"Dör du, dör jag" [ M/M del 1/2 ] |
note till er som läser SonnyhjärtaLiam: Hejsan :) bara så att
ni vet har jag inte lagt ner SonnyhjärtaLiam ÄN! Mina föräldrar
har inte äns lämnat in datorn på lagning än -.-' Det här är bara
en novell jag skriver i väntan på att få skriva SonnyhjärtaLiam.
Och som ni ser är den bara på två delar ^^
nu ska jag inte babbla mer! Läs novellen och jag hoppas att de som
Läser SonnyhjärtaLiam läser den här så att de vet hur det ligger
till :)
ta hand om er <3
Emanuel vek sig av skratt. Jag log. Det var tydligen ett
roligt skämt jag nyss hade berättat för honom.
Eller så hade han bara extremt dålig humor. Precis som
jag. Vi var för lika, Emanuel och jag. Som två
delar av en personlighet instängd i två olika kroppar. Det
var en av anledningarna till att Emanuel och
jag alltid var tillsammans. Vi klarade oss inte utan
varandra. Resultatet av ett lyckat försök av att skilja
på Emanuel och mig var två gråtande som vägrade släppa
taget om telefonen i ett försök att få höra sin
älskades röst.
Emanuel hade återhämtat sig från sin skrattattack, log och
kysste mig ömt på kinden.
"Du är allt bra rolig du, Fabian", sa han och kysste min kind
igen.
Jag log för mig själv och tog Emanuels hand. Den var lika
varm och tun som vanligt, den passade
perfekt i min.
Folk vände sig om för att titta lite extra på oss där vi gick
hand i hand. Vissa log mot oss, medans
andra såg på oss med äcklade miner. Men vi brydde oss inte
om dem. Vid det ögonblicket var det
ända vi brydde oss om var varandra.
Vi var på väg hem. Hem till Emanuel. Mina föräldrar hade vant
sig vid att jag och Emanuel inte gick
att skilja på, och de lät mig bo hos Emanuel, eftersom
Emanuels föräldrar vägrade låta honom bo hos
mig. Men Emanuel och jag var oskiljaktiga. Det hade de
också insätt.
Vi stod vid ett övergångsställe och väntade på grönt ljus.
Emanuel Lutade sig närmare mig, snuddade med läpparna
vid mitt öra och viskade:
"Håll min hand hårt, Fabian. Jag vill aldrig släppa taget."
Jag kände hur jag rodnade och och jag kramade hans hand
lite hårdare.
"Jag vill inte hålla för hårt", viskade jag tillbaks. "Jag vill ju inte
krossa din sköra hand, älskade Emanuel."
Jag mötte hans blick och jag drunknade, som så många gånger
förut, i hans mörka blick.
"Emanuel, har jag någonsin sagt att jag älskar dig?" frågade jag högt
den här gången och log ett korkat leende.
Han log tillabaka, men hans leende var mer seriöst en vad mitt jade
varit.
"Hela tiden", svarade han och strök handen över min kind. "Men jag
tröttnar aldrig på att höra det."
"Jag älskar dig, Emanuel," sa jag och vi möttes i en kyss. Just då
kändes det som om vi var de ända i hela världen.
Trafikljuset hade slagit om till grönt.
|
| Kommentarer | | humorrik - 22 feb 11 - 22:58 | | :D söt <3 | | SoGetLost - 23 sep 09 - 13:39 | | jätte gulligt!:) | | eyesofpoetry - 22 sep 09 - 21:40 | Jättegulligt, du fick höra vad jag tyckte på msn!
Du blir bättre o bättre sötis! | | WalkingTheDemon - 22 sep 09 - 21:26 | | Bra :O |
|
|
|
