(M/M) I varje andetag - kapitel 14 |
Ber tjugomiljoner gånger om ursäkt för att detta kapitel tagit en sådan fruktansvärt lång till att bli klart, trots att jag haft nästan hela kapitlet färdigskrivet. Fick inte till början alls och hade ingen tid över till att få till det förrän idag. Men det spelar ingen roll, ni kommer ändå älska mig efter det här.
Tackar som vanligt otroligt för kommentarerna. De betyder så mycket.
Kapitel 14
”Susanne Jidberg”
”Är Alex där?”
”Nej, tyvärr, han är ute”
”Okej…”
”Vem är det förresten?”
”Det ä jag”
”Oj, jag kände inte igen din röst”
”Ett tecken på att det var alldeles för länge sedan vi träffades”
”Ja, förmodligen”
”Mm”
”Hur är det med dig nu förtiden?”
”Som om du bryr dig“
”Men älskade vän. Det är klart att jag gör”
”Och varför då?”
”Bara för att det tog slut mellan dig och Alex så slutar inte jag bry mig om dig för det”
”Därför vet du uppenbarligen inte vad jag gjorde för idiotisk grej som gjorde att det tog slut”
”Kanske inte. Det enda jag vet är att jag avskydde dig i början för att min son var helt knäckt, men det slog mig att jag ändå bryr mig om dig och att Alex inte är knäckt längre”
”För att han har träffat Hugo”
”Delvis därför, ja”
”Det är bra. Alex ska må bra”
”Hur är det med sig själv?”
”Inte så jättebra, faktiskt”
”Varför inte? Vet du vad? Du borde komma över någon dag så vi får prata”
”Tror inte det”
”Varför?”
”Din son skulle strypa både mig och dig”
”Det tvivlar jag på”
”Hej då, Susanne”
”Okej, hej då”
*
”Så, du, eh, hatar mig inte?”, tyst ställer Alex frågan och den osäkerhet som tidigare fyllt hela Christoffers kropp när han varit i närheten av silverögonpojken är som bortblåst. Att höra det lilla hoppet som inte riktigt går att dölja i hans fråga, gör att han sakta men säkert börjar acceptera det öde han blivit utsatt för. Acceptera det helt kommer han nog aldrig att göra.
”Nej, jag gör inte det.”
”Jag hatar inte dig heller, så du vet alltså”. Han kan inte undgå att känna värmen som sprider sig i kroppen.
En lång tystnad följer efter dem orden och han låter innebörden av bokstavskombinationen Alex uttalade sjunka in i honom. Inser att han borde yttra den mening som hela tiden snurrar runt i hans huvud.
”Jag kan verkligen inte sluta tänka på dig”, säger Christoffer och ser in i Alex ögon, vilket gör att Alex ser ångesten som döljer sig i hans ögon.
”Är det så farligt då?”, frågar Alex och ett litet leende placerar sig över hans läppar.
”Ja, det är det.” Han bryter ögonkontakten, vänder bort blicken, tittar ut mot fönstret. Ser hur en mamma kommer dragandes med en barnvagn i ena handen och en liten flicka, förmodligen hennes dotter, i den andra.
”Varför?” Alex har tydligen inte tänkt ge sig innan han får ut ett vettigt svar ur honom och ögonkontakt vill han också ha, för en hand runt hakan gör att Alex enkelt kan vrida tillbaka hans huvud så att de ser in i varandras ögon igen.
”Därför att du är en kille, vilket jag också är och…”. Börjar han snabbt förklara, men Alex avbryter honom:
”Och?”
”Vaddå och?” Han tycker inte om att bli avbruten då han pratar och speciellt avskyr han när personen som avbryter stället obegripliga frågor.
”Vad spelar det för roll att vi båda är killar, av samma kön?” Dumma, korkade, älskade Alex, måste du komplicera det hela genom att vara så accepterande?
”Det är helt fel, äckligt, vidrigt.”
”Bestämmer vem?”
”Jag vet inte, alla.” Irriterat börjar han dra fingrarna igenom sitt hår. Att Alex aldrig kan förstå att det aldrig skulle kunna bli de två, hur mycket han än skulle vilja.
”Inte jag, du vet. Väldigt, väldigt många människor håller inte med dig.”
”Nej, men…”. Han tystnar tvärt när Alex pressar sina läppar emot hans. Det går inte många sekunder innan han kastar iväg sina åsikter om att homosexuallitet är motbjudande på alla sätt och vis och han besvarar Alex kyss girigt. Silverögonpojkens tunga slinker in i hans mun och hans egen tackar ja till erbjudandet om att dansa en liten stund. Han kan svära på att han kommer gå sönder snart – så mycket som dinosaurierna hoppar runt i magen på honom.
Christoffers fingrar smeker långsamt Alex rygg under t-shirten, vågar inte riktigt än låta ögonen mötas av för mycket naken hud, för han vet om att han kan drabbas av samma panik som han gjorde sist de två var intima med varandra. Och faktum är att han inte vill att det ska ske just nu.
Alex ena hand drar naglarna längst hans nacke och hela Christoffer ryser till. Ser upp i den blonde pojkens ögon, får syn på glädjen som finns placerad där och han känner hur ett leende fångas upp av hans läppar.
Ett ögonblick av stillhet.
”Om du ska gå härifrån, så gå nu. Innan jag kärar ner mig i dig totalt”, viskar Alex lågt och han känner hur en lätt rodnad blir synlig på hans kinder.
”Och om jag inte tänkt gå då?” Han kan inte låta bli att fråga. Måste veta om Alex faktiskt menar allvar med sina ord.
”Då gör du tvärtemot dina åsikter.”
”Alla kan ändra åsikt efter rätt övertalning”, flinar han och tar initiativet till en ny, djup kyss. Tydligen anser Alex att han inte behöver komma med något svar till den kommentaren, för han puttar ner honom till liggande läge och slingrar sina smala armar kring hans kropp. Vilar huvudet mot hans axel, ansiktet emot hans hals och han lägger sina, något mer muskulösa, armar runt silverögonpojken.
Med alla kläder på, inte alls lika nära som sist, men ändå så mycket närmre. Att enbart ligga ner hemma hos Alex, i Alex säng och med Alex andetag kittlandes mot halsen. Det är ingenting annat än ren trygghet. Ren trygghet och en ofattbar glädje.
”Så, du sade att du tänkte på mig hela tiden. Hur länge har du gjort det?”, frågar han lågmält och Christoffer känner hur varje stavelse av hans ord blir en vibration i hans bröst. Om någon frågat honom för tre månader sedan om han gillade att känna hur någon annan människa pratade, så skulle han ha sagt nej. Nu vet han bättre. Visst, han har varit med andra människor, haft sex ett par gånger, men ingen av de gångerna kommer i närheten av det här. Och nu har han och Alex inte ens avlägsnat några som helst kläder ifrån kroppen.
”Jag har tänkt på dig sedan första gången jag såg dig”, svarar han och böjer ner nacken för att komma åt att kyssa honom lätt.
”Trevligt att jag inte var ensam om att ha fått dig fastklistrad innanför pannbenet då”. Om han inte hade legat intrasslad i Alex hade han ställt sig upp på golvet och hoppat upp och ner – av ren och obeskrivlig lycka.
-
”Av att döma på ditt jävla leende så gick det visst rätt lyckat igår”, säger Matteus efter att ha studerat honom i detalj direkt efter det att han kom innanför skolans dörrar.
”Ja, jo, det gjorde det väl”. Han kan inte låta bli att le ännu bredare. Om han ska få ett sådant här äckligt brett leende varje dag efter det att han tillbringat mysig kvalitetstid med Alex kommer hans läppar att spricka.
”Så bra. Vad var det ni redde upp egentligen?”. Han visste att Matteus skulle ställa den frågan.
”Nej, du vet. Det var ju Alex som gjorde att jag fick hjärnskakning, så ja. Jag var väl lite sur på honom eller något sådant”. Hur mycket han än litar på Matteus och hur mycket han än tyckte att det kändes otroligt bra att ha Alex i sina armar, så försvinner inte verkligheten för det. Han kan inte tala om vad som egentligen hände för sin bästa vän, i rädsla över att han inte kommer att förstå. Han själv vet inte om han riktigt har accepterat det än. Troligtvis inte.
”Okej, ja, det kan jag ju förstå, men nu tänker vi inte på något sådant alls. Det är ju förfan sista dagen på terminen och talangjakten börjar ju snart”, skrattar Matteus och Christoffer vet om att de båda just nu tänker på exakt samma tanke – att det här blir deras tredje avslutning under alla år i skolan. För precis som så många andra elever har även de skolkat och de har haft sin alldeles egna julavslutning. Mycket bättre än vad den i skolorna har varit, eller ja, i alla fall om man frågar dem själva. Men i år ska de vara med, för hans barndomsvän ska nämligen vara med i talangjakten och spela och sjunga.
”Är du nervös?”, frågar Christoffer och vet att Matteus egentligen inte har en enda anledning till att vara nervös, för han spelar gitarr och sjunger som en gud.
”Som fan”
”Äh, det kommer gå jättebra”, säger han uppmuntrande och lägger armen över hans axlar.
”Man kan ju alltid hoppas på det”
”Ja, men får jag fråga varför jag inte får veta vilken låt du ska sjunga?”. Han har verkligen försökt att få reda på det, men det vore lättare att få fram ett svar ur en död ekorre än vad det är att få ett från Matteus.
”Jag ska sjunga och spela, inte bara sjunga och skälet till varför ingen förutom vår älskade musiklärare får veta är för att jag vill ha det så”, svarar han och ler. Är det något Christoffer vet om Matteus så är det att ifall nyss nämnda person får för sig att inte säga något, då gör han inte det heller. Hur mycket man än tjatar. Det enda man kan lyckas få då är en smäll i bakhuvudet och ett argt ”håll käften någon jävla gång”. Han vet, för han var försökt. Många gånger.
”Men jag måste gå nu, ska fixa med allt innan showen börjar, men vi ses sedan”, säger Matteus och går iväg, innan han hinner önska honom lycka till, åt motsatt håll gentemot Christoffer, som kommer på sig själv med att längta efter Alex olidligt mycket, men det bryr han sig inte om nu. Nu är det talangjakt och Matteus som gäller. Silverögonpojken får komma sedan.
Och som vanligt så vill man ha kommentarer. Mjuff.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | idantica - 5 okt 09 - 21:53 | | alltså hjälp vad jag ÄLSKAR den här novellen!! det är så fruktansvärt vackert och helt fantastiskt bra! och jag bara kärar ner mig totalt i deras känslonärhet...åhå helt enkelt! | | NeMriA - 5 okt 09 - 18:38 | | KJJGFDJHJFHJUTY YAAAAAAAAAY O_O *dör* | | EMORAiNBOW - 5 okt 09 - 12:40 | | EHEHEHEHEHEHEHE! :DDD *lyckligt Kim-ljud* Ååååh, allt är så sött att jag tror jag smälter här bakom skärmen. Så vackert, så petiskt och magiskt. Heja sötpojkarna!!! <3 | | WalkingTheDemon - 4 okt 09 - 21:08 | | Bra :D | Jurrie - 4 okt 09 - 20:11- Betyg:  | | Ååååååååh... Helt kär i Alex! xd Det är inte bra för min hälsa att läsa detta xd det är för bra! :D |
|
|
|
