Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Bästa vän"? del 10

Jag kunde inte låta bli att lägga in en till del ikväll! :D
hoppas att alla är glada nu, jag kommer inte att fortsätta lägga ut nå mer delar tills jag får kommentarer på varje del som jag har lagt ut nu ;) Många kommentarer tack :D <3 Börja läsa nu! :P


Jag bara står och stirrar på mannen med en förtvivlad blick, jag kan inte fatta att det är sant. Hur sjutton kunde jag lämna mamma ensam ikväll, bara för en dum fest med min pojkvän? Hur kunde jag vara så himla korkad?
Läkaren berättade för mig att min mamma förmodligen inte ville att jag skulle se henne i något snöre eller med en massa blod omkring sig, så hon hade ätit en massa tabletter istället. Tabletterna hade blivit en rejäl överdos och hon dog nästan på direkten, liksom bara somnade in, utan att stänga ögonen. Kanske hon ville se mig komma hem i säkerhet, vad vet jag?
Min älskade mamma, hur kunde hon lämna mig kvar i den här grymma världen ensam?

Läkaren frågar om jag har någon anhörig som jag kan ringa till bara för att sova över inatt, sociala ska hitta en familj åt mig så snabbt som möjligt, men det går ju inte bara på ett klick. Mina föräldrar har inga syskon och mina mor- far- föräldrar är döda dom också.
Den enda jag kan tänka på är Linus, men jag vet ju inte om han skulle uppskatta att jag kom mitt i natten hem till honom. Kanske inte festen var över ännu och jag skulle dra dit polisen, det är nog bäst att jag ringer först.

- Hallå?! svarar Linus med en övertrött röst.
- H-h-hej... säger jag till honom med gråten i halsen.
- Linnea? Vad har hänt? Varför gråter du?
- Min... mamma... snyftar jag.
- Vad har hänt med din mamma? Samla dig nu, jag måste ju få veta!

Eftersom läkaren ser att jag håller på att bryta ihop så pratar hon med Linus och frågar om jag kan sova där under natten. Han svarar självklart ja.

Självaste läkaren skjutsar mig till Linus, inte sociala och inte polisen. Hon var noga på den punkten. Det skulle nog ha varit väldigt många som hade glott på mig och henne då. Nog för att det är natt, men det är en fredag. Många fulla ungdomar.
När vi kommer fram till Linus hus ser jag att han sitter på verandan och gråter. Så fort han ser att bilen kommer så torkar han tårarna, springer fram till mig och kramar nästan ihjäl mig.
Läkaren släpper av mig och hon säger att sociala kommer hit imorgon för att prata med mig. Säkert om fosterfamilj och sånt skit.

Linus följer med mig in. Det är bara hans mamma som är hemma. Hon kramar om mig riktigt hårt och gråter, hon också. Tydligen ringde Linus till henne när han fick reda på vad som hade hänt, eftersom hon egentligen jobbade natt idag. Linus mamma var en ganska bra vän med min mamma, dom var barndomsvänner och höll kontakten än idag, hon tog hand om mamma och mig när pappa hade tagit självmord, och nu tar hon hand om mig när mamma har tagit självmord, det är ganska ironiskt. Men jag kan inte skratta åt ironi nu, jag bara gråter och gråter.
Det verkar nästan som att jag har fått ett sammanbrott. Jag gråter och skakar och är alldeles hysterisk. Bara Linus mamma får vara nära mig, inte Linus, han kan inte ens röra mig utan att jag tjuter till. Till slut inser han att det inte funkar längre, han går och lägger sig på soffan, säger åt sin mamma att jag får sova i hans säng och till sist somnar jag, kanske jag var trött efter allt gråtande.

När jag vaknar på morgonen och inser allting som har hänt så börjar jag gråta igen. Jag går nedför trappen, Linus mamma är i köket, så jag går dit. Jag har alltid kännt mig säker med hans mamma, hon är alltid så himla snäll med mig,

- Hej gumman, hur har du sovit? frågar hon, det verkar inte som att hon har fått någon sömn inatt i alla fall.
- Mh.
- Jag har pratat med min man och med Linus, jag tycker att det är tråkigt om du får flytta till några okända personer som kanske är dumma med dig och jag skulle vilja att vår familj blir din fosterfamilj, istället för att någon som du inte känner får bli det.

Jag tänker på det hon har sagt. Jag orkar inte prata, så jag nickar bara till henne och hon ler ett litet leende.

- Du är vacker som en blomma, vet du det? Jag förstår att min son är kär i dig!

Hon är verkligen snäll, men det är inte det jag vill höra just nu. Jag vill höra att min mamma är tillbaka, att dom bara misstog sig angående det där med dödsfallet, att hon vaknade igen och att allting blir som vanligt igen!
Utan att veta det så börjar tårarna rinna, dom rinner obegränsat, jag kan inte ens hindra dom från att falla. Mina ögon verkar aldrig torka ut.
Linus mamma ser det, hon kommer fram till mig, håller om mig och viskar att allting kommer att bli bra.

Hur kan hon säga så? Min mamma var den enda jag hade i mitt liv som jag kunde berätta allting för, hon var inte som en mamma, hon var mer som en bästa vän. Nu är hon död och Linus mamma säger att allting kommer bli bra? Skulle inte tro det.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
saraarbast
6 jun 09 - 21:46
(Har blivit läst 154 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord