Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

(m/m) untitled del 1

jaa nu kommer en ny berättelse ;) denna är tänkt att bli runt tre delar eller någonting. men vi får se X) första delen är ganska lång men jag hoppas ni gillar den ;) kommentera gärna :)

Det var så där riktigt kallt ute så man verkligen känner hur blodet sakta stelnar till och fryser till is. Det är då man undrar hur man kunde vara så dum så man ens gick utanför dörren. Sånt där snack om att ’gilla läget’ lät ju riktigt skrattretande. Okej om man hade haft en tjock jacka man kunde dra in händerna i och ett par fodrade vinterskor. Men nu var ju inte jag typen som gick runt i dunjacka och fula vinterskor. Jag var typen som gick runt i struprörsjeans, en huvtröja och converse som läckte in. Med andra ord så var jag typen som skulle frysa ihjäl ute på gatan och som dom skulle få transportera till närmaste bårhus. Och nej jag befann mig inte i nordpolen men det kändes faktiskt så där jag gick på den snöslaskiga gatan samtidigt som vinden försökte slita med mig. Jag var ganska lång men ändå lätt så det skulle inte förvåna mig om den kraftiga vinden skulle lyfta mig. Jag drog upp axlarna lite och körde ner händerna längre ner i fickorna. Jävlar vad kallt det var. I vanliga fall kanske jag inte hade klagat riktigt lika mycket men jag var på dåligt humör. Och jag hade en anledning.
Jag hade nyss repat med bandet. Om det nu var ett band längre.. Vi var bra, hade många låtar med bra texter och hade verkligen kämpat. Och vi skulle ha vår första spelning om några dagar. Så allt hade verkat skitbra. Tills James släppt bomben och berättat att han tänkte hoppa av bandet. Vår sångare! Han hade babblat på om att han verkligen var ledsen men att han tappat lusten med bandet och behövde lite egen tid. Han kunde tydligen inte välja ett bättre tillfälle än just innan vår spelning. Ett band utan en sångare är inte ett band. Så jag tyckte jag hade en jävligt bra anledning att vara på dåligt humör. Fast jag antar att om någon hörde mina tankar just då skulle dom tro att jag var en grinig gubbe med rullator. Men för att klara ut det; jag är 18. Inte 80 alltså.
Det var bara några få gatlampor som lyste upp gatan jag gick på och det var knappt några folk ute, så det var ganska tyst. Det var därför jag la märke till dom höga rösterna en liten bit längre bort på gatan.
”Du ska inte vara så jävla kaxig! Fattar du?!”
”Du Ryan, räcker det inte nu? Jag tror han fattar..”
”Va?! Ska du också ha en smäll eller?”

Rösterna kom innifrån en gränd och jag stannade till utanför. Nästa ljud kände jag igen alltför väl. En knytnäve som träffade någon. Jag funderade inte särskilt länge utan tog dom få stegen in i gränden för att se 5 killar som såg ut att vara i min ålder, det var lite svårt att säga exakt då endast en gatlampa lyste där inne, en gatlampa som såg ut att kunna slockna när som helst. En av killarna stog lite nerböjd med handen mot kinden men rätade snabbt på sig för att rikta ett slag mot den längsta av killarna. Han fick in en riktig fullträff och den dova smällen ekade mellan stenväggarna. Det hade inte varit ett så smart drag av den mörkhåriga killen för så fort hans näve träffat den långa killens käke så hade dom andra 3 killarna gett sig på honom. Ingen av dom verkade ha lagt märke till mig än men jag kunde inte hejda mig.
”Lägg av för fan!”
Jag hade aldrig varit särskilt bra på att bara titta på istället för att ingripa. Kanske var det därför jag själv hade varit med i en hel del slagsmål. Killarna stannade upp lite och den långa killen vände sig mot mig och flinade.
”Nemen vad är det här? Leker du polis?”
Jag såg snabbt på dom 5 olika killarna innan jag öppnade munnen.
”Lägg av bara”, sa jag så lugnt jag förmådde varpå killen skrattade och hans kompisar stämde in. Men så fort den långa killen tystnade gjorde dom detsamma. Han var definitivt deras ledare.
”Okej jätte gulligt att du kom hit för att hjälpa din lilla kompis, men jag bryr mig faktiskt inte”, sa han och spottade på marken. Jag hann se att det var rött. Den mörkhåriga killen som först blivit slagen såg snabbt upp.
”Jag känner inte den där idioten, och jag skulle kunna spöa dig hur jävla lätt som helst!” fräste han.
Ännu ett osmart drag av killen som redan låg i underläge. Den långa killen slog han hårt över käkbenet och knuffade honom sen mot stenväggen.
Som tidigare nämnt hade jag hamnat i många slagsmål men jag brukade inte hoppa in i slagsmål som inte hade med mig att göra. Men det kändes verkligen inte rätt att 4 killar skulle ge sig på en. Så jag tog stegen fram till dom och slet tag i den långa killens axel och riktade min egen knytnäve mot honom. Och träffade. Jag hade faktiskt försökt att prata med honom, men eftersom det inte hjälpt så fick jag ta till våld. Blicken han gav mig var rasande och hade jag inte hunnit gripa tag i hans hand hade han antagligen slagit ut tänderna på mig. Jag knuffade honom hårt ifrån mig och vek inte undan med blicken för en sekund. Hans kompisar, aka livvakter, var inte sena att försöka ge sig på mig men jag tyckte jag klarade mig ganska fint. En sprucken läpp hade jag varit med om förut och dom lämnade i alla fall den mörkhåriga killen ifred.

Jag vet inte riktigt varför men efter ett tag gav sig killarna och deras ’ledare’ kastade en ilsken blick på mig.
”Om jag ser dig igen gör du bäst i att springa”, sa han, och efter att ha kastat en blick på den mörkhåriga killen också gav dom sig av. Jag försökte lugna ner mig och vände mig sen om mot killen. Han såg lite värre ut än mig måste jag medge. En rodnad hade börjat framträda över ena kinden och han blödde lite från näsan. Jag tog några steg mot honom där han stog under gatlampan och såg ner på sina knogar, även dom hade fått sig en lite röd färg. Han vände snabbt upp blicken mot mig under den mörkbruna spretiga luggen.
”Är du okej eller?” frågade jag.
”Fan skulle du komma så där för?! Jag klarade mig själv hur bra som helst!” sa han irriterat istället för att svara på min fråga. Eftersom jag redan var på dåligt humör kunde jag inte låta bli att svara lika irriterat.
”Ursäkta att jag hjälpte dig att inte bli helt nerspöad! Det var verkligen dumt av mig.” Jag såg på killen igen. Jag kände inte igen honom så han kunde inte gå på min skola.
”Jag klarade mig själv hur bra som helst”, upprepade han och började sen gå ut från gränden. Jag följde honom med blicken och skyndade mig sen efter.
”Varför gav dom sig på dig för? Vad hade du gjort?”
Han gav mig en irriterad blick över axeln.
”Vem har sagt att jag gjorde något?”
”Man brukar inte bli påhoppad helt utan anledning?” jag höjde lite på ögonbrynen och såg på honom.
”Allvarligt, varför bryr du dig ens?” frågade han och rörde lite vid sin kind och jag såg hur han grimaserade lite. Jaa, varför brydde jag mig? Jag kände inte killen och han var ju verkligen inte trevlig.
”Glöm att jag frågade”, sa jag och gick sen förbi honom för att ta mig till bussen som skulle ta mig hem. Läppen sved och jag drog bort lite blod med ovansidan av handen. Mitt humör hade inte blivit bättre och jag svor lågt till då jag råkade gå i en pöl med snöblandat regn. Jävla skitväder.

Efter en stund var jag ändå framme vid busshållplatsen bara för att se bussen precis åka iväg. Hur kan det kännas som att hela världen rasar ihop bara för att man missar bussen?
”Jag är världens lyckligaste kille!” skrek jag rakt ut i den mörka kvällen.
Allt gick så himla bra idag, allt var perfekt, hela dagen hade varit alldeles utmärkt. Ironi, ironi.
När jag såg mig omkring fångade min blick en gestalt. En gammal gubbe som såg alldeles förskräckt på mig. Jag log lite ursäktande mot honom så att han inte skulle falla ihop i en hjärtattack och sjönk sen ner på bänken. Jag var fortfarande lite sur på den där mörkhåriga killen. Han kunde väl sagt tack istället, om jag inte hjälpt honom kanske killarna hade fortsatt mycket längre. Jag suckade och såg ner på mina skor. Jag kände inte tårna längre och jag skulle nog kunna vrida ur strumporna.

Efter vad som kändes som en evighet så kom bussen i alla fall och jag gick snabbt på. Bussen var ganska full men jag hittade ett ledigt säte och satt mig vid fönstret. Bussen stod alltid still en stund vid stan för att invänta bussen från andra hållet och idag kändes det som den stod där extra länge. Men så när den äntligen började rulla så stannade den snabbt till igen och någon klev på bussen. Jag suckade och lutade huvudet mot rutan.
”..Tyvärr, då kan jag inte låta dig åka med.”
”Men kom igen, jag får ju gå hem annars!”
”Har du inga pengar med kan jag inte låta dig åka med.”

Jag rätade på mig igen för att se vad som pågick. Någon hade tydligen inte pengar med sig till bussbiljetten. Jag kunde inte låta bli att sucka när jag såg vem det var. Den mörkhåriga killen som inte uppskattat min lilla räddning. Han hade huvan uppdragen nu och såg nästan lika uppgiven ut som jag känt mig när jag missat bussen.
”Men va fan, jag betalar dubbelt nästa gång!”
Jag kände efter i fickorna och jag vet faktiskt inte varför jag gjorde det men jag reste mig upp och gick framåt i bussen.
”Jag betalar.” Jag la en skrynklig tjuga på det lilla bordet och kastade en snabb blick på killen. Han såg bara förvånat på mig och vi stod en stund och bara såg på varandra.
”Jaa men sätt er så vi kan åka nu”, sa busschauffören som också verkade vilja komma hem någon gång. Jag tog blicken ifrån killen och gick tillbaks till mitt säte.
”Du hade inte behövt..”
Jag vände på huvudet då jag hörde hans röst alldeles bredvid mig.
”Nej visst, skäll inte ut mig bara”, sa jag och lutade mig bakåt i det obekväma sätet.
Bussen guppade till lite och killen tog snabbt tag i en av stolparna efter att ha vinglat till lite.
”Shiet sätt dig innan du ramlar. Det kan bli jäkligt pinsamt för dig faktiskt.”
Jag kunde faktiskt ana ett litet leende på hans läppar. Han sjönk ner på sätet bredvid mig.
”Jag trodde verkligen jag hade pengar med mig. Alltså.. tack”, sa han och flackade lite med blicken.
En kille som inte var van vid att tacka andra kanske? Eller någon som inte ville ta emot hjälp. Jag kände faktiskt igen det. Jag hade svårt för att be folk om hjälp, nästan som om det skulle göra mig svag. Men om jag någon gång fick hjälp så tog jag oftast tacksamt emot den.
”Det är lugnt. Hade kanske inte varit så kul att gå hem.”
”Nej det tackar jag gärna nej till. Cameron förresten”, sa han och såg snabbt på mig igen.
”Oj har vi börjat vara så trevliga mot varandra nu?” Det hade inte varit meningen att det skulle låta så spydigt som det faktiskt gjorde.
”Nej ursäkta mig”, muttrade han och vände blicken framåt istället.
Gud killen måste tro att jag var schitzo på något sätt. Först betalar jag hans bussbiljett och sen när han presenterar sig så låter jag värsta grinig. Men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag skulle antagligen inte ens träffa killen igen.

Några hållplatser senare skulle jag av och Cameron reste på sig utan ett ord för att släppa förbi mig. Jag sa inte heller någonting utan gick bara ut i den kalla luften igen.
Väl hemma drog jag av mig alla blöta kläder och tog en lång dusch för att försöka tina upp kroppen. Jag var tvungen att kontrollera att alla kroppsdelar faktiskt var kvar. Tio fingrar, tio tår, inga som ramlat av. Näsan satt där den skulle och jag hade två öron. Till och med dom ädlare delarna satt var. Det hade inte blivit något bårhus tack och lov.
Spegeln var alldeles immig när jag klev ur duschen och jag drog med handen över den. En brunögd kille såg tillbaks på mig. Det svarta blöta håret låg platt neråt och vattendropparna rann ner för den ganska långa kroppen. Den var smal men ändå ganska muskulös. En ring prydde läppen och många skulle nog säga att killen hade ett väldigt tilldragande utseende. Jag vände bort blicken och virade en handduk runt midjan för att sen låsa upp dörren och gå in till mitt eget rum och den efterlängtade sängen. Låt den här pissdagen ta slut någon gång.

Jag kan ju inte säga att jag jublade när väckarklockan gick igång och det faktiskt var en ny dag. Men jag öppnade ändå ögonen och gjorde ett försök till att resa mig upp. Försöket misslyckades och efter 10 minuter gick larmet igång igen. Jag suckade tungt och gjorde ännu ett försök, men jag fick nog inse att jag blivit förlamad under natten och omöjligt kunde gå till skolan idag. Synd..
”Logan! Ska inte du upp nu?!” ropade mamma från nedervåningen.
Jag stönade till och drog upp täcket över ansiktet. ’Nej jag är förlamad.’ Jag slöt lättat ögonen igen då hon inte ropade igen. Men bara några minuter efter öppnades dörren till mitt rum.
”Logan, mamma säger att du ska gå upp.”
Jag öppnade ena ögat och såg på min 5åriga syster. Hon var alltid lika söt. Hon hade lika svart hår som mig men en aning längre och hennes var lockigt.
”Logan.”
Jag kände ett finger som petade på mig.
”Mm, men vet du? Storebror kan inte röra sig.”
Sammy fnissade.
”Det kan du visst det.”
”Nej det går inte. Gå ner till mamma du.”
Hon blev tyst en stund och såg sen oroligt på mig.
”Är du sjuk?” frågade hon tyst och jag såg att hon var nära att börja gråta. Väldigt bra gjort av mig.
”Nej, nej jag är inte sjuk. Jag skojade bara, kom här”, sa jag och höll ut armarna mot henne.

”Logan! Om du väljer att skolka så visst, men lär inte din syster sådana dumheter”, sa mamma då hon kommit upp till övervåningen och kikat in på mitt rum. ”Kom nu Sammy, åt du upp mackan?”
När Sammy hoppat ner från min säng igen och gått ner med mamma var jag ensam igen. Ensam i hela huset. Jag reste mig upp från sängen och gick fram till garderoben.

En halvtimme senare hade jag fått på mig kläder, ätit en macka, fixat håret och borstat tänderna. Min lilla sovmorgon resulterade i att jag fick rusa till bussen och jag hann precis på innan dörrarna slog igen. Jag var för dagen klädd i ett par stuprörsjeans och en svart t-shirt. Väskan hade jag glömt hemma så det skulle bli ännu en försenad inlämningsuppgift. När bussen stannade var jag snabbt på fötter igen och skyndade mig mot skolbyggnaden. Skulle jag komma försent en gång till var jag säker på att jag skulle få ig i samhällskunskapen, tyvärr så var det min mentor som var lärare i det ämnet. Och ännu en gång hann jag precis fram innan dörren stängdes, den här gången till klassrummet.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Jurrie - 4 okt 09 - 00:20
Men hallå! :O Den var ju skit bra! xd Varför fortsätter du inte på den? :O xd

Skriven av
ilenna
13 sep 09 - 02:09
(Har blivit läst 252 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord





f