Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Julia o den gammle

Han var glad över att få uppleva ännu en höst, stegen var långa och kraftfulla. Och det såg ut att bli en vacker dag. Man ska inte ta något för givet när man ska fylla sjuttio år tänkte mannen. Marken ägde han och den hade gått i arv många generationer. Dom hade varit noga med att inte avverka för mycket. Det gråa skägget tycktes som ett skydd mot höstkylan.
Måste ha gått en mil snart, inte illa pissat för en gamling tänkte han. Löven i alla sina praktfulla färger fick honom att må bra, synd att inte Elsa fick uppleva detta. Med ens så kom sorgen över denne kraftfulle man, han mindes deras promenader och hennes rosiga kinder. Skogen var tätare än den någonsin varit. Denna gången gick han åt ett annat väderstreck. Kylan var påtagligare nu och värmen i det lilla slottet hägrade, även om det var en ensam tillvaro han levde. Slottet låg ensligt och behövdes renoveras sedan länge. Men avsaknaden av barn och barnbarn gjorde att han inte brydde sig. När han kom in i den stora hallen så bestämde han sig för att ringa Julia.
Han gick mot telefonen, betraktad av diverse älghuvuden på de panelklädda gamla väggarna. Dom kom från den gyllene eran brukade han säga till Julia. Slottet låg vackert men ensligt för att vara ett slott. Den gamle mannen kunde betrakta dom numera inplanterade hjortarna från fönstret där han stod. Dom hade för vana att komma in på slottsgården vid en viss tidpunkt varje dag. Dom stora ekarna rörde sig i slowmotion i den kalla höstkylan.
Regnet hade infunnit sig, och den gamle kunde känna ett vemod sakta krypa in i hans
inre. Ensamheten kändes alltid mer påtaglig när det regnade, det var något som han hade lärt sig under åren. Han hade inga ambitioner att på något sätt försöka att bemöta den, genom att be någon vän komma eller att själv åka in till staden. För avsaknaden av vänner var total, och staden var något han undvek. Men Julia ja, det var något helt annat, en relation som han värdesatte på ett högt plan. Han beundrade henne på alla sätt, den gamle visste att hon aldrig hade överlevt om det inte varit för honom. Inte från de förhållanden Julia trots allt kom ifrån.

Han minns det som i går, trots tjugo gångna år. Färden från tillställningen på Stockholms slotts årliga möte med den övriga adeln. Han satt i sin bil och hade precis svängt ut mot bron som går mot Grand Hotel, han hade fått tagit emot åtskilliga kondoleanser för Elsas bortgång. Han kände vrede och avsky för dom som kommit fram till honom. Aldrig ett besök och inte fan var det någon som kommit till deras bröllop heller. Förbannade hycklare. Allt detta för att hon var en kvinna av folket, en kvinna som sa vad hon tyckte i alla sammanhang oavsett vem som stod framför henne. Han tryckte på knappen och fönstret åkte ner, nattluften som var varm och behaglig smögs sig på honom där han stod själv vid trafikljuset. Det enda som hördes var tickandet från knappen man trycker på för att få tillträdde att börja gå. Han log för sig själv, tillträde att gå tänkte han. Kanske hann trafiksignalen slå om ett antal gånger men vad gjorde det, han var ensam där. Tankarna var för långt borta för att han skulle kunna reflektera över ett ljus, oavsett om det var grönt eller rött. Mercedesens stora motor spann behagligt när han till sist körde därifrån. Klockan var runt fyra på morgonen. Den scen
som var på väg att möta honom skulle etsa sig fast vid hans näthinna för evigt. Han svängde in vid den lilla gatan precis där judiska församlingen hade sin synagoga . Där låg dom, medvetslösa vid trottoarkanten, kvinnan som stod och tittade på dom eller snarare flickan, stod med armarna vid sidorna. Kanske var det så, att den mest rationella människa vid denna annblick skulle ha agerat på ett sätt som sade: kör så fort du kan och titta inte. Dom var tre som låg, alla blödde dom ur diverse sår i ansiktet. Den unga kvinnan tittade mot bilen, hon var i medellängd, med markanta ansiktsdrag, välklädd .I stället för att köra därifrån så släckte han
motorn och nu var allt knäpptyst. Hur fan har hon lyckats med detta helt själv? Flickans blick var fortfarande fixerad på bilen, sedan vände hon sig sakta mot den groteska samling som låg nedanför hennes fötter, böjer sig ner för att ta armen på den ena och lägga den mellan trottoarkanten och gatan. Hon gör det för att hon behöver mellanrummet för att kunna trampa av den. Den gamle kan höra benet i armen knäckas, han får höra detta ljud ytterligare två gånger. Tankarna far som ett flipperspel i hans huvud, detta stämmer inte ihop med hennes väsen, herregud, hon är ju så vacker. Hennes hårsvans har landat på den vänstra axeln, hon rättar till den. Tittar återigen mot bilen. Tystnaden är total, hon böjer sitt huvud mot bröstet och börjar gå. Hon går mot bilen. Varför kör du inte din idiot tänker han, men han har aldrig trott på tillfälligheter, som till sist kommer med ett konkret svar, det han tror på är det som händer här och nu.
Som gammal kapten i armen, eller som han själv brukade säga till Elsa: jag är bara en stackars knekt. Att han sen deltagit aktivt i många krig, det pratade han aldrig högt om.
Därav föraktet från den övriga adeln i Sverige.
Små svettpärlor glänste vid hennes näsborrar, hon stod någon halvmeter från bilen och tittade honom rakt i ögonen, blicken var fast och fokuserad. Bilfönstret var fortfarande helt öppet. Han lade sina händer i knäet och tittade tillbaka. Han kunde höra att hennes andning vittnade om att hon var beredd att gå till anfall igen. Han var tvungen att få henne att förstå att han inte utgjorde något hot mot henne.

- Är det inte lite väl varmt för sådana här aktiviteter?

Hans kyla var helt klart lite överrumplande för henne, kanske hade hon räknat med en god samhällsmedborgaren som skulle fråga om hon var alldeles från vettet, eller till och med skrika efter polis.

- Jo, men detta var inget som var planerat .
- Jag antar att du har turen med dig ikväll för hittills så har jag inte sett någon annan än vi här.
Hon lyfte på sina ögonbryn och skakade lätt på sitt huvud.

– vart vill du komma? tänder du på våld eller e´ du bara allmänt kåt och tror att du kan få nått av mig p.g.a. det du såg? I så fall har du en lång sjukskrivning att se fram emot.

Han kunde inte låta bli att le, han lade sina händer på ratten, tittar på hennes tre offer som fortfarande låg i en absurd rad med sina vänsterarmar pekandes åt de väderstreck som finns.

- Hördu unga fröken, mina avsikter är alltid av heder det törs jag lova dig.
Så med andra ord låt mig köra dig hem nu, det är farligt för en ung tjej som dig att vara ute så här sent.

Bägge visste dom att trotts att det var tidigt på morgonen så var det bara en tidsfråga innan någon nattvandrare eller någon festprisse skulle dyka upp runt knuten, och få sitt livs chock.

- Ja, du ser ju vad som kan hända oss flickor, du kör och när jag säger stanna så stannar du, ok? En sak till, inga frågor, och försöker du något så kommer konsekvenserna att bli en mycket smärtsam upplevelse för dig, ok?
-
- Uppfattat, hoppa in nu, en av dina vänner där borta börjar vakna till liv.

Hans lugna stämma mitt i allt kaos fick henne att inse att han inte var en vanlig Svensson.
Han öppnade dörren som en inbjudan att hon skulle sätta sig. Hon tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen iakttagare stod och tog registreringsnumret på bilen. Om så var fallet tänkte hon ta sig därifrån själv och gubben skulle ensam få förklara en hel del för snuten.
Men hon satte sig i bilen.

- Hej, angenämt, mitt namn är Oscar
Hon tittade på den utsträckta handen och hon kunde se vapenringen på hans hand.
- Jullan!
Tonen var kort
- Så vad hände där borta? såg ut att vara riktiga drägg, jag har alltid undrat hur man kan skaffa rastaflätor när man är vit?

Iaktagelseförmågan var ett starkt kort hos Oscars många egenskaper. Han hade hunnit se att de tre på gatan hade rastaflätor och att dom var vita.

– Du, inga frågor sa vi. Men ok, jag tycker också att det ser dumt ut, skitigt på nått sätt.

Han såg att hennes knogar tagit stryk, han insåg snart att han inte hade frågat vart hon ville bli körd. Men han brydde inte om att fråga, för på så sätt kanske han kunde få lite mer tid av denna varelse. Han var fascinerad ända ut i hårtopparna. Varifrån kom denna kyla, den isande totala kylan? Kombinationen av hennes vackra ansikte och den otroligt vackra kroppen. Kan det vara så att det bara var en tjej som var extremt duktig på kampsporter?
Någon som blev antastad och som sedan försvarade sig exemplariskt.? Kanske om det inte hade varit för det sista hon gjorde. Det var för utstuderat. Hela scenen hade varit så hatfylld, hon ville verkligen skada. Färden fortsatte i tystnad. Oscar satte på musik, Marvin Gay. Birger-Jarlsgatan var tom men en och annan uteliggare dök upp med sina kassar.



- Ja du Jullan, här har vi det svenska välfärdssamhället, två hundra uteliggare bara i
Stockholm.

- Julia, jag heter Julia och dom där får väl ta ansvar för sina handlingar som alla andra.
Men att en man som kör Mercedes bryr sig är ju ganska intressant, eller var du bara sarkastisk?

- Ok, vi ska alltså prata om den ekonomiska situationen i Sverige och uteliggarproblemet?

Han försökte att köra så sakta som möjligt av rädsla att hon skulle säga stanna. Han ville verkligen få reda på mer om Julia. Han var van att vara likgiltig inför det mesta och det fanns inget som egentligen kunde fånga hans uppmärksamhet. Speciellt inte efter Elsas tragiska död.

- Du! jag vet att det finns uteliggare och det räcker för mig, att en sån som du lyssnar på Marvin Gay är mer svårsmällt .
- Ok, det får du gärna tycka, men mer svårsmält är det att se en tjej trampa av armarna på tre killar klockan fyra en torsdagsmorgon. Att hon dessutom skulle kunna vara med på en miss universumtävling gör det hela än mer förbannat svårsmällt.

Han kunde se hur hon avvägde att säga något spydigt. Men istället så lutade hon huvudet bakåt och blundade ett par sekunder. Hennes blick blev plötsligt tom och hon såg trött ut, mycket trött.

- Vet inte om jag ska tolka det du sa som en komplimang, men jag föreslår att du bara kör.

Kunde han ta denna nonchalans, faktum var att han började få svårt att bli avklippt hela tiden.
Frustrationen steg inom honom mer och mer. Han var inte van att bli bemött på detta vis. Men situationen var ju så förbannat annorlunda, han visste att han var tvungen att hitta nya vinklar för att kunna bryta isen. Problemet var bara att denna is var lika tjock som den som man kan hitta på nordpolen. Han insåg också att dom befann sig i Solna, och att denna upplevelse troligen var på väg att få ett slut snart.

- Jag har en förbandslåda om du vill plåstra om dina händer?
Hon tittade på honom, plötsligt så kunde han faktiskt se en liten tendens till ett leende i hennes ögon.

- Är du läkare ?
- Nej
- Då så, kör vidare då och sluta spela hjälte eller vad du nu håller på med.

Där brast det för honom, han tvärbromsade bilen och körde upp på en trottoarkant.
Nu fick det räcka, oavsett vad hon hade genomfört där borta. Respekt förtjänar alla människor i synnerlighet när dom håller sitt ord. Det hade han gjort.

- okej lilla torpedfröken, nu kan du dra åt fanders. Jag tackar dig för exemplarisk uppvisning där borta. Men du kan ta din skitattityd och fortsätta till fots. Tjena påre, dra!

Hon steg ur bilen och rättade till sin midjelånga skinjacka. Hon tittade med sina intensivt brungröna ögon rakt in i hans. Nu gjorde hon det igen, böjde sitt huvud så att hakan hamnade på övre bröstkorgen. Denna gången tittade hon på honom med någon slags busighet i blicken. Sedan vände hon på klacken och gick rak i ryggen med sin långa hårsvans prydligt svajandes. Plötsligt vände hon sig om, tecknade åt honom att dra ner fönstret. Det gjorde han.


- Har någon sagt att du pratar som en fjolla, du vet så där som dom gör på östermalm.
Förutom när du blir förbannad, hm.. Intressant, hajar du, alla mynt har två sidor även
du.

Deras ögon möttes, denna gång fanns det ingen fientlighet eller misstänksamhet i hennes ögon. Bara smärta, hennes ögon glänste och han kunde svära på att dom var tårfyllda.
Han visste att han hade lyckas nå henne på något sätt som han inte själv var medveten om.
Oscar steg ur bilen, men hon var borta, hon hade tagit den lilla trappan som gick ner till
några tennisbanor. Området var fyllt med en massa busskar och små kolonilotter, hans stolthet förbjöd honom att börja leta.

- Julia

Hon var borta och hans rop var överflödigt, hon hade medvetet skyndat sig. Hur, var, det skulle han aldrig förstå men borta var hon. Klockan var nu säkert halv sex. Han satt antagligen och tittade rakt in i ratten i minst tjugo minuter, Vad var det som gjorde att hon påverkade honom på ett sätt som fick hans inre att bli så exalterat? Ett var säkert, hur vacker hon än må vara så fanns det ingen sexuell baktanke, som kanske, eller vem vet. Fattar inte! Åldersskillnaden förbjöd honom att ens tänka i dom banorna. Herregud, undrar hur gammal hon är, men en skillnad på trettio år måste det ha varit. Han hade precis fyllt femtiett.
En sak var säker, han var en man av heder och vissa saker var helt enkelt förbjudna.
Färden hemåt var alltifrån behaglig. Allt stod i full blomning vid slottet, rosorna slingrade sig vant efter den vänstra flygeln, dom återkom varje år samma tidpunkt. Den långa allén med dom stora ekarna tycktes bli längre för varje år. Det var en underbar morgon, den hade nog varit magisk i en vanlig medborgares ögon. Omgivningen var som en saga. Men i Oscars inre
var allt upp och ner och han lade inte märke till det vackra som omgärdade honom. En gång om året tog han ditt en trädgårdsmästare som fick beskära och putsa till det mest akuta.
Men annars så brydde han sig inte så mycket om det visuella kring slottet längre. Mötet på slottet hade som vanligt gått ut på att bespotta sossarnas politik, och som vanligt så kunde dom adliga inte förstå varför dom fick mindre jordbruksbidrag än bönderna som arrenderade deras mark. Så dom kom överens om att avskaffa arrendena och börja med turism istället.
I form av jakt, gärna till tunga företagsledare. För att inte prata om tyskar. Oscar hade inte det problemet, deras mark hade aldrig varit utarrenderad.
Porten till hans slott var mycket imponerande, den var tre meter hög och av ek och hans familjs vapen var utskuret med stor omsorg i dörren. Själva slottet var omsorgsfullt byggt av franskt rött tegel, varenda sten var importerad från Frankrike. Själva slottets tomt hade en yta på tre hektar. På slottsgården låg en vacker damm, inte så stor men den var huggen i marmor, och hade fungerat som en liten spegeldamm en gång i tiden. Det var en pallidiansk skapelse på fyra våningar. Slottet räknades som ett av dom vackrare i Sverige, Han visste att han försummade det, omsorgen för sitt arv borde ha varit mer aktivt. Han gick fram till dosan som satt vid dörren och knappade in en sjusiffrig kod. Han blev stående i dörröppningen, Elsas steg närmade sig och hon kom emot honom med öppna armar och med sitt leende som sa ”jag älskar dig”. Elsa var så vacker att hon var overklig. Vindarna gjorde så den stora kristallkronan började röra på sig och klirret från den fick honom att komma tillbaka. Han stängde dörren. Satte sig sedan ner i en av dom stora antika stolarna som stod på varsin sida av den stora dörren. Var det så här det skulle sluta, ensam och bitter? Hans liv hade kantats av olika perioder av sökande. Allt från legoknekt till att hjälpa svältande i Afrika. Det var tack vare Elsa som han var tillbaka i Sverige. Dom hade träffats i Afrika, hon hade varit där med sin far och mor som var missionärer. Oscar hade aldrig sett något så hängivet sitt kall som hennes familj. Deras övertygelse om att alla skulle ha rätt att höra evangelium imponerade på honom. Dom tog sig till bushen där ingen annan ville vara, där olika klaner hade fört ett tyst krig i hundratals år. Men det hindrade aldrig Elsas far att agera. ”Herre, du omsluter mig på alla sidor ,låt Jesu blod beskydda de dina nu när vi ska proklamera din skrift” Jaha då går vi. Hans stämma kunde höras över hela byn. Oscar var där i egenskap av FN, men många svenskar hade dött. Stämningen var närmast hatisk bland hans kollegor. Ordet bistå, observera, fanns inte längre. Snarare fanns det en utpräglad rasism hos dom flesta. Han var trött och hade åkt hem för länge sedan om det inte hade varit för Elsa. Hennes ögon brukade borra sig fast i hans. Men dom pratade aldrig. Dock slutade alltid med ett leende från dom bägge, innan blickarna avvek från varandra. Hennes osminkade renhet var lika overklig som hennes skönhet och han hade aldrig sett något liknande. Den enkla bomullsklänningen som fladdrade i den heta afrikanska vinden, allt med henne var vackert och magiskt.

Föraktet hos Oscars kollegor gentemot den kristna familjen var stort. Debatterna var många mellan vissa soldater och pastorn. Dom menade att gud inte fanns, för om det var så, varför fanns då detta krig? Varför fanns krig över huvud taget. Pastorn som var en stor och kraftfull man dundrade att vi alla var födda med en fri vilja. Sen kunde han bara konstatera att det var människans vilja att det var krig och inte guds. Är det någon som har tvingat dig hit te.x?
Han hade ett svar på allt. Oscar brukade stå och lyssna en bit därifrån. Det slutade oftast med att soldaten gick därifrån högröd och förbannad över att aldrig lyckas sätta dit pastorn. Samtidigt som pastorn gapade efter soldaten att han skulle be för honom och avslutade med ett kraftfullt HALLELUJA!
Dom infödda som lagt sig under korsetts beskydd instämde med AMEN! Oscar älskade denna föreställning som kom som ett brev på posten varje dag av någon frustrerad soldat som hade hemlängtan. Rebellerna tog mer mark för varje dag som gick och situationen verkade ohållbar.

En kväll hördes det musik från kyrkan, det var inte det vanliga surret av dom svarta som sjöng eller befann sig i extas. Nej, det var ett piano och en röst från en enda kvinna. Sången var fylld av smärta och hängivenhet. Han gick in i kyrkan och där satt hon med endast ett tänt ljus på pianot. Han satte sig längst bak och hennes uppenbarelse när hon sjöng fick det att tåras i hans ögon. Något som han inte upplevt sedan barnsben. Hon sjöng: jag har varit på en plats där rosor aldrig dör, dom vägrar att dö för dom vet att jag väntar på dig. Hon blundade och lutade sitt huvud bakåt när hon sjöng. Hans hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen, det bultade så hårt att han blev yr en stund, det var så mycket han ville säga henne. Han ville tala om hur unik hon var och att hela hennes väsen uppfyllde många timmar i honom varje dag. Han märkte inte att allt tystnat och att hon stod där framför honom .

- Oscar?
- Ja!

Han reste sig snabbt och upptäckte att han stod mitt emot henne.

- Dina känslor för mig är besvarade. Men det kanske inte vore fel att lära känna varandra innan vi går vidare?

Samtidigt som lyckan som han alltid letat efter sköljde över honom, så lyckades han behålla sitt lugn. Ovetandes om att han stod och log som ett litet barn med hela sitt ansikte.

- Jag har satt mig in i vad ni har för värderingar, och jag lovar dig att jag respekterar dom. Eller med andra ord, du har rätt, vi borde lära känna varandra.

Dom började skratta och hon tog hans händer, förde dom mot sin mun och kysste dom.

- Du har ingen aning om hur svårt detta kan bli Oscar, men en sak vet jag, gud hör bön.
Jag sa till gud att om det jag känner är rätt, så ska du komma genom denna dörr i natt.

Han förstod inte det språket, men han förstod att allt han kände hade även hon känt under dom sex månader dom varit där. Även om hans mor varit strängt religiös så var det inget han anammat själv. Att gå ner på knä låg inte direkt i hans natur. Hans ögon var fixerade i hennes.

- Det får bli hur svårt det vill, jag förstår att du syftar på din far, din tro dina värderingar.
Elsa, jag vet att orden är stora, men jag älskar dig, snälla ha bara det i dina tankar så
kliver vi in detta med både heder och kärlek i behåll.

Hon skrattade hennes gröna ögon lyste, hon höll fortfarande hans händer i sina.
- Jag tänker aldrig dunka bibeln i ditt huvud Oscar , men många av mina värderingar ligger däruti.

Natten blev den mest omtumlade i Oscars liv. Dom gick hand i hand på den Afrikanska stäppen där solen flammade blodröd. Alla ljud som man kan höra i den Afrikanska natten fanns inte längre. Det enda han hörde var hennes röst, det enda han kände var harmoni. Dom pratade om sig själva och deras bakgrunder. Att han var av adlig börd hade hon redan förstått i hans sätt att föra sig. Hon berättade att hon ibland hade skrattat när han kommit och gått. Oscars gångstil var av det mycket rakryggade slaget. Dom skrattade tillsammans många gånger den natten. Själv kom hon från mycket enkla förhållanden. Frikyrkan var fortfarande ganska ny i Sverige. Debatterna var heta och intensiva om det var bra för människor eller inte. Hon förklarade att hon alltid hade stått med bägge fötterna på jorden trots sin tro. Pastorn var däremot den mest envisa man som fanns. Bibeltrogen ut i fingerspetsarna. Hon höll hans hand
på ett sätt som sade ”jag släpper dig aldrig”. Och han tänkte, snälla släpp aldrig, för han insåg att han knappt kände henne men var redan rädd att missta henne.

Ett par gulnande höstlöv fick liv av vinden som kommit från en springa i den stora dörren, det rasslade till och Oscar insåg att han somnat i stolen vid dörren. Han gick in i sitt arbetsrum.
Tog av sig ytterkläderna och lade dom på en fåtölj. Han var mycket intresserad av att se om det stod något om flickans plågoandar, han utgick ifrån att så måste fallet ha varit. Att hon helt enkelt hade försvarat sig. Han slog på datorn och läste alla tidningar som var uppdaterade. Inte ett ord eller bokstav om något eller några misshandelsfall. Mycket märkligt, mumlade han för sig själv. Han lutade sig tillbaka i den gamla utnötta fåtöljen. En sak var säker, han var tvungen att söka upp henne, varför visste han inte men han skulle göra allt i sin makt för att få möta henne igen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
legio
10 maj 06 - 21:20
(Har blivit läst 161 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord