Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ett svar..

Du berättade vad som skulle hända om du fick fel besked av läkaren, först tog jag det inte så hårt, förstod inte vad som skulle hända om du försvann. Men jag började tänka, tänka på vad du förändrat i mitt liv.
Du har fått mig att känna saker, saker jag aldrig känt förut, du lärde mig att känna glädje, ilska, kärlek, allt detta du lärt mig känna, känner jag bara när jag är med dig, saker som handlar om dig, saker som hänt dig.

När jag tänkt på detta, så brast jag ut i ångest, blev klängig och upprepade att du inte fick göra det, men du sa bara "Jo, det får jag".
Men jag försökte dölja det när jag skulle köra hem dig. Men utan att lyckas, då du såg att jag inte kunde kontrollera den gamla, vinröda, repiga mopeden, men jag sa att det inte var någon fara. Det tyckte inte du och hotade med att hoppa av, ner på den slitna grusvägen med nylagt, stort grus om du inte fick köra.

Jag stannade uppe på backen, gick av mopeden, såg dig knappt i ögonen, satte mig där bak och du gasade iväg, jag fick den lugnande avgasen i mina lungor och försökte slappna av, men det gick inte, jag vred mig i ångest där bak på mopeden och kämpade emot mig själv för att inte röra dig.

Väl hemma hos dig, så kände jag mig rätt så bra, ångesten hade börjat släppa och jag kände mig redo för min hemfärd. Men något stämde inte, något som jag inte vet vad det var, en känsla, ett fel, jag vet fortfarande inte. Jag gick in i ditt rum och la mig i din säng, din breda, lite för mjuka säng, slöt ögonen och kände hur min ångest började slå till igen och jag kände hur de stora, hårda tårarna tryckte på under mina ögonlock. Men jag höll kvar dem, ville inte släppa ut dem ur sitt fångenskap.

Efter några långa, hårda minuter av vridande i sängen, så kommer du in i rummet, sätter på en skiva, en skiva med lugn...skön, avslappnande musik, pianomusik.

Nu när du lämnade ditt rum, så började tryckte tårarna på som aldrig förr, det kändes som en murbräcka bakom mina ögonlock, men jag släppte inte ut dem, ville ha kvar mina fångar.

Jag hörde hur du fixade ute i köket, med kastruller och tallrikar och undrade vad du gjorde. Jag tänkte inte på vad du gjorde, jag bara höll kvar mina fångar för att de hör inte hemma på något annat ställe.

Du kom in i rummet igen, men denna gången inte tomhänt. Utan denna gång med mat, mat till mig, nötter, en tallrik smörgåsar och varm saft, svartvinbärssaft.
Jag försökte le, jag log mot dig, men det var för mörkt för att kunna ses.

Innan du lämnade rummet för att hämta din mors cykel, den gamla, sega cykeln, så
tog jag din hand, sa tack, men du ryckte bara loss din hand, ställde dig i dörren och sa "Jag tänker inte dalta med dig". Jag slöt mina ögon, vred mig i sängen, slog mitt huvud i din vägg, i din betongvägg så att det ekade när jag slog till, det gjorde ont, men var samtidigt skönt. Jag försökte sova, men trycket från mina fångar och smärtan från väggen påverkade mig, det gjorde inte för ont, men det gick bara inte.

Jag sträckte på min arm och gjorde ett försök att äta, äta trotts att jag inte kände för det, inte för att jag var hungrig, utan att du hade gjort det åt mig. Den första tuggan var inte som en vanlig tugga, den var inte god, inte tillfredsställande, det var bara en tugga, en tugga utav ingenting.

Men jag fortsatte och då kände jag hur min kropp sa till mig att äta mera. Så jag fortsatte, drack knappt någonting av den rykande, varma saften.
Jag kände hur mina fångar lyckades ta sig ut ur sitt fångenskap, och jag kände hur några få, ensamma överlevare sakta gled ned över kinden. Jag hörde hur du kom hem, då torkade jag av mig mina fångar och försökte låta bli att släppa ut flera.

Men då, då kom du in i rummet och då, när jag fick se dig igen, se vad som skulle fattas i mitt liv, så öppnade jag portarna och alla mina fångar rann iväg. Detta var första gången, första gången på flera år, många år av hundratals fångar som aldrig letat sig ut.

Mitt under attacken från mina fångar, så försökte du prata med mig, du frågade om jag hade ätit något, jag försökte prata, men det kom bara snörvel och andra ljud. Då såg jag hur du reste dig upp, lutade dig över sängen och satte dig i mitt knä. När du satt där, så gjorde du handen redo, och slog till mig några gånger över ansiktet för att jag skulle samla mig. Det fungerade, då jag svarade att jag ätit lite. Du satt kvar, jag tog din hand, din mjuka hand och förde den mot mina ögon, torkade några tårar med den och tyckte det var konstigt att jag grät, jag som inte känt något på flera år, flera känslokalla år.

När du kände mina förrymda fångar, så sa du "Alla är vi mänskliga." Du gick ut ur ditt rum för att sova i vardagsrummet.

Bonchen
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
sniffy
24 okt 09 - 14:38
(Har blivit läst 82 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord