Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

våra vägar möts igen (del 2)

Nu har jag skrivit en fortsättning på våra vägar möts igen som skulle vara en oneshot men eftersom att flera ville ha en fortsättning så skrev jag en.

Jag ligger i sängen och kollar ner på det lilla barnet i min famn, han är lik sin pappa på många sätt, men ögonens blå färg har han fått från mig. Det är ganska svårt att tro att det är nio månader sedan jag såg Victor sist eftersom jag fortfarande kommer ihåg den dagen i detalj. Det var absolut en av de bästa dagarna i mitt liv, fast självklart slår inget den här.
”Hej gumman. Hur är det?” Jag vänder ansiktet mot dörren och ser min mamma komma in.
”Det är okej, lite trött bara.” Hon sätter sig ner och tar min fria hand i sin.
”Det är helt normalt kan jag lova dig.” säger hon och skrattar .”Jag var trött i flera veckor efter att jag fått dig.”
”Det lät inte så positivt.”
”Det kommer att gå bra. Jag vet att du klarar det här.”
Jag kollar återigen ner på min son och tänker på att om någon sagt just det för några månader sedan så hade jag inte varit lika säker, men nu finns det inga som helst tvivel. Han är min son, mitt eget kött och blod, så varför skulle jag inte kunna vara en bra mamma.
”Jag vet att det är mycket att tänka på, men har du hunnit tänka på namn?”
”’Victor Alexander Eriksson Melin.” Kommer ur min mun innan jag hunnit hejda mig och jag hinner bara ge mamma en snabb blick innan jag förstår vad jag just gjort.
Jag har aldrig berättat för henne om mitt äventyr i USA och heller aldrig vem som egentligen är pappa till Alexander, men efter att nu har råkat avslöja att min son bär både hans efternamn och förnamn finns det väl egentligen inget tvivel.
”Victor Melin?” Varför har du döpt din son till det?”
”För att det är namnet på hans pappa.” Jag orkar inte försöka berätta för henne på ett smidigt sätt utan slänger bara ur mig det första jag kommer på. Jag ser hur hennes ansikte blir rödare och väntar bara på vad hon kommer att säga.
”Vad menar du nu?” Hon kämpar för att inte börja skrika och blir tyst några sekunder innan hon fortsätter.”Vem är egentligen pappa till din son?”
”Jag orkar inte berätta det nu, men det är inte David i alla fall.” Utan att kunna kontrollera det, glider mina tankar över till den dagen jag berättade för honom att det inte var hans barn. Det är ännu ett av minnena som aldrig kommer att blekna. Han packade sina väskor redan samma dag och efter det har jag inte sett honom en enda gång. Jag vet att jag sårade honom då men jag hoppas att han kan gå vidare.
”Menar du att du var otrogen?” Jag kan inte göra annat än nicka.” Är du helt dum i huvudet?”
”Mamma lugna ner dig. Det var självklart inget planerat, men jag älskar Alex pappa och kommer alltid att göra det.” Min röst låter ovanligt lugn och det syns på mamma att hon inte orkar diskutera.
”Vem är han då?”
”Måste du veta det?” Hennes ansikte har nu fått en blålila ton och jag börjar på allvar bli orolig för hur hon mår.
”DET ÄR VÄL SJÄLVKLART ATT JAG VILL VETA VEM SOM ÄR PAPPA TILL MITT BARNBARN!” Nu klarar hon inte längre av att hålla en låg ton utan skriker rakt ut. Men ja behöver inte oroa mig för att behöva berätta nu i alla fall för ganska direkt efter hennes utbrott reser hon sig upp och lämnar rummet. Jag hade nästan hunnit släppa mina tankar på Victor efter den här tiden men nu börjar tiden gå bakåt och allt som jag upplevt med honom kommer tillbaka.
Hans sista ord börjar återigen fylla mitt huvud- ”Du jag har tänkt på en del saker den senaste tiden. Du borde fortsätta att vara tillsammans med David, se det som vi hade mer som en semesterflört.”
- och jag kan inte längre hålla tillbaka tårarna. Det är fortfarande lika obegripligt att han kunde säga en sådan sak och sedan bara låta mig gå. Men jag är helt säker på vad jag måste göra. Han förtjänar att veta om att han har en son och jag vill att Alexander ska få träffa sin pappa. Jag fortsätter planera för hur jag vill berätta det för honom när det återigen knackar på dörren, den här gången är det Jonna och det finns ingen person i hela världen som jag behöver mer än henne just nu.
”Hej” Säger hon och kommer fram och ger mig en kram innan hon sätter sig ner.
”Du anar inte hur glad jag är att du kom förbi just nu.”
”Har det hänt något, det ser ut som att du har gråtit?” Hon låter orolig på rösten men så fort hon ser mitt leende förändras hennes ton till en helt annan.
”Det var lite jobbigt nyss men jag är okej nu. Hade du förresten kunnat hålla honom ett tag, jag måste röra på mig lite.”
”Självklart.” Hon tar Alexander från mina armar och börjar gå runt med honom i rummet. ”Vad är det som har hänt?” Jag berättar för henne om mammas besök och om hennes utbrott.
”Men jag har bestämt mig för att berätta för Victor, han förtjänar att veta.”
”Hur har du tänk dig att göra det då?”
”Så långt har jag inte tänkt, men det känns inte bra att göra det över telefon.”
”Jag tror att du redan vet vad du måste göra.” Jag kan inte låtsas att hon inte har rätt, jag vet precis vad jag måste göra även om det inte känns lockande.
”Jag åker dit på ett villkor.”
”Okej, fram med det.”
”Du följer med, det finns ingen som helst chans att jag åker ensam.”
”Visst jag följer med. Jag hade ändå inte tänkt låta dig åka ensam med Alexander.”
”Tack. Så, när tycker du att vi ska åka?”
”Så fort du får flyga, eller vi kanske kan vänta en månad.”
En månad senare
”Jag kan fortfarande inte fatta att du inte har pratat med din mamma sedan den där dagen på sjukhuset.”
”Jag vet Jonna. Men jag vill inte prata med henne innan jag pratat med Victor.”
”Det kan jag förstå. Vilken tur att vi är på väg nu då.”
Jag kan inte fatta att jag gör det här, han ville faktiskt inte att det skulle vara något mellan oss. Mina tankar hinner vandra iväg rejält och jag tvivlar på om det verkligen är en så bra idé, jag klarar av att uppfostra min son själv och behöver ingen annans hjälp, men det är ju faktiskt inte mer än rätt att han får veta om att Alex existerar åtminstone.
”Linnéa är du okej? Du ser lite blek ut.”
”Nejdå det är okej, jag bara tänkte lite. Är du säker på att jag gör rätt.”
”Nej det är jag inte men du har inte så mycket annat att välja på.” Jag vet att hon har rätt och att det inte finns något annat jag kan göra. Så jag tar upp väskorna från golvet och bär ut dem till taxin. Nästan direkt när vi kommer fram till flygplatsen börjar mitt hjärta slå fortare och jag tvingas sätta mig ner. Det var här allting började för nästan ett år sedan. Tänk om mamma hade förbjudit mig att åka, eller att jag hade lyssnat på vad alla sa, å hade jag kanske inte suttit här idag, beredd att göra något som jag vet inte kommer att sluta bra. Min blick glider automatiskt bort mot informationsdisken som han stod vid men där står nu bara ett gammalt par.
”Linnéa får jag fråga dig en sak.”
”Visst, vadå?”
”Hur kan du vara så säker på att Victor är i Miami nu? Jag menar, han bor väl i Sverige.”
”Han bor där hela somrarna, men helt säker kan jag inte vara.”
”Okej, men vi antar att han är där. Hur tänker du berätta det för honom?”
”Det får bli ett senare problem. Kom nu vi måste verkligen gå så att vi inte missar planet.”
Under hela resan sitter jag och funderar på Jonnas ord, jag har verkligen inte tänkt det minsta på hur jag ska förklara för honom eller överhuvudtaget hur jag ska hitta honom. Men det behöver jag inte tänka på särskilt länge.
Så fort vi kliver av planet ser jag honom komma gående mot terminalen och mitt hjärta börjar omedvetet slå fortare. Men glädjen blir kortvarig då han går direkt fram till en blondin och trycker sina läppar mot hennes. Jag märker inte själv att jag stannar upp förrän Jonna går rakt in i mig.
”Aj!”
”Oj förlåt, jag såg inte att du stannade. Linnéa är du okej? Du ser onaturligt blek ut.”
”Han…” Är det enda jag får fram, men eftersom Jonna känner mig bättre än någon annan förstår hon vad jag menar.
”Han med den vita t-shirten och blå shortsen?” Säger hon och kollar mot honom.
”Mm…”
”Wow… Nu fattar jag vad du såg i honom som inte David hade.”
”Jonna sluta. Okej, visst han är snygg men just nu känns det verkligen som att jag kollar på en film från förra året och inte i verkligheten.”
”Vad menar du med det?”
”Han hade exakt de där kläderna på resan förra året.”
”Vad tänker du göra?”
”Ingen aning, men kan du ta Alex så tar jag väskorna. Jag kan inte bli sedd med ett barn just nu, han skulle förstå direkt.”
”Visst, men är det inte det vi åkte hit för, du skulle ju berätta för honom.”
”Ja, men inte just nu. Det gör för ont att se honom, du vet att jag fortfarande har känslor och om jag går fram till de nu kommer jag inte att kunna hålla masken.” Jag stannar inte och väntar på Jonnas svar utan fortsätter bort mot bagagebandet utan att kolla runt om. När vi sedan står och väntar på väskorna gör jag misstaget att kolla upp och rakt in i Victors bruna ögon. Han släpper inte min blick men av hans ansiktsuttryck att döma är han inte glad att se mig, eller så är han bara besvärad över att ha någon med sig.
Jag tar våra väskor och går bort mot Jonna som antagligen sett vad som just hänt för hon ställer inga onödiga frågor utan fäller bara upp vagnen och börjar gå.
När jag samlat mig nog mycket inser jag att det antagligen inte kommer att ges någon bättre chans att berätta för honom så jag tar upp mobilen och skickar iväg ett sms, Vi måste prata, möt mig ikväll. /Linnéa. Det tar inte länge innan jag får ett svar. Trädet kl 22?
Jag skickar iväg ett snabbt ja och hoppar in i taxin.
”Han möter mig ikväll.”
”Okej, vill du ha med Alex eller ska jag ta hand om honom?”
”Jag tror att jag vill gå själv, så om du tar hand om honom vore det toppen.”
Väl inne på hotellrummet känner jag mig som en liten flicka igen, beredd att gå ut på sin första dejt. Skillnaden är bara att den här gången finns det inget som helst nöje i det hela.
”Jonna jag klarar inte det här. Vad ska jag ha på mig?”
”Ta det lugnt, det kommer att gå bra.”
”Jag vet inte. Tror du verkligen det?”
”Ja, det tror jag. Men för säkerhets skull borde du nog inte ta sådana där kläder.” Hon pekar på den rosa klänning jag precis tagit upp. ”Ta ett par jeansshorts och ett linne istället, det ser mer avslappnat ut. Och sedan kan du bara sätta upp håret i en hästsvans.”
”Okej, du har rätt. Jag borde inte se för uppklädd ut.”
Trots Jonnas klädråd känner jag mig ändå inte lugn när jag sätter mig i taxin en halvtimme senare. Och det blir inte bättre ju närmare jag kommer. När vi är framme ser jag att Victor redan sitter uppe vid trädet och återigen börjar hjärtat slå snabbare.
”Hej, jag trodde att du tänkte strunta i att dyka upp.”
”Nejdå, varför skulle jag göra det?”
”Tänkte att David skulle förbjuda det.”
”David? Vad har han med det här att göra?”
”Bor du inte hos honom?”
”Nej, vi gjorde slut för 8 månader sedan eller något sådant. Borde inte du veta det?”
”Han har varit konstig ända sedan han flyttade hit, jag borde nog ha förstått att ni inte var tillsammans längre.”
”Bor han här?”
”Visste du inte det heller? Vad hände mellan er egentligen?”
”Jag var otrogen.”
”Berättade du om oss? Inte konstigt att han är förbannad.” Victor höjer sin röst så att han nästan skriker men jag orkar inte bry mig om det.
”Nej jag berättade inte om oss.”
”HUR FAN FICK HAN DÅ REDA PÅ DET?” Nu skriker han ordentligt och reser sig upp.
”Det hände vissa saker.”
”Så han vet inte att det är jag?”
”Nej, han vet bara att det är någon här borta, men inget mer.”
”Jag borde nog gå och prata med honom efter det här.”
”Gör det.”
”Förresten, du måste komma förbi någon kväll och äta middag.”
”Kanske, men jag är inte själv här.”
”Justja, du är här med den där tjejen med barnet va?”
”Ja, fast det är inte hennes barn.”
”Okej vems är det då?” Jag stelnar automatiskt till, trots att jag visste att han skulle fråga det förr eller senare, men just nu hade jag velat att det var senare.
”Victor, kan vi prata om något annat?” Jag klarar verkligen inte av att berätta för honom nu, inte så här.
”Du döljer något, eller hur.” Han kommer inte att ge sig förrän han har fått ett svar, så pass väl känner jag honom. Så det finns ingen annan väg än att berätta.
”Okej, barnet är mitt.” Mer hinner jag inte säga förrän jag har hans armar runt mig och ansiktet tryckt mot hans bröst. En oavsiktlig ilning går igenom min kropp och trots att jag vet att det är fel kan jag inte dra mig undan utan låter honom hålla om mig.
”Menar du att han lämnade dig fast du var gravid?” Jag inser hur fel det här verkligen är, David ska inte behöva bära skulden. Men trots det vågar jag inte berätta hur det verkligen ligger till. ”Jag vet att otrohet kan vara svårt att förlåta, men jag förstår inte hur han kunde lämna dig när han visste hur det låg till. Något sådant hade jag aldrig kunnat göra.” Mitt dåliga samvete börjar ta över mer och mer ända till jag känner att det är dags att dra sig ur hans grepp.
”Snälla Victor skyll inte på David. Dessutom är jag inte arg för att han stack, jag hade nog själv blivit rädd.”
”Men hur ska du klara det?” Nu ser han uppriktigt orolig ut och jag mår mer och mer illa. Det var inte så här det skulle bli, jag skulle bara träffa honom en snabb sväng och sedan berätta. Men just nu känns det verkligen inte som en bra idé.
”Jag klarar mig. Men jag måste verkligen gå nu. Jonna ska inte behöva ta hand om honom hur länge som helst.”
”Så det är en pojke.” Jag orkar inte svara utan nickar istället. ”Men du, ta med dig Jonna och din son hem till mig imorgon. Jag lagar mat och så hinner vi prata senare.” Jag har egentligen ingen lust att komma hem till honom, men jag har ingen bra anledning att slippa undan. Så jag tackar snabbt ja och går sedan därifrån.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
_MaAaLiN__
14 jun 09 - 23:15
(Har blivit läst 223 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord