På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

(M/M) joel och nathan del 6 (before)

nu kommer det en ny del. jag vet att det var länge sen sist, men om ni kommenterar mer så dröjer det kanske inte lika länge till nästa (a) om ni vill ha fler delar så klart :D
och dikta har tydligen problem idag med och gör nya stycken där det inte ska vara ><
så mellan 'jag hatade överraskningar.' och '”Du får se”, log han och fortsatte gå på trottoaren.' ska det inte vara något nytt stycke.

Jag släppte skjortan igen och precis då ramlade ett ihopvikt papper ut och ner på golvet. Jag torkade bort tårarna och böjde mig sen ner och tog lite förvånat upp papperet. När jag vecklade ut papperet kändes det som jag fick ett slag rakt i ansiktet. Nathan..

Joel..
Jag hoppas du hittar det här brevet och inte mina föräldrar.
Och om du hittar det här så.. då är jag inte kvar här. Jag är så ledsen över hur illa jag måste ha gjort dig Joel.
Men du ska veta att om jag inte hade haft dig så hade jag gjort det här mycket tidigare. Du fick mig att orka så himla länge. Du fick mig att känna lycka. Vi gick ju igenom en del jobbigt, men vi hade så många fler bra stunder.
Jag vill inte göra det här, men jag orkar inte mer. Det känns som att jag ser allt i ett mörker utom dig Joel. Jag orkar inte med mamma och pappa mer, dom börjar aldrig acceptera mig.. Jag har verkligen väntat. Och det är fler personer också. Jag orkar inte.. Och jag är så mycket svagare än dig, och mer självisk. Jag vill inte lämna dig, och jag hatar mig själv för att jag kommer göra det. Men du kommer klara dig. Jag vet det. Om jag hade trott att jag kunde fortsätta vara kvar här så hade jag ringt dig. Jag hade velat ligga i din famn och bli tröstad..

Jag förstog att han börjat gråta där för det var fläckar på papperet och lite av bläcket från pennan hade flytit ut. Snart gjorde mina tårar fläckarna sällskap..

Men jag kommer inte orka fortsätta den här gången. Jag mådde dåligt innan jag träffade dig, det vet du, och du fick mig att bli gladare. Men alla problem försvinner ändå inte och det känns för tungt.
Jag tyckte om den här dagen, det var mysigt att gå till parken och det var så underbart att kyssa dig. Och ändå så kändes dagen så hemsk för jag visste hur mycket jag skulle såra dig. Hur illa jag skulle göra dig. Men jag vågade inte berätta. För jag visste att du skulle stoppa mig. Och jag hade låtit dig göra det. Men allt det tunga hade inte försvunnit ändå, och den här dagen hade kommit någon annan dag istället. Du borde hata mig nu. Det skulle vara det normala. Jag hatar mig själv. Jag är så ledsen Joel. Men du ska inte tro att jag gör det här för att jag inte bryr mig om dig. För det gör jag. Jag har försökt så mycket jag kan, men jag ser ingen annan utväg än den här längre. Jag hade kunnat be dig rymma med mig och vi skulle flytta till något bra ställe utan mina föräldrar och utan någon Justin. Men jag vill inte att du ska behöva ge upp allt för min skull. Du har så bra föräldrar, du är duktig i skolan, du kommer bli något stort. Du är så stark.
Så hur sjukt det än låter så tänker jag på dig med. Men jag förstår samtidigt om du hatar mig. Jag hatar mig själv för det jag gör. Men jag älskar dig Joel. Glöm inte det.
/ Nathan.

Jag hade inte märkt att mina händer börjat skaka. Inte heller att tårarna nu forsade nerför kinderna. Allt blev med ens så mycket verkligare med det här brevet. Han var verkligen borta. Jag var ensam. Det gjorde så ont. Allting gjorde jätte ont och jag sjönk ner på golvet. Jag pressade brevet hårt mot bröstet och försökte hålla ihop mig själv. Nathan hade inte velat att jag skulle falla isär.

Jag hade en sån där riktigt skön känsla inom mig. En känsla jag bara fick när jag vaknat bredvid Nathan, och det var helg och vi var ensamma hemma. Vi hade inte tagit oss ur sängen än och Nathan verkade inte ha några planer på det heller.
”Vi kan väl ligga kvar här?” Frågade han och fortsatte hålla om mig.
”Du tror inte det blir lite långtråkigt om så där 3 timmar eller så?” flinade jag men Nathan skakade bara på huvudet.
”Det finns mycket kul man kan göra i sängen så att tiden går snabbt”, flinade han.
Jag slog löst till honom och skrattade lite.
”Är vi lite morgonkåta här?” frågade jag men började genast rodna.
Jag var inte pryd eller så, jag brukade bara inte säga sånt där. Och det fick så klart Nathan att börja skratta.
”Jaa det kanske jag är. Och jag tror att jag kan få dig att bli det också”, flinade han och lät handen leta sig ner under täcket och ner mot min midja. Samtidigt lutade han sig alldeles nära mig och nafsade tag i min örsnibb. Så klart påverkade han mig och jag letade upp hans läppar med mina egna.
”Vi borde gå upp”, mumlade jag.
”Mm, va?” frågade Nathan och fortsatte utforska min kropp med sin hand.
”Disken.. igår”, mumlade jag osammanhängande och mina andetag ökade i takt med att Nathans hand tog sig längre ner.
”Disken”, försökte jag igen. ”Vi borde ta reda på från igår innan mamma och pappa kommer hem.”
Nathan var inte särskilt hjälpsam utan kysste mig bara.
”Nathan..” Jag rörde mjukt händerna över hans rygg.
Det verkade inte så himla läskigt längre att fortsätta. Bara lite längre än sist. Jag drog lite med naglarna över Nathans hud, vilket fick honom att sucka av välbehag. Hans hand var farligt nära nu och jag flyttade mig lite närmare honom.
”Rör vid mig”, mumlade jag.
Nathan såg upp på mig och log, kysste mig igen och la sen handen mjukt utanpå mina kalsonger. Det fick mig pinsamt nog att andas till högt. Jag ville inte att det bara skulle vara Nathan som skulle ge så än en gång lät jag handen leta sig ner mot hans heligare delar. Jag kände hur han ryckte till lite men jag kunde också känna att han verkligen gillade det. Han rörde lite försiktigt vid linningen till mina kalsonger och såg sen upp på mig. Jag nickade och höll fortfarande handen mot hans skrev. Försiktigt lät han sin hand leta sig in innanför mina kalsonger och jag andades högt en gång till. Det här var helt annorlunda än utanpå kläderna. Jag slöt ögonen när hans hand slöt sig om mig och min egen hand fortsatte ligga kvar mot honom. Jag kysste honom igen och kände hans fingertoppar försiktigt röra vid mig, lite retsamt men så väldigt mjukt. Sen kände jag hur han sakta började dra sin hand upp och ner. Det fladdrade i hela magen på mig och det var så skönt.
”Fortsätt”, mumlade jag och höll ögonen slutna.
”Är det lagom fort?” frågade Nathan tyst och fortsatte med rörelsen.
Jag nickade och lutade huvudet bak mot kudden. Det kändes underbart och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag koncentrerade mig helt på hans hand och för varje gång han drog handen upp och ner så kittlades det i magen på mig. Jag andades snabbare och rörde mjukt höfterna mot hans hand. Jag la armarna om honom och drog honom mot mig, ville känna hans kropp mot min. Ville ha den ännu närmare. Och just när jag trodde att det inte kunde bli skönare ökade han takten lite och det snurrade till i mitt huvud. Jag pressade mig närmare honom och kysste honom. Sekunderna efter spändes hela min kropp och en underbar känsla for genom hela kroppen.
”Åh Nathan! Ah!”
Jag kunde inte hindra orden från att lämna min mun och jag kände hur jag kom i Nathans hand. Och så hörde jag hur dörren slog igen nere..
”Joel?”
Jag andades högt och slog handen för munnen. Nathan mötte min blick och såg lika skrämd ut han med. Nog för att mina föräldrar visste om att vi var tillsammans men jag ville ju inte att dom skulle höra mig skrika av lust och inte heller att dom skulle förstå vad jag och Nathan höll på med. Jag försökte lugna ner andningen samtidigt som Nathan snabbt tog sig upp på fötter. Han rev loss lite papper från pappersrullen som stog på sängbordet och torkade av handen. Han drog sen snabbt på sig ett par byxor och kastade till mig mina jeans. Jag hade äntligen börjat andats lite mer normalt och jag drog snabbt upp kalsongerna och sen byxorna. Jag klev upp ur sängen och drog fram en tröja ur garderoben och tog på mig. När jag sen vände mig om och såg på Nathan brast vi båda ut i skratt. Det måste ha varit rekord i hur snabbt vi tagit oss ur sängen och klätt på oss.
”Joel? Är du hemma?” ropade mamma igen.
”Jaa! Vi är här uppe.”
Nathan skrattade igen och knäppte sin skjorta.
”Shiet. Det gick snabbt”, flinade han.
”Att komma eller att klä sig?” sa jag och fick Nathan att börja skratta igen.
”Både och faktiskt. Var det bra?”
Jag log och nickade.
”Jätte bra.”
En knackning hördes på dörren och jag såg snabbt mot den.
”Kom in.”
Mamma kikade in på mitt rum och suckade lite.
”Du borde verkligen städa här inne. Jag tänkte höra vad ni ville ha till lunch. Men ni kanske inte har ätit frukost än?” frågade hon och såg på min obäddade säng och sen på Nathan och mig.
”Nej det har vi inte. Vi kan fixa något själva sen”, log jag.
Mamma nickade och såg sig omkring på mitt rum igen. Hon gillade att hålla ordning och mitt rum var väl inte direkt välstädat.
”Okej om ni säger det så. Hade ni kul igårkväll då?”
Jag log och nickade. Festen hade ju varit kul tills jag träffat på poisonlips och gjort illa handen.
”Jätte kul”, log Nathan och gav mig en sån där snabb blick igen.
Mamma log och nickade och lämnade oss sen igen.
En stund stog vi bara och andades och sen kramade Nathan om mig.
”Var det bra sa du?” log han.
”Jätte skönt.” Jag log tillbaks och kramade honom.
”Ska vi gå ut en stund?” frågade han efter en stund och jag nickade.

Vi hade satt oss på bänken i lekparken som fanns i närheten och solen sken. Även om det inte var jätte varmt så värmde strålarna i alla fall. Jag såg ner på min hand och bamseplåstret och började sen försiktigt lossa det. Men Nathans händer var snabba att stoppa mig.
”Det har inte läkt än Joel. Du kommer bara må illa om du ser det”, flinade han och tog min friska hand i sin. ”Har du blödigt näsblod någon gång?” frågade han plötsligt.
”Nej.. vadå?”
Han flinade lite.
”Jag tänkte bara. Du skulle antagligen svimma.”
”Förmodligen”, suckade jag och såg mig lite omkring i lekparken. Två små barn gungade och deras mammor stog och pratade. Då och då kastade dom en blick på oss.
”Vad fånigt. Att vara rädd för blod liksom”, sa jag.
”Det är väl inte fånigt. Inte fånigare än att vara rädd för hundar eller bibliotek.”
Jag började skratta och såg på honom.
”Nej det är sant.”
Nathan var rädd för bibliotek. Han tyckte att det luktade så konstigt och att bibliotekarierna såg så läskigt på en. Och så var det alldeles tyst. Så jämfört med den skräcken kanske inte rädsla för blod var så konstigt. Medans vi satt där fortsatte barnen skratta där dom gungade och mammorna fortsatte se mot vårt håll då och då.
”Undra vad dom säger. Säkert något om oss”, flinade jag.
”Jaa säkert hur söta vi är och hur snälla vi ser ut att vara”, flinade Nathan och såg mot dom.
”Vem vet, deras ungar kanske också kommer gilla killar.”
Jag flinade lite.
”Jaa, faste jag tror att det där är två tjejer.”
Nathan kisade lite och såg mot dom och nickade.
”Oj jaa det är det nog. Vilken otroligt bra syn jag har”, sa han och skrattade.
Barnen verkade ha lekt klart eller så var det mammorna som ville gå hem, i vilket fall så började dom gå ut ifrån lekparken.
”Nej inte idag. Vi kan gå hit imorgon igen”, sa en av mammorna till sitt barn och rättade till hennes mössa lite. Dom gick ut ifrån lekparken och plötsligt reste sig Nathan upp.
”Vänta! Ni tappade något.” Han skyndade sig fram och tog upp något rosa ifrån marken och gick mot en av mammorna. Det såg ut som det var en vante eller något.
”Tack”, log mamman mot Nathan och tog emot det hon tappat.
Nathan kom sen tillbaks mot mig.
”Nu insåg hon kanske att jag inte var så skrämmande”, flinade han och satt sig bredvid mig igen.

”Är du hungrig?” frågade jag Nathan efter en stund. Vi hade ju inte ätit någon frukost.
”Lite grann. Kan jag inte få bjuda dig på frukost?” flinade Nathan.
”Visst du kan få bjuda mig på frukost inne i mitt eget hus.”
Nathan log och skakade på huvudet.
”Nej kom. Jag vet vad vi ska äta.” Han reste sig upp och lite förvirrat gjorde jag också det. Jag tvivlade på att vi skulle hem till honom. Men han såg så glad ut så jag ville inte fråga. Han tog tag i min hand och drog sen med mig ut från lekparken. Jag kunde inte hålla mig så länge utan frågade ändå.
”Vart ska vi?”
Och som vanligt vägrade Nathan berätta fastän han visste att jag hatade överraskningar.
”Du får se”, log han och fortsatte gå på trottoaren.
Vi hade ätit frukost på mcdonalds förut, fralla och juice, så det kanske var dit vi skulle.
”Det ser ut som det ska börja ryka ur öronen på dig snart”, flinade Nathan. ”Vilka alternativ har du kommit fram till?”
Jag suckade lite och såg på honom.
”Bara mcdonalds.”
”Fel”, log Nathan.
Och det fick mig så klart att fundera ännu mer. När vi kommit in till stan hade jag fortfarande inte lyckats lista ut vart vi skulle utan Nathan hade svarat nej på varje fråga. Men så stannade han utanför ett litet fik.
”Här är det”, flinade han och drog upp dörren.
Jag hade aldrig varit där förut. Men det var fint där inne. Ganska litet och väldigt ombonat. Det var inte mycket folk där inne heller.
”Du kan väl gå och ta ett bord?” frågade Nathan. ”Jag vet vad vi ska äta.”
Jag flinade lite förvånat och nickade.
”Okej.”
Jag gick iväg till ett bord i hörnet och sjönk ner i en av dom mjuka fåtöljerna. Jag fingrade lite med den blåvita duken som låg på glasbordet och såg upp efter en stund när jag hörde steg närma sig.
”Muffins?” flinade jag då Nathan ställde ner en bricka med två tallrikar med två stora muffinsar. På brickan stog också två glas med cola.
”Blåbärsmuffins. Det är dom godaste som finns. Och den bästa frukosten”, sa Nathan med ett flin och satt sig ner.
”Du är konstig”, skrattade jag men tog upp min muffins och tog en tugga. Nathan såg nyfiket på mig.
”God va?”
Och det var den faktiskt. Jag tog en klunk cola och nickade.
”Det kan bli vår lördagsfrukost”, flinade jag.

Vi hade suttit på fiket bra länge när det plingade till i dörren och någon kom in. Så fort jag såg vem det var slog jag ner blicken och började fingra lite på duken igen.
”Varför ser du så konstig ut?” frågade Nathan förvånat.
Jag log och såg upp på honom.
”Det gör jag väl inte.”
Men jag hörde den där rösten alltför tydligt och jag såg ner igen innan han skulle få syn på mig.
”Vad är det Joel? Mår du dåligt?” Nathan såg undrande på mig igen.
”Nej.. det är bara..” Jag bet mig lite i läppen och såg upp igen och så klart vände sig Nathan om mot disken.
”Det är den där poisonlips”, mumlade jag.
”Poisonlips som i den där poisonlips som är tänd på dig?” frågade Nathan snabbt.
Jag nickade och vek ihop muffinspapperet.
”Titta inte på honom”, sa jag och hoppades verkligen att han inte sett oss. Det skulle inte kännas bra om han kom fram. Nathan såg på mig igen och drack upp sin cola.
”Först är han på bilddagboken, sen på samma fest och nu här. Han kanske är en stalker!” väste han och jag kunde inte låta bli att skratta till.
”Det är säkert bara en slump.”
Jag tystnade sen snabbt när Mike kom gående mot oss och han hade definitivt fått syn på mig.
”Hej Joel! Jag tyckte det var du”, log han stort och kom fram till bordet med en kaffekopp i handen.
Nathan vände sig om och såg på honom och jag log lite tafatt.
”Nathan det här är Mike. Mike det här är Nathan.”
Det kändes lite konstigt att presentera Mike då jag knappt kände honom.
”Tjena Nathan”, log Mike och såg sen på mig igen. ”Brukar du vara här ofta?”
Nathan vände sig om igen och såg inte särskilt lycklig ut.
”Det var jag som tog hit han för att bjuda på frukost”, sa han och log lite. Men leendet såg inte ett dugg äkta ut.
Mike log lite och nickade.
”Vad trevligt, kan jag slå mig ner eller?”
Okej det här vara inte bra alls. Jag hade en känsla av att det skulle kunna bli väldigt obekvämt.
”Faktiskt så ska vi precis gå”, sa jag lite ursäktande och tog tag i brickan.
Mike såg lite besviken ut och nickade.
”Okej. Men vi ses väl”, log han.
Jag svarade inte på det utan log bara lite och reste mig upp. Nathan reste också på sig och jag ställde undan brickan gick sen mot dörren.

”Gud vad jag stör mig på den där personen!” sa Nathan så fort vi stängt dörren bakom oss. ”Han log ju så mycket att det såg ut som ansiktet skulle spricka.”
Jag kunde inte låta bli att flina lite.
”Ta det lugnt Nathan.”
Han såg på mig och suckade.
”Men han gjorde ju det..”
Jag kramade hans hand och log.
”Men egentligen var han bara avundsjuk för han såg vilken snygg pojkvän jag har. Ännu snyggare än på bild. Och så förstår han att jag aldrig skulle välja någon annan än dig.”
Det fick Nathan att le lite och han kramade tillbaks min hand.
”Jaa jag är faktiskt snyggare än honom”, flinade han och vi började gå hem mot mig igen.
På ett sätt var det lite gulligt att Nathan blev så svartsjuk. Det betydde ju att han verkligen ville ha kvar mig. Fast det visste jag redan. Lika mycket som jag ville ha honom kvar.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Jurrie - 1 okt 09 - 22:56- Betyg: