Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Kimberly & Cat ~ Oneshot

Okej hörrni, eftersom jag saknar flickorna så mycket blev det en oneshot om dem som är relativt lång; sju sidor närmare bestämt så hoppas ni ska gilla den ;) Den utspelar sig i framtiden med några små återblickar från förr. Läs och kommentera nu va! :D

När de fortfarande något regnvåta solstrålarna silades genom hennes regnbågsfärgade hårman tycktes hela världen sjunga. Fåglarna runt omkring oss öppnade sina näbbar och brast ut i en klingande sång och humlorna surrade med ens något piggare. Världens alla blommor slog ut i full blom och Jordens små tindrande insekter spred ett glittrande sken över oss båda.
Min prinsessa och jag i vår egen verklighet bortom horisonten.
Cat vände sig sakta om så jag såg hennes vackra ansikte i profil, kunde betrakta de fylliga och sensuella läpparna – mjuka som sammet – och följa de rena linjerna samt beundra de höga kindbenen. Och förlora mig i de bruna, djupa ögonen.
”Vad tittar du på?” småskrattade hon och vände sig mot mig.
”Dig”, sa jag leende och såg henne lägga huvudet på sned.
”Varför?”
”För att det just slog mig hur ofantligt vacker du är.”
Och mina öron fick glädjen att höra det pärlande skrattet som alltid tycktes få den mörkaste himmel att skina upp. Och sen hade jag även hennes armar om min hals varpå hon hennes doft slog emot mig och knockade alla mina sinnen.

Du är allt som betyder något.
”Du är min ängel”, viskade hon lent och knäppte händerna bakom min nacke. ”Min egen Kimmie.”
”Min Cat.”
Hennes bruna ögon blev fyllda med ömhet varpå hon tryckte sina läppar lätt mot mina så att hennes smak involverade alla mina sinnen. När hennes läppar sen lätt särades och min tunga fick hälsa på hennes, var det som att komma till himlen.
”Jag älskar dig! Älskar, älskar, älskar dig!” Hennes röst strök lent mot min kind. ”Sa jag att jag älskar dig?”
Fnittrande lät jag mina händer smeka längs hennes smala sidor, varpå de la sig mot de fylliga brösten så jag kände hennes hjärta slå.
”Men jag älskar ju dig mer”, smålog jag och hörde henne mumla något ohörbart när mina händer kramade den fylliga lasten. ”Hrm, jag älskar den här delen av dig också väldigt mycket…”
Cat stönade lågt när mina händer smet in under t-shirten och nafsade lite lätt på bh-kanten. När mina fingrar slutligen kände bar hud, ryste hon över hela kroppen.
”Sluta inte”, kved hon lågt och hängde sig fast som en koala om min hals. ”Sluta aldrig, Kimberly.”
Och mina läppar regnade över hennes hals medan mina händer smekte, knådade och kände och när vi sen sjönk ner i det fortfarande regnvåta gräset såg jag henne le mot mig.
”För alltid du och jag”, viskade hon och min fria hand flätades samman med hennes ena. ”Alltid.”
Och jag böjde mig ner för att ömt möta hennes sammetsläppar med mina.
”Alltid.”
Och när hon en stund senare tumlade över kanten med ett högt tjut av njutning, visste jag att jag just skrivit mitt eget öde.


”Nej, jag har ju sagt nej!” Mina ögonbryn rynkades irriterat varpå jag fortsatte knacka med pennan mot skrivbordskanten. ”Visst skulle det vara underbart med en vernissage igen, men som jag sa tidigare så är jag fortfarande upptagen. Det räcker väl med att galleriet går såpas bra som det gör just nu?”
Pennan fortsatte att stressat knacka mot skrivbordet medan jag lyssnade till den något irriterade rösten i andra änden tillhörande min agent och chef.
”Jag förstår, jag fattar det där!” Min röst var återhållsam och fylld av undertryckt vrede. ”Men så länge galleriet går med vinst – vilket det gör – och jag själv är nöjd med tillvaron, förstår jag inte varför du likt förbannat fortsätter stri om att jag måste klättra högre på karriärstegen. Är det inte jag själv som borde bestämma vart jag vill ligga!?”
Mannen i andra änden höjde rösten avsevärt och jag själv höll telefonen en bit från örat medan han skrek något om en förstorad inkomst.
”Jag skiter för fan i en större karriär, jag är nöjd som det är!” Ilsket drämde jag näven i bordet så min kaffekopp hoppade högt och spillde ut lite av sitt innehåll på en hög med viktiga papper. ”Fan också! Nu är de förstörda också, toppen, skitbra! Och gällande vernissagen är jag fortfarande upptagen och ärligt talat skiter jag i den och du kan dra åt helvete!”
Fylld av ilska drämde jag ner telefonen och lutade sen trött huvudet i händerna medan fingrarna masserade mina tinningar. Det sista jag behövde nu var en ilsken agent som vägrade förstå sig på att mitt liv faktiskt innehöll en hel del annat än just galleriet. Inte för att jag inte var tacksam över allt han gjort för mig, absolut inte, men livet var faktiskt så mycket mer än ära och berömmelse… och pengar. Jag hade så jag klarade mig – mycket över medel – och gällande berömmelsen var den exakt vad jag kunde klara av för tillfället. Men att jag var nöjd med tillvaron verkade han vägra förstå.
”Jävla tjockskalliga idiot!” muttrade jag tjurigt och reste mig från skrivbordet bara för att låta blicken svepa över mitt kontor. Nog kunde man säga att jag kommit upp i smöret rätt rejält. Med tanke på att min ålder endast vilade på stadiga 23 skulle jag verkligen skatta mig lycklig som lyckats så bra i livet. Efter ett år på en specialutformad konstskola fick jag mig en egen agent och lyckades med hans vägledning ha flera omtyckta och lyckade utställningar, varpå jag öppnade mitt eget galleri som nu var ett av de mest välbesökta i landet. Jag hade gjort mig ett namn, hade en stadig och fin inkomst och vad många andra tyckte, ett bra liv.
Om de bara visste vad jag hade att ta hand om när galleriet stängde för kvällen.
Min isblå blick föll på fotografiet som stod bredvid min kaffekopp och högen med nedfläckade papper, och mitt inre fylldes med en obeskrivlig värme. Min vackra gudinna.

”Hur har hon varit?”
”Hon fick ett rejält utbrott när hon vaknade; gormade, skrek och gick på som om helvetet brutit löst samt försökte klösa sig ut genom fönstret. Jag lyckades hejda henne just innan hon skulle till att slå sönder det med sina händer. Så hon fick en lugnande spruta och efter det har hon mest suttit och målat eller stirrat ut i luften. Jag tror att hon saknar dig.”
”Åh mamma, det vet du att jag vet men jag kan inte vara hos henne dygnet runt, hon måste få lära sig att vara ensam en tid också. Jag har galleriet att tänka på.”
”Jag vet, älskling, jag vet och jag är så glad för din skull att det går så bra för dig. Du har verkligen lyckats sätta ditt avtryck i tiden.”
”Jag hoppas bara det är värt det, att jag inte försummar henne. Hon blir ju som värst när jag inte är hemma.”
”Men det kanske är som du säger: att det är bra för henne att lära sig vara utan dig en viss tid om dagen. Hon kan ju inte heller klamra sig fast vid dig som en koalabjörn.”
”Samtidigt var det jag som lovade dem att ta väl hand om henne och alltid finnas där. Jag är ju den enda hon har, för man kan fan inte säga att hennes inkompetenta mamma har varit till någon större hjälp. Jag trodde verkligen hon skulle ta sig samman efter… efter Jesses död och faktiskt finnas där för sin dotter.”
”Det trodde vi nog alla, men Ellika har sina egna demoner att ta hand om.”
”Jo, hon sköter dem ju väldigt bra när hon dränker dem i tabletter och sprit. Knarkar gör hon säkert också, den jävla bitchen!”
”Såja, Kimberly, såja, det hjälper ingen att du kastar skit över henne på det viset som du gör. Ellika är nog sin egen huvudvärk.”
”Hoppas fan det!”
”Men Kimberlygumman, hur mår du egentligen?”
”Ibland blir jag bara så fruktansvärt trött, mamma…”


Min blick vandrade vidare från fotografiet till spegeln som hängde på motsatt sida av väggen. Och den syn som mötte mig där var faktiskt något jag var relativt nöjd med. Ett ljust och något blekt ansikte som liknade en älvas med stora isblå ögon lätt omvälvda av långa maskaraprydda, svarta ögonfransar och en aning mörk ögonskugga, smala och ljusrosa läppar och perfekt formade ögonbryn. Till detta ett tjockt och platinablont hårsvall – jag hade låtit färga det tillbaka till min naturliga hårfärg – som jag nu bar uppsatt i en tjock och hög hästsvans, men lämnade snedluggen kvar så den på ett vackert sätt ramade in mitt ansikte. En klädsel som passade en galleriägare med kavaj och kjol och som fick mig att se sofistikerad och världsvan ut.
Men de mörka skuggorna under ögonen och vecken i pannan skvallrade om att nätterna inte alltid innebar så mycket sömn.
Inte för att jag klagade, jag hade själv valt det här livet och i 99% av fallen var jag nöjd med det. Visst kunde det ibland önskas lite mer sömn och kanske lite mer vila, men ingenting jag inte klarade av och glansdagarna överglänste de mörka. För livet med Cat var inte alltid en dans på rosor.
Hon hade blivit bättre, det var jag tvungen att erkänna. Precis i början hade hon varit som ett monster på nätterna; skrikit, farit runt, försökt skada sig själv samt skrikande och gråtande kastat sig mot dörrar och fönster i desperata försök att komma ut. Varför visste jag inte. Det hade därför blivit många sömnlösa nätter och många samtal till mentalsjukhuset för att få råd och de flesta gånger hade det slutat med att de rått mig att komma tillbaka med henne. Men jag sa alltid nej gång på gång. Aldrig att jag övergav den person jag älskade mest i hela världen; sjuk som frisk. Hon var mitt allt; hon var luften jag andades och den första jag tänkte på när jag vaknade och den sista jag tänkte på när jag somnade. Så trots att hon fortfarande var psykiskt instabil och ibland vållade mig mer stress än lycka, så älskade jag henne över allt annat nu och för alltid. Ödet hade gett mig henne och det var nu min uppgift att ta hand om henne.
Medan jag började samla ihop mina papper – och svära över de jag spillt kaffe på – tänkte jag på den lägenhet vi flyttat till för ungefär tre år sedan. Visst hade vi ett stort hus hemma och eftersom det bara var jag, mamma och Cat så hade vi ju med lätthet kunna stanna där. Men jag hade som de flesta tonåringar velat bort från nästet jag växt upp i, och därför tog jag med mig Cat och flyttade in i en relativt flott vindsvåning med högt i tak och fyra rum och kök, precis lagom för mig och min flickvän. Det enda som egentligen fattades nu var ett djur.
Leende stoppade jag ner mina papper i min svarta portfölj och slog ihop den med en smäll. Det skulle verkligen göra Cat gott att ha ett husdjur, för ända sen den dag för sex år sedan då hon flytt in i sin mentalt sjuka värld hade hon älskat djur. Jag hade ofta tagit med henne till stadens ridskola och hon hade lyst som solen själv då hon antingen fått rida eller bara sitta och klappa hästarna. Men en häst skulle bli svårt att få in i lägenheten så just nu gick jag i andra tankar.
Mina pälsbeklädda funderingar avbröts dock av en gäll signal från min telefon, och arg över att – vad jag antog – min agent ringde tillbaka igen för att bråka, slet jag åt mig luren och morrade ett ilsket:
”Ja!?”
”Kimberly, du måste komma hem! Cat är helt sjövild!”
Direkt rann all ilska av mig och ersattes med skräck, medan jag rusade mot min kapphängare för att slita åt mig min jacka.
”Vad har hänt, mamma?”
”Hon har rivit sig själv över hela armarna så hon blöder något fruktansvärt, men hon vägrar låta mig röra henne. Just nu sitter hon i ett hörn och darrar och gråter. Du måste komma hem! Hon har sagt ditt namn flera gånger.”
Det tog flera år innan Cat började prata igen, och då var det fortfarande inte hela meningar utan hon pratade som ett barn. Det enda hon kunde säga var enstaka ord och namn och till viss del små meningar, men det lät som en treåring. Jag hade lärt mig att leva med det. Jag hade för länge sedan lärt mig att acceptera att den Cat jag känt för sex år sedan var borta.
”Jag kommer.”
Snabbt slängde jag på luren och fick på mig jackan, grep tag om portföljen och rusade ut från galleriet och vidare till bilen som väntade. In i förarsätet, i med nyckeln, vrida om och tjoff så susade jag iväg mot det kvarter där mamma bodde och hade Cat om dagarna. Medan små hus, familjer, människor och djur susade förbi utanför fönstret koncentrerade jag mig enbart på att hålla hastighetsbegränsningen i den mån jag kunde.
När jag slutligen parkerade på uppfarten och kom ut ur bilen, rusade jag mot dörren som ett lokomotiv, slog upp den och såg mig snabbt omkring. Och det första jag såg var Cat som låg i en darrande hög hopkrupen till en boll, och även mamma som satt bredvid henne med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. När hon sen vred på det och mötte min blick såg jag att hon grät.
”Åh, Kimberly!” Tonfallet var oerhört lättat. ”Tack för att du kom så snabbt, hon har varit helt sjövild.”
Utan att svara klev jag ur skor och jacka och satte mig på huk bredvid min skälvande flickvän. När jag la en hand på hennes hår ryckte hon till och gnällde som en skadad hundvalp.
”Cat, hjärtat mitt”, viskade jag lågt och strök henne över den flerfärgade kalufsen, ”jag är hemma nu, det är Kim, jag är hemma.”
Cats huvud flög upp och hon stirrade förtvivlat på mig, men när hon slutligen registrerade att det faktiskt var jag som satt där, kröp hon upp i min famn och lutade gnällande huvudet mot mitt bröst medan hon skakade i hela kroppen.
”Kim”, viskade hon hackigt. ”Kim.”
Med hjärtat brustet i flera delar slöt jag mina armar om den darrande, slanka kroppen och höll henne tätt intill mig så hon kunde lyssna till mina lugnande hjärtslag.
”Ja, jag är hos dig nu”, mumlade jag lågt och kysste hennes hjässa. ”Det är ingen fara, jag är här nu.” Sen såg jag på mamma. ”Vad utlöste det hela?”
”Jag vet inte, hon flippade bara ur. Hon låg och sov helt lugnt så jag trodde att vi skulle få en lugn dag, men helt plötsligt for hon upp ur sängen med ett skrik och började rusa runt och kasta sig mot väggarna. Sen sjönk hon ihop och började helt fanatiskt riva sig över armarna och grät. Jag vet inte vad som flög i henne, kanske drömde hon något.”
Jag rannsakade mitt minne och plötsligt slog det mig. Idag var det exakt sex år sedan Jesse dog.
Med hjärtat fyllt av sorgsen kärlek böjde jag ned ansiktet mot hennes hjässa och tryckte henne tätt intill mig, slöt ögonen och uthärdade sorgen som exploderade i mitt bröst vid minnet av den förtjusande lilla pojken som inte blev gammal. Älskade Jesse, vi saknar dig än idag.
”Du drömde om honom, eller hur?” viskade jag lågt till den snyftande Cat. ”Du drömde om Jesse. Åh, Cat, älskade fina Cat, jag vet.”
Cat bara borrade snyftande in ansiktet mot mitt bröst och då såg jag hennes underarmar, vilket fick ett stick av smärta att fara genom mitt inre. Det här var inte första gången hon rivit upp sina armar så att vi fått åka till sjukhuset för att sy dem, ändå gjorde det lika ont i mig varje gång. Blodet hade stelnat på de flesta ställena men än fanns några djupa sår som vätskade rätt rejält. Det skulle krävas en hel del bandage för att lägga om dem.
”Vi saknar honom allihop, älskling”, mumlade jag lågt och strök henne över ryggen. ”Vi kommer alltid att sakna honom. Men han har det bra nu, vännen, han mår bra vart han än är. Och han tänker på oss, speciellt på dig, och han vinkar till oss. Nu är det upp till oss att lära oss att leva utan honom.”
Och det hade gått relativt bra för oss alla. Visst fanns det dagar som var extra jobbiga då mina tankar ständigt vilade hos Cats lillebror, och visst kunde jag även nu sätta mig upp i sömnen och inse att jag grät efter honom, inse hur mycket mitt hjärta saknade pojken med det blonda håret och de fromma ögonen.
Men jag hade accepterat hans död och likaså hade Cat. För det mesta i alla fall.
”Vi ska åka på en liten utflykt idag”, sa jag efter en stund och såg ned mot hennes hår. ”Så nu tycker jag vi går och snyggar till dig lite och sätter på dig något fint.”
Försiktigt lösgjorde jag mig från henne, tog hennes hand och fick henne på fötter. Sen nickade jag åt mamma som följde med oss in till badrummet och hjälpte mig att tvätta och lägga om Cats sår. Sen skvätte jag lite vatten i ansiktet på henne, drog borsten några gånger genom hennes hår och ledde in henne till mitt gamla rum för att sätta på henne kläder som inte var nerblodade. Under hela proceduren att få på henne leggings, t-shirts och en annan tjockare tröja, stod Cat tyst och stirrade tomt framför sig. Det var först när jag vände henne mot spegeln som ögonen glittrade till.
”Se så fin du är”, viskade jag i hennes öra och såg henne lyfta ena handen till sitt ansikte. ”Se så vacker du blev när vi snyggade till dig lite. Seså, älskling, följ med mig nu så ska vi åka en bit.”
Och Cat vände ansiktet mot mig och log.
”Älskar Kim”, sa hon lågt och mitt utmattade hjärta slog en volt av glädje medan kärleken spred sig i mitt inre, fick mig att le ömt mot henne.
”Jag älskar dig också, Cat”, sa jag lågt och kysste hennes kind vilket gjorde att jag fick ett fnittrande läte till svar. Sen fattade jag hennes hand och fick med mig henne ut i bilen.

När de stora och välvda grindarna tornade upp sig framför oss kände jag hur Cats grepp om min hand hårdnade en aning. Och jag klandrade henne inte. Ända sen Jesses död hade hon avskytt kyrkogårdar och drömt hemska mardrömmar om dem, men något inom mig sa att det skulle vara bra för henne att besöka hans grav. Även jag ville stå där en stund vid hans sten och minnas.
”Kom nu, vännen”, sa jag lågt och förde den något stela Cat in på kyrkogården, kryssade mellan alla de olika gravstenarna och stannade slutligen framför en något mindre sten med en duva ingraverad uppe i ena hörnet och Jesses namn i mitten med födsel – och dödsdatum.
Och direkt kom allt tillbaka till mig.
”Berätta en saga för mig, Kim!”
Jag såg ned på den lille pojken jag kommit att betrakta som min egen bror, och rufsade lekfullt om honom i det blonda håret.
”Vad ska den handla om då?” frågade jag skrattande vilket fick Jesses bruna ögon att glittra.
”Om drakar, prinsar och prinsessor”, fnittrade han och borrade in ansiktet mot mitt bröst. ”Ska det vara med blodiga fighter, svärd och vita hästar?”
Pojken nickade mot mitt bröst och jag lutade mig tillbaka i sängen så han kunde krypa upp ordentligt i min famn, sådär som jag visste att han älskade.
”Det var en gång en väldigt modig prins som hette Prins Jesse”, började jag leende.

Jag blinkade frenetiskt och kämpade mot gråten medan jag betraktade den vita lilla stenen nedanför mig med alla dess blommor som hade börjat vissna. Älskade bror, vi glömmer dig aldrig.
Med ens gnällde Cat till, satte sig på huk och sträckte ut ena handen för att med fingrarna följa konturerna av hans namnskrift. Sen la hon ena handflatan mot sitt hjärta och den andra mot gravstenen och började gråta helt tyst.
”Jesse”, viskade hon lågt. ”Jesse.”
Och jag led med henne.
I tysthet stod vi båda två där en god stund och bara mindes alla de dagar vi fått med den lilla ängeln. Mindes alla de gånger jag köpt godis åt honom och gett honom glass, de gånger jag beställt pizza och de gånger jag berättat sagor för honom. Vad Cat mindes visste jag inte och skulle väl aldrig heller få veta, men att det var hennes lillebror hon tänkte på och grät över vad jag helt övertygad om. Även i sin lilla sjuka värld mindes Cat och saknade sin bror.
”Vila i frid”, viskade jag lågt och la ett fång med röda rosor på hans grav. ”Vi tänker på dig varje dag.”
Sen såg jag ned mot Cat, satte mig på huk och la armarna om henne så hon kunde gråta mot min axel.
”Han finns alltid med oss även om vi inte ser honom”, sa jag lågt och hörde henne gnälla. ”Han har det bra nu, min vän, han mår bra.”
Cat vände ansiktet mot mig så jag kunde förlora mig i den bruna blicken, och i den såg jag all den sorg och förtvivlan jag själv kände. Jag tyckte mig till och med se den lille pojkens skrattande ansikte och hur han sträckte ut armarna efter mig, ropade mitt namn. Jesse…
Försiktigt lyfte jag ena handen, la den mot min flickväns kind och log sorgset.
”Du är det absolut vackraste jag vet, det finaste som finns i hela världen. Du är min prinsessa, min gudinna, min egen Cat”, viskade jag till henne och såg hennes ögon svämma över än en gång. ”Vi ska klara det här, älskling, vi ska klara det tillsammans. Jag kommer aldrig lämna din sida. Jag älskar dig så ofantligt mycket.”
Och då lyfte med ens Cat på ansiktet en aning för att nå mitt och så kände jag hennes mjuka, skälvande läppar försiktigt möta mina. Och hela världen upphörde med ens att betyda något. Det enda som var viktigt just nu var den unga kvinnans läppar mot mina som så försiktigt trevade efter kärlek och omtanke.
Hon har inte kysst mig på flera år…
Sen den dag då Cat förändrades, förändrades även vårt förhållande till varandra. Från att förut ha varit eldigt och passionerat blev det nu lugnt och kärleksfullt, som om hon var min syster. Jag kysste henne inte och hon gjorde inga ansatser till att kyssa mig, istället kramade jag henne, strök henne över håret och kysste på sin höjd hennes kinder, men det var också allt. Och sex var det verkligen inte att tala om, jag hade slutat tro att Cat fungerade sexuellt längre. Jag hade heller inte trott att jag saknade det, att jag behövde det. Men när jag nu kände Cats läppar tryckas mot mina exploderade alla dessa års undertryckta känslor och fick mig att bli så snurrig i huvudet att jag en stund trodde jag skulle svimma rätt på henne.
Det är först nu jag förstår hur mycket jag saknat det här.
Försiktigt för att inte skrämma henne, la jag armarna om hennes midja för att trycka henne intill mig och Cat svarade med att lägga armarna om min hals. När hon sen drog huvudet något bakåt och såg på mig, log jag varmt.
”För alltid du och jag”, sa jag lågt och upprepade därmed avsiktligt det hon sagt till mig för länge sen. ”Alltid.”
Och Cats ögon blänkte till som om hon mindes, varpå hon slöt ögonen och kysste mig försiktigt igen. Och mitt hjärta smälte och förvandlade hela mitt inre till ett kärlekskrankt bo av ömhet och förälskelse, allt medan mina läppar utforskade hennes. När hon slutligen lät sin egen tunga slinka in i min mun för att hälsa på min, var det som att komma hem.
Jag vet inte hur länge vi satt där och kysste varandra; det kan ha varit minuter men det kan också ha varit år. Allt jag vet är att tiden med ens slutade att betyda något för mig. Jag hade hennes läppar mot mina igen, hennes armar om min hals och hennes kropp tryckt mot min och det var allt jag för tillfället brydde mig om. Jag hade min Cat hos mig och det var också allt jag behövde för att vara lycklig.
När hon slutligen drog sig lite bakåt och försiktigt log mot mig, sa jag:
”Jag har en överraskning åt dig.” Cats ögon blänkte till. ”Och jag tror du kommer gilla den. Men då måste vi tillbaka till bilen igen och åka en sväng till, så du kan få se den.”
Cat kastade en sista blick mot Jesses gravsten och mumlade något jag inte hörde, innan hon placerade sin hand i min och tillsammans lämnade vi kyrkogården bakom oss med minnet av den lille pojken ringandes i huvudet. Vi skulle aldrig glömma.

Min överraskning till Cat skulle föra mig tillbaka till Nemi igen. Efter Jesses död och Cats insjuknande hade vi närapå tappat kontakten helt. Visst pratade vi någon gång ibland och när jag öppnade galleriet var Nemi först på plats för att ge mig en kram och säga hur stolt hon var över mig, hur glad hon var för min skull. Men vi umgicks inte som vänner på tu man hand längre eftersom det bara gav mig enorma skuldkänslor.
Dock hade Nemi hört av sig till mig för några månader sen och berättat att hennes två dalmatiner väntade valpar, och hennes fråga var då om jag kanske var intresserad av en. Hon visste om mitt stora intresse för hundar och även Cats förkärlek för allt luddigt och gulligt, så när hon lagt fram sitt erbjudande hade jag nappat direkt. Jag hoppades att det skulle få Cat lugnare om dagarna ifall hon hade en valp att ty sig till. Så nu var vi alltså på väg hem till den lägenhet Nemi flyttat in i för många år sen tillsammans med sina hundar.
Cat satt tyst bredvid mig med sin hand i min ända tills vi parkerade, då klev hon ur bilen och såg frågande på mig för att jag skulle leda henne. Jag själv bara log, tog hennes hand och förde henne uppför alla trapporna tills vi stod utanför Nemis dörr och knackade på. Och direkt började en svärm med fjärilar att flaxa runt i min mage. Jag hade inga kärleksfulla känslor kvar för Nemi och jag hade aldrig riktigt försökt ta reda på vad det var jag känt för henne för sex år sedan, men fortfarande hoppade mitt hjärta över ett slag när jag såg henne. Hon hade fortfarande samma frisyr och samma klädstil och samma vackra utseende, dock hade hennes drag blivit äldre och mer ädla. Men hon var fortfarande den Nemi jag mindes från förr: full med energi.
”Men hej på er!” utbrast hon glatt när hon öppnat för oss, slog ut med armarna och drog in mig i en hård och väldoftande kram. ”Gud vad kul att se er!” Sen släppte hon mig och såg mot Cat, gav henne ett milt leende. ”Och hej, Cat.”
Cat såg bara skyggt på henne och tryckte sig intill mig, så jag la en arm om hennes axlar och såg menande på Nemi, som förstod och vinkade åt oss att stiga in i lägenheten.
”Bara sparka av er skorna där ni står”, sa hon med ett brett leende. ”Det är ändå så skitit här hemma så lite mer skadar inte.”
Skrattande log hon mot mig och jag blev en aning svag i knäna. Jag saknar dig ibland, Nemi.
”Men stå inte där och glo, kom in vettja!”
Den unga kvinnan gled före och jag kramade lätt om Cats axlar och fick henne att följa med mig genom den ljusa lägenheten. Nemi hade inrett med god smak och fått det lilla hemmet att verka större än det var tack vare sina ljusa färger.
Så gick vi in i vad jag antog var sovrummet och direkt smälte mitt hjärta som en snöfläck i juli och Cat pep till vid min sida. För framför oss vilade de nog sötaste valparna jag sett i hela mitt liv. 11 stycken var de och så fina att jag hade kunnat sätta mig ner och grina. Precis tillräckligt gamla för att skiljas från sin mor och alldeles fulla med svarta prickar. När de såg oss komma in lyfte de sina små huvuden och viftade på de prickiga små svansarna.
”Sätt er ned så kommer de fram till er”, rådde Nemi och jag drog ned Cat på huk. Direkt tumlade några av de små ut ur korgen och skuttade gläfsande fram till oss. Ivriga små tungor slickade oss i ansiktet och de små svansarna piskade oss över armarna. Gläfsande kivades de om vår uppmärksamhet och jag kastade en blick på Cat för att se hur hon reagerade. Och hennes ansikte fick mig att le mjukt. Hon sken som en sol då hennes händer fick klappa, smeka och känna på de små prickiga och lena kropparna, och när valparna slickade henne i ansiktet brast hon i skratt. Fnittrande begravde hon ansiktet bland den prickiga pälsen och kvittrade som en fågel.
Det är så skönt att se henne glad.
”Det här är min överraskning, Cat”, sa jag och såg henne vända huvudet mot mig. ”Du ska få en valp, älskling, en alldeles egen valp! Du får välja exakt vilken du vill så tar vi med den hem.”
Den oerhörda lycka jag såg ta form i min flickväns ansikte var värd alla de sömnlösa nätterna, alla de utbrott hon haft och alla de timmars förtvivlan över att jag ville ge upp. När hon sen slog armarna om mig och kuttrande kysste mig, kunde ingen vara mer lycklig än jag. Åt helvete med galleriet, åt helvete med min agent och åt helvete med min karriär; bara att se Cat le gjorde mitt liv värt att leva.
”Sätt dig du och bekanta dig med dem så kommer jag strax”, sa jag och lät Cat återgå till valparna medan jag reste mig och tog Nemi åt sidan. Direkt växlade Nemis ansikte från milt leendes till en aning bekymrat och hon la en hand på min axel.
”Hur mår du?” frågade hon lågt och jag slog ned blicken.
”Vissa dagar är jobbigare än andra”, medgav jag och såg mot Cat som lyckligt kelade med de små. ”Men stunder som det här gör dem värda att uthärda, bara att se henne le får mig att glömma det jobbiga. Och hon har blivit bättre på senaste tiden.”
”Kommer hon någonsin att bli som förr?”
”Nej.” Min röst dog bort en aning. ”Men jag har accepterat det och lärt mig leva med det. Visst fungerar hon inte som förr och allt med henne är annorlunda, men under ytan är det fortfarande samma tjej som jag blev kär i för sex år sedan. Hon kommer alltid finnas där under och ibland tittar hon fram och gör allting värt. Dessutom har jag lovat henne att aldrig överge henne och det löftet tänker jag hålla. Utan mig skulle hon drunkna.”
Nemis blick var deltagande.
”Men hur går det att sköta henne och galleriet samtidigt? Det måste ta oerhört mycket kraft.”
”Visst gör det, men det är något jag gör för att jag vill. Min karriär är viktig för mig, självklart och att få måla samt tjäna pengar på det, men det är inte det viktigaste. Cat kommer alltid vara nummer ett i min värld, det andra är bara en bonus.” Jag såg återigen mot min flickvän som gav ifrån sig ett klingande skratt. ”Bara hon är lycklig är jag det.”
Nemi log så smått och la armarna om mig, drog återigen in mig i en hård björnkram som konstigt nog fick mig att vilja gråta. För en stund ville jag bli liten igen, luta huvudet mot hennes axel och få vara den som andra tog hand om, tröstade och lät få gråta ut. Men det gick inte, jag var den starka nu och den som tog hand om allting. Även det var något jag lärt mig att leva med.
”Så, har du hittat din favorit än?” frågade jag glättigt och vände mig mot Cat, som direkt log mot mig. Sen höll hon upp en liten hane med svarta öron och otroligt mycket svarta prickar i ansiktet samt en svart svanstipp. Den lille slickade frenetiskt Cat i ansiktet och viftade så mycket på svansen att hela bakdelen svängde.
”Jesse”, sa hon och mina ögon vidgades. ”Heta Jesse.”
”Men älskling”, sa jag lågt och bet mig sen i läppen. ”Är det verkligen en så bra idé?”
Cat såg tjurigt på mig och höll den sprattlande valpen tryckt intill sig.
”Han ska heta Jesse!” sa hon trotsigt och då var det bara för mig att nicka och acceptera.
”Okej, han får heta Jesse.” Sen vände jag mig mot Nemi igen. ”Jaha, det ser visst ut som du får avvara en liten valp för vår räkning.”
Nemi bara småskrattade och nickade åt köket.
”Låt oss sätta oss och diskutera igenom allt”, sa hon och jag följde efter henne ut.

”Jag funderar faktiskt på att anställa någon, det skulle göra det lättare för mig att ta hand om Cat och nu även vår nya valp. En anställd skulle dessutom göra det möjligt för mig att arbeta mer hemifrån och ha fler vernissager.” Jag lyssnade till ljudet av min agents röst i andra änden och nickade sen som om han sett mig. ”Självklart gäller det att hitta exakt rätt person för jobbet, jag vet, jag förstår. Men om vi går ut med det nu så lär jag kunna anställa någon inom de närmaste månaderna. Ja, hrm, okej.”
En stund senare la jag på luren, antecknade på mina papper jag hade framför mig och kastade sen en blick ut i vardagsrummet. På golvet satt Cat och betraktade lille Jesse medan han bökade runt samt lekte med en boll vi gett honom. Den lilla svansen viftade av och an och han gläfste, skällde och morrade åt bollen medan han lekfullt jagade den runt i rummet. Cat var idel solskensleende.
Smått leende la jag ordning mina papper, reste mig och gled ut i vardagsrummet just som Jesse bestämde sig för att han var trött, la sig i Cats knä och slöt ögonen.
”Han verkar visst trivas i sitt nya hem”, sa jag milt och Cat vred på huvudet för att le mot mig, sen strök hon ömt valpen över dess lena huvud.
”Fin”, sa hon och jag nickade.
”Ja, han är verkligen fin.” Sen kastade jag en blick på klockan och konstaterade att det var över läggdags. ”Men nu tror jag nog att vi ska följa Jesses exempel och gå och lägga oss.”
Med valpen i famnen följde Cat efter mig in i sovrummet där hon dumpade honom i den korg vi installerat för hans räkning, och satt och strök honom över den prickiga kroppen en bra stund medan jag själv kröp ur mina kläder och tog sikte på dubbelsängen som stod i mitten vid en vägg. När jag sen kröp ner mellan lakanen, lutade huvudet mot kudden och slöt ögonen kände jag plötsligt en varm och naken kropp smyga sig tätt intill min.
Förvirrat lyfte jag huvudet och skulle just till att säga något, då Cats vackra ansikte uppenbarade sig framför mig. Hon betraktade mig tveksamt medan jag kände hennes ena hand försiktigt smeka sig fram över min överkropp innan hon lät sina läppar söka mina. Och jag kom direkt på andra tankar när jag kände hennes varma hand smeka sig fram till mina bröst.
”Men Cat”, fick jag fram innan jag blev avbruten av att hon skakade på huvudet och återigen strök med sina läppar över mina, fortfarande med viss tveksamhet. Så istället för att knuffa henne ifrån mig la jag armarna om henne och tryckte den slanka kroppen försiktigt intill min och besvarade hennes kyssar, först försiktigt men sen med mer och mer styrka. När sen hennes läppar sökte sig till min hals och kysste sig ner till mina nyckelben kunde jag inte hålla tillbaka ett lätt stönande från att lämna mina läppar. När hennes läppar och tunga fortsatte ner till mina bröst och hennes ena hand smekte sig ner till mina lår, gnällde jag lågt, slog ut med armarna och grep tag om lakanet samtidigt som mitt hjärta bultade så vilt i bröstet att jag var säker på att det skulle slå sig ut.
När slutligen hennes hand försvann in mellan mina ben for jag upp med huvudet och skulle just till att skrika till, då hennes läppar kom mina till mötes och mitt skrik dämpades i hennes mun.
Jag hade aldrig varit en sexuell person och innan Cat var jag ju övertygad om att jag för alltid skulle leva mitt liv som nunna. Det var först efter henne som jag insåg att min kropp krävde mer än celibat. Efter Jesses död hade jag som sagt lärt mig att leva med att om jag fortsatte leva med Cat skulle mitt liv bli lika sexlöst som innan jag träffade henne och jag hade trott att jag inte krävde något sådant. Det var först nu när Cats händer smekte mig till bristningsgränsen som jag insåg hur fel jag haft. Jag behöver det här lika mycket som henne.
När jag närmade mig kanten för vad jag klarade av hasade Cat upp en aning och lutade sin panna mot min.
”Kimberly”, mumlade hon lågt och samtidigt slog jag armarna om henne, pressade henne mot mig och släppte lös allt.
När jag en stund senare återfick fattning gled Cat ner bredvid mig, la sitt huvud mot mitt bröst och suckade lågt. Själv la jag armarna om henne och pressade läpparna mot hennes panna.
”Jag älskar dig”, mumlade jag lågt och tillsammans gled vi in i drömmarnas land.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
sandruskapuska - 21 aug 09 - 15:42- Betyg:
Helt underbart.. Skirv gärna mer om dom. saknar dom så *-*<3
_Live_life_ - 29 jul 09 - 23:32
det är enkelt.
du måste fan va en utomjording.
en gudinna.
poetensvilkor - 29 jul 09 - 20:38- Betyg:
OMG OMG!!!! *damp*
du skriver fan lika bra som Kim och cat älskar varandra O.O då skriver man bra asså xD
_mos_ - 28 jul 09 - 13:16- Betyg:
Jag tycker också att du ska fortsätta :') Den var ju jättebra
Jäääättefin :')
-Cute - 28 jul 09 - 10:50- Betyg:
hur i PIP PIP PIP PIP HAR JAG MISSAT DEN HÄR!? JAG FICK TOTAL ERROR OCH DEN ÄR SÅ PREFEKT OCH OCH

okej...nu har jag lugnat ner mig, hej jag dog typ hundra gånger av den här men tjoho! O.O du skriver som en gudinna det här var utan tvekan det bästa jag någonsin läst varje ord var perfekt och JAG ÄLSKAR DIG! [misstolka inte här ehm...] <333
Pumisa - 25 jul 09 - 21:17- Betyg:
tycker du ska fortsätta!
InTheShadows - 25 jul 09 - 18:44- Betyg:
OOOOOOOOOOOOOOOOH MYYYYYYYYYYYYYYYY GOOOOOOOOOOOOOOOD
ASSÅ
GUD
DEN E SÅ BRAAA, :O
jag älskar dom, de är så söööööööta. :) <33333333333333
oh gud, vad fint. :'( snyft....
<333333333333333333333333
NeMriA - 25 jul 09 - 18:31
Varning för störd människa!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!?!?? HERREGUD!!!
VAD JAG HAR SAKNAT DEM <333 OCH VILKEN BRA ONESHOT DU HAR SKRIVIT!!!
AAAAAAAAAAH!!! AAHAHAAH!!! JAG FÅR INTE FRAM NÅT VETTIGT!!!
DU KUNDE INTE HA SKRIVIT EN BÄTTRE ONESHOT, DEN HÄR VAR PERFEKT!! MAAAHAHAHAH *error, system shutdown*

Skriven av
EMORAiNBOW
25 jul 09 - 17:13
(Har blivit läst 353 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord