"Jag har alltid älskat dig" | del 2/3 |
”Allt klart.” utbrast George då han insåg att han nästan bränt sönder en av de minsta potatisbitarna och tog ur stekpannan ur gasolspisens eld och vred av gasen. Han vände sig mot Cassandra med båda händerna om stekpannans vinröda handtag. Han ställde den bredvid den tomma plastbunken.
”Åh, bra.” mumlade Cassandra, utan att kunna hindra sig själv från att sucka medan hon granskade stekpannan. Hon hoppade av stolen och hällde över stekpannans innehåll till en tallrik hon tagit fram.
”Och du då?” George satte sig på en av stolarna vid bordet, vänd mot Cassandra.
”Va?” Cassandra vände sig om och satte ner tallriken framför en av köksstolarna. Hon såg hur George placerade armbågen på bordsytan och vilade hakan mot handflatan. Förvirrat blinkade hon till och satte sig ner mittemot honom.
”Vad har du gjort idag?”
”Åh…” Cassandra började äta. Ett svart ljus tändes inom henne, en känsla av chansen att ta hämnd och bevittna hans reaktion. ”Jag var med Jenna, de andra tjejerna och Nick och Tobias.” Hon ryckte på axlarna, som om det inte var något speciellt alls, och fortsatte att äta.
”Jaha.” Fan… Det GJORDE faktiskt ont från andra sidan. George slog snabbt ner blicken i bordet för att hindra Cassandra från att se de rysligt omanliga tårarna som verkade begynna i hans ögonvrår. ”Så… Gjorde ni något roligt då?” Han försökte åstadkomma ett leende, men det liknade mest en hemsk grimas, fortfarande utan att se på sin syster.
Fanfanfan… Varför hade han behövt fråga? Han ville inte veta hur charmiga och trevliga killarna hade varit mot henne, det skulle inte få honom att må bättre. Han lade händerna på bordet framför sig.
”Jadå.” Cassandra granskade George, sökte efter en reaktion.
”Ni var ju borta så länge…” trevade George med blicken fäst vid sina knogar.
”Ja, vi var i stan och sånt. Så åt vi hemma hos Jenna. Men så länge var jag väl inte borta? Jag var ju hemma vid tio.” Hon berättade inte om hur tradigt det hela hade varit, eller om hur barnsligt Nick hade betett sig genom hela middagen.
”Då måste jag ju ha missat dig totalt.” George log så brett han klarade av. ”Och dessutom måste min klocka ha gått sönder.” fortsatte han när han kom att tänka på hur digitalklockan hade visat en mycket högre siffra när han hört systern för första gången under kvällen.
För första gången på flera minuter såg han upp i ett misslyckat försök att möta Cassandras blick, han tycktes vika av så fort han nästan såg rakt på henne, och istället fann han sig själv stirrandes på henens nästan renskrapade tallrik. Fan, han var så fånig… Så jävla dum…
”Jag var nog ganska tyst.” Cassandra lyckades precis hålla tillbaka ett fnittrande genom att bita sig i läppen innan hon lade ner besticken på tallriken. ”Men klockan behöver säkert bara nytt batteri.”
”Både klockan och batterierna är ju helt nya.” sade George och skakade på huvudet, nog tänkte han gå tillbaka med klockan och klaga för att den redan började gå så fel.
Cassandra ryckte likgiltigt på axlarna och reste sig upp.
”Tack för maten.”
”Varsågod.” George ut och lutade sig tillbaka i stolen medan systern började sätta in den smutsiga tallriken i diskmaskinen. ”Och då var det dags för det roligaste, att diska stekpannan.” Han försökte flina lite broderligt, men lyckades inget vidare bra, för många tankar på att vara så obroderlig man kunde vara störde honom. Gud, han sprack ju snart! Det skulle inte hålla mycket längre att sitta här och försöka låtsas om att Cassandra inte var den vackraste varelsen han någonsin sett. Trots att han fortfarande förnekade det började han sakteligen förstå att han var en av de snuskhumrar som han själv älskade att se på TV och avsky dem för deras incestaktiga livsstil. Han skämdes över sig själv och det fick honom att sjunka ihop.
”Diska. Toppen.” Cassandra kände sig som om hon hade tömts på energi. Att se brodern så nere som han var just då fick henne att må dåligt. Men ändå gjorde hon det han förespråkat och började skrubba ren stekpannan.
”Så farligt är det inte.” George lyckades framkalla ett skadeglatt leende.
”Lätt för dig att säga, jag hatar att diska. Det är ju det tråkigaste som finns.” gnällde Cassandra och började skölja av stekpannan.
George skrattade lågt. Smidigt som en smög han över köksgolvet så att han stod precis bakom henne, och innan han hann inse vad han hade gjort hade han lagt handen på hennes huvud, precis som han hade brukat göra när de var små, för att rufsa om i hennes hår.
Först stelnade han till, men i nästa stund spreds en värme från hans handflata, genom hans arm och in i kroppen. Snabbt ryckte han till sig handen. Han bannade sig själv för sin omogna reaktion. Det skulle inte ju inte direkt stämpla honom som snuskhummer bara för att han rörde vid sin syster då och då.
Cassandra såg överraskat på honom. Känslan av hans hand genom hennes hår dröjde kvar som en behaglig doft hon inte kunde identifiera. Hon stängde av vattnet och slog sedan ner blicken mot hans bara tår.
George log blekt. Han kände sig sårad när hon inte såg på honom. Hade han gjort henne obehaglig till mods av hans beteende? Och om han hade gjort det, kunde hon inte säga något så att han kunde få bekräftat att det var honom det var fel på?
Som om det kunde göra allt ogjort backade han hastigt ett steg och övergav planerna på att flina lite häftigt.
Plötsligt ryckte de båda till av ett ljud från ovanvåningen som verkade påminna dem om resten av husets inneboende.
”Vi kanske borde gå och lägga oss innan vi väcker någon annan.” påpekade George med blicken vid halltrappan som han precis kunde skymta genom dörren. ”Alltså, du går och lägger dig hos dig och jag hos mig!” fortsatte han så hastigt att han nästan snubblade på orden. Just då hatade han sig själv mer än någonsin tidigare för att han antytt att han faktiskt trodde att det fanns ett annat alternativ.
Cassandra kunde inte låta bli att fnittra. Med smärtsamt långsamma rörelser drog hon åt sig en handuk och torkade av den rena stekpannan innan hon ställde den i skåpet och sneglade mot George.
”Jag fattade.” Hon tog chansen att flina mot honom, men glädjen i hennes ansikte berodde mer på tanken att kunna sova intill George än att hon snart skulle få en god natts sömn. Trots det var hon säker på att båda var ting hon endast kunde drömma om.
”Klart du fattade. Jag menar, du vet såklart vad jag menade.” På utsidan log han nervöst men inombords svor han. Att han alltid skulle vara så fumlig. Och ändå kunde han inte släppa tanken på att ligga i hennes smala säng, att känna hennes andedräkt kittla hans nacke, hennes kropp mot hans rygg.
Fanfanfanfanfan…
Han vågade inte ens se på sin syster, han betedde sig ju som en idiot. Och han ville inte att hon skulle tro att ha var en idiot. Men det förstås, efter sexton år borde hon väl ha förstått själv om han var idiot eller inte.
”Jo, jag vet vad du menade.”
En kort stunds tystnad bröts till slut av Cassandra, som inte tyckte om känslan av att hennes bror inte ville se på henne. Kunde det vara ett tecken på att han hade märkt att hon faktiskt tyckte om honom. Alltså att hon verkligen, verkligen tyckte om honom. Inte bara som en bror.
”Nu har jag ju faktiskt ätit.” mumlade hon i ett försök att lätta upp stämningen och smög närmare kylen. I en snabb rörelse ryckte hon upp kylskåpsdörren och gjorde ett utfall mot chokladen. Hon knäckte av en bit och tuggade sedan nöjt mot den medan hon smällde igen dörren.
George skrattade. Istället för att fortsätta uppföra sig som om han pratade med en ung Britney Spears nästan sprang han till dörrposten ut till hallen, där han stannade och vände sig om.
”Jag går upp nu.” sade han, trots att det var rätt uppenbart när man tänkte på att hans hela kroppsspråk skrek efter en kall dusch, egentligen mest för att straffa sig själv – han hade alltid avskytt kyla, en egenskap som gjort honom kallad för en tjej. ”Glöm bara inte att borsta tänderna.” Dumtdumtdumtdumt…
”Nejdå, det ska jag inte. God natt.” Hon log och fortsatte att tugga på chokladbiten, som färgade hennes fingrar bruna nu när den började smälta.
George nickade bortkommet och innan han hann säga något mer idiotiskt eller olämpligt sprang han uppför trapporna med något tyngre steg än han tänkt sig, han hoppades att han inte skulle väcka någon men han var för orkeslös för att tänka närmare det.
Så fort han kommit utom synhåll suckade Cassandra och satte sig på en av de höga barstolarna. Hon såg dystert på det sista av chokladen innan hon stoppade den i munnen.
Då var hon ensam. Igen.
Snabbt och smidigt slank George in på sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Väl skyddad där inne lutade han sig mot dörren, drog efter andan och sjönk ner på golvet. Irriterad över sitt eget beteende drog han händerna genom håret, önskade att det var Cassandras händer och hatade sig själv för att han önskade det.
Han drog till sig sina knän och vilade pannan mot dem, endast upplyst av månskenet och de felaktiga, digitala siffrorna som projicerades på väggen snett ovanför honom.
Som av ett trollslag började regnet falla. Det dova ljudet av regndroppar mot taket var tillräckligt lugnande för att George skulle ta ett djupt andetag och vända blicken mot fönstret. Han hade inte märkt hur beckmörkret smugit sig in, men han såg hur de svarta molnen hade höljt månen på ett sätt som lämnade honom ensam med de gröna siffrorna på väggen.
I nästan zombielik takt reste han sig upp och hasade mot sängen. Den fjädrade mjukt när han satte sig ner. Kylan hade spridits bland lakanden under den tid han varit där nere och han ryste då han lade sig ovanpå det knöliga täcket, knäppte händerna på magen och började stirra rakt upp i luften. Han skulle inte kunna sova, det visste han.
Samtidigt som de första regndropparna börjat falla hade Cassandra börjat gå mot hallen.
Nu stannade hon utanför Georges dörr. Försiktigt tryckte hon örat mot träet, men när hon inte hörde något kände hon sig fånig och gick vidare.
Med en uppgiven suck gick hon in på sitt rum där hon sjönk ner på sängen och drog av sig byxorna innan hon tassade iväg till badrummet för att borsta tänderna.
Glad över att hon hade lyckats med konststycket att inte väcka någon kom hon ut i korridoren igen när hon var färdig.
Som av ett infall frös hon till utanför Georges dörr igen.
Efter en stunds obeslutsamhet lät hon den glida upp på glänt och kikade in.
”God natt.” viskade hon med ett leende.
George satte sig upp när han hörde systerns röst.
”Åh, god natt.” Han log han med och vinkade mot henne. Leendet blev matt då han såg hennes bara ben, hennes smala, lena, långa ben. Han svalde och kastade sina egna ben över sängkanten så att han satt upp ordentligt. ”Du får sova gott.” Han var tvungen att bita sig i underläppen för att inte kasta ur sig något väldigt opassande istället för den oskyldiga natthälsningen.
Cassandra lät girigt sin blick slicka broderns bröstkorg. Det låg ingen mening i att inte låtsas om det längre.
Minst lika längtansfyllt betraktade George henne, trots att hon var knappt synlig i mörkret var hennes siluett mot ljuset i korridoren det vackraste han kunde minnas att han sett. Ingen av hans gamla flickor kunde komma i närheten av henne och det visste han mycket väl. Varför var just han förbannad med världens vackraste syster?
”Tack det samma Georgie.” sade hon när tystnaden började bli obekväm. Hon drog lite i sitt linne för att dölja trosorna och rodnade lite. ”Vi ses i morgon.” Hon stängde dörren och gick med snabba steg till sitt rum, där hon slängde sig på sängen för att dränka sig själv i svordomar. Hon var verkligen kär i sin egen bror… Helvete…
”Vi ses…” viskade George ut i det tomma rummet. Känslan av att han just missat sin enda chans till evig lycka var obehagligt påträngande. Han slig sig på pannan innan han drog av sig sina jeans med överdrivet ilskna rörelser och kastade dem över den gröna soffa som täckte en hel kortsida av hans rum.
Trött på sig själv och på det liv han försökte att leva lade han sig åter ner i sängen och svepte täcket om sig. Tankarna på att ha Cassandras kropp nära sin, att slukas av hennes värme, överväldigade honom och lämnade honom att drömma i sin vakenhet. Han suckade och rullade över på sidan för att försöka somna.
Han visste inte hur mycket tid som passerat utan någon sömn, utan istället en rad bilder och fantasier som inte på något sätt var passande, när ett ljussken plötsligt fyllde rummet. Bara en sekund senare rullade åskan in genom hans öppna fönster.
Han blinkade till och satte sig upp, kollade vant på klockan. Just det, den funkade inte. Ändå stirrade han på de gröna siffrorna med bister blick innan han, utan att riktigt tänka på det, satte ner fötterna på trägolvet.
Ännu en blixt korsade himlen och kastade sina klara, vita skuggor över Georges sparsamma inredning.
Med en trött gäspning reste han sig upp och såg ut genom fönstret. På gården stod ett träd vars grenar tvingades till marken av vinden i en djup bugning.
Cassandra spärrade skrämt upp ögonen då åskans muller rullade in i hennes rum. Först verkade hon inte förstå vad som hade väckt henne, men fick sitt svar då ännu en blixt lyste upp hennes rum och fick henne att kvida till och lägga kudden över huvudet. Hon avskydde blixten, ända sedan hon var liten hade den skrämt henne.
Hennes underläpp darrade då hon ställde sig upp med täcket virat omkring hennes kropp. Stegen som förde henne ut ur rummet och ner till köket igen var korta för att hon inte skulle snubbla på täcket. Hon visste inte riktigt varför, men det kändes som om hon skulle bli tryggare bara hon fick sätta sig på en av stolarna i köket.
Ensamheten kröp över henne då hon väl suttit sig ner på en köksstol och slagit armarna om knäna. Täcket gled av hennes kropp och hängde sig över stolsryggen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Emelyeeh - 26 aug 09 - 16:05- Betyg:  | | Vårat roll ? :'ooo / Emmii. | | Niz0 - 19 aug 09 - 00:54- Betyg: | | Suuper :) Mejla nästa :) |
|
|
|
