(M/M) I varje andetag - kapitel 8 |
Först, förlåt att det tagit tid med även detta kapitel, men jag kan till mitt försvar säga att jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Enbart slutet var klart.
Sedan vill jag tacka för alla kommentarer, de värmer och gör att man verkligen vill fortsätta skriva.
Ja, det var väl det.
Kapitel 8
”Ja, hallå?”
”Minns du när vi först träffades?”
”Snälla, sluta”
”Jag kunde inte sluta tänka på dig”
”Jag ber dig, sluta upp med att ringa till mig!”
”Jag kan inte”
”Och varför i hela helvetet då för?”
”Därför att jag får inte träffa dig, inte se dig, inte känna din kropp emot min…”
”Det är slut sedan länge”
”… och jag måste få en chans att förklara mig”
”Det finns ingenting du kan förklara”
”Snälla, vackra, söta, gudomliga, Alex, ge mig fem minuter”
”Nej”
”Varför får jag inte förklara?”
”Därför att jag inte vill höra någon förklaring”
”Snälla, snälla, snälla”
”Nej! Hej då!”
*
De första snöflingorna faller från himlen och virvlar runt i luften innan de beslutar sig för att landa på den iskalla marken onsdagsmorgonen två dagar innan Matteus fest. Precis som när Christoffer var liten fylls hela hans kropp av en obeskrivlig glädje, för det finns inget bättre än nyfallen snö enligt honom. Ingenting kan gå fel när de vita flingorna vakar över en, i alla fall inte nu, första dagen de tagit sig ur sitt fängelse långt där uppe bakom molnen. Deras lycka över friheten smittar av sig på människorna som lever nere på jorden, eller, inte alla människor smittas. Enbart de mycket små varelserna samt de som aldrig blivit friska. Sådana som Christoffer.
En regel han haft sedan han var riktigt liten är att han aldrig tar på sig sin helsvarta och högst älskade mössa (okej, när han var liten hade han en annan huvudbonad i modell mindre) innan den första snön blivit fri och nu när den äntligen lyckats överlista dess väktare kan han bära sin mössa med stolthet. Därmed slipper han frysa ihjäl innan han tagit sig fram till skolan och innanför portarna.
Att gå i nästan en kvart för att komma fram till utbildningsfängelset, även kallad skolan, har tidigare stört honom extremt. Bara för att han bor lite för nära får han inte åka buss, trots att klasskompisen Lisa som bor bara någon gata bort har tilldelats ett kort vars uppgift är att få sin passagerare att åka med utan någon kostnad. Ibland är livet mer än orättvist men just den här morgonen är han faktiskt glad över att han tvingas gå.
Det enda som lyser upp den mörka gångvägen är varannan gatulykta, allt för att kommunen försöker bruka så lite energi som möjligt, och det gör att han går för det mesta i mörkret. När en lykta kommer med ett skinande gulaktigt ljus syns helt plötsligt snöflingorna. De faller något snett åt höger och han måste tvinga sig själv att fortsätta gå, för varje gång flingorna syns kan han inte släppa det otroligt vackra med blicken. Han är och förblir förmodligen för evigt förälskad i snö.
”Och varför ser du så lycklig ut då?”, frågar Matteus i samma stund Christoffer kliver in genom dörrarna och in till skolan. Lite smått chockad över att hans bäste vän väntat på honom där och inte vid skåpen så som han brukar svarar han med ett stort leende:
”Det snöar ju ute”
”Jo tack, jag har tyvärr märkt det”
”Men kom igen Matteus, du kan inte mena att du inte längtat tills denna snö äntligen kommit?”
”Ifall du inte visste det så kan jag alltid ta mig tid att förklara det för dig nu. Jag avskyr den där blöta äckliga vita och frysta massan”
”Du är konstig”
”Vännen, det är du som inte vuxit upp och insett att det enbart är småkids som gillar snön”, säger Matteus och flinar, men hans ögon talar mycket väl om att han faktiskt menar allvar. Det ska bara vara barn som blir glad över att vattendropparna faller frysta.
”Vet du om att det där nog var det mesta du sagt i hela ditt liv utan att använda en enda svordom?”, konstaterar mer än frågar Christoffer efter några sekunder av tänkande.
”Nej, för i helvetet. Det hade jag inte en jävla aning om” Matteus tittar snabbt på klockan som sitter upphängd på väggen ovanför entrén. ”Men du, nu måste jag pysa iväg till min lektion. Har redan tillräckligt med frånvaro för att inte kunna missa den”, förklarar Matteus med en grimas och går iväg med ena handen höjd i en hej då vink.
En suck lämnar den grönhåriga pojkens läppar och han skakar långsamt på huvudet åt sin vän, följer hans exempel och går emot sitt skåp. Han sticker in nyckeln, bara för att inse att han generat råkat gå fram till helt fel skåp.
”Vad gör du?”, frågar flickan som dykt upp bakom honom. Han vänder sig om och betraktar henne en kort sekund. Hennes mörka hår är i färgen lila, nästan svart och läpparna är målade i en färg, matchande håret. Den lilla näsan pekar lite smått uppåt och de bruna ögonen är inramade av tjocka svarta streck av kajal, ögonlocken täckta av en ögonskugga i samma färg som kajalpennan. Hennes underkropp med kvinnliga former är klädd i ett par svarta tights och överkroppen inlindad i ett knallgult lång linne. Runt halsen har hon placerat en svart- och vitfärgad palestinasjal.
”Jag trodde att det här var mitt skåp, fast tydligen inte. Förlåt”, svarar han med en stadig röst och ler snabbt mot henne.
”Det är lugnt”, förklarar hon och besvarar hans leende.”Cornelia, föresten”. Hon sträcker fram handen och han fattar den och säger samtidigt:
”Christoffer”
”Trevligt att råkas, men jag måste iväg till min lektion nu, så ifall du vore vänlig att flytta dig så att jag kommer in i mitt skåp skulle det uppskattas”
”Javisst, men vi ses väl”, säger han och hon nickar till svar innan han går vidare för att hitta sitt skåp, noga med att se efter vilket nummer det är innan han sticker in nyckeln och öppnar det.
-
När han kommer fram till Matteus hus, efter lite för många minuters promenad för att det ska vara underhållande, vid niotiden är festen redan igång i full fart. Folk i alla olika stilar och åldrar syns igenom de väldiga fönstren som utgör stora delar av den östra husväggen.
Han vet inte hur länge han egentligen står där ute i kylan med snön som enda sällskap och enbart betraktar festen på avstånd. Tillräckligt länge för att han inte ska känna varken ben eller fötter. När han tänker efter upptäcker han att han knappt känner fingrarna heller. Han är så gott som fryst hela han.
”Vafan, står du här och fryser ihjäl? Jag började ju undra när du skulle dyka upp. Kom in innan du fryser till döds”. Christoffer vaknar upp ur sitt betraktande och ser på Matteus, som redan fått i sig en tillräcklig halt av alkohol för att det ska märkas på hans tal och balans.
Han följer tacksamt hans ord och går in genom dörren och in till den hutlösa ljudnivån. De femtiotal människor som befinner sig i huset pratar alla med olika vänner och nya ansikten, skratt fyller byggnaden och den nya stereon, som han vet att Matteus fick av sina föräldrar då han fyllde år för någon vecka sedan, utnyttjar sina högtalare till max. Låten som spelas är någon han ofattbart nog kan identifiera. Det är nämligen Escape the Fate’s låt Ashley som dånar ut genom högtalarna och en gång i tiden, för ungefär tre år sedan, var det hans absoluta favoritlåt.
”Nämen, tjena vafan. Det var längesedan”, ropar en välbekant röst i Christoffers öra och vänder sig flinandes om. Alltid lika originell hälsning.
”Hej på dig du. Ja, det var ett bra tag sedan”, säger han och synar Skorpan från topp till tå. Ingen större förändring direkt till det yttre och balansen är precis som den ska vara, och alltid har varit, för Bröderna Lejonhjärta-pojken när han är på fest – värdelös.
”Vad har du sysslat med på senaste då?”, frågar Skorpan och ser på honom.
”Inte mycket, finns liksom ingenting att göra längre, du själv?”
”Nä, de e sant, i alla fall inte för dig som tydligen dissar alla fester och skit”. Han stannar upp och ser ut att fundera. ”Jadu, ja har äntligen lyckats få tag på ett jobb, en lägenhet och har nu min brorsa boendes hos mig. Han borde va här nånstans förresten”
”Okej”, svarar Christoffer och minns plötslig varför han slutade att umgås med Skorpan, om man bortser ifrån hans ständiga festande, för en människa som pratar och som kan driva en till vansinnet mer än honom existerar inte.
”Och här Christoffer är min käre bror”, säger Skorpan och lägger armen om den smala killen som nu står bredvid honom.
Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Han som precis intalat sig själv att allting bara var en påhittad illusion, en dröm. Att ingenting av känslorna som människan framför honom skapar finns till.
Han kan inte stå här, hemma hos sin allra bästa vän, prata med en människa han träffade för flera år sedan och stirra på den nyss nämnda personens bror. Det går inte. Han klarar inte av det.
”Hej, igen”, säger den blonda och ler. Hela hans kropp fylls av en pirrande känsla av leendet och det folk kallar för fjärilar som flyger i magen, är snarare dinosaurier som hoppar vilt. Det blonda håret och de silverglänsande ögonen får hans hjärta att stanna till.
”Hej, Alex”.
Kommentera, annars är ni en kaktus utan taggar, flurb.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 16 okt 09 - 23:10- Betyg:  | GAAAAAAAAH!!!! Min mage säger mig att Cornelia kommer mörda
hela skiten och nästla in nån av de SÖÖTA killarna så att den
andra bara vill mörda den andra och sen blir det värsta Flugornas
herre. Eller något. Men nu ska jag läsa vidare. ÄLSKAR DET HÄÄR!! | | NeMriA - 24 aug 09 - 21:20 | MEN DIN... kANELSKORPA! O_O
jag vill ju läsa fortsättning nu.
nuu. NUUUU!!! *stirra galet* | | Jurrie - 23 aug 09 - 18:01- Betyg: | GAAAAAAAAAH! O.O Jag vill veta vad som händer nu! :D
Du skriver mega bra fast det vet du antagligen om efter som det säkert är massor av mäniskor som säger det till dig hela tiden! x]
Men i du skriver i alla fall suuuuper bra! 8D<3 | | PlEaSeKiLlMe - 23 aug 09 - 16:29 | | Jag vill inte vara en kaktus :*( Hahaha skit bra skrivet :D:D <33 | | idantica - 23 aug 09 - 13:50 | | ååhhh!!! det här är så fullkomligt underbart! du är så grym på det här! | | WalkingTheDemon - 23 aug 09 - 13:34- Betyg: | | Braaaa :D <3 | | EMORAiNBOW - 23 aug 09 - 13:14 | Eh, ALEX IS IN TOWN!!!! 8D Ihihi hehe 8D Dock är jag tjurig på dig eftersom du har mage att sluta precis NU när det ju börjar bli lite spännande! Shame on you *mutter mutter*
Och förlåt för kass kommentar; jag vaknade just =__=' Du äger! <3 | | VampyrenSamantha - 23 aug 09 - 12:55- Betyg: | Nämen, oj oj, här börjar det bli dramatiskt :D
Men det gillar vi, eller hur? "Nicka uppmuntrande"
Men du, eftersom jag inte kan kommentera får du bara mitt fina betyg istället.
Kram!!! ^w^ |
|
|
|
