(M/M) I varje andetag - kapitel 9 |
Den här delen var egentligen inte menad att ta sådan tid, men eftersom att min dator fick en jäkla massa virus nu under helgen var jag tvungen att lämna datorn till pappa så att han kund fixa det. Jag + virus = ingen bra kombination.
Hur som helst vill jag tacka för alla kommentarer. De värmer mer än allt.
Och faktum är att detta kapitel är ungefär 450 ord längre än vad delarna vanligt vis är.
Såååå ja, det var väl det.
Kapitel 9
”Hos familjen Jidberg”
”Är Alex där?”
”Vem är det som undrar?”
”Kan jag få prata med Alex?”
”Eh… visst. Ska bara ropa på honom”
”Gör så”
”Ja, det är Alex”
”Vem i helvete var det där?”
”Snälla sluta ring hit”
”Tala om för mig vem det där var”
”Du har inte med den saken att göra”
”Men vem fan var det?!”
”Ifall du nu måste veta så var det där Hugo”
”Hugo, din nya pojkvän, eller?”
”Ja, faktiskt”
”Du går vidare och visst gör så du, men för fan, låt mig också få den chansen”
”Jag kan inte göra något”
”Jo, du kan låta mig få förklara”
”Nej”
”Snälla, Alex”
”Hej då”
*
Han får inte vara här. Alex, människan som han talat om för sig själv att var en inbillning, kan inte vara här. Han får inte vara bror till Skorpan och därmed befinna sig på samma fest som honom. Det fungerar inte. Han fungerar inte i Alex närhet. Allting stannar upp. Hjärnan får svårt att minnas vad det var den skulle beordra. Elefanterna i magen hoppas sönder allt på insidan.
”Så, du mår bättre nu?”. Först förstår han inte var det är den blonde menar, för skulle han må bättre? Aldrig. Det var ju när han stötte på honom som magvärken började, likaså smärtan inne i bröstet.
Sedan förstår han. Alex syftade på hans hjärnskakning och ingenting annat.
”Ja, jo, det gör jag”
”Vad bra”, svarar han lite lättat och med en glädje i rösten, något Christoffer inte kan förstå varför.
Utan att han kan hjälpa det faller hans blick gång efter gång på Alex. Hans ljusblå och snyggt trasiga jeans sitter löst kring de smala benen. Ett grått skärp håller jeanstyget uppe, men låter ändå byxorna hänga så pass mycket att då han sträcker upp armarna, så blir ett par rosa- och lilarutiga kalsonger synliga för de personer som känner för att titta, sådana som Christoffer. Ett svart, ganska långt linne pyntar Alex överkropp och en uppknäppt helvit skjorta gömmer hans armar.
När han inser vad han faktiskt sysslar med tittar han generat bort, medveten om att Alex mycket väl märkte av att han stirrade på honom.
Den varma och pirrande känsla som enbart framkallas då han är i närheten av silverögonpojken sköljer över honom likt en våg och han känner att han verkligen måste iväg. Äckelkänslorna över att han står och betraktar en kille, en person av samma kön, invaderar hans sinnen.
Med snabba steg går han bort ifrån Alex, skyndar fram till ytterdörren och rusar ut. Struntar i att ägna en massa tid på att söka rätt på jackan. Han kommer ändå inte finna den i jackberget.
Ifall han ansåg att det var kallt innan han gick in till Matteus när han till och med hade jacka på sig, är det ingenting gentemot hur dödligt kallt det är nu, enbart klädd i tröja. Han kommer garanterat dra på sig en rejäl förkylning, men vad som helst är bättre än att befinna sig i samma hus som Alex och känna hatet mot sig själv växa.
Han tittar upp från sina fötter, som han har haft blicken på ett bra tag nu, och ser att han kommit fram till ett lägenhetsområde han aldrig tidigare satt sin fot vid förut. Tre stora hus, två med fyra våningar och ett med tre, som står placerade på så vis att det bildas en liten gård, eller parkeringsplats som folket tydligen utnyttjat den som, innanför byggnaderna. Det fanns även en lekplats bestående av en gungställning med fyra däckgungor, en fyrkantig sandlåda och en liten klätterställning med klättervägg och rutschkana. Eftersom lekplatsen finns där bor det säkerligen ett flertal ungar i några av lägenheterna, eller så är det på det viset att det bor en väldig massa gamlingar som har barnbarn ofta på besök.
Han släpper tanken på lekplatsen och börjar istället släppa in ett minne, som han för länge sedan förvisade bort, i sitt huvud. Han tänker på en gång när han var liten, fem år gammal om man ska vara exakt. Och han gillar att vara exakt.
Hans pappa hade kommit hem tidigt den dagen. Redan vid klockan tolv, till Christoffers glädje och direkt han kom innanför dörren ropade han på sin son, som kom springandes i full fart ner för trappan. Det var ett under att han inte snubblade och slog ihjäl sig.
Hans far började skratta när han såg honom ha så bråttom och lyfte med ett leende upp honom i famnen. Fem år gammal och spralligare än någon annan, det var Christoffer det.
Han såg på sin pappa och frågade försiktigt ifall de två inte kunde gå till lekparen ett litet tag. Det var ju så länge sedan, någon som Per, hans far, inte var sen med att hålla med om.
Tillsammans gick de den korta biten till lekparken, som egentligen var för liten för att kallas just lekpark, då den enbart innehöll två däckgungor, en, för visserligen ganska stor, sandlåda och en rutschkana. Trots det lilla utbudet älskade han att vara där, speciellt älskade han att vara där med sin pappa.
Väl framme vid gungornas rike sprang han, det snabbaste han kunde, fram till rutschkanan och till sin förtjusning hann han före Per. Att Per medvetet saktat ner för att han skulle komma först var ingenting han visste om då.
Hela dagen hade de spenderat där och glömt bort både lunchen och middagen och de skulle säkert stannat kvar till att det blev mörkt ifall Christoffers mamma inte hade ringt till dem och undrat var sjutton de befann sig.
Skrattande, sandiga och hungriga begav de sig hemåt, Christoffer sittandes på sin pappas axlar.
Han återvänder till verkligheten då han känner hur något vibrerar i byxfickan. Först kan han inte förstå vad det är som framkallar vibrationen, men efter några hundradelars tänkande inser han att det är hans mobil.
När han fiskar upp den och vänder sig blick mot skärmen upptäcker han att han ser suddigt. Att hans kinder är våta och att han gråter, högt. Minnen tillsammans med sin pappa är ingenting han klarar av att tänka på. Det gör alldeles, alldeles för ont för det. I hjärtat.
Eftersom han vet med sig att hans röst aldrig kommer hålla för att prata och därmed avslöja att han gråter, struntar han i att svara. Matteus behöver inte oroa sig över varför han gråter, han som aldrig gråter, och han behöver definitivt inte göra det nu. När han har världens fest hemma hos sig.
Tydligen tänker människan inte ge sig innan han svarar, så han försöker ta några lugna andetag innan han med ett klick svarar i telefonen och lyfter upp den till örat.
”Christoffer”, säger han snabbt, för att inte personen på andra sidan luren ska märka av hans gråt.
”Vartfan tog du vägen?”, hör han hur Matteus sluddrande frågar, eller snarare skriker.
”Nej, jag gick hem”, svarar han och försöker hålla rösten så pass stadig att Matteus inte märker att någonting är fel.
”Hyggligt av dig alltså, bara dra sådär!”, fräser Matteus och Christoffer kan inte låta bli att få skuldkänslor över att han övergav sin bästa väns fest, men på samma gång orkar han verkligen inte med hans fyllesnack nu. Han orkar inte med någonting nu.
”Du, vi får prata mer i morgon. Hej då”, säger han och trycker sekunden efter av samtalet. På två ställen bröts hans röst och ifall Matteus hade varit nykter skulle han, utan problem, ha hört hur gråten trängde sig på hans röst.
Han går med långsamma steg fram till ett utav husen och sjunker ihop på marken med ryggen lutandes mot tegelbyggnaden. Ansiktet gömmer han i händerna och hela hans kropp skakar av gråt.
Varför är det just han som ska gå och förälska sig i Alex? För om man inte kan sluta tänka på en viss person och ifall man får elefanter i magen av dennes närhet kan man inte vara annat än kär, och varför är det just han som inte klarar av minnen om sin pappa? Varför är det just hans som är så obeskrivligt svag att han sitter mot en husvägg med kinderna våta? Varför är det just han som är så misslyckad?
Han hör hur några människor kommer gåendes mot honom, men han orkar inte titta upp för att se efter om det är steg från någon han känner. Det spelar ingen roll om någon skulle finna honom i det här skicket. Han är alldeles för förstörd för att orka bry sig om det, för förstörd för att lägga energi på att se efter vad konsekvensera kan bli ifall fel människa upptäcker honom och därmed talar om för alla om hans gråtattack.
Fotstegen kommer allt närmare honom, men troligtvis ska de in i porten till höger, sett framifrån, om honom. Ja, han hade rätt. Fötterna och dess tillhörande ägare stiger in genom porten och han hör hur trappstegen ekar varje gång tyngden av kött och ben placeras ovanpå.
Han hör hur någon harklar sig och skrämt ser han upp ifrån sitt knä och låter blicken vila på personen. Blicken är alldeles suddig av all gråt, men ändå tycker han sig känna igen personen framför sig.
”Christoffer?”, säger den ljushårige personen chockat och frågande, som om han inte kan tro på att ungdomen som sitter framför honom på marken med rödgråtna ögon och svart smink utsmetat längst kinderna, är Christoffer.
”Vad är det som har hänt?”, fortsätter rösten när den väl bestämmer sig för att det faktiskt är Christoffer som sitter där. Det är något med den stämman som känns väldigt bekant, men han kan inte koppla ihop rätt röst med rätt person.
”Följ med in”. Den unge mannen stäcker fram sin han så att han kan fatta tag i den, vilket han också gör. Vilket han inte borde ha gjort, för stöten som går igenom hans kropp vid berörningen får honom att inse att det inte är någon annan är Alex som han har framför sig. Den person han rusade iväg från.
”Kom”, säger Alex tyst, när han fått upp honom på benen, och lägger en arm kring hans midja, eftersom han knappt kan hålla balansen själv. Inte av alkoholpåverkan, utan av att balanssinnet fått sig en stöt av alla tårar.
Hade situationen varit annorlunda skulle Christoffer fräst åt honom och skakat av sig hans arm, men han vet med sig att han är för svag för att orka göra någonting själv och ifall sanningen ska fram så känns det fruktansvärt bra att ha Alex arm kring sin midja, trots att det ändå är så fel det bara kan bli.
-
”Så, vad är det som hänt egentligen?”, frågar Alex då de placerat sig i, vad som förmodligen är, hans säng, eller egentligen Skorpans säng eftersom det är hans lägenhet. Nu när han tänker efter så har han faktiskt varit här en gång tidigare, för länge sedan, då Skorpan hade fest hemma hos sig.
”Inget”, svarar han och rösten är väldigt svag, dels för att han inte pratat på ett bra tag och dels för att han gråtit alldeles för mycket.
”Men, kom igen. Du menar alltså att du sitter helt förstörd utanför brorsans lägenhet och…”
”Jag kopplade inte då att Skorpan bodde här”
”Sak samma, det jag menar är att ingen kan bli sådär förstörd utan att något hänt”. En del av honom vill säga precis som det är för Alex, berätta om det onda som skett i hans liv, men den andra delen, den som inte vill berätta någonting alls, är större. Därför håller han tyst. Börjar istället fundera på hur han egentligen ska ta sig hem och han undrar hur förbannad och orolig hans mamma kommer att vara när han väl gör...
Hans tankar avbryts tvärt när han känner ett par läppar tryckandes mot sina egna. Det går några sekunder innan han kommer på att han borde besvara Alex kyss.
Yes. Detta var då kapitlet och flurb, jag gillar Christoffers framtid *skratta ondskefullt*
Förresten, jag gillar kommentarer stenhårt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 16 okt 09 - 23:19- Betyg:  | Avlider. Här och nu. Tack och adjö och goodbye.
Detta är sött som socker. Nej, sött som kärlek. Nu ska jag
läsa mer!! :D *dansar glädjedaaaans* | | NeMriA - 2 sep 09 - 21:09 | MEN KANEEEEEEEEEL O_O
EN KYSS O_O EN KYYYYYYYYYYSS O_O
*går och svimmar* | | WalkingTheDemon - 1 sep 09 - 20:07 | | Bra :D | | idantica - 1 sep 09 - 17:32 | | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AH!!!! åhåhå och iii! jag tror inte jag behöver säga så mycket mer. hjälp och panik på hur bra det här är! | | EMORAiNBOW - 1 sep 09 - 17:01 | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!! *skrika upphetsat och vifta med armar och ben* AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!! En kyss, vi har en kyss mina damer och herrar!!! Okej, vi vet inte vad som händer efter denna nyss nämnda kyss... MEN VI HAR EN KYSS! Känns det bra? SOM FAN att det känns bra!!!!!!!!
Du är den bästa, you know that, right? | | unhappiness - 1 sep 09 - 16:31 | iih, jag vill läsa fortsättningen nu! D:
du skriver skitbra 8D |
|
|
|
