"Ingenting" del 3 |
Jag vet inte vart jag ska, jag vet bara att jag ska bort, bort! Mamma skulle nog allt ångra att hon sa så, pappa ska ångra att han aldig gjorde något åt hur hon beter sej, Olof ska ångra sej för att bara stå där och se fånig ut med sin fula mustach och Lena, hon kan dra åt skogen! Hon bara muttar och skakar på huvudet, säger aldrig något hör bart!
Hamlet gnäller i min famn. "lung gubben, snart kan jag släppa dej! " viskar jag och pussar honom i den svarta pannan. han leker med mitt hår som dinglar ner framför hans ansikte nä jag böjer mej fram för att ta upp plånboken. Åttahundra är allt jag har. Jag bestämmer mej för att ta en buss. Vart vet jag inte, bara åka tills jag ser något som får mej känna mej trygg, och sedan gå av.
Kanske kunde jag åka till Sara? nej... vännen som har svikit. Jag hade en pojkvän, Erik, men honom ville jag aldrig mera veta av! visseligen hade jag inte gjot slut, men man kan säga att det liksom var så utav sej självt, det borde han väl endå begripa efter vad han gjorde? eller så är han för dum. HUr som hälst, jag kunde inte åka till honom heller. Jag fick väl bara åka då, och hoppas på det bästa.
Busschaffuören blänger ilsket på Hamlet. " har du ingen bur till odjuret? " frågar han surt och torkar sej under näsan med sina tjocka korv fingrar. Jag ger honom en sur blick. " Odjur? Han är en fin katt. " säger jag bara. " hör du inte vad jag säger? sätt katten i bur eller försvinn! " fräser han och hostar till. äckligt! " jag tro inte att jag vill åka med din buss, för guds skull. Då går jag häldre!" fräser jag och kramar Hamlet hårdare, lämnar bussen.
" Fy farao för dagens ungdommar! " mummlar chaffisen och stänger dörrarna. " ryd vägen, nästa! " ropar han innan dörren går igen, sen tittar han på mej igenom fönstret och skakar på huvudet. Jag kan inte låta bli. Jag räcker ut tungan åt honom och visar fingret. Kunde han inte se att jag behövde hjälp? Förbannade skit...
Fåglarna kvittrar i trädens kronor. Solen står högst på himelen och svetten rinner längst mina kinder. Jag är ingenting, tänker jag. " ingen har jag," säger jag högt och sparkar i gruset på vägen där jag går. Hamlet kvider, jag märker att jag håller på att tappa honom. " förutom dej då," tillade jag. Jag blir genast trött och måste vila. Solens strålar värmer och jag känner hur det bränner på kinderna. Ingen solkräm hade jag, heller.
Plötsligt svänger en bil in på vägen där jag går. Först tänkar jag inte på det, men när jag märker hur bilen saktar ner vänder jag mej om, och ser att det är Pappa. Han ser förkrossad ut. Han sticker ut huvudet ur det nervevade bil fönstret. " Kom hit flickan min, så här kan du inte bara göra!" ropar han. Jag ser på honom, lägger huvudet på sne. " som om du bryr dej? " säger jag och vänder mej.
" din mamma behöver dej. " suckar han då. jag tvärstannar. " Jag önskar att du inte fanns! " härmar jag. Precis så som mamma sagt kvällen innan. Jag får en klump i halsen som jag inte bara kan svälja. " Kom igen nu, stumpan! hon behöver dej! " jag vänder mej om och säger med gråt i rösten; " Hon gråter väl inte precis över att jag är bota, eller hur?" pappa ser förskräckt på mej, och värkar inte veta vad han ska säga.
Han kliver ur bilen och går emot mej. Hamlet fräser åt honom. Jag ser på hamlet och på pappa. Sen på den röda bussen som kommer bakom träden. Sen på pappa, Hamlet, pappa, bussen. Sen springer jag. Jag springer till bussen, skriker åt dem att stanna. Dom stannar, jag tackar och betalar, springer längst bak i bussen och sätter mej på knä på sätet och tittar ut. Pappa skriker förskräckt.
" Kom till baka, Alicia! " ropar han. " vad gör du för något? ". Han spinger emot bussen, som startar och åker iväg. Pappa blir mindre och mindre. Han skriker med änderna vilt fäktande. "Pappa..." viskar jag. Hamlet mjauar. jag hychar honom, lägger honom i mitt knä, där han somnar.
Jag tittar ut igen. Pappa är borta.
idéer, och en kommentar vore kul :) skriver en till del typ... nu, eller snart, vet inte :)
|
| Kommentarer | | Fiiiaaas - 6 sep 09 - 08:10 | | fortsätt :) |
|
|
|
