"ingenting" Del 5 |
Jag hade nästan skrivit klart denna del när jag råka trycka på nått som raderade allt, så nu får jag skriva om, hoppas ni blir nörja endå!
Det här var allt en lyckad morgon! Jag vaknar utav att en spindel smyger runt på min kind. Jag hoppar upp och skriker. Jag borstar bort spindeln och ryser. Och så börjar det regna igen. Jag suckar högt. Hamlets svarta päls blir dyngsur, jag blir dyngsur, Min väska blir dyngsur! " Oh nej! " ropar jag och springer fram till väskan, drar upp dragkedjan till det lilla facket och fiskar upp min mobil och min plånbok. Dyngsurt var det, ja.
Jag blåser förtvivlat på mobilen och torkar av den på tröjan. Jag pustar ut när jag ser att den fortfarande funkar. Pengarna i plånboken är också våta. Jag blåser på dom i ett försök att få dom torra, men inser att det är ganska onödigt, eftersom det fortsätter regna, så jag lägger ner plånboken i väskan och ställer dne under en tät gran där inte regnet når. Jag ser på Hamlet, som leker med några myror. stackars katt, dyblöt...
Jag häller upp lite mat till honom på mossan. Han äter glubskt och det knaprar för varje tugga han tar. Snart är maten slut och han leker med en fluga han fått syn på, han ställer sej på bakbenen och fräser, fäktar med tassarna och hugger efter flugan. Jag skrattar åt honom. " Min lilla fåniga kisse! " skrattar jag. Men då ser jag hur det rör sej bakom granarna och tystnar kvickt. var det en björn? Eller kanske en Älg? Nej, det var pojken ifån bussen, pojken med de gröna ögononen. Han ser förskräckt på mej, men när han ser att det är jag, den konstiga flickan som var allderles smutsig och inte kunde hålla reda på sin katt ler han milt.
" Hej! " säger han och ser på Hamlet. Jag säger inget. " Din katt är fin! " suckar han drömmande. Jag nickar. " Bor du här i skogen? " skrattar han. jag rycker på axlarna, vad skulle jag säga? Ja, jag har nämligen rymt hemmifrån! Nej, det funkar inte! " Men... har du inget hem då? " frågar han förvirrat. Hamlet fräser till. " Nej, jag har väl inte det " suckar jag. visst, jag hade ett hem, Ett hem som jag inte kunde eller ville bo i. Ett hemskt hem!
" Har du ingen Mamma? " flämtar Han. Jag ser emot skyn. " Jag önskar att du inte fanns! " ekar det innom mej. " nej, det har jag inte" säger jag och ser på pojken som lagt sitt huvud på sne. Hans gula regn kläder är allderles för stora och hans stövlar är leriga. " Är du mycket ledsen, då? " frågar han. Jag ser frågande på honom. " för att du inte har en mamma, menar jag " tillade han. jag rycker på axlarna. " näää, inte så värst" Pojken ser drömmande på Hamlet.
" nej, för du har ju världens finaste kattunge! " säger han leende, och suckar. Sannt så sannt. Utan Hamlet vore jag ingenting. Nu var jag i alla fall Ingenting med världens finaste kattunge. Bättre en inget...
Det har slutat regna. Vi säger inget mer, men pojken ser på mej ibland, och ler. Men så ropar någon. Någon ropar, att om Ville inte kommer hem får han minnsan ingen mat, och absolut ingen efterrätt! Pojken suckar högt. " vill du följa med mej hem och äta? " frågar han, hans ögon lyser av förväntan. Jag funderar. Visseligen vore det fräckt att bara komma hem till någon och be om mat, men dels hade han bjudit med mej, å andra sidan var han bara en liten pojke... Å tredje sidan ( Kan man säga så? )... så är jag mycket hungrig.
Jag ser på hamlet. han har springit fram till pojkens ben och stryker sej emot honom. Pojken ler.
" okej då", säger jag. " Men katten måste med, är det okej? " Pojken nickar ivrigt och springer i förväg. Hamlet ser på mej. " spring du, gubben! " skrattar jag. Han springer lydigt efter pojken, Ville, och mjauar högt. Jag andas in. Tänk om hans mamma skulle bli arg? Och den där killen... skulle han vara där? " Kommer du, eller? " ropar pojken. Jag ler lite, jo, jag måste få något att äta. " ja då! " ropar jag och springer i fatt dom. Mobilen har jag i fickan. Den vibrerar, jag yfter den. sms ifrån Erik.
Jag öppnar sms:et.
-" Du la på... varför svarar du inte? jag behöver dej... svara när du ser detta! "-
Jag suckar, stänger telefonen och kliver in i hallen till pojkens hus. Hans mamma ropar. " ja ja, jag kommer! " suckar han och tar min hand. Det luktar gott ifrån köket. Huset är ganska omordärnt inrätt, men mycket hemtrevligt, jag trivs med det samma. En tavla på en varg som ylar emot månen händer på väggen över en byro. Pojken traskar in i köket, och jag går efter. Skorna tar jag av i farten. " Mamma, se vem jag har med mej! " ropar pojken glatt, hamlet mjauar i hans famn. Mamman stirrar på mej. smuttsig och trasig, ingenting.
" vad i helvete..." suckar hon. Hennes hår är rött, ganska långt. Hon har en stor, rund näsa och lika gröna ögon som sin son. Hon reser sej och hennes blåa förkläde ringlar sej runt benen. " Vem är du? " frågar hon och ser undrande på mej. Jag sväljer. " Jag heter... Alicia..." stammar jag fram. " Alicia här, är min nya bästa vän! Och det här är min katt!" skrattar Ville. " din katt? " frågar Mamman. Ville svarar inte, utan ser på mej. Min mage kurrar högt och tydligt. " vill du ha lite mat? " frågar mamman och ler emot mej för första gången. Hennes leende är vänligt. " gärna! " säger jag och ler tillbaka.
" mamma? " hör jag killen säga där borta ifrån bordet. " inte ska du bara bjuda in flickan? du känner henne inte " säger han och tuggar på en potatis. " lägg av!" skriker ville.
Jag får min mat, och jag får även låna deras toa och dusha. Det varma vattnet värmer min kropp som blir röd. Dörren slås upp när jag står där inne. Jag skriker till. Det är killen som kommit in. " Vad fan gör du? " skriker jag. " ta't lungt" suckar han och tvättar händerna. " jag var bara lite skitig" . Skärrad kliver jag ur dursen och virar en handduk om mej, klär på mej och springer ut ur huset, men minns då Hamlet. " Hamlet gubben, Kom nu!" skriker jag. Hamlet är borta, han kommer inte när jag ropar. Pojken kommer fram bakom en buske. Han är röd i ansiktet och stora tårar rullar längst hans kinder.
" Pelle sprang sin väg! " gråter han. "pelle?" frågar jag dumt. Självklart menade han Hamlet. Alla ungar döper katter till pelle, efter Pellesvanslös. " Katten! Han bara... sprang!" gråter han. " vart?" ropar jag. Pojken pekar emot skogen. Jag springer. Och springer. " Hamlet! " skriker jag förtvivlat. Solen går ner, Hamlet är borta.
Jag somnar på min bädd utav kläder under granen. Utan Hamlet sovandes på mitt bröst.
Hamlet är borta, Och jag,
Jag är nu mera ingenting.
|
|
|
|
