~ Nadia och Nariyah ~ [Oneshot] |
Wooosh, plötsligt fick jag lust att skriva o.o Tyvärr har jag massor av idéer i huvudet men mitt sätt att formulera dessa idéer blir aldrig bra, men nu skiter jag i det och publicerar den här i alla fall så får ni tycka vad ni vill om den (jag är medveten om att tempusformen blev lite konstig lite längre ner, men jag orkar inte ändra om det så ni får leva med det ;) ). Den är lite annorlunda faktiskt mot vad jag vanligtvis skriver :)
Än idag vet jag faktiskt inte vad det var som fick mig att välja just henne. Likt alla andra småflickor hade jag tjatat öronen av mina föräldrar från det att jag var fem tills jag hunnit fylla 13, om att få en alldeles egen hundvalp. Jag låg vaken i min säng om nätterna och planerade hur den skulle se ut och vad den skulle heta; Princess tyckte jag om, likaså Tinkerbell (döm mig inte, jag var liten och hade dålig smak) och jag såg mängder av söta små chihuahuor och fluffiga spetsar för min inre syn. Jag var en av de tjejer som ville växa upp alldeles för fort och redan i fjärde klass var väl bekant med såväl stringtrosor som stoppade bh:ar, höga skor och pinsamt korta kjolar. Klart jag då ville ha en söt liten hund att stoppa i min väska, för var det inte vad man gjorde med hundar? Jag var så naiv.
Dock fick jag inte någon hund, mina föräldrar sträckte sig så långt som till en hamster. Och visst älskade jag lille Rasmus, men faktum kvarstod att han knappast var någon Tinkerbell i rosa klänning och diamanthalsband som jag kunde stoppa i min glittrande väska. Han sov när jag var vaken och om nätterna roade han sig med att gnaga på gallret, springa i sitt gnisslande ljud och göra allt vad som stod i hans makt för att hålla mig undan från John Blund. Efter hans död konstaterade jag snabbt att hamstrar inte var något för mig. Istället fortsatte jag envist att försöka övertyga mina föräldrar om att en liten chihuahua vore den perfekta nya familjemedlemmen.
”Men Nadia”, stönade mamma alltid och tog sig för den perfekta pannan (ett resultat av många års finslipande och pengaspenderande, hon sa dock att hon tänkte sluta innan hon såg ständigt förskräckt ut), ”du vet att jag tycker om djur men tänk på hur mycket smuts de för med sig!” Hon rynkade på den perfekta näsan och gav ifrån sig ett missbelåtet läte. ”Tänk bara på allt hår, och alla fästingar sen!”
Jag älskade min mamma som min bästa vän, men jag kunde inte komma ifrån att hon var en obotlig perfektionist och livrädd för allt som kunde liknas vid smuts och orenheter. Om hon stötte på en dammråtta behövdes det många återupplivningsförsök med luktsalt, örfilar och allmänt ruskande för att återkalla henne till verkligheten, och efter det sparkade hon alltid de städerskor vi hade för tillfället för att kunna anställa nya.
Dock var jag tvungen att tacka min mamma för min skönhet. Min mor var lika vacker som en porslinsdocka och minst lika ömtålig enligt min far. Hon mätte 1.70 och hade en förtjusande kropp som knappast skvallrade om att hon blivit över 30. Det långa guldblonda håret föll i svallande vågor ner över hennes axlar och skuldror och utgjorde en perfekt matchning till de stora och fromt blå ögonen. Ansiktet var så nära perfektion att det var skrämmande och hon log nästan alltid. Jag hade haft turen att ärva såväl hennes blonda lockar som blå ögon och naturligt slanka figur, ändå var vi så olika till personligheten att man ofta undrade om vi ens var släkt.
Pappa å sin sida var en högt respekterad och välbetald man. Han var chef för ett stort aktiebolag och pratade alltid om pengar. Med sina respektingivande 1.87 samt noggrant ansade mörka frisyr och djupbruna ögon, var han ett hett byte för singelkvinnorna. Jag tvivlade dock aldrig på att han var mamma trogen, även om det ofta var något mamma kunde ta upp vid middagsbordet.
”Jag hörde att du varit ute med Cynthia igen.” Mammas annars så vackra ansikte var hopsnort som om hon just svalt något väldigt surt.
”Snälla Isabella, inte har du väl skvallrat med Teresia och Ylva nu igen? Jag har ju sagt att de där skvallerkärringarna bara kväker ur sig en massa skit.”
Mamma snörpte ogillande på munnen och jag stirrade ner i min spaghetti.
”Nog för att de kan ha en ovana att prata en hel del goja, men det ligger alltid ett uns sanning i deras ord.” Tonen var kylig. ”Folk pratar, Georg, det är ett faktum.”
”Jovars, men bara därför behöver du inte alltid tänka det värsta, älskade Isabella. Cynthia tillhör mitt företag och det var bara en affärsmiddag.”
”Ni verkade dock trivas ypperligt i varandras sällskap.”
”Det brukar man göra med sina vänner.”
Jag älskade båda mina föräldrar djupt och visste att de aldrig skulle separera, ändå kunde jag inte låta bli att få ont inombords när de gnabbades med varandra på det där viset. Vid såna tillfällen önskade jag mer än någonsin att jag hade haft ett syskon; någon att dela mina tankar och känslor med. Men de enda jag hade att prata med var mina dockor, och de såg bara tomt på mig när jag försökte få ut vad jag kände. De ”vänner” jag hade i skolan nådde inte ens upp till hälften av de kriterier som man borde uppfylla för att få kalla sig någons vän. De var falska och ytliga hela bunten och jag visste att de pratade skit bakom ryggen på mig. Jag var bara för trött och less för att konfrontera dem. Jag visste ändå att de aldrig skulle förändras.
Jag hade hunnit bli 13 år gammal då jag för första gången stötte på henne. Likt alla andra trettonåringar hade min kropp växt lite fortare än vad jag hade tänkt mig, vilket resulterade i att jag såg ut som en skranglig fölunge. Mitt ansikte var ofantligt vackert och varje dag fick jag motta komplimanger för mitt otroliga utseende, men min kropp ville inte alls samarbeta. Mina ben var för långa och smala, mina höfter för små och beniga och armarna ska vi inte tala om; jag såg ut som en orangutang. Axlarna var på tok för seniga och halsen för smal. När jag tittade mig i spegeln visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Mina vänner hade den dagen fällt någon spydig kommentar om mitt valpiga utseende och framkallat tårar hos mig efter att jag kommit hem. När mörkret slutligen föll beslöt jag mig för att ta en promenad för att skingra mina tankar.
Kanske var det ödet som fick mina fötter att styra in på småvägar och gränder jag aldrig annars skulle ha besökt om jag varit vid mina sinnens fulla bruk. Kanske var det ödet som ville få mig att hitta henne. För när jag började inse att jag hade villat bort mig totalt och verkligen borde börja tänka på att dra mig hemåt, hörde jag det ynkligaste lilla gnällande jag någonsin hört förr.
Driven av en nyfikenhet jag inte kunde förklara styrde jag stegen längre och längre in i den dunkla gränden, hela tiden med alla sinnen på helspänn. Och just som jag tänkte ge upp och vända tillbaka, snubblade jag närapå över något som låg på marken.
Förvirrat såg jag ner på vad som låg vid mina fötter, och mitt hjärta skuttade ut ur bröstet och kraschlandade på marken.
Kanske såg jag mig själv i henne för hennes kropp var lika oproportionerlig som min egen. Benen var på tok för långa och smala för den skrana kroppen, tassarna för stora för benen och huvudet med sin nos såg väldigt malplacerat ut. Det öra hon hade kvar – det andra var bortslitet – var för långt och hängde ner längs hennes hals och pälsen var tovig och hade någon form av smutsgrå färg. Hon såg helt enkelt förskräcklig ut där hon låg på den kalla marken i blötan och gnällde.
Men när jag såg in i hennes mörka ögon var det som om min själ var såld på stört. Jag hade aldrig förr sett en sådan uppriktig blick.
”Hej, vännen”, viskade jag lågt och hukade mig ner. Direkt började den lilla – jag gissade på att hon var runt ett halvår gammal – att vifta svagt på den för långa svansen och göra försök att ställa sig upp. Något inom mig gick sönder och splittrades när hon istället stöp huvudstupa ner på nosen så att vattnet stänkte om henne. Stackars lilla tjejen...
”Hur har du hamnat här då?” Min röst var fylld av oro då jag sträckte fram en hand för att låta henne nosa, och mitt hjärta blödde då hon försiktigt slickade min hand och viftade ännu lite till på svansen. Sen mötte hon min blick och jag visste att det var hon eller ingen.
”Här kan du ju inte ligga”, mumlade jag lågt och sökte med blicken efter något att svepa in henne i. Dock tvingades jag inse att det enda som fanns var lite blöt papp, och det var knappast vad jag önskade. Så istället sträckte jag försiktigt fram händerna och lyfte slutligen upp henne i min famn. Direkt sträckte hon upp den för långa nosen och slickade mig på hakan. Och jag var fast.
”Jag ska ta hand om dig”, mumlade jag lågt och fick en ömklig svansviftning till svar. ”Jag ska få dig frisk och stark igen.”
Mamma fick självklart spader när jag kom hem med den smutsiga byrackan. Efter att ha brutit ihop totalt redan i hallen rusade hon runt och gallskrek hysteriskt i säkerligen en timme, innan hon flämtande sjönk ihop i en fåtölj och kippade efter andan.
”Ta ut kräket härifrån!” ylade hon och stirrade vilt på hundvalpen i min famn. ”Få ut den där hiskeliga byrackan från mitt hem!”
Jag tryckte trotsigt tiken närmare mot mig och stärktes av hennes tillgivna svansviftningar.
”Hon är min!” snäste jag uppkäftigt och satte näsan i vädret. ”Jag hittade henne i en gränd och hon är min nu! Hon har inget hem, mamma!”
Men mamma vägrade lyssna till mina ord och fortsatte att stirra sig blind på vad hon ansåg vara en hög med smuts och bakterier.
”Vem vet vad den där... hyndan kan bära på! Ut med henne genast och jag vill inte se henne här inne något mer! Sen går du genast och tar ett rejält bad och skrubbar dig ordentligt ren, Nadia, hon kan ha smittat dig med... ja gud vet vad!”
Jag hade följt min mors uppmaningar, stränga regler och kuvat mig för hennes ombytliga humör i hela mitt liv, så det här var första gången jag faktiskt stod upp för mig själv.
”Nej, mamma”, sa jag så kyligt att hon studsade till i fåtöljen. ”Hon stannar med mig och jag struntar blanka fan i om hon så bär på Jordens dödligaste virus! Jag hittade henne och om hon inte får hjälp så kommer hon att dö! Du får gärna vara hjärtlös för min del men för inte över den skiten på mig! Hunden stannar och du får helt enkelt leva med det!”
Sen skyndade jag därifrån innan hon hann få ännu ett hysteriskt utbrott.
”Såja, såja”, mumlade jag lågt till det darrande knytet jag hade i mina armar, medan jag skyndade mig upp till mitt personliga badrum. ”Bry dig inte om henne, hon är kall som en sten inombords. Nu ska vi fokusera på att få dig riktigt ren.”
Kanske hade jag hoppats att den smutsgrå färgen bara var en produkt av tiden hon levt på gatan, men jag fick sen helt enkelt acceptera att det var så hon var född. Visserligen fick pälsen något mer lyster och det smutsbruna försvann, men hon var fortfarande sorgset färgad. Hon var så mager att revbenen likväl som höftbenen stack ut och allt det fick hennes smala ben och för stora tassar samt avlånga nos att se ännu mer deprimerade ut.
Jag la huvudet på sned och betraktade henne där hon stod i badkaret och hoppfullt såg på mig.
”Du duger”, sa jag efter en stund och log mot henne. ”Det är insidan som räknas, eller hur?”
Tiken viftade tappert på svansen igen och jag överväldigades av så stora ömhetskänslor att mina ögon tårades.
”Stackars sate”, viskade jag lågt och kämpade mot gråten, ”vem vet vad du tvingats utstå i ditt korta liv.”
När hon gnällde lågt och såg på mig slog jag armarna om den magra kroppen och tryckte henne hårt intill mig, borrade ner ansiktet i hennes päls och grät tyst.
”Jag ska ta hand om dig”, lovade jag henne. ”Jag ska skydda dig mot allt ont och du ska aldrig behöva tvingas tillbaka dit. Det är du och jag nu, du och jag för alltid. Jag ska älska dig som ingen annan.”
Och tiken viftade återigen på svansen och slickade mig kärleksfullt över hela ansiktet tills jag skrattade lågt. Jag döpte henne till Nariyah.
Jag tror aldrig jag varit så lycklig som jag var under den tid jag hade Nariyah i mitt liv. Den livsglada och sprudlande blandrastiken fyllde mitt liv med sådan värme och glädje att jag varje morgon vaknade med ett stort leende på läpparna. Hon växte så det knakade och kom att räcka mig upp över höfterna när hon nått sin slutgiltiga storlek. Hennes ben var fortfarande för långa, hennes tassar för stora, hennes ena öra för långt och nosen för smal, men i mina ögon fanns det ingen vackrare än hon. Varenda gång vi var ute och tog våra dagliga promenader fick jag höra kommentarer om hur ofantligt ful min hund var.
”En sådan söt flicka ska väl inte ha en hund som ser ut som ett fallfärdigt vrak? Hon ska ha en hund som matchar hennes skönhet och grace.”
Men jag bara log mot våra plågoandar och kliade Nariyah mellan öronen.
”Hon är det vackraste för mig”, log jag. ”Och det är allt som räknas.” Så trots att jag dagligen fick höra kommentarer om min otroligt fula hund, så störde det mig inte; det rann av som vatten på en gås. I mina ögon fanns det inte en enda hund i hela världen som kunde leva upp till Nariyahs skönhet, hon var något alldeles extra och så ofantligt unik. Jag älskade henne med hela mitt hjärta, själ och väsen.
På dagarna lekte vi tills vi föll ihop av utmattning, om helgerna gjorde vi långa utflykter genom skog och mark tills vi nådde de oändliga ängarna, och där lät jag henne springa tills hon stöp och inte orkade mer. Om nätterna sov hon bredvid mig i sängen så jag antingen kunde ligga med armen om henne eller luta mitt huvud mot hennes bröstkorg för att lyssna till hennes hjärtslag, och varje morgon väckte hon mig med en rad gläfsningar, en massa svansviftande och en hejdrundrans massa saliv. Hur skulle jag kunna låta bli att vara lyckligast i världen?
Mamma lärde sig dock aldrig att älska mitt energiknippe till hund. Hon gjorde allt för att undvika Nariyahs sällskap och så fort hon tvingades vistas i samma rum som hunden, rynkade hon alltid konstant på näsan för att uttrycka sitt ogillande. I hennes ögon förblev min själsfrände en smutsig byracka med världens alla sjukdomar och parasiter.
”Jag tar henne regelbundet till veterinären och hon mår bra!” skrek jag en dag åt min mor i ett försök att bryta hennes hat mot min bästa vän. ”Ingen hund är renare än hon!”
Mamma fnös och smuttade på sitt glas innehållande vitt vin, medan hon blängde på Nariyah som lagt sig bredvid mig och gäspade uttråkat.
”Struntprat, de har inte kollat nog mycket”, menade hon och knyckte på nacken så det blonda håret dansade. ”Jag kan lukta mig till hennes sjukdomar. Det är minsann ett under att du inte dukat under än eller behövt åka till sjukhuset. Byrackan är ett misstag och borde aldrig ha fötts.” Hon blängde kyligt på Nariyah. ”Och hon borde sannerligen aldrig ha satt sina smutsiga tassar i mitt hem!”
”Det är inte bara du som bor här, älskade mamma”, sa jag kyligt och korsade armarna över brösten. ”Jag råkar faktiskt också ha min bostad här.”
”Jag vill bara ditt bästa, Nadia.” Hon såg trött på mig. ”Jag är bara rädd om dig och vill att du ska må bra.”
”Men jag mår bra med henne!” Min röst skar sig av frustration. ”Jag älskar henne, mamma, mer än något annat i det här livet! Hon är allt för mig, kan du inte förstå det!?”
Men mammas tomma blick sa mig att det var just det hon inte kunde: hon skulle aldrig komma att förstå min kärlek och mitt band till min hund. Kanske hade hon aldrig upplevt sådana känslor själv.
Men trots mammas uppenbara avsky till min livskamrat (pappa sa ingenting i frågan, eftersom Nariyah knappast var värd en stor summa pengar betydde hon inget för honom) verkade Nariyah vara en lycklig hund. Hon viftade alltid välkomnande på svansen när hennes och mammas vägar korsades och även om mamma bara bevärdigade henne med en frostig blick, gläfste hon alltid ömt och la huvudet på sned. Jag förstod inte hur hon lyckades vara så godmodig och älskvärd: det var som om hon inte ville se de andras avsky mot henne utan hellre fortsatte tro alla om gott. Det var en egenskap jag beundrade högt. Själv hade jag redan tidigt mist mitt hopp för världen.
”Det spelar ingen roll att alla tycker du är så ful och inte värd att leva”, viskade jag till henne en sen kväll när vi låg i min säng och skulle sova. ”För mig kommer du alltid vara nummer ett och alltid vara den vackraste i hela världen; det är allt som betyder något. Jag älskar dig så himla mycket, Nari.”
Och Nariyah viftade på svansen, gav ifrån sig ett lågt läte och slickade kärleksfullt min kind, vilket fick mig att slå armarna om henne och trycka henne tätt intill mig.
”Du får aldrig försvinna”, viskade jag med gråt i rösten och borrade in ansiktet i hennes missfärgade päls. ”Jag kan inte leva utan dig; du är den enda jag har.”
Sen slöt jag ögonen och till ljudet av hennes lugnande hjärtslag föll jag i sömn.
Men ingen lever för evigt och då allra minst en hund. Trots att jag vägrade se eller acceptera så blev Nariyah äldre och äldre för varje dag som gick. Slutligen firade jag hennes 13:e födelsedag och det gjorde ont i mig då jag såg hur hon mödosamt reste sig och gläfsande linkade mig till mötes när jag kom in med hennes specialbeställda födelsedagstårta.
”Åh, Nari”, suckade jag tungt och satte mig på huk för att hon skulle kunna borra in ansiktet i min famn. ”Vart tar tiden vägen, hur har du kunnat bli gammal så fort?”
Nariyah bara såg mig i ögonen och la huvudet på sned, vilket direkt fick tårar att samlas i mina ögon och jag smekte henne förtvivlat över huvudet.
”Du får inte försvinna, Nari, du får inte. Du och jag för alltid, sa vi inte så?”
Men även om jag inte ville inse det så rann Nariyahs tid på Jorden sakta ut.
När Nariyah slutligen en dag föll ihop i vardagsrummet och inte kunde resa sig igen, tvingades jag inse att hennes tid slutligen var kommen. Förtvivlat tog jag henne i min famn och vaggade henne som ett barn, grät och snyftade medan jag tryckte hennes huvud mot mitt bröst och kysste hennes mörka nos.
”Jag älskar dig, Nari, jag älskar dig mest av allt i hela världen! Åh, Nari, om vi bara kunde få en månad till.”
Men min hund var gammal och hon var trött och framförallt var hon sjuk. Hennes höfter var inte vad de en gång varit och hon hade en svår artros som gjorde henne stel och konstant öm, jag mindes knappt när jag sist sett henne gå utan att halta. För henne skulle det bli en befrielse att slutligen få somna in; för mig skulle det bli ett helvete.
Jag tog hennes huvud mellan mina händer och såg henne sorgset i ögonen.
”Glöm mig inte”, mumlade jag lågt och smekte hennes mjuka päls. ”Vi ses en dag, Nari, vi ses en dag och jag hoppas du vill vänta på mig.”
Och kanske hade jag gråtit ögonen ur mig om det inte varit för att jag i hennes ögon inte bara fann en så otrolig kärlek att det gjort vem som helst avundsjuk, utan att jag också såg... tacksamhet. Jag hade räddat henne från en säker och plågsam död på gatorna för så många år sen, och gett henne ett liv fyllt av kärlek, glädje, skratt och glädjande dagar och fått henne att blomma upp igen. Jag hade älskat henne så som ingen annan hundägare älskat sin hund och trots hennes missbildade yttre hade hon alltid varit en skönhet för mig.
Så när jag senare den dagen satt på knä vid hennes grav och la en sista ros på jorden, kunde jag inte låta bli att le svagt för mig själv. För när jag slöt ögonen kände jag inte den ångestfyllda sorg jag varit beredd att känna. När jag slöt ögonen såg jag hennes vackra och tillgivna ansikte för min inre syn och koncentrerade jag mig riktigt ordentligt tyckte jag mig höra en mjuk röst som sa: Tack, Nadia, tack för att du gav mig något att finnas till för. Tack för att du gav mig ett liv.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | kiww - 18 okt 09 - 18:01- Betyg:  | | åhåh, sitter här med tårar i ögonen. så fin. jag har själv en hund, som jag älskar mer än någon i hela världen. | | sandruskapuska - 17 sep 09 - 17:26- Betyg: | | Aeee gulligt *-* | | amandisa - 4 sep 09 - 20:05- Betyg: | | jätte fint <3 | | Eme_96 - 4 sep 09 - 15:11- Betyg: | | Herre guud! Jag gråter!! Den var jättefin!! Jag älskar den här!!! | | InTheShadows - 3 sep 09 - 18:18- Betyg: | oooh, jag ryser som in i fanders nu.
jag älskar den <3<3<3 | | _Live_life_ - 3 sep 09 - 18:17 | åh, vilken kärlek.
var nyss ute lite med min egen hund, det finns nog ingen
annan levande varelse vars ögon är så vackra. hundars ögon
är något av det vackraste jag vet.
ialla fall var den här novellen hur vacker som helst och det
var kul att läsa något mer från dig än kärlek mellan två
människor. kärlek mellan en hund och en människa kan ju vara
precis lika stor, om inte större och det lyckades du verkligen
få fram. | | saraarbast - 3 sep 09 - 15:59- Betyg: | Såååå gulligt :D
Bra skrivet, du är så himla duktig! | | emma1313 - 3 sep 09 - 09:21 | | vacker och bra skrivet! |
|
|
|
