den tredje av killarna, tjock och snaggad var han, för att komma undan den svarthåriga pojkens stora, genomborrande ögon.
”Grönöga, sluta stirra.” Irriterat ställde Dan sig i vägen för pojkens synfält.
Utan att låta sig skrämmas mötte pojkens gröna ögon Dans blodsprängda blick. En månblixt for genom det gröna, fick Dan att rygga tillbaka. Förvånad över sin egen reaktion kunde han först inte göra något annat än att försöka blinka iväg förhäxningen som för en kort sekund legat över honom.
”Jävla tattare!” Det var inte Dan som talade, utan hans blonda vän som föst armbågat den rödhåriga ur vägen för att sedan placerat händerna på pojkens axlar och knuffa till honom så att han stapplade bakåt på parkens grusgång.
”Håll dig utanför det här, Felix.” fräste Dan åt blondinen. Snabbt vände han sig mot pojken igen. ”Bara stick härifrån!” I en yvig gest kastade han ifrån sig den tomma ölburken han dittills envist hållit fast vid.
Fortfarande med någon form av barnslig förvåning målat i ansiktet följde pojken burken med blicken då den seglade genom luften och med ett skramlande slog ner utom synhåll. Pojken blinkade och förflyttade blickfånget från mörkret bland buskarna och träden till sina egna händer. Han vred och vände på dem då han sträckt ut dem framför sig, betraktade dem med milt intresse.
Det blev droppen för både Dan och Felix. I unison, kemiskt påverkad vrede kastade de sig mot deras svarthåriga, nyutnämnda fiende.
Pojken flämtade till då en knytnäve slant mot hans axel och ännu träffade honom i magen, tvingade andan ur hans lungor och vek hans kropp dubbel.
Med knutna nävar och muskler som skälvde av adrenalin backade tonårspojkarna undan från honom. Felix ljusa lugg som han så omsorgsfullt strukit ur ansiktet hade fallit ner framför hans ögon, Dans andhämtning var redan tung.
Pojken höll sig om magen och försökte, utan att göra särskilt mycket väsen av sig, att återfå andan.
”Är du redan körd?” Felix flinade i ett försök att inte avslöja hur skakad han var av den okända pojkens uppenbara lugn.
”Dan, Felix, lägg av! Han är bara en liten pojke, låt honom bara gå.” En ljushårig flicka med gnistrande blå ögon stapplade fram från sin tidigare åskådarplats bland sina vänner. Bakom henne följde den brunhåriga flickan som tidigare fångat pojkens uppmärksamhet, hennes kinder var rödnupna av köld och förlägenhet.
”Håll dig utanför det här, Jenny.” Dan såg inte på henne då han slog ut med sin bara arm så att den träffade blondinen, Jenny, över näsbenet. Ett högt krasande fyllde natten, ackompanjerades av hennes skrik då hon föll bakåt. Brunetten försökte ta emot henne, men styrkan var inte tillräcklig och hon föll bakåt då väninnans tyngd slog omkull henne.
”Danny!” Nu var det den tjocka killens tur att bryta in. Han såg argt på de båda andra. ”Vafan gör du?” Tillsammans med den tredje tjejen sprang han fram till Jenny och brunetten för att hjälpa dem på fötter. Jennys tårar beblandades med blodet som strömmade nerför hennes kinder.
Dan släppte fortfarande inte pojken med blicken, så han såg inte hur de två som dittills hade hållit sig tysta hjälpte flickorna upp på fötter och sedan liknade därifrån. ”Vi drar, vi tänker inte ha något mer med det här att göra.” var det sista de sade innan de försvann mot mer upplysta områden.
Kvar, alldeles utanför gatlyktans ljuskägla, stod Dan, Felix och pojken.
”Jävla mesar.” muttrade Felix, som för en sekund vänt sig efter dem då de avlägsnat sig. Han blinkade förvånat då ett ljud nådde hans öra, ett väsande som av dödsrosslingar som skar genom mörkret. ”Vad i helvete…”
En rysning for genom pojkens kropp, en ilning som rätade på hans rygg.
”Vad…” Kylan spreds genom Dans kropp. Han kunde riktigt känna hur färgen rann ur hans ansikte tillsammans med hans rasande leende.
Det verkade som om någon hade torkat av den ömsom molnbeströdda ömsom stjärnklara himlen och efterlämnat ingenting utom den ovanligt stora fullmånen vars blådisiga sken förvrängde pojkens ansiktsdrag till det oigenkännliga. Hans stora, av mörka ögonfransar inramade, ögon gnistrade och blänkte, lika själlösa och tomma som smaragder. Skuggor kastades över hans kinder, fick dem att se insjunkna och magra ut, vilket enbart förvärrades av det breda leendet som spelade över hans läppar. Mellan hans tänder väste han fram en tyst melodi som fick blodet att isa sig i tonåringarnas ådror. En vindpust tog tag i hans halvlånga hår, fick det att vaja i takt med löven som for fram över marken.
”Fan ta det!” Skräcken fick Dan att kasta sig framåt. Hans knytnäve ven förbi pojkens öra.
Med en reaktionsförmåga övermäktiga någon mänsklig varelse greppade pojken tag om Dans handled. Ett frustande steg upp ur hans hals, ett skratt till bredden fyllt av illvilja och blodstörst.
Felix tänkte inte stanna kvar länge. Så snabbt hans avtrubbade reflexer tillät honom snodde han runt på stället och med långa, ostadiga steg sprang han. Gruset krasade under hans fötter, men ljudet av hans steg dränktes snart av skriket som skar genom natten.
Mörkret lade sig som en svart mantel kring hans smala, hopsjunkna kropp. Fullmånen färgade hans andedräkt vit då den steg genom mörkret mot den klara himlen. Med belåtet tindrande, mossgröna ögon vände han blicken från den oformliga massan på gruset framför honom och såg upp mot stjärnorna, som så sakteliga åter hade börjat lysa, en efter en. Trots att han lät sitt huvud gunga från sida till sida förblev det svarta håret som fastklistrat mot hans bleka panna, stelt och tovigt av en rödaktig vätska. Det enda som lyste upp hans ansikte var det hjärtinnerliga leendet som formade hans läppar och avslöjade två rader med perfekta, vita tänder. Vemodet i hans hjärta var som bortblåst och hade ersatts av en brinnande hetta, en hetsig passion, natten hade böjt sig inför hans vilja och blottat sitt offer för hans blick. Med den tanken i sinnet slickade han sig om läpparna för att få i sig de sista av de värdefulla dropparna, reste sig upp och gick ut i gatlyktans sken, lät dess flimrande ljus stryka över hans ansikte innan han åter kom ut i mörkret som kvävde allt liv som vågade sig ut på stadens gator.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mp3 - 6 nov 09 - 11:48- Betyg:  | Herregud.
Jag finner inga ord.
Hur kommer det sig att den här novellen inte hade fått några kommentarer?!
Den här var, på fullaste allvar, helt otrolig.
Ditt språk, ditt sätt att skriva på, det är obeskrivligt. Ditt gigantiska ordförråd och din förmåga att skriva in orden i meningarna på ett magiskt vis.
Jag gillar verkligen, verkligen den här novellen.
Riktigt, riktigt bra.
<3 |
|
|
|
