Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"ingenting" del 2

Jag vaknar. Gräset är fuktigt, mina kläder är dyngsura. Solen lyser på vattendropparna och får dem att glimma. Som om varje grässtrå är strött med silver.
Mitt huvud värker, mina ben värker, mina ögon svider utav alla salta tårar. jag reser mej ur de våta gräset, mitt hår droppar. Jag blinkar några gånger, för att vänja mina ögon vid ljuset. ser mej omkring, ser; Skog, skog, skog, och skog...jag biter mej i läppen. Jag snor runt och börjar gå, men benen värker. såren under mina fötter har slutat blöda.
Mitt hjärta blöder fotfarande, dock. Det gör ont, som om jag har fått ett slag i magen och tappat luften. som en gång när jag var liten, och ramlade av en gunga. Jag kunde inte andas, och blev livrädd. Jag är livrädd nu med, jag är rädd för att jag är vilse, för att jag är ensam, och för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag borstar bort lite jord ifrån min kind.
Aldrig ville jag komma hem. Men jag vet att jag måste möta helvetet igen. jag måste komma hem, och jag måste få mat! Min mage kurrar efter något att tugga på. Jag sliter upp en liten rot som smakar lakris och tuggar på. den är jordig och smakar lite beskt, men det får duga.
efter en stunds letande hittar jag stigen som ska leda mej hem. Hem till personen som inte vill ha mej, som önskar att jag inte fanns. Jag skulle ha gråtit, om jag inte var så uttorkad. Jag hade inte druckigt något, och gråtit ut varenda skvätt som fanns innom mej. Ibland undrar jag, var alla tårar kommer ifrån, varför tar dom inte slut? då skulle jag åtmistånde inte behöva gråta så mycket så att ögonen svider!
Här var jag, Alicia. Ensam i skogen, hungrig, kall och blöt. Där hemma fanns det en mamma som inte vill ha mej, och en pappa som inte bryr sej. en kompis som har svikigt, och en farmor som är död. Ingen hade jag att vända mej till. ingen mer en himelens stjärnor, månen och min kattunge Hamlet.
Hamlet, jag måste hem till honom!
med tanken på min lurviga svarta och vita katt som var ensam där hemma började jag springa, fasten det gjorde fruktansvärt ont i fötterna. Jag kom hem, men tordes inte öppna ytterdörren. jag är rädd för att möta de förbannade människorna som fanns där innanför de tjocka hus väggarna. de människorna som inte ville ha mej.Och inte ville jag ha dom heller! jo, där ljög jag. Jag älskade dom. Ända tills nu. ända tills i går.
Till sist slår jag upp dörren och stänger den tyst bakom mej. Röster hörs ifrån köket och vardagsrummet. Mamma är där, det hör jag. Hon är förbannad. Pappa försöker lugna henne, han gråter. För de flästa kanske det är tvärt om? inte för mej. Min pappa är den som gråter, även om han igentligen inte bryr sej. Jag smyger igenom hallen och smiter in på toan. då blir det tyst ute i köket.
" vad var det? " hör jag mamma säga. " jag hörde inget " säger någon annan, kanske är det morbror olof? pappa börjar babbla igen. " tyst! ", fräser mamma, " jag hörde något! ". jag hör att hon närmar sej toan. men jag har låst. hon börjar slita och rycka i dörren ochn skrika att om jag inte kommer ut ska hon minnsan slå sönder dörrhelvetet och släpa ut mej i håret.
Mitt hår är brunt, långt. mina ögon är stora, och bruna. Min hy är vanligtvis också brun, men nu är den blek som ett hel vitt a4 papper innan man börjar med de hemska långa uppsattserna i skolan. Jag lutar mej emot väggen, mummlar för mej själv och glider ner på golvet. Mamma skriker fortfarande, Pappa har också börjat skrika. Morbror Olof har gått efter en skruvmejsel. Hamlet mjauar sorgset och kraffsar på dörren.
jag torkar mina tårar och reser mej, ser mej själv i spegeln innan jag låser upp dörren, och går ut. " kära hjärtaness så du ser ut!" utropar pappa. Han suckar högt. " Och vart fan har du varit, din odugliga..." längre hinner inte mamma. Jag lyffter upp Hamlet och går in på mitt rum, packar min väska full utav kläder, slänger ner min plånbok och mobil i ytterfacket, drar igen dragkedjan och slänger över väskan på axeln.
Hela tiden skriker mamma och pappa i dörröppningen. "vad håller du på med, unge?" skriker mamma. Jag ser inte på henne, om jag skulle göra det skulle jag börja gråta. Jag ser ner i marken, tar min katt och springer in i köket, tar påsen med katt mat och ett äpple, går till hallen och öppnar ytter dörren. Med Hamlet i höger armen, väskan på ryggen, kattmaten i vänster handen ser jag på mamma och pappa, Olof och lena, olofs fru.
en sista gång ser jag på dom, sen går jag.


Vill fortfarande höra om ni gillar den, gör ni det skriver jag mer :) skriv gärna tipps oxå!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Eiilin - 21 sep 09 - 21:03
Tycker om allt du skriver :)!
Fiiiaaas - 6 sep 09 - 08:08
jag vill gärna läsa mer :)
alliiis - 5 sep 09 - 22:34
Då blire ett till kapitel xd
ackbarian - 5 sep 09 - 21:49- Betyg:
jag gillar den fortfarande ;)

Skriven av
alliiis
5 sep 09 - 17:51
(Har blivit läst 159 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord