"ingenting" Del 6 |
När jag vaknar drar jag en lättad suck. Hamlet ligger i min väska och sover. SOm en gris! Jag börjar gråta. " tack älskling för att du komm tillbaks!" viskar jag och stryker honom över pannan. Nu är jag Ingenting med världens finaste katt, igen. Yes!
pojken kommer senare och ler stort när han ser hamlet. Men sen börjar han gråta, när jag säger att jag ska ge mej av. " Gå inte, är du snäll! " gråter han. Jag ger honom en kram och går där ifrån, med Hamlet i min väska, springer jag ikapp bussen och går ombord. Fan! Korvfinger gubben! " Jaså du igen! " muttrar han. Jag suckar. " ja, och katten har jag kvar!" Han skakar på huvudet. " Jag hade en jobbig dag,igår. åk med nu bara, du behöver inte betala..." suckar han och viftar med handen. Jag ler. " tack" säger jag och går längst bak i bussen, tar en fönster platts och lyfter ut Hamlet ur väskan.
Han gäspar stort och lägger sej tillrätta i mitt knä. Jag stirrar ut igenom fönstret, Varför åker inte bussen? Aha, thats why. Min mammas gråa bil står parkerad vid vägkansken och nu kommer hon springandes i bussens mitt gång. " Var fan har du varit? " ryter hon. Jag reser mej skräckslaget. Jag kan inte fly, inte gömma mej... Gången är för smal, jag kan inte ta mej ut. Förtvivlad tar jag väskan och hamlet i famnen, klättrar över ett säte, hoppar ner framför mamma och springer ut ur bussen, fortsätter ner emot skogen där pojken bor.
Hårda armar fångar in mej och jag är fast. " släpp! " skriker jag och försöker sparka denna någon. Olof, Olof med sin fula mustach! " släpp mej för fan gubb jävel!" ryter jag och biter honom i armen. Han släpper mej,och jag faller till marken. Mamma kommer spingandes och hjälper mej upp. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men så fort hon hjälp mej upp, ger hon mej en örfil och så ligger jag på marken igen. Min kind bränner. " vart fan har du varit? " ryter mamma igen, släpar upp mej och puttar mej till bilen. " svara förbannade ungjävel!" ryter hon.
när mina tårar rinner och bildar sträck på mina smutsiga kinder ser mamma på mej. " gråt inte!" säger hon och knuffar in mej i bilen. " Hamlet!" ryter jag när hon stänger dörren. Jag ser hur han springer fram till bildörren och kraffsar lätt. Jag hör hans skrik. Mamma sparkar undan katten ner i diket. " vad i helvete håller du på med?" Skriker jag och slår upp dörren, hör hur Hamlet skriker. " sätt dej!" säger Mamma, Olof bara tittar på. " Gör nått då!" skriker jag till Olof. " stå inte bara där! RIng en ambulans eller något! " Olof rycker på axlarna. " du kan inte ringa till en ambulans för en katt! " suckar han.
Jag lyfter försiktigt upp Hamlet i min famn och stryker honom över kinden. Han blöder ifrån nosen. Jag ser på mamma som tittar ilsket på mej. " sätt dej i bilen!" säger hon. " Jag hatar dej! " skriker jag. " jag hatar dej, jag hatar dej, jag hatar dej! " Jag hatar dej, mamma! Är du lycklig? Du vill ju endå inte ha mej! Gud vad jag hatar den människan!
Jag börjar springa, och springer ifrån den förbannade människan som kallar sej min mamma. Den förbannade fula gubben som kallar sej min Morbror. Mamma gråter, det hör jag. jag har aldrig sett min mamma gråta, aldrig någonsin. Nu gråter hon och faller ner på knä på den varma asfalten. Jag bryr mej inte! Jag springer iväg i skogen och fram till Villes stuga, ringer på dörren och ropar. " Ville! Ville! Hamlet är sjuk! " ropar jag.
Dörren slås upp utav Killen. " jag heter Timmy " säger killen och släpper in mej. Jag har lust att snäsa åt honom och säga något riktigt elakt, men struntar i det. Freja, som Villes mamma heter hjälper mej. Hon baddar först Hamlets nos med ljummet vatten, och konstaterar att han mår bra, sedan ser hon förfärat på ett blodigt sår som jag fått på knät när jag trillade på asfallten. När hon slog mej. Förbannade hon!
Freja baddar mitt sår och sätter på ett plåster, sedan ser hon på min kind. Min kind är lila och blågrön.
" stackars liten! " suckar hon och ger mej en handduk. " tvätta dej i annsiktet, du är skitig! " jag nickar och känner hur en tår trillar ner för min kind. Hela tiden sitter Timmy och tittar på mej ifån en stol. Ville klappar Hamlet och sjunger tyst, lille katt. Jag ler åt honom och går sedan in på toan. Det svider på min kind när jag tvättar mej. Och när all skit är borta, ser jag att de blålila syns ennu tydligare. Jag tittar i badrums skåpet och hittar ett slags hud färgat pulver, som det står något med o läsbara, snirkliga bokstäver på¨. Jag duttar på lite på kinden och ser mej i spegeln. Det får duga.
Jag borstar ut mitt trasliga hår och sätter upp det i en knut i nacken med en toffs som låg i skåpet. Sedan betraktar jag min spegelbild. Mina ögon, min kind, mina läppar. Min läpp är sprucken och lite svullen, men det syns inte så väl.
Jag lämnar badrummet och går in till köket igen. Freja ler. " mycket bättre! " hon gör en kort paus och tittar på mina kläder. " jag har några gamla kläder som är försmå, som du kan få låna, om du vill " säger hon. Jag nickar. Kläderna jag har i min väska är blöta, så Timmy hjälper mej att hänga upp dom. Han sticker ner handen i min väska och lirkar upp allt som han kan få tag på, lyfter handen.
På hans pekfinger hänger min svarta BH. Han rodnar, kastar den på mej och tar upp en tröja i stället. jag skrattar åt honom, så fånigt!
vi säger inget, och det är lika bra det. När vi är klara går jag ut till Freja, hon räcker mej ett mörkblått linne och ett par gråa mjukisbyxor som är lite för långa, så jag viker upp dom till knäna. " tack så hemskt mycket för all hjälp! " säger jag och ler åt Freja. Hon ler tillbaka. " så lite så! " Ville ser på mej, och ler stolt, sedan fortsätter han klappa Hamlet. Jag tackar åter igen. " Timmy hjälper dej att bädda, ni får dela rum ett tag, tills jag fått i årdning gäst rummet! " säger hon. jag nickar. " och du är säker på att du vill stanna? " frågar Timmy. Jag nickar igen. Vi drar fram en madrass ifrån ett föråd och lägger den i andra sidan utav rummet, så långt bort ifrån timmys egna säng som möjligt.
" Hoppas det duger. " säger han och ser på mej. " du är mycket snyggare nu..." skrattar han. Jag ser förvånat på honom. Vi går och lägger oss tidigt. Jag kan inte sova. Här ligger jag, Alicia, ingenting med världens finaste katt, och ska snart sova. Hamlet ligger inne hos Ville. Månen lyser igenom Timmys vita gardin. Han svarta rufsiga hår syns tydligt emot de vita lakandet. Jag ler. Nog var han allt ganska söt, den där Timmy? Men väldigt udda...
" god natt!" viskar jag tyst. Timmy sover.
Rummets vita och blå blommiga tapet lyser i mörkret. Timmys säng är inte så hög. Nog kändes det allt ganska ensamt här i hörnet...
Jag drar fram min madrass till hans säng. där ligger jag bättre, tänker jag. Timmy vänder sej om. Hans kinder är vita och släta, hans ögonfransar långa. Han sover djupt med vidöppen mun. Jo, söt var han...
Jag somnar.
Hemma, i mitt förra hem ligger min så kallade mamma i soffan med en filt om sej. Hennes ögon är röda och blodprängda. Hennes läppar darrar och snart börjar hon gråta. Det är inte mitt fel, hon får skulla sej själv...
Visst var det inte mitt fel?
det är varmt i Timmys rum, jag slänger av mej täcket och suckar. Timmy sover fortfarande. Jag hör ett svagt tassande ifrån hallen. In kommer Hamlet, han Mjauar trött och lägger sej vid min kind. " Världens finaste katt..." viskar jag och somnar, medans hamlet slickar sej ren.
Jag tänkte låta någon som läser min novell ge något tips om vad som kan hända, så kommentera så kanske ditt förslag kommer med :)
kram
|
| Kommentarer | | Eiilin - 21 sep 09 - 21:31 | | ja vet inte vad som ska hända men du ska klart fortsattsa skrivga, du kommer på nått :) |
|
|
|
