Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Keep breathing for me ~ Del 24

Plugg är inte bra för mig alls -.- Min hjärna är inte kapabel att skriva bra kapitel då :( Tanken var bra men det blev konstigt, men jaja, orkar inte skriva om det. Saken är den att jag har så himla mycket planer på G gällande den här och speciellt en jag verkligen vill ska hända snart, men det går inte så jag måste vänta vilket är förbannat störande x’D Bajs >< Jaja, läs och ha överseende men att det är konstigt och skumt och inge bra skrivet.
OCH TILL ALLA SOM VILL ATT JAG MEJLAR DEM NÄR DET KOMMER NYA KAPITEL: det börjar bli rätt jobbigt så hellre att ni lägger till mig som vän och kollar då och då om jag lagt upp ett nytt kapitel :) Puss på er


Och ett leende av glitter då vingar breddas och kastar
regnbågsskärvor
i hennes ögon
Farväl min Älva

//Kimberly Brie

Det gjorde ont. Det gjorde verkligen ont. Smärtan rasade inom mig då jag blickade ner på den trasiga varelsen som befann sig vid min sida. Denna vackra flicka med sina rådjursögon, skrattande läppar och tindrande ansikte. Denna bild av perfektion med sin gyllenbruna hud, sitt vackra hår och sin slanka kropp. Denna varelse med den mest färgstarka personlighet jag någonsin mött och den mest älskvärda själ jag någonsin skulle komma att möta.
Min flickvän.
Och att se de glittrande ögonen slutna och färgade i blålila toner, att se hennes läppar jag alltid ville kyssa alldeles söndersparkade och svullna, att betrakta hennes annars så livfulla ansikte som nu bestod av endast trasighet. Att se på den varelse jag vigt mitt hjärta åt som nu knappt andades.
Ja, det gjorde så jävla ont.
”Åh Cat”, suckade jag tyst och lät min hand falla mot hennes kind, smeka den blålila huden och sen lägga ned ansiktet mot hennes bröst så jag kunde lyssna till hennes svaga hjärtslag.
”Hon är fortfarande medvetslös”, hade läkaren sagt till mig innan han släppte in mig så jag kunde vaka vid Cats sida. ”Och hon kan mycket väl komma att förbli det ett bra tag till. Hon har blivit svårt misshandlad.”
Mitt hjärta blödde för Cat då jag kände hur hennes bröst sakta höjdes och sänktes i takt med hennes andetag, och mina ögon slöts för att hålla tillbaka de tårar som ville tränga fram. Inte gråta nu, Kim, du måste vara stark.
”Jag ska berätta en saga för dig”, viskade jag lågt och kramade lätt om hennes slappa hand som jag fångat upp i min. ”En saga om två själar som fann varandra. En saga om kärlek och hopp.”
Min röst stakade sig och skälvde då jag klämde fram orden, och jag fick hämta andan en stund för att lyckas formulera fortsättningen.
”Det var en gång en liten flicka som hette Kimberly. Hon var helt ensam i världen; hade inte någon. Och vart hon än famlade i mörkret fann hon inte en hjälpande hand. Hon var helt ensam.” Cats hjärta bultade på där inne. ”Men så en dag fann hon en annan varelse i mörkret; en flicka med regnbågen i sitt hår. En flicka som var farlig, färgstark och helt otrolig. En flicka som bar på en stor sorg. Och Kimberly såg hennes famlande näve och tog den slutligen i sin.”
Min röst skar sig och jag pressade samman läpparna hår och tryckte Cats kalla näve.
”Och hon lärde sig att älska, lärde sig känna glädje och tillit för världen. Hon lärde sig att le mot morgondagen och stråla ikapp med solskenet. Hon lärde sig att dansa över gröna ängar med vinden i sitt hår och hon lärde sig vad det är att känna ömhet.” Gråten tryckte på i halsen. ”Och hon lärde sig att älska Cat.”
Mina ögon slöts och min andhämtning kom att bli hackig medan min ena hand ömt smekte min flickväns panna.
”Och hon kommer alltid att älska henne vad som än händer”, darrade jag fram och tryckte lätt huvudet mot Cats bröst. Sen låg jag bara där i jag vet inte hur länge, tills jag kände en betryggande hand som försiktigt landade på min axel och sen mammas mjuka röst som sa:
”Kom nu, Kimberly, du behöver sova en stund. Jag sitter hos Cat så länge.”
Mitt huvud lämnade platsen på Cats bröst och jag såg förtvivlat in i mammas mjuka ögon.
”Lovar du?” viskade jag och fick ett sorgset leende till svar.
”Kom här”, mumlade hon och bredde ut sina armar, och jag rusade rätt in i hennes öppna famn och borrade in ansiktet mot hennes bröst och skälvde som ett barn.
”Gå du och sov, älskling, så kommer jag och väcker dig när Cat kvicknat till lite.”
Det var nog först nu som jag faktiskt insåg hur otroligt mycket jag saknat att ha någon som tog hand om mig för en gångs skull. För första gången sen Jenny dog hade jag någon som tog hand om mina problem, lyfte av stenar från mina axlar och fick mig att sakteligen börja kunna andas igen. För första gången sen Jennys död tog den person som man som liten lär sig att förlita sig på, hand om mig och var det hon var menad till: vara min mamma.
”Men tänk om hon blir rädd och inte förstår vem du är?” Mina ögon höll på att falla ihop då jag stirrade mamma upp i ansiktet, och när hennes hand lyftes för att smeka min kind ville mina knän vika sig.
”Var inte orolig, gumman, jag ska se till att hon har det bra.”
Och då slöt jag ögonen och lät mig ledas tillbaka till mitt rum, där jag utmattad föll ihop på sängen och redan innan mitt huvud nått kudden sov jag som en stock.

”Kim?”
”Hprmfju…”
”Kimberly?”
”Nej inte än, vänta… ingen senap på salladshuvudet…”
”Älskling, det är mamma!”
”Inte vitpeppar heller…huh?”
Slutligen kom jag till sans och lämnade min dröm om dansande dadlar och salladshuvud med senap och ketchup, och såg mamma som böjde sig över mig och smekte mig över håret med ett kärleksfullt uttryck i sitt bleka ansikte. Och direkt mindes jag.
”Har Cat vaknat!?” Min röst skar sig då jag flög upp ur sängen, redo att rusa genom väggar för att komma till min flickväns rum, men mammas tag om min arm hejdade mig från att leka ångvält.
”Nej, gumman, hon har inte vaknat än”, sa hon och man kunde riktigt höra mitt hopp punkteras likt man punkterar en ballong. ”Men jag väckte dig för att din läkare har gett klartecken för att du får lämna sjukhuset och jag tänkte att vi skulle gå ut på stan och fika en sväng.”
Fika?
Jag måste ha stirrat som en idiot för mamma log lite nervöst och vred sina händer.
”Jag vet att jag inte varit en bra mamma på sistone, Kim… inte sen…” Hon slog ned blicken och mitt hjärta hoppade över ett slag. ”Inte sen…Jennys död… Men jag vill gottgöra det, Kim, jag vill börja om på nytt! Jag är trött på att valsa runt i noppriga morgonrockar med ett dött skatbo på huvudet.” Hennes ögon vädjade om förståelse. ”Jag har beställt tid för klippning och jag hoppades på att du skulle vilja följa med…”
”Men Cat är ju…”
”Hon kommer antagligen inte vakna på många timmar ännu, och inte mår du bättre av att sitta här och vara ängslig”, sa mamma och såg mig i ögonen, fick mitt hjärta att vekna. ”Det skulle betyda mycket för mig om du följde med…”
Och det var nog med den meningen hon övertalade mig. Hon var min mamma och trots allt som hänt älskade jag henne fortfarande…väldigt mycket. Så därför tog jag hennes utsträckta hand och log blekt mot henne.
”Hur ska du klippa?” frågade jag och såg i samma sekund hur mammas spända axlar slappnade av och hennes ansikte började stråla mot mig.
Att det är så lätt att glädja någon.
”Jag tänkte faktiskt du skulle vara min inspiration”, smålog hon och för första gången på år log jag mot den äldre kopia av mig själv som befann sig framför mig. På bara några timmar hade hon levt upp ur sin kokong av mörk depression och nu strålade en bit av den gamla kvinna jag mindes fram mot mig. Och hennes leende läkte sakta små sår i min själ.
”Jag ska göra mitt bästa”, smålog jag och mamma skrattade.

Jag kunde inte minnas sist jag och mamma tog en rejäl shoppingtur tillsammans, men nog mindes jag hur mycket jag tyckt om det. Efter frisörbesöket då mamma ojat sig över hur hemskt hennes hår var och jag visat henne så många konstiga frisyrer att hon vridit sig av skratt och vi slutligen enats om att hon skulle klippa upp och färga i en ljusare blond nyans, tog vi en tur till ett café och bara småpratade över en kaffe. Jag bar en sjal för att dölja bandaget om min hals efter skärsåret och tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade vare sig blåtiror eller andra svullnader som kunde peka på den närmast helvetiska natt jag varit med om.
Cat däremot…
Det högg till i hjärtat när tanken på min vackra prinsessa fladdrade förbi i mitt medvetna, men mamma raderade den genast med att lägga sin hand ovanpå min, krama den helt lätt och sen le mot mig på det där sättet hon alltid gjort när Jenny levt. När sen kaffet var uppdrucket och vi hade besökt de flesta affärerna för att handla en helt ny look åt mor min, slog det mig att det var länge sen jag haft så trevlig med min mamma. Borta var den depressiva, mörka varelsen med hålor under ögonen och död blick. Istället strålade en ny kvinna emot mig med samma livsglädje och stolthet som jag mindes från förr.
Du är så vacker, mamma.
Så när vi sen återvände till sjukhuset kommenterade min läkare direkt att jag fått en helt ny lyster i blicken.
”Hur mår Cat?” var dock min första fråga och läkarens glada ansiktsuttryck mörknade något.
”Hon har inte vaknat än, men hennes värden är bra och hennes tillstånd stabilt så det dröjer nog inte länge nu.”
Jag bet mig i underläppen och kastade en blick på min mor som stod bakom mig med en hand på min axel.
”Kan jag få sitta hos henne igen?”
Ett faderligt leende slog emot mig.
”Det är självklart.”
Och så befann jag mig återigen inne hos min flickvän och höll hennes hand. Efter att mamma kramat min axel och kysst min kind, lämnade hon mig ifred och det blev endast jag och den sovande unga flickan inne i det sjukhusvita rummet.
Med en suck fattade jag återigen hennes hand, kramade den helt lätt och sen bara satt jag där vid hennes sida och betraktade hennes misshandlade ansikte allt medan jag trängde undan de tårar som ville komma.
Varför vill världen oss så illa?
Troligen satt jag där i flera timmar, jag märkte inte ens de sjuksköterskor som kom in och ut för att kolla världen, byta droppåse samt bara checka av hur Cat mådde i allmänhet; jag bara stirrade som fanatisk på min flickväns missfärgade ansikte. Det var först när jag lyfte blicken och såg mot fönstret som jag insåg att det mörknat där utanför.
”Åh, älskling”, suckade jag och kramade hennes hand igen. ”Varför får vi aldrig vara ifred?” Tystnaden jag fick som svar skar mig i hjärtat och fick mig att se ner på våra sammanflätade fingrar. ”Varför kan folk bara inte lämna oss ifred?”
Slutligen placerade jag återigen huvudet på hennes bröst och lyssnade till hennes lugna andetag. Och där låg jag tills jag närapå somnat, då jag plötsligt kände en hand som försiktigt smekte mig över håret.
”Hej, sötnos.”
Jag hade nog aldrig varit så glad över att höra den rösten. Min Cat. Min underbart, fina och perfekta Cat.
Mitt huvud lyftes från hennes bröst och mina ögon fann sig stirrande in i den underbaraste, bruna blick jag sett i hela mitt liv.
”Cat”, viskade jag och Cat lyckades ge mig något som kunde liknas vid ett leende.
”Hej, älsklingen min.”
”Du skrämde mig.”
”Jag skrämde mig själv också.”
Det blev tyst en stund och jag lät min hand försiktigt smeka hennes ömmande hud och såg ned i hennes ansikte, kände hur hon försiktigt kramade den hand som var sammanflätad med hennes.
”Gör aldrig om det”, viskade jag darrande och såg in i hennes ögon. ”Skräm mig aldrig så igen. Jag trodde jag hade förlorat dig…”
”Jag trodde jag var rätt körd där en stund med.”
Jag suckade lågt och såg ner på våra händer.
”Varför, Cat, varför? Varför gjorde de sådär mot dig, vilka var de och hur kom du i kontakt med dem?”
Cat suckade lågt och slöt ögonen.
”Inte idag, Kim”, bad hon mig och jag pressade samman läpparna något. ”Inte idag snälla du, jag är så trött.”
Jag nickade svagt och sen la jag huvudet mot hennes bröst igen och slöt ögonen.
”En annan dag kanske.”
”Ja, en annan dag.”
Och sen satt jag där vid hennes sida hela natten tills sömnen kom och tog oss båda till en annan del av vår planet. Och det sista jag har ett svagt minne av var mamma som tassade in i vårt rum, bredde en filt över mig och smekte min panna, kysste Cats kind och sen tyst tassade ut igen som om hon aldrig varit där.

Lol :< Kommentera gärna även om det var flummigaste ever -.-
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeMriA - 16 maj 09 - 19:19- Betyg:
jag är värsta okoncentrerad så min kommentar suger -.-
MEN DU ÄR FORTFARANDE GUD OCH MAHALA HALA!!!
_Live_life_ - 8 maj 09 - 18:09- Betyg:
men skärp dig kvinna? ;o
hade jag kunnat skriva såhär hade jag faen inte lolat det.
du vet att jag älskar det här.
du vet att jag beundrar dig.
du vet att jag finner ditt sätt att skriva vara otroligt vackert.
så ta åt dig.
sandruskapuska - 8 maj 09 - 16:18- Betyg:
Awww, glad att mammanblwev bättre o cat vaknade upp
PsychicPlay - 6 maj 09 - 17:16- Betyg:
åh.
jag blir alltid så galet lycklig av såna där saker
när folk plötsligt tar tag i sitt liv & fixar det. :D
(jag borde göra detsamma. ^_^')

<3
-Cute - 6 maj 09 - 15:19- Betyg:
våga inte lola det här! :O då biter jag dig! XD SKITBRA! *avlider*
LikeBefore - 6 maj 09 - 13:55- Betyg:
INGET lol på det här... nu är det ju faktiskt så att jag älskar och åter älskar den här historien :D och det blandas så mycket känslor så jag bli alldeles glad men jag är inte långt från tårar den här gången heller. Du är grymt bra!!
Det är lugnt att du inte skickar mail. jag kommer nog kunna hålla koll iaf :)
hoppas du får mindre skolarbete och mer tid till historien så jag kan läsa mer (a)
Justmyfault - 5 maj 09 - 20:45
skitbra!:)
glittermagi - 5 maj 09 - 19:54- Betyg:
Gråtgråtgråt! Så fruktansvärt fint :')

Skriven av
EMORAiNBOW
5 maj 09 - 19:34
(Har blivit läst 362 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord