( TH FF ) Totgeliebt ( del 8 ) |
Komentera gärna! <3
***
Allt var lugnt och stilla dagen därpå. Ingen var stressad, alla var med mig och tog det lugnt. Gustav började bli rastlös, han suckade och vred på sig där han satt på golvet mot väggen. Jag kollade lite irriterat på honom. Varför var han så rastlös? Han var i alla fall inte instäng på ett rum hela dagarna, från dagens början till sitt slut. Om det var någon som skulle vara rastlös så var det jag, inte han. Jag saknade vårt hus, jag saknade lukten av min kudde. Jag saknade att vakna upp mitt i natten, gå ut på verandan och känna luften smeka min kinder. Jag saknade att höra regnet smattra mot taket. Jag saknade att få gå, gå med mina ben utan det där förbannande gipset. Jag saknade att känna lukten av rosorna som vi hade hemma. Det jag saknade allra mest var att vakna upp i vår säng, där hemma, och se Tom ligga bredvid mig som en oskyldig ängel. I och försäg så vaknade jag alltid med Tom vid min sida av sängen men det var inte samma sak som hemma. Jag älskade Tom men ibland önskade jag att han inte vore känd, allt skulle vara vanligt och han skulle inte behöva någon livvakt. Jag lade knappt märke till att Gustav gick ut ur rummet förens dörren smälldes igen strakt. Den höga smällen fick mig att vakna ur mina tankar och att hoppa till av skräck. Jag kände hur mitt hjärta dunkade snabbt men långsamt fick den tillbaka sin gamla rytm.
” Är du okej? ” sade en sammetslen röst som jag sedan kopplade till att det var Toms röst. Jag nickade till Tom som satt spänt i sin stol och kollade på mig.
” Varför gick Gustav? ” jag visste redan varför han gått men jag kunde lika gärna fråga. Jag suckade ljudligt och väntade på att Tom skulle svara på min fråga.
” Han ville väl ut lite, rastlös kanske? ” sa Tom och ryckte ointresserat på axlarna. Min blick flyttade sig från Tom till mitt gipsade ben. Varför skulle just jag råkat ut för den här, så kallade, olyckan? Jag ville inte vara handikappad en till vecka, jag vill ha möjligheten att gå.
” Jävla, idiotiska, skit ben!! ” sa jag, knöt näven och slog sedan det hårdaste jag kunde på mitt gipsade ben. Mina käkar låstes igen med ett smack. Jag hatade Sara, varför var hon tvungen att göra såhär mot mig? Min näva träffade min gipsade knäskål 2 gånger i rad och mina knogar värkte och gjorde ont men jag orkade inte bry mig om de.
” Vera, ta det lugnt ” sade Tom men en snäll röst. Jag fortsatte slå tills 2 varma, stora och starka händer höll ett bestämt grepp om min handled. Jag kollade upp på personen som höll i min handled. När jag kollade in i dem där vackra ögonen kände jag tårarna sakta falla ner längs mina kinder. Min syn blev snabbt suddig så jag såg inget.
” Varför var hon tvungen att göra såhär? ” muttrade jag tyst men jag visste att Tom hörde mig.
” Vem då, älskling? ” Toms armar lindades runt min överkropp. Det kändes som ett tryggt tält. Jag torkade bort tårarna som fastnade på mina kinder.
” Sara – jag hatar henne ” Tom sade inget till svar utan höll om mig i sina varma armar. I ett tag kändes det som om jag var ett litet hjälplöst barn. Några långa minuter passerade innan Toms grepp runt om mig löstes upp lite.
” Kan jag släppa dig nu? ” jag ville inget hellre än att Tom höll om mig. Men jag nickade bestämt och hans grepp löstes upp helt.
” Jag älskar dig ” sa jag och kollade in i hans ögon. Han satte sig ned i sin stol och log mot mig. Han visste redan att jag älskade honom men att påminna honom om det var bra.
” Jag älskar dig med ” sa Tom. Jag log åt honom, åt den vackraste personen i hela vida världen och han var förevigt min. Min, min, min och bara min.
” Ni har väl inte glömt att vi också är här? ” sa Bill som satt bredvid Tom, han hade höjda ögonbryn och misstänksamma ögon. Jag log.
” Nej då, vi har inte glömt er ” försäkrade jag dem. På något sätt kände jag mig irriterad men jag ignorerade den obehagliga känslan. Långa minuter passerade innan jag började bli uttråkad. Dörren smälldes upp och träffade väggen ljudligt. Gustav kom in med ett oförståeligt ansiktsuttryck och en tidning i handen. Gustav kollade på mig och trampade sig vidare till Tom. ” Hej Gustav ”, hälsade jag men han svarade mig inte.
” Tom, du vill nog se det här ” sa Gustav nervöst och räckte över tidningen till Tom. Han tog emot den från Gustav men kollade bara på första sidan. Tom bläddrade inte vidare utan kollade bara på första sidan. Toms ansiktsuttryck förändrades till nervösa, oroliga ögon.
” Vad är det? ” frågade jag, ” Får jag se? ” sa jag och sträckte ut min hand.
” Är du säker? ” frågade Tom och lade tidningen i min hand. Klart jag ville se det Tom sett.
” En bild säger mer än tusen ord ” var rubriken. Jag kollade sedan på bilden. Bilden var på mig… och Tom när han kysste mig. Bilden var tagen igår, då jag var i cafeterian med Tom. Och bilden, på mig och Tom, var på första sidan på en jävla skvaller tidning! Jag bläddrade till nästa sida, en massa bilder på mig och Tom. Dem flesta hade jag keps på mig så man såg inte hela mitt ansikte.
” Toms flickvän visar sig för första gången ” läste jag under en bild på mig i rullstol, utan keps.
” Kärlek vid första ögonkastet ” stog det under en annan bild, på Tom när han kollade på mig. Jag bläddrade vidare till nästa sida.
” Tom Kaulitz ( Gitarrist i Tokio Hotel ) med sin flickvän som blivit fångad på bild för första gången . Namnet på denna vackra flicka har vi fått av en trogen källa, Vera Halst, 22. Nästa Mrs. Kaulitz? Vem vet vad framtiden har planerat för dem två ” stog det. Jag lade ihop tidningen och räckte den till Tom som sedan gav den till Gustav.
” Dem vet mitt namn, dem vet mitt jäkla namn! ” exploderade jag. Dem hade fan ingen rätt att ta reda på min identitet. Jag försökte leva ett normalt liv med en känd pojkvän. Han var ju ” Tom Kaulitz ”, no way att jag skulle kunna leva normalt då. ” Dem vet vem jag är för i helvete!! ” tjöt jag ilsket. Ilska, irritation var dem känslor jag kände mest. Ilska för att dem hade ingen rätt till att ta reda på min identitet. Och irriterad var jag på mig själv för att jag exploderade. Jag borde vetat att något som det här skulle såsmåning om hända och det hände idag. Jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig, slappna av. 15 sekunder senare var jag lugn och avslappnad. Jag skakade på huvudet som om jag ville ruska av mig bilderna som syntes i mitt huvud. Jag suckade och lutade mig tillbaka mot kudden.
” Är du okej? ” frågade Gustav som inte längre såg nervös ut, istället såg han skyldig ut. Han höll tidningen i handen och när han märkte att jag kollade på den så tog han handen bakom sin rygg så jag inte kunde se den. På något konstigt sätt kände jag mig ända tacksam. Även om jag föredrag att inte synas på tidningar så var jag tacksam för att slippa hålla mig helt anonym. Nu visste folk vem jag var och mysteriumet om mig var över. I och försäg så skulle paparazzis nu föröka ta ännu fler bilder på mig. Jag suckade och kollade på varje person i rummet. Tom… Bill… Gustav… Georg. Min familj.
” Jag är okej ” sade jag i ett kort andetag. Dörren öppnades och doktorn kom in. Nu var det doktorn som jag haft från början. Han hade sina glasögon längst ner på nästippen, ett diskret leende och han kollade på mig. Det såg ut som om han hade goda nyheter att berätta. Tom vände sig mot doktorn. Doktorn kollade snabbt på Tom och nickade en gång i en hälsning.
” Vera, vi har goda nyheter för dig ” doktorns röst var med skrovlig nu än förra gången jag hört honom prata.
” Det är bra ” sa jag med ett leende på läpparna.
” Ja, det är bra. Ditt ben har läkt så mycket snabbare än vad vi trott så vi kan ta bort gipset idag om du vill ” doktorns nyheter var goda. Jag nickade glatt och kollade sedan på Tom, han verkade också gilla nyheten för han log.
” Nu? Direkt? ” bort, bort, bort. Gipset ska av, bort! Jag vill ju kunna gå. Gipset ska av idag, bort, bort och återigen bort!
” Om du vill. Det kan vara obehagligt att se när gipset ska av så vi kan söva dig om du vill ” varför inte, doktorn? Söv mig bara. No problems.
” Okej, nu, direkt ” bestämde jag mig. Doktorn nickade och tog fram en liten spruta ur sin sjukhusrock. Han gick fram till min vänstra sida av sängen och tog upp min arm.
” Vänta! ” jag vände mig mot Tom som sagt att doktorn skulle vänta. Varför ville han att jag skulle vänta för? ” Älskling, är du säker, 100 % säker? ” hans röst lät beskyddande men ändå mjuk.
” Ja, ja, jag är säker ” jag nickade åt doktorn som sedan tryckte in sprutan i armvecket på mig. Sakta, sakta försvann jag från mitt medvetande.
Okej, det var del 8, hoppas ni gillar den :)
Komentera gärna :)
Bara så ni vet, jag tänkte starta en ny TH FF serie inom 2 veckor :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | izzzzy - 19 sep 09 - 21:55 | | Tack <3 | Matildaaaz - 14 sep 09 - 21:44- Betyg:  | | Jättebra, mer mer mer :D | | Sandra353 - 14 sep 09 - 20:40- Betyg: | Den var gllig och jätte bra :)
Mejla gärna när nästa del ligger ute :D | | gbg_95 - 14 sep 09 - 18:02 | | Bra skrivet! | | snovit1 - 14 sep 09 - 16:10- Betyg: | Den var mycket bra (:
Längtar tills nästa del (: <3 |
|
|
|
