~ Keep breathing for me ~ Del 31 |
JAG SÄGER BARA: LÄÄÄÄÄÄS!
”You and me forever”
Att leva sitt liv i dimma. Man går runt i cirklar men ser ingen mening med att ens öppna ögonen på morgonen. Maten smakar inget och vad man än tar sig för känns det enbart meningslöst. Ett liv i tomhet. För även om solen skiner där ute värmer den inte ditt ansikte, och fåglarnas sång når inte dina öron. Vindens ljumma bris fläktar inte din hud och världens alla dofter når inte din näsa.
Ett liv utan mening. Ett liv i förlust.
Cat…
Tomt stirrade jag ned på matteboken som låg uppfläkt på mitt skrivbord utan att förstå vad som stod i den. Vi var inne på de sista veckorna i skolan och medan de flesta i min klass slet som djur, gled jag mest runt i en dimma utan att förstå meningen med att jag fortfarande levde. Cat hade jag inte sett skymten av sen den dagen hon gjorde klart för mig att hon avskydde mig, och det var nu flera veckor sen. Mina sms svarade hon inte på och ringde jag svarade hon inte. Och det gjorde så ont…
Nemi höll jag mig också undan. För trots att mitt hjärta längtade efter henne så mycket att det gjorde ont, klarade jag inte av att se henne i ögonen och återigen uppleva den natt som tagit min Cat och därmed livslusten ifrån mig. Och att min kropp fortfarande skrek av förbjuden längtan efter pojkflickan med de spelande musklerna, gjorde att jag skämdes så grovt över mig själv att jag inte ens klarade av att se mig i spegeln.
Jag är avskyvärd…
x+2a-2(x+a)… Ilsket rev jag upp matteboken från sin plats på bordet och slungade den med all min kraft rätt igenom rummet, så den brakade in i väggen på motsatt sida och dök ner i golvet med en dov duns. Sen blev allt tyst igen. Denna eviga tystnad!
Frustrerat tryckte jag händerna mot huvudet, slöt ögonen och gungade av och an där jag satt på stolen. Det var först nu jag insett hur tomt mitt liv var utan den regnbågsfärgade flickan med sina bruna ögon. Inga galna skratt hördes, doften från henne var sen länge bortblåst och ljuden från hennes röst var för evigt tystade. Och det gjorde så ont…
Med ens knackade det på dörren och när jag vred på huvudet fick jag syn på mamma som stuckit in huvudet genom dörren och såg bekymrad ut.
”Men Kim, hur är det fatt?” frågade hon och gled in i rummet, och jag slog ned blicken.
”Okej”, mumlade jag, men mamma bara fnös åt mig.
”Visst”, svarade hon och la en hand på min axel. ”Nej gumman, hur är det? Du har inte varit dig själv på senast tiden?”
Som om du ens vet hur jag var innan… du struntade i mig ända från födseln…
Men jag kunde inte stöta bort henne; som det var nu var jag i så desperat behov av hennes kärlek att jag kunnat kräla i skit för att få den. Bara hennes hand på min axel fick mig att vilja brista i gråt.
”Kompisstrul”, mumlade jag och mammas ögonbryn rynkades.
”Har det här med Cat att göra?” frågade hon lågt och jag kämpade febrilt mot gråten som ville komma.
”Ja”, mumlade jag strävt och med ens kände jag mammas armar om mig och hur jag trycktes mot hennes bröst, inandades hennes mjuka doft som jag mindes från förr.
Åh mamma…
”Är det allvarligt?” frågade hon och jag svalde.
”Ja.”
”Är ni ovänner?”
”Det kan man lugnt säga.”
Hon var tyst en bra stund innan hon böjde ner huvudet och jag kände hennes läppar mjukt stryka mig över huvudet.
”Vill du berätta för mig?” viskade hon och jag tvekade, men sen skakade jag lätt på huvudet. Inte idag.
”Okej”, mumlade hon lågt och rätade sen på sig. ”Det finns fattiga riddare i köket om du är hungrig?”
”Kanske senare.”
”Okej, älskling.”
Hon gick bort till dörren, där hon stannade en kort stund och vände sig mot mig som om hon ville säga något, innan hon ångrade sig och med en suck stängde dörren efter sig. Och jag vände återigen blicken ut genom fönstret och betraktade världen som sprakade av färger och liv. Sommaren var på intåg och jag borde vara lycklig över detta. Men allt jag kände var hur mitt hjärta krossades mer och mer för varje sekund, till dess splittrade bitar klumpade ihop sig i min hals och kvävde mig inifrån och ut. Ingen hörde mina tysta skrik.
Jag vet inte hur många timmar som gått då mamma återigen knackade på dörren och kom in i mitt rum. Det enda jag lyckades konstatera var att det börjat skymma ute och därmed var nog klockan närmare sent, vilket betydde att jag suttit och stirrat ut i luften i flera timmar. Inte konstigt att mamma antagligen tyckte jag var mentalsjuk.
”Det är en tjej som söker dig”, sa hon och direkt hoppade mitt hjärta till då jag vände mig mot mamma.
Cat?
”Vem?” frågade jag med andan i halsen.
”Hon säger att hon heter Nemi.”
Aldrig hade nog hoppet kraschlandat så brutalt som det gjorde då. Den plötsliga iver jag känt slocknade direkt och jag vände bort blicken.
”Jag vill inte prata med henne”, muttrade jag.
”Men hon står vid dörren och insisterar på att få komma in.”
”Är hon här!?”
”Ja.”
Jag bet mig i läppen och övervägde en stund, innan jag trött ryckte på axlarna.
”Släpp in henne då”, suckade jag och mamma försvann, för att en kort stund senare ersättas av Nemi. Hon hade skuggor under de stora, blå ögonen och håret stod åt alla håll, plus att hon hukade med axlarna och hela hennes väsen skrek skam.
”Hej”, viskade hon lågt och jag såg mot henne.
”Varför kom du hit?” Mitt tonfall var vasst och rösten kylig, vilket fick Nemi att sticka svansen mellan benen som en hund som pinkat på mattan.
”Jag vill prata med dig”, viskade hon och jag reste mig för att sen korsa armarna över bröstet.
”Om vadå?”
”Om allt… Fan Kim, jag saknar dig ju! Jag vill bara…prata med dig. Jag tycker så mycket om dig…”
Aj…
”Jag vill inte se dig just nu, Nemi”, suckade jag lågt och slog ned blicken. ”Var snäll och gå nu.”
Nemi suckade och vände sig mot dörren, men sen ångrade hon sig och på några snabba sekunder raderade hon avståndet mellan oss, tog tag i mina axlar och tvingade mig att se in i hennes blå ögon. Och i dessa ögon fann jag…
…tårar…
Aj.
”Lyssna på mig nu!” skrek hon fram och skakade mig så mina tänder rasslade. ”Jag kan inte få dig ur huvudet, okej!? Jag tänker på dig dag som natt, jag drömmer ju till och med om dig! Jag skäms så jävla mycket för det vi gjorde och för vad det gjort dig och Cat, jag skäms som en hund som skitit inomhus, fattar du!?” Tårarna började med ens rinna över hennes kinder och det högg till i min själ. ”Men jag vill vara med dig, Kim, bara få… ha dig nära! Vi måste inte vara tillsammans, jag är nöjd om jag får vara din vän för i helvete… Jag saknar dig, saknar att snacka med dig, skratta med dig, hålla om dig. Jag saknar att se när du ler så dina ögon glittrar och när du visar tänderna då du skrattar. Jag saknar att ha dig som vän.” Snyftande böjde hon ner huvudet som besegrad. ”Det gör ont, Kim, fattar du inte? Det gör ont…”
Jag fattar bättre än du förstår.
I det läget hade jag två val; jag kunde antingen stöta bort henne och göra klart för henne att jag inte ville ha med henne att göra, eller så kunde jag krama henne. Och ångesten skrek inom mig medan jag velande valde. Jag kunde inte blunda för att jag hade starka känslor för denna vackra och grabbiga varelse, lika lite som jag kunde blunda för att jag tyckte om henne som en vän och att hon kommit att bli mig mycket kär. Men det kändes som att jag i och med att jag accepterade hennes vänskap, kom längre ifrån Cat. Det här var tjejen jag varit otrogen med och jag gjorde bäst i att inte beblanda mig mer med henne.
Men Nemis tårar skar mig i bitar.
Med ens slog jag armarna om henne, tryckte henne intill mig och slöt ögonen för att själv inte brista i gråt. Jag strök henne över ryggen och lutade min kind mot hennes, och kände hennes hårda tag om mig. Nemi…
”Jag saknar dig också”, viskade jag fram till slut och kände henne skälva. ”Jag saknar dig så jävla mycket att du anar inte… Men varje gång jag rör dig känns det… fel… Känns som om Cat försvinner längre och längre bort ifrån mig.”
Nemi snyftade på en stund innan hon lyfte huvudet, la händerna mot mina kinder och såg mig förtvivlat i ögonen.
”Jag är så ledsen för att det hände, jag tar på mig hela skulden för det var helt mitt fel”, snyftade hon och jag fick ännu svårare att stå emot mina tårar. ”Jag visste att det var fel, jag visste ju! Jag visste hur mycket du och Cat älskade varandra och jag ville ju inte förstöra för er, fan, jag vet hur det är när någon förstör sådär ju! Men jag… åh, jag ville bara få…röra vid dig.” Skammen lyste ur hennes ögon då hon såg på mig. ”Jag är så jävla kär i dig Kim att du fattar inte.”
Då svämmade mina egna ögon över och jag lutade huvudet mot Nemis axel och skakade av gråt. Det gjorde så ont att jag var som sliten mellan två människor jag tyckte oerhört mycket om. Nemi var min vän och jag hade starka känslor för henne, men Cat var den jag älskade. Jag älskade allt med henne, till och med hennes hetsiga humör och våldsbenägenhet. Allt hos henne var perfekt i mina ögon och jag hade förstört det.
Samtidigt skar Nemis ord mig i bitar. Jag önskade bara jag kunde vrida tillbaka klockan och få allt ogjort.
”Det var inte bara ditt fel”, snörvlade jag lågt. ”Det var mitt också. Jag var arg på Cat och jag… jag vet inte, jag ville va dig nära antar jag. Jag vet inte vad jag känner för dig, Nemi, men jag älskar Cat. Och hon är borta nu. Jag får inte tag i henne! Mina sms svarar hon inte på och när jag ringer går signalerna bara fram. Jag har suttit utanför hennes fönster och hoppats hon ska öppna, men det gör hon aldrig. Det är som dött där inne. Och i skolan har hon inte varit sen vi gjorde slut.” Jag bet mig i läppen och slöt ögonen. Hårt. ”Jag saknar henne så mycket att ingenting känns värt längre.”
Nemis grepp om mig hårdnade och jag hörde henne snyfta lågt, innan hon drog sig ifrån mig, tog min hand och drog ned mig på sängen så hon kunde se mig i ögonen.
”Gå och knacka på hos henne”, viskade hon lågt och ansträngt. ”Tvinga henne att snacka med dig. Om du älskar henne så mycket ska du inte låta henne gå förlorad. Snacka med henne, be om ursäkt, försök reparera. Om du älskar henne som du säger så vet du vad du måste göra.”
Jo, nog visste jag det alltid.
Tyst betraktade jag pojkflickan bredvid mig, innan jag sträckte ut en hand och rörde vid hennes tårvåta kind, fick henne att slå ned blicken.
”Kanske är jag kär i dig också, Nemi”, viskade jag lågt. ”Men det funkar inte och det vet du. Cat kommer för alltid vara den för mig.”
Nemi nickade tappert innan hon med ens la händerna mot mina kinder, drog mitt ansikte mot sitt och kysste mig helt lätt, fick mig en kort sekund att tappa fattningen innan jag drog mig undan och log sorgset mot henne.
”Du är fin”, mumlade jag lågt och torkade sen tårarna. ”Men sök någon annan. Jag kan endast vara din vän.”
Nemi nickade tyst och försökte sen le hon också innan hon fattade min hand och tryckte den lätt.
”Jag älskar dig, Kimberly”, viskade hon lågt och mitt hjärta grät. ”Vi hörs! Gå och snacka med Cat nu.”
”Det ska jag.”
Och så kramade vi varandra och jag betraktade henne sen från fönstret då hon gick därifrån med händerna djupt nedkörda i fickorna på jeansen. Sen torkade jag spåren av gråt från mitt ansikte, drog en hand genom mitt hår och gick mot dörren. Jag hade ett ärende att uträtta.
Lägenheten jag såg mot verkade så himla död att det skrämde mig. Gardinerna var fördragna och det var släckt, tyst och verkade tomt. Det fick en molande värk att bildas i min mage och mina händer att knytas helt lätt.
Något har hänt…
Snabbt skyndade jag mig uppför trapporna och höjde handen för att knacka på dörren, blev stående med stirrig blick i några minuter innan jag slutligen gjorde slag i saken och lät handen landa på träet en, två, tre gånger. Sen var det bara att vänta.
Och vänta fick jag göra. Först några minuter senare hördes klickandet från ett lås som låses upp och dörren gled sakta upp, blottade slutligen…
”Ellika!”
Min röst skar sig nästan av förvåning då jag betraktade den magra kvinnan. Det svarta, stripiga håret hängde i orediga testar och hon var så blek i ansiktet att skuggorna syntes skrämmande tydligt. Hon hade gått ner avsevärt i vikt sen sist jag såg henne och hon hukade med kroppen och handen som vilade på handtaget darrade. Vad har hänt?
Ellika kisade mot mig innan hon slog ned blicken och mumlade:
”Hej, Kimberly.”
Den molande värken av oro ersattes av panikfjärilar som fladdrade runt där inne och gav mig kväljningar. Det var så tyst i lägenheten. Ingen Jesse som kom springandes och ropade mitt namn, och ingen Cat som gav mig ett varmt leende fyllt av kärlek. Något hemskt hade hänt… något fruktansvärt och det kändes i luften.
”Vart är… Cat?” frågade jag villrådigt och Ellika ryckte till som om jag slagit henne. När hon lyfte blicken bar den spår av gråt.
”Hon är…” Hon avbröt sig och stirrade tomt framför sig en stund innan hon med ens brast i gråt, slog händerna för ansiktet och sjönk ner längs dörren vilt snyftandes. Och jag frös till is där jag stod.
Nej…
”Hon är inte här längre”, snyftade kvinnan förtvivlat från golvet. ”Hon är… Åh gode gud, Jesse…”
Jesse?
Med ens började en fasansfull insikt få liv i mitt inre och jag började skaka som i fruktansvärda kramper, medan jag hulkande böjde mig framåt för att inte kräkas. Gode gud…
”Jesse är… Åh herre min skapare!” Ellika grät som ett barn innan hon med ens tog händerna för ansiktet och med all sorg stirrade in i mina blå ögon. ”Jesse är död, Kim! Han är död!”
Bomben slog ned och mina ögon vidgades innan jag for runt och kastade upp. Ljudet av spyor slog emot mig samtidigt som stanken och slutligen vek sig mina knän då jag sjönk ihop och flämtand böjde mig framåt med händerna för magen. Gud, Jesse! Den lille pojken med sina bruna ögon och sitt blonda hår. Min lillebror… NEJ!
”Han var ensam hemma och hade hittat ett äpple”, snyftade Ellika och jag ville inte höra mer. ”Och han… satte en stor bit i halsen och fick inte upp den. Läkarna sa att han varit död i säkerligen två timmar när Cat fann honom. Fan, Cat!”
Jag ville inte ens veta.
”Cat är… Åh Kimberly! Cat fick ett totalt sammanbrott och förvandlades framför våra ögon; skvatt galen blev hon! Hon skrek, slogs och kastade saker omkring sig, sen började hon slita sitt hår och rusa runt, innan hon sjönk ner på golvet, tog Jesses kropp i sin famn och började gapskratta helt hysteriskt innan hon började gasta osammanhängande saker och försöka äta upp sina egna läppar. Hon blev helt galen, Kim!” Illamåendet slog emot mig i nya kaskader och jag hulkade igen. ”De tog henne… De förde bort henne i tvångströja med så mycket lugnande att hon var helt borta. De har lagt in henne, Kim; på ett mentalsjukhus. Hon är inlagd på den låsta avdelningen. De sa att hon antagligen aldrig kommer få lämna stället.”
Vet ni hur det känns att inse att man kommer att dö? Vet ni hur det är att få insikt om hur det känns att bli levande begravd?
Det vet jag nu.
Herregud… Min lille fine Jesse!! :’’’’’’’( R.I.P. liksom <///3 Kommentera nu allihop och jag kan också säga att nästa del antagligen blir epilogen, jag har planer på hur den ska gå till så :) Så återigen; kommentera nu!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 23 maj 09 - 21:28- Betyg:  | Shit _S
Jesse<3<3 rip<3<3<3 | | -Cute - 23 maj 09 - 17:25- Betyg: | | *bölar* du får itne göra såhär *gråter en flod* | | NeMriA - 22 maj 09 - 18:34- Betyg: | | AAAAAAAHRJGDFSUIHKFJDTE%RW)(UOIFDHS *dör* | | glittermagi - 22 maj 09 - 15:45- Betyg: | *GRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT*
Faaan, inte Jesse, inte Cat :'/
Gör någonting förfan.....!!!?????? | | poetensvilkor - 22 maj 09 - 14:04- Betyg: | | NEEEEEEEJ!!! det FÅR inte hända!!! inte lilla Jesse! ;__; | | _mos_ - 22 maj 09 - 11:57- Betyg: | | men näääääääeeeeeee dumma dumma! D': | | viunderregnmoln - 22 maj 09 - 10:09- Betyg: | varför dödade du honom :'(
onda människa, | | InTheShadows - 22 maj 09 - 08:53- Betyg: | men åååååh, min jesse <333333
stackars cat, o kim, o mamman!
UCSH, men cat måste komma tillbaka MÅSTE! | | LikeBefore - 21 maj 09 - 22:24- Betyg: | :o har sjutton hade du tänkt att man skulle få ett vettigt ord ur sig nu va?! :o åh herre gud... Jesse <3<3<3
du är grymt bra! avgudar det här!
(har haft lyckan o läst 3 avsnitt på samma dag (a)) |
|
|
|
