Detta är till er som känner smärta och som har allt annat än viljan i livet.
Jag är femton. Mina föräldrar har varit skilda sen jag var två år. Jag har en låtsasmamma, en låtsaspappa
och fyra underbara småsyskon. Jag går i en skola med ca femhundra elever till och våra lärare är fantastiska.
Jag har vänner som stöttar mig, som lyssnar och förstår. Jag har bra betyg och trivs.
Visst låter det bra? Visst låter jag lycklig? Okej...det är jag också. Men det har inte alltid låtit såhär posetivt.
Låt oss gå tillbaka nio år. Låt oss gå tillbaka till sommaren 2000. Då min storebror avled i cancer. Han blev en ängel utan att någon
meddelade detta till mig. Chocken, vreden och saknaden efter min älskade bror.
Då fortsätter vi.
2006 är nästa årtal. Denise mördades, hon blev bara tolv år. Hennes låtsaspappa dödade henne när han var påverkad av tabletter och sprit.
Hon hade inte en chans mot kniven som han högg i henne.
Samtidigt föll jag, jag hamnade i depression. Livet var ett rent helvete.
Jag tog tabletter i skolan och hämtades av mamma och åkte direkt till barnpsyket.
Min kropp orkade inte och jag fick anorexi.
Vi hoppar ännu en gång fram några år.
2008.
Mitt huvud dunkade pågrund av alla tårar som rann på mina kinder. Jag hade erfarenheter som en fjortonåring inte skulle behöva ha.
Vid det här laget hade jag lärt mig att använda rakbladen och hur man spelade glad när man egentligen gick sönder inombords.
Det blev vår (fortfarande 2008) och jag förälskade mig i ett svin. Första träffen gav han sig på mig, han höll handen över min mun och bad mig att vara tyst.
Men tror ni att jag vågade berätta för någon? Jag hade ju redan blivit sviken av både Bup och mina föräldrar, ingen tog min på allvar.
Skolan blev lidande. De vänner som jag trodde skulle stanna vände mig ryggen. Varje natt lekte jag psykiskt jobbiga lekar med knivarna.
Jag var förstörd.
2009, ett nytt år.
En dag stoppade jag mamma i trappan och bad henne ringa Bup.
Hon frågade naturligtvis varför.
Jag svarade ungefär såhär ; hur ska jag kunna andas när all luft är smutsig? Hur ska jag kunna bygga en framtid när jag inte ens har hoppet och tron? Hur ska jag kunna leva när allt bara är fel?
En vecka efteråt satt jag för första gången på tre år framför en pyskolog igen.
Lise-Lott blev en stor del av mitt liv. För henne kunde jag berätta allt, jag kunde gråta, skratta och bygga upp mina förväntningar. Hon lärde mig att ingen skulle få varken förminska eller krossa mina drömmar.
Efter ungefär två veckor fick jag träffa en läkare. Jag kan inte direkt påstå att jag tyckte om henne...hon vägrade lyssna. Hon vägrade ta emot mina önskemål.
Allt jag ville var att få medicin, jag ville kunna sova om nätterna, jag ville kunna leva på riktigt.
Jag kämpade i 2 månader, jag höll fast vid att medicinen kanske skulle kunna bli min räddning.
Jag ramlade många gånger, jag var nära på att ge upp och jag hatade allt. Men jag slutade aldrig att hoppas och drömma.
Och jag vann.
Den 1 juni 2009 fick jag tabletterna i mina egna händer. Jag satt i säkert två timmar och inspekterade förpackningen.
Jag satt och grät när jag såg vad det stod på framsidan "Mot ångest och depression". Jag hade fått mina diagnoser. Jag hade äntligen en anledning till att jag mått så dåligt.
Det är den 2 augusti 2009. Idag har jag varit med Paulina. Vi har åkt till Haninge och käkat på Donken, vi har kollat i affären och tjutit av skratt.
Jag är lycklig, jag går fortfarande på Anti depressiva men jag mår bra nu.
Så jag ber er. Ge aldrig upp. Jag har överlevt våldtäcksförsök, hastiga och tragiska dödsfall, jag har stått och skrikit av panik på begravningar, jag har skurit mig, blivit sviken och inte sätt någon mening med livet.
Men hur jobbigt det än är så får man aldrig ge med sig. Det är ditt liv, ingen annans. Det är era drömmar, ingen får krossa dem.
Jag hoppas att mitt förflutna och min berättelse kan få er att förstå vad livet kan ge. Det hjälper ingen om du ger upp allt.
För några månader sen skrev jag såhär ;
en dag ska jag klara det.
Inte idag, inte imorgon men i framtiden.
Idag skriver jag såhär ;
jag vann striden. Jag överlevde.
/ Angelica Elcar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| glittermagi - 4 aug 09 - 12:10 |
Till alla andra som har kommenterat:
tack så himla mycket, det värmer :) |
| glittermagi - 4 aug 09 - 12:07 |
TheTacoDude: kan ju bero på att jag inte har några erfarenheter av sådant.
Visst har jag genomgått mycket genom cancer, men det har dock aldrig varit JAG som har haft detta.
Jag har skrivit ner MIN berättelse.
Kanske din tur att skriva din om du vill läsa sådant? |
aakwasweet - 4 aug 09 - 10:32- Betyg:  |
Det var verkligen rätt dag för mig att få läsa denna text.
Väldigt starkt av dig att du skriver detta =) |
| Pumisa - 4 aug 09 - 00:27 |
Det rörde mig otroligt mycket...
Du gör rätt i att kämpa |
| angel96 - 3 aug 09 - 08:13 |
det här var otroligt starkt av dig. även om man inte tror det, så lyssnar andra mer än vad man tror,tillexempel läkarna , dom lyssnar men dom har inte alltid något att säga.
ta hand om dig |
| hanochhon - 2 aug 09 - 23:56 |
Bra skrivet, otroligt starkt av dig att skriva av dig
så. Bra initiativ att få andra att lyckas :)
Ta hand om dig <3 |
| BlackRain - 2 aug 09 - 22:23 |
| Starkt, fortsätt kämpa :=) |
| Tiggarflikkan - 2 aug 09 - 21:55 |
| Detta berörde mig till tusen. Åh vad du skriver bra. Och gud vad starkt jobbat av dig, detta gjorde mig glad! |
| Livija - 2 aug 09 - 21:09- Betyg: |
| Underbart. Så fint att du klarade det genom ett helvete som man kallar för "livet". Beundrar det stort. |
| Jakktar - 2 aug 09 - 20:59- Betyg: |
Gripande.
Duktig är du.
Och tack för den här texten... |
| vikkiss - 2 aug 09 - 20:49 |
| ta hand om dig! |
| glasbubblan - 2 aug 09 - 20:44 |
| okej, jag bara undrade för jag träffade en på avdelning 17 xP |
| glittermagi - 2 aug 09 - 20:36 |
Opheliac och ni andra:
det är inte frågan om vem som har mest styrka.
Allt handlar om viljan. Alla kan vinna, det gäller bara att kämpa :) |
| MYGOSH - 2 aug 09 - 20:35- Betyg: |
jag gillar ditt motto,
en dag ska jag klara det,
inte idag, inte imorgon, men i framtiden.
starktjej du är, sitter och ryser här, känner väl igen mig .
önskar att fler psykologer var som lise-lott .
tc!
<3 |
| glittermagi - 2 aug 09 - 20:10 |
| glasbubblan: nej, lise-lott jobbar i haninge på bupkliniken där :) |
| glasbubblan - 2 aug 09 - 20:07 |
måste bara fråga.
lise-lott som du träffade var det i skövde på avdelninng 17? |
| redplum - 2 aug 09 - 20:06- Betyg: |
herregud. Du ska vara stolt över att du är så stark<3 det är inte alla som klarar det,, det är inte ens alla som försöker. Du försökte och du klarade det.
(betyger är för att jag inte kan uttrycka vad jag tänker i ord) |
| FortessOfTears - 2 aug 09 - 20:05 |
Åh herregud, jag ryser. Blev verkligen rörd av det här. Vet inte riktig tvad jag ska säga men fy fan, du är stark.
Ta hand om dig :) |
