- Nu lägger jag in del tolv. VARNING: det kommer inte komma fler delar på en vecka typ, pga att jag ska upp till Dalarna och Norge. Tråkigt, jag vet. Jag får se om jag hinner slänga in en ny del sen mellan den resan och Stockholmsresan, men troligtvis hinner jag nog det. Nu måste jag gå och packa - nej, jag har inte gjort det än. (a) Och nej, jag mejlar inte till den här delen, sorry, men jag måste som sagt packa innan mina föräldrar blir galna på mig. Jag mejlar till nästa, om ni ber om det? 8) Var söta och kommentera lite nu då va :)
(Btw, det här är typ... två delar i en kan man väl kanske säga. Men båda delarna är korta xD)
Del tolv
- Pain is a warning that something’s wrong
Orden kom som ett slag i magen på mig.
”Eh, va-vadå?” stammade jag nervöst fram.
I samma ögonblick som han öppnade munnen insåg jag vad han menade.
”Linus vet inget” härmade Linus.
”Har du läst mina sms?” frågade jag förvånat, och en aning irriterat.
Linus svängde ut på vägen. Hans blick var visserligen riktad framåt, men jag såg i hans ögon att han inte alls lade ner mycket koncentration på vägen.
”Nej, vad fan tror du om mig?” fräste han till svar. ”Men inkorgen låg uppe, och jag kom emot en knapp så jag såg sms:et från John” Jag sa ingenting mer, insåg att jag faktiskt hade glömt att stänga ner inkorgen. Det var Linus som bröt tystnaden. ”Har du och John… Har ni…” Han avslutade aldrig meningen, men jag förstod vad han menade och skakade våldsamt på huvudet.
”Nej, nej absolut inte!” sa jag.
”Men vad är det då?!” Han höjde rösten en aning. Jag slöt ögonen.
”Det…” Jag suckade.
Skulle jag berätta sanningen? Risken fanns att han skulle bli helt hysterisk över att jag inte hade berättat något tidigare. Men om jag inte berättade sanningen, och han fick reda på att jag hade ljugit skulle han bli ännu mer förbannad.
Han hade ju faktiskt sagt, så sent som idag, att jag kunde berätta vad som helst för honom.
Men det största problemet var John.
Linus skulle ju undra varför John visste och inte han. Och om jag förklarade skulle han säkert bli arg på John för att han inte hade sagt något till honom.
”Vad är det då?” upprepade Linus otåligt, men lite lugnare den här gången.
”Ja-ag… eh… Jag berättar när vi har kommit fram…” mumlade jag, för jag ville inte att han skulle få ett utbrott när han körde bil.
Linus muttrade några ohörbara ord och fortsatte köra med en sur blick.
Jag funderade på hur jag skulle tala om det för honom. Ju mer jag tänkte på det, desto större lust kände jag för att bara ljuga. Jag kände inte alls för att gräla eller ha något seriöst samtal (vad nu Linus valde att göra) om att jag nästan hade blivit våldtagen.
Jag hade ju faktiskt inte blivit det. Bara nästan. Då behövde man väl inte göra så stor grej av det, eller?
Bilfärden hem till mig gick alldeles för fort. Antigen så var det bara något jag inbillade mig, eller så hade Linus verkligen kört fort. När jag kollade på klockan insåg jag att det var det sistnämnda som stämde. Det hade bara tagit lite över fem minuter – i vanliga fall skulle det ha tagit det dubbla.
”Berätta nu då” sa Linus och vände sig mot mig.
Jag vred försiktigt på huvudet.
Nyss hade jag varit så säker på att jag skulle klara av det, men när jag kollade in i Linus smaragdgröna ögon insåg jag att jag inte skulle klara av det. Det skulle inte gå. Han såg så sorgsen ut på blicken. Jag var säker på att han trodde att jag och John hade gått bakom ryggen på honom, vad skulle han annars tro?
”Jag… vet inte vad jag ska säga” pressade jag fram.
”Men det är väl inte så jävla svårt?!” fräste Linus. Han började tappa tålamodet.
”Joo…” försvarade jag mig.
”Det är väl bara att säga som det är!” Linus slog till ratten med knytnäven.
”Men lugna ner dig!” utbrast jag.
”Men säg vad det är då! Vad fan är det du och John vet om som inte jag får veta, va?!”
”Jag tänker absolut inte säga någonting när du beter dig såhär!”
”Men berätta vad det är då för helvete! Om inte du kan tala om det så kan säkert John, han vill säkert-” Han pratade bara högre och högre, och tillslut nästan skrek han.
Jag gav upp. ”JAG HAR NÄSTAN BLIVIT VÅLDTAGEN, ÄR DU NÖJD NU?!” Linus tystnade med en gång, och sjönk tillbaka i stolen. Jag stirrade ursinnigt på honom. ”Så! Ska du inte skälla lite mer på mig nu?! Ska du inte fråga vad John hade med det hela att göra, eller? Va?!” Linus förblev tyst. “Och om du tror att det är John som har-”
”Varför har du inte sagt något?” frågade Linus besviket.
”Vadå?” fräste jag tillbaka.
”Varför har du inte sagt att du nästan har blivit…” Han avslutade inte meningen, som om han inte kunde säga ordet.
”Men vad tror du?! För det första blev jag inte våldtagen, och för det andra så skulle jag väl ändå inte velat prata om det! Det är inte direkt något man går omkring och skryter om, ifall du tror det!”
”Men det fattar väl jag också” muttrade Linus. ”Men Maja, jag är din pojkvän, vi ska förlova oss. Du måste ju… berätta saker för mig? Såna här saker är allvarliga… Du… Har du anmält honom?”
”Men nej” svarade jag. Jag kunde inte låta bli att tycka att han betedde sig som min mamma.
”Men du måste ju anmäla honom, Maja!” utbrast Linus förfärat.
”Nej, jag måste ingenting Linus, det är mitt val” svarade jag trotsigt.
”Varför berättade du det inte för mig med en gång?” ville han veta. ”Varför har du berättat för John, men inte mig?”
”Jag har inte berättat för John” suckade jag. Linus öppnade munnen, men jag fortsatte prata så att han skulle hålla tyst. ”Linus, jag orkar verkligen inte prata om det här ikväll, okej?”
”Men…” började Linus. Jag skakade på huvudet.
”Vi träffas imorgon, okej?”
”Visst” muttrade Linus och vände bort blicken.
Det slog mig inte förrän nu att det här måste vara minst lika jobbigt och hemskt för Linus, även om det inte var han som hade blivit utsatt för det.
”Snälla, bli inte tjurig” bad jag och lade en hand på hans arm.
Konstigt nog, lät han den ligga kvar.
Han vände sig mot mig igen. ”Maja, jag är inte tjurig. Jag är bara… besviken, över att du inte har berättat något” förklarade han.
”Jag vet att det var jättedumt gjort av mig, men försök att förstå-”
”Jag kan inte förstå något förrän jag har fått veta allt… Och vad John har med det hela att göra” sa Linus. Jag förstod att samtalet var slut där.
”Vi… ses väl imorgon, då” sa jag och drog åt mig handen igen. ”Hej då”
Linus gav mig ett hej då tillbaka, och så stängde jag dörren om honom. Linus körde bort en bit på gatan för att kunna vända bilen. Jag gick upp och ställde mig vid porten. Jag visste inte om han planerade att göra slut med mig nu när jag tydligen hade svikit honom genom att inte berätta. Det skulle inte vara helt omöjligt att han tänkte i dem banorna, men samtidigt tyckte jag att han borde förstå hur det kändes för mig. Jag hade inte berättat det för någon, bara John visste om det, och det var ju för att han var där. Jag kunde inte låta bli att oroa mig för vad Linus skulle säga till honom när han kom hem.
Linus körde förbi mig. Jag tittade in i bilen, försökte få ögonkontakt, men han stirrade rakt fram, ut genom vindrutan. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning sårad. Det gjorde liksom ont inombords, när han betedde sig sådär kyligt mot mig. Suckandes lutade jag mig mot den svala betongväggen och blundade.
Jag kanske skulle skicka ett sms till John? Så att han inte skulle bli helt chockad när Linus kom hem och började fråga ut honom.
Jag började leta runt i fickan efter mobilen då jag plötsligt hörde ett gällt tutande och ljudet av något som försökte bromsa. Jag tittade upp, såg de röda trafikljusen och Linus som körde mot dem. Jag såg också den stora lastbilen som kom från Linus vänstra sida, som sladdade fram och tillbaka på vägen i hopp om att hinna bromsa. När lastbilen först kolliderade med förarsidan och sedan välte omkull ovanpå bilen skrek jag Linus namn högt och sprang rätt ut i vägen, som om att jag trodde att det fanns någon chans för mig att rädda Linus.
- Your promises are nothing worth, your words mean nothing
Jag hade insett redan när jag stod där mitt i vägen och skrek att Linus var död, men jag ville inte tro på det förrän läkarna sa det.
Den tiden då jag satt i väntrummet tillsammans med Linus föräldrar och John och väntade på läkarnas besked var den värsta stunden i mitt liv.
Ewa höll en tröstande hand på min axel, dock visste jag att hon led mer än mig. Hon var trots allt Linus mamma.
Ian satt bredvid Ewa, och höll i hennes andra hand. Han satt bara och stirrade rakt framför sig, helt uttryckslös i blicken.
John satt ensam på en stol mitt emot oss tre. Det enda han gjorde var att titta ner i det vita sjukhusgolvet samtidigt som han bet sig i underläppen.
När läkaren väl kom ut och talade om att Linus liv inte hade gått att rädda utan att han hade avlidit smärtfritt då lastbilen vält över hans bil började både jag och Ewa att gråta högt. Ian reste på sig och höll om Ewa.
Jag reste på mig och började snyftandes springa bort mot entrédörrarna som skulle ta mig ut.
”Maja, vänta!” John ropade på mig, men jag stannade inte, utan fortsatte att springa. Jag ville inte prata med någon.
Han hann ikapp mig precis när de automatiska dörrarna öppnades för mig. Han tog ett milt men bestämt tag om min ena arm och stannade mig.
”Släpp mig!” snyftade jag och försökte dra mig loss. Han släppte mig inte. Jag upprepade orden, men istället tog han tag i min andra arm. Tårarna rann nerför mina kinder, och jag försökte skaka loss hans armar utan framsteg.
Tillslut gav jag upp. Jag stod helt stilla och lät tårarna forsa ner för kinderna, utan att bry mig om att torka bort dem. John släppte taget om mina armar och tog ett kliv närmre mig och omfamnade mig. Till en början stod jag bara och hängde med armarna längs med sidorna, men när jag kände vilket stort behov av tröst jag var i så lade jag armarna om honom också och klamrade mig fast, pressade ansiktet mot hans hals så att mina tårar vätte ner hans hud. Han brydde sig inte, utan började istället mumla massa tröstande ord i mitt öra som jag inte riktigt uppfattade, men ärligt talat spelade det ingen roll vad han sa – bara jag fick ha någon att gråta ut mot.
- You'll get over it, I promise.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
DracoLove - 27 aug 09 - 10:12- Betyg:  |
Det där var riktigt oväntat alltså .... :O
Och det var riktigt sorgligt att det sista Linus måste ha tänkt på innan han dog, var att Maja nästan hade blivit våldtagen och att han inte hade fått veta något ...
MÖRDARE ...
Men bra skriver var det i alla fall ..
// Polly |
| Heartagram94 - 17 aug 09 - 22:38- Betyg: |
| neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej :'((((( |
| sviken_1 - 9 jul 09 - 16:38 |
| NEJ! INTE TA DÖD PÅ HONOM!!! |
| JessicaKarlsson - 8 jul 09 - 20:21- Betyg: |
heeeeelvete heller,... :( nu är du taskig :o
nu är de andra personen som dör i dina noveller :'o
åååååh... :(
men de är jättebra skrivit, i love this novell ändå ;D
mejla (a) |
| woops - 8 jul 09 - 11:04 |
Oj.
Chock.
Jag gillade alltid John mer, men vafan, NEJ. Linus ska inte dö. Nejnejnej.
Fy vad sorgligt. Jag satt ena sekunden och hoppades att de skulle göra slut, andra grät jag nästan för att han dog. Nej. Jag tar tillbaka det där om att de borde göra slut. De skulle ju förlova sig! |
| etsigav - 7 jul 09 - 21:40 |
meeeeeeeeeen ååååååååååååh.
Den här novellen var den bästa jag någonsin läst typ.
Snälla mejla när nästa del kommer så jag inte missar den (A) |
| Samme15 - 6 jul 09 - 22:58- Betyg: |
| Jättebra, vill ha meer :) |
| murrwels - 6 jul 09 - 21:28 |
| nej, döda honom inte :O Mejla nästa. |
| Guldvattnet - 6 jul 09 - 14:35 |
| NEJ! :´o sluta! muuuuuuuuuuuuuu |
| ellan_7 - 6 jul 09 - 14:08- Betyg: |
| så bra!! |
| nattizz_ - 6 jul 09 - 13:34- Betyg: |
lika bra skrivet som vanligt :D
mejla när näste är ute <3 |
| Sansan - 5 jul 09 - 22:15- Betyg: |
nejj oj ! det där va jag inte berädd på ! att han skulle dö !
du skriver så man gråter ju! FAN SÅ BRA! !!!!!!!!!
Mejla nästa :D |
| _MaAaLiN__ - 5 jul 09 - 21:55- Betyg: |
| Nej du kan inte låta honom dö! vad kommer nu att hända? |
| BlackDream - 5 jul 09 - 17:58 |
Nej, han fick ju inte dö!
Bra skrivet även om den var grymt sorglig. |
| the-rose - 5 jul 09 - 16:50- Betyg: |
OMG Linus är död!! =((( Jag sörjer....
(PS: Du skriver helt fantastiskt bra ) |
| flikkanmedN - 5 jul 09 - 16:14- Betyg: |
En tår rann ner för min kind alltså. R.i.p Linus :(
Men nu blir det Maja och John. Tror jag .. ^^
Puss på ditt braiga skrivande! |
| faktisssss - 5 jul 09 - 16:00 |
| mejla ;p |
| chulia - 5 jul 09 - 13:49- Betyg: |
OH MY FUCKING JÄVLA GUD
HERREMINJESUS
FUCKING HELVETE
jag visste det. Jag VISSTE det.
Jag var 100% säker på att han skulle dö när jag läste prologen.
JÄVLA UNGE DU ÄR ALLTSÅ.
Du dödade Linus. Sa jag inte senast häromdagen att jag trodde han skulle dö, sa jag inte det va?
Mitt sjätte sinne.
Jag sa ju att det aldrig har fel.
Jävla helvete.
Nej du förtjänar fan inte en längre kommentar än det här. Du dödade honom.
Mördare, säger jag bara. Hjärtekrossare och mördare, det är vad du är.
Grattis, du har just förstört min dag med ditt underbara jävla skrivande.
(jag hoppas du minns vad jag sa om en viss påhittad sexbombs öde i esdav om någonting sånt här hände Linus) |
| maaliinT - 5 jul 09 - 13:42- Betyg: |
nej, han kan ju inte DÖ, usch, vad sorgligt allt blir nu, men bra skrivet :)
och mejla när du lagt ut nästa del! :D |
| gbg_95 - 5 jul 09 - 11:43 |
...du skämtar?!
NEJNEJNEJNEJ, Det skulle inte va så, du skulle inte ha dödat honom!
Du kan bara inte göra så, det kan helt enkelt inte vara så!!!
Fanfanfanfan, jag som verkligen gillade honom, och så dog han efter att ha fått veta att hans flickvän nästan blev våldtagen och att han inte hade fått veta, :'''( Men, det var iaf helt fantastiskt skrivet, älskar en här berättelsen! <3 |
| saraarbast - 5 jul 09 - 10:37- Betyg: |
Väldigt elakt att döda Linus :(
nu blir jag ledsen ._.
mejla nästa då :P längtar verkligen till nästa! |
| purs_08 - 5 jul 09 - 09:30- Betyg: |
| så kan du ju inte göra...han kan ju inte vara död nu. du e dum som får mig att börja gråta bara för några ord jag kommmer nog förlåta dig snart ska bara gråta färdigt <3 |
| WalkingTheDemon - 5 jul 09 - 08:27- Betyg: |
MEN LÄGG AV, ELAKT ATT DÖDA HONOM JU ;____;
Alla dödar ju sina gubbar i sina noveller nu ju DDD: |
| Pumisa - 5 jul 09 - 08:03- Betyg: |
men NEJ nu blir jag ledsen här O:
Sitter med tårar i ögonen och vet inte vad jag ska skriva....
Bra skrivet men ah nu blir jag ledsen som jag vet inte vad! |
