(M/M) I varje andetag - kapitel 11 |
Det känns som om det här kapitlet är väldigt händelselöst, men sådana kapitel behövs även de.
I alla fall, tack så obeskrivligt mycket för alla kommentarer, de värmer vet ni.
Kapitel 11
“Alex Jidberg”
“Jag orkar snart inte mer”
”Sluta ta kontakt med mig”
”Jag måste få förklara mig”
”Nej, det måste du inte”
”Jo”
”Nej, och jag har inte tid med att slösa tid på ett meninslöst samtal med dig”
”Jag vet att jag är värdelös”
”Snälla, sluta”
”Nej, men jag vet det och vad är det du ska göra egentligen?”
”Jag ska träffa Hugo om en halvtimme”
”Då har du tid att lyssna på min förklaring”
”Nej, för jag vill inte höra”
”Snälla, Alex”
”Nej”
”Varför?”
&qu ot;Kan du inte bara förstå att jag gått vidare och att jag inte vill ha något mer med dig att göra?”
”Ge mig chansen att förklara så lämnar jag dig och allt som har med dig att göra ifred”
”Jag har sagt det tidigare, du hade chansen men sumpade den”
”Alla förtjänar en andra chans”
”Inte du, hej då”
*
Christoffer ligger nerbäddad i sin säng och har blicken vänd mot datorskärmen. På den spelas filmen Bron till Terabithia upp och trots att han aldrig i hela sitt liv skulle erkänna för någon levande varelse, så är den filmen hans favorit. Hela handlingen är fantastisk och man gråter till den, för saker som inte borde vara tillåtna ens på film sker. Jess förlorar sin bästa vän Leslie. Det är den enda film han kan låta tårarna rinna till, för det finns ingen annan som berör lika mycket. Visst, det är en barnfilm, men det spelar ingen roll. Den är ett underverk.
Skälet till varför han ligger hemma trots att han borde vara i skolan är att han helt enkelt drog på dig den där rejäla förkylningen han var säker på att han skulle få när han sprang bort ifrån Matteus fest utan jacka. Den kvällen ja. Han kommer ångra sig i hela sitt liv för att han gjorde som han gjorde, men det fungerade inte på något annat sätt. Det var det enda alternativet.
Alex läppar tryckandes emot sina egna. Hans händer lekandes i Christoffers hår och hans varma kropp pressandes emot hans. Blickar som möts. Skogen möter silvret. Tröjor som förhindrar hud att blottas slits av och kastas iväg någonstans utan att de bryr sig om att lägga märke till vart.
Christoffer låter sina fingrar stryka över Alex bröst, ner längst magen och tillbaka igen. Upprepar rörelsen och ser hela tiden in i den blondes ögon. Varje berörning skickar elstötar i hans kropp, gör honom galen. Han vill ha Alex här och nu.
När Alex hand börjar lirka upp knappen till hans jeans vaknar han upp ur sin upphetsade dvala och han inser var det är han håller på med. Att han är på väg att ha sex med Alex. På väg att ha sex med Alex som är av samma kön. Det går inte. Han kan inte göra det. Äckelkänslorna stiger i kroppen och han måste bort ifrån silverögonpojkens smekande händer.
Han puttar bort Alex och ser på honom, medveten om att hatet han känner mot sig själv speglar genom ögonen. Skyndar sig att leta rätt på sin tröja, ångrar sig att han inte tog reda på vart den landade och rusar ut ur lägenheten. Ut till kylan och bort från en varm kropp.
Tårarna börjar återigen rinna ner längst hans kinder, men den här gången sjunker han inte ihop på marken, utan han sätter full fart i kylan och springer hemåt. Hans hals svider av den kalla luften han andas in, men han måste röra sig snabbare, så att han kommer hem till sitt rum och så att han har ett så långt avstånd mellan det förbjudna och sig själv.
Då han kliver in genom dörren är hans mamma direkt på honom med frågor, rasande över att han inte hört av sig.
”Du äger en mobiltelefon för att du ska kunna ringa ifall du blir sen! Du kan inte bara vara ute sådär och se på mig när jag pratar med dig, Christoffer Stjärnström!”, ryter hans mor och han ser upp från golvet och in i ett par bruna ögon. Han fick samma färg som sin far på sina.
”Du förstår väl att jag blir orolig och…”. Hon tystnar när hon ser hans tårar och han tar tillfället i akt och skyndar sig in på sitt rum. Innan han slänger sig på sängen utan att ta av sig byxor eller tröja ser han till att dörren är låst. Han vill vara ifred med sin sorg.
Det gör ont i honom när han tänker på hur idiotisk Alex måste ha känt sig då han rusade därifrån, men han kan inte vara med honom. Det fungerar inte så. Det är äckligt, onaturligt och helt fel. Han med gröna ögon och Alex med silvriga. Grönt och silver, Slytherins färger och Slytherin representerar ondska. De två tillsammans blir ett ting av ondska.
Vid filmens slut är han inte säker på varifrån tårarna kommer. Ifall de kommer från filmens hemska handling eller ifall de grundar sig i hans olycka. Hur fallet än är blir hans kinder våta och han vet med sig att snart kommer han inte orka mer. Han måste prata av sig alla känslor med någon, men det finns ingen som skulle förstå. Matteus skulle kanske göra det, förmodligen skulle han det, men risken finns ändå att han inte accepterar det faktum att hans bästa vän, mot sin vilja, har kärat ner sig i en kille och vänskapen med Matteus betyder allt för honom. Han har inte råd att förlora den.
Andpaintthepicture säger:
Hejsan Hoppsan!
Christoffer säger:
Hej, vem du nu är.
Andpaintthepicture säger:
Det är Cornelia
Christoffer säger:
Jag känner ingen Cornelia.
Andpaintthepicture säger:
Det stämmer nog, men jag är i alla fall tjejen vars skåp du skulle in i.
Christoffer säger:
Jaha, okej.
Andpaintthepicture säger:
Vad sysslar du med då?
Christoffer säger:
Ingenting av värde. Du själv?
Andpaintthepicture säger:
Jag lyssnar på musik och målar naglarna.
Christoffer säger:
Okej, trevligt.
Han undrar verkligen varför han egentligen sitter och har den här meningslösa konversationen med Cornelia eller vad hon nu bar för namn. Inte för att han kanske har något annat för sig, men det är här ju enbart löjligt.
Andpaintthepicture säger:
Hur är det med dig då?
Christoffer säger:
Ja, jag dör inte i alla fall, själv?
Men mycket nära inpå att han gör.
Andpaintthepicture säger:
Låter bra det. Jo, finemang med mig vet du.
Christoffer säger:
Okej. Jag ska gå nu, hej då.
Andpaintthepicture säger:
Okej, vi hörs. Puss hej.
Irriterat loggar han ut från MSN och slår av datorn. Vem skriver egentligen ”puss” till någon man träffat en endaste gång? Cornelia tydligen.
Är det något han inte klarar av så är det när folk verkar tro att de är hans bästa vän och har känt honom i en evighet. För alltså, vad är grejen med det? Känner man inte personen får man helt enkelt lära känna den, inte låtsas som om man känt den i hela sitt liv.
Vanligtvis är han inte lika lättretad, men nu, när allt är ett helvete och när tårarna runnit alldeles för mycket, då stör han sig på det mesta. Nästan allt för att vara ärlig.
”Christoffer”, hör han hur hon Julia ropar. Hennes röst låter avlägsen, förmodligen befinner hon sig på nedervåningen och hans aningar besannas då han hör hur trappen knarrar. En hand knackandes mot hans dörr.
”Kom in”, säger han, medveten om att Julia aldrig skulle sätta sin fot innanför hans rum utan att ha hans tillåtelse igen, för hon är uppenbarligen rädd att mötas av samma syn hon mötte för drygt tre månader sedan.
Han låg i sin säng en natt med täcket nersparkat på golvet och kläderna upphängda på skrivbordsstolen. Ena handen röde han fram och tillbaka i en upprepande rörelse och hade det trevligt med sig själv så att säga, när dörren helt oväntat öppnades och Julia klev in. Det gick några sekunder innan hon insåg vad han faktiskt höll på med, men i samma sekund hon gjorde det rusade hon ut ur rummet med allt blod samlat i kinderna.
”Vad är det egentligen för fel på dig?”, frågar Julia och hoppar upp och sätter sig bredvid honom i sängen.
”Jag är extremt förkyld har jag ju sagt”, svarar han och är nära på att idiotförklara sin syster innan hon fortsätter:
”Men det var inte så jag menade”
”Hur menade du då?”
”Ja, men, alltså, när du varit sjuk alla andra gånger har du ju gjort någonting i alla fall, men nu. Ja, du gör ingenting. Ligger bara på ditt rum hela dagarna, så det är klart att jag undrar vad det är för fel på min storebror”. Två starka känslor fyller hans kropp efter hennes uttalande. Den ena är en kärlek till sin syster som gör honom alldeles varm, för hon bryr sig verkligen, verkligen om honom. Den andra känslan är rädsla. Att någon tillslut kommer förstå att någon kastat hans liv upp och ned, för tydligen är han inte lika bra på att dölja det hela som han trodde.
”Nej, jag är bara så trött. Det är allt”. Han hatar att ljuga för henne och vet om att hon inte är lättlurad, men förhoppningsvis tror hon på hans ord och väldigt falska leende.
”Säger du det så”. Hon ser på honom ett ögonblick. ”Men Matteus vet inte vad ditt problem är va?”. Att hon tänkt den tanken gör honom uppriktigt sagt förvånad.
”Varför tror du det?”
”Ifall han vetat om något hade han varit här och snackat med dig och han hade fått upp dig ur sängen”. Förklarar hon enkelt och lämnar honom ensam med sina tankar i rummet.
Hon har rätt, det vet han om mycket väl, för ifall han skulle dela med sig till Matteus om sitt såkallade kärleksproblem, så skulle han inte springa ifrån honom direkt. Matteus är inte sådan. Han skulle ha sett till att han tar tag i saken och sedan lämnat honom åt sitt öde. Matteus skulle hata honom och bli äcklad, men skulle aldrig erkänna det för Christoffer.
När klockan slår 19.00 har han redan somnat. I sömnen och drömmarnas värld tänker han på Alex vackra ansikte och på hans perfekta kropp. Tänker på Alex läppar tryckandes mot sina egna och i drömmarnas värld tänker han på Alex på det viset han vill tänka på honom, utan att några äckelkänslor växer. Inte ens hatet emot sig själv kommer åt Christoffer i drömmarnas värld.
Därför tycker han om att sova mycket nuförtiden.
Ja, detta var då kapitel 11 av I varje andetag och jag måste erkänna att jag tycker synd om Christoffer.
I alla fall, kommentarer är alltid mysiga att läsa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 16 okt 09 - 23:27- Betyg:  | Cornelia är ett riktigt Pain in the ass.
Resten äger. Såklart. SÅKLAAAAART!! *missbrukar A* | | idantica - 7 sep 09 - 19:51 | | ååååh! det här är så bra. det här är så bra! du har skapat en knarknovell, bara så du vet. | | WalkingTheDemon - 6 sep 09 - 13:52 | | Bra :) | | EMORAiNBOW - 5 sep 09 - 15:34 | Men.... DDD: Men stackars pojk ;__; *krossat hjärta* Nu gör det ont i själen och det är inte... bra :c Nu får du fixa det här, det är ju synd om grabben! Och det ska inte vara synd om honom så fixa det!
Dina texter är alltid en fröjd att läsa <3 | | Maadelen3 - 5 sep 09 - 12:11 | jag ska läsa,
sen,
jag lovar!
för nu ska jag snart fara...
och förlåt att jag typ har slutat läsa, jaghar bara ingen läsa-lust överhuvudtaget typ :S
<3<3<3 |
|
|
|
