Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Keep breathing for me ~ Del 22

Vart finns Cat? D: LÄS NU ALLIHOPA! Och smygläsare är fula så kommentera nu för fan, era fegisar ;)

Tror ni att skräck är att sitta hopkurad inuti en varm filt och se på en skräckfilm mellan fingrarna? Tror ni att skräck är att vandra helt ensam på en skogsväg mitt i natten utan ett enda vapen till försvar? Tror ni det är skräck att drömma världens värsta mardröm, och sen inse att man är oförmögen att vakna ur den?
Tror ni att skräck är någonting spännande?

I så fall har ni aldrig upplevt vad äkta skräck är för något…
//Kimberly Brie

Jag tror något inom mig dog den där kvällen. Så fort den lugna kvinnorösten i andra änden av luren lovat mig att polisen snart skulle vara på plats och att de skulle göra allt och lite till för att få tillbaka min flickvän, rusade jag gråtande genom korridoren och in till Cats rum. Jag slet upp min mobil från skrivbordet och slog återigen närmast desperat Cats nummer, tryckte telefonen mot örat och bad till alla de högre makter jag visste att jag skulle få höra hennes kvittrande röst i andra ände. Men allt telefonen gav mig var tystnad.
Då slängde jag den på golvet, slet åt mig det första jag fick för händer – vilket i detta fall var diverse kläder – och slängde dem ovanpå mobilfanskapet, varpå jag sjönk ner på huk och gråtande började slita i allt tyg, kasta det omkring mig och snyfta förtvivlat.
De har Cat…
Mina fingrar rev och slet, kastade de strimlade tygbitarna omkring mig allt medan jag hulkande snyftade ut ord jag inte ens visste vad de betydde. Det var först när jag kände en hand på min axel som jag förskräckt snodde runt och stirrade in i Jesses ögon.
”Kim?” Hans röst var visserligen bara en viskning, men jag visste nog ingen som kunde få in så otroligt mycket känslor i ett enda ord. ”Kim?” Den späda rösten hördes återigen i den dunkla tystnaden.
Det är hans storasyster, han har rätt att få veta.
Han är bara en liten pojke för fan, och Cat är hans liv! Får han veta kommer det krossa hans hjärta!
Och får han inte veta; hur fan ska du då kunna förklara polisen, ditt smarthead?
Han får inte veta…det kommer förstöra honom totalt…
Och desto mer om han senare får veta att du gick bakom ryggen på honom, undanhöll information om den varelse han älskar mest i hela världen.
Han är bara en liten pojke…
Han är äldre än du tror.

Och i dessa små bruna ögon såg jag en skräck för något han än inte hade ord på, och en känsla av att snart få höra något hans öron inte skulle vilja uppfatta.
”Åh, Jesse!” Mina armar slogs om den magra lilla kroppen, och jag pressade honom intill mig som om det gällde liv eller död. ”Åh Jesse, älskade lille Jesse!”
Mina armar kunde inte krama nog, mina läppar kunde inte pussa nog och jag kände hur hans hjärtslag bankade som en stångjärnshammare mot mina egna, medan han darrande tryckte sig intill sig för att söka tröst för något han än inte visste om.
”Det har hänt något förskräckligt, Jesse”, viskade jag och gjorde mitt bästa för att torka mina tårar och hålla min röst i schack. ”Och du måste lova mig att vara en stor och stark pojke nu och lyssna på vad jag säger utan att avbryta.” Inte för att jag trodde denna tystlåtna lilla varelse skulle säga ett ord i protest. ”Lovar du det?”
Jesse nickade och såg ängsligt på mig.
”Det gäller din syster, Jesse… Hon har blivit kidnappad.”
Jag var först inte säker på att sexåringen visste innebörden av ordet ’kidnappad’, men jag förstod direkt att jag haft fel om det när jag såg chocken kastas in i pojkens bleka ansikte. De bruna ögonen spärrades upp, läpparna särades och började skälva, och det redan så spökligt vita ansikte bleknade så till den grad att han kom att likna ett levande lik. Sen slet han sig ur min famn, rusade ut ur rummet och jag kom snabbt på fötter för att följa efter.
”Jesse, vänta Jesse!” skrek jag och snubblade efter pojken som smällt igen dörren till sitt rum och, vad jag antog, kastat sig på sängen. Men när jag slog upp dörren och direkt riktade in mig på hans sovplats, fanns han inte där.
”Vart är du?” Min röst skar sig då jag förtvivlat såg mig om efter hans gömställe. ”Älskade Jesse, kom fram nu! Polisen är snart här och de ska hitta din syster igen.”
Det hemska var nog att jag antagligen trodde lika lite på mina ord som Cats lillebror.
När jag inte fick något svar steg jag in i rummet och kastade desperata blickar in i alla hörn, men utan framgång. Det var först efter någon minut jag kom mig för att titta under sängen, och där fann jag den lille stackaren skakande av gråt. Han låg hopkurad i fosterställning med händerna för ansiktet och lätta små snyftningar trängde fram ur hans kokong av skräck och förtvivlan.
”Cat, Cat”, lyckades jag uppfatta av hans desperata snyftningar, vilket fick mitt hjärta att krasas sönder och jag själv att sträcka ut armarna efter honom och svepa upp det darrande lilla knytet i min famn.
”Åh, Jesse, älskade fina lille Jesse”, viskade jag och smekte honom över håret, kände hur han tryckte sig in i min famn och borrade gråtande in ansiktet mot mitt bröst. ”Vi ska hitta din syster, det lovar jag, vi ska få hem henne igen.”
”Få hem vem då?”
En röst, en ny person, en ny varelse och ett nytt väsen. Och redan innan jag vände mig om visste jag vem som stod och vinglade lutad mot dörrkarmen och kastade förvirrade blickar åt mitt håll.
”Hej”, sa jag då jag vände mig om och stirrade Cats mamma rätt in i ögonen. ”Det gäller din dotter; Cat har blivit kidnappad.”

Jag har alltid försökt att inte döma människor, för alla kan vi överraska och ingen människa är svart eller vit. Och även om jag hört historier innan har jag alltid försökt att sätta dessa åt sidan och försöka skapa mig en egen uppfattning av personen först, innan jag yttrar mig om dess förflutna.
Men gällande den relativt unga kvinnan som nu stod framför mig hög som en skyskrapa, kunde jag inte uppbåda ett uns sympati för. Detta var alltså den kvinna som låtit Cats pappa misshandla både henne och dottern, det här var den kvinna som fött Jesse till världen och sen struntat i båda sina barn, låtit dem vanvårdas medan hon stängde in sig på sitt rum och knaprade tabletter. Det här var alltså den kvinna som var roten till att Cat mådde så fruktansvärt dåligt.
Jag vet inte ens hennes namn.
Kvinnan hade säkerligen varit mycket vacker en gång i tiden, men på senare år hade hon förfallit lika mycket som den lägenhet hon bodde i. Ett hårsvall som säkerligen en gång varit fylligt, mörkt och glänsande som korpfjädrar, var nu matt, tovigt, trassligt och slitet med en smutssvart ton med inslag av gråskala. Det förut så antagligen vackra ansiktet bar spår av påsar, år av sorg och förtvivlan och svår misshandel såväl psykisk som fysisk med rynkor lite varstans och insjukna ögon som hade åtagit sig en matt och tom ton. Hon var mager till kroppen men lång för att vara kvinna, men hela hennes väsen sluttade och gav efter av årslånga tyngder av misär.
Hon var helt enkelt en patetisk syn.
”Cat?” Hennes röst var hes och raspig. ”Vem har tagit Cat?” De matta ögonen såg förvirrat på mig. ”Och vem fan är du?”
Den som gör Cat och Jesse hela igen.
”Kimberly”, svarade jag och spände blicken i den trasiga varelsen framför mig, ”Kimberly Brie. Jag är Cats flickvän.”
Cats mamma stirrade tomt på mig och blinkade dumt ett par gånger medan jag torkade mina tårar och tryckte Jesse beskyddande intill sig. Han hade under den stund som det tagit för hans mor att visa sig, krympt i min famn och pressade sig nu så hårt mot mig att man kunde tro att kvinnan i dörren var liemannen själv.
”Jaha”, sa hon sen förvirrat och kliade sig i huvudet, vinglade till och tog åter stöd mot dörrkarmen medan Jesse kved tyst i min famn. ”Men… hur fan… va?”
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
”Din dotter Cat har blivit kidnappad”, sa jag kyligt. ”Och de kräver en lösensumma på 10000 för att släppa henne fri. Jag har kontaktat polisen och de är på väg hit.”
Cats mamma hickade till.
”10000 sa du! Åh, fan!” Ögonen gick närapå i kors. ”Hur fan har den ungen lyckats slarva bort med det?”
Om jag det visste…
”Jag vet inte. Men saken är den att får de inte sina pengar kommer de skada henne.”
Kvinnan lutade sig mot dörrkarmen och levererade ett ironiskt leende.
”10000 spänn! Jisses vad ungen måste legat i! Fan, 10000, tänk den som hade så mycket pengar.” Hon flinade mot mig och jag frös till is. ”Hur hon lyckats få tag i så mycket och sen hamna i skiten förvånar mig dock inte ett dugg. Tösa är född trubbelmakare.”
Nej, hon föddes som ett blankt papper men du förstörde henne helt.
”Ellika heter jag föresten.”
Jag såg tyst på kvinnan som stod och vinglade i dörren och förfasades över att hon var moder både till den skakande pojken i mina armar, och till min egen vackra prinsessa. Detta var kvinnan som förstört sina båda barns liv och även sitt eget på vägen. Hur kunde det ha blivit så fel? Vart gick det snett i denna moders liv?
Men detta fick jag inga svar på för i nästa sekund hördes brutala knackningar på dörren och en röst:
”Det är polisen!”
Genast fick jag fart på benen och susade förbi Ellika som fortfarande stod och mumlade över alla dessa stålar hon önskade vore hennes, sladdade in i hallen och lyckades få upp dörren varpå tre storvuxna män kom in och genast spände ögonen i mig.
”Är det du som är Kimberly?” frågade den ene och jag nickade stumt, varpå han kastade en blick på den skakande pojken i min famn.
”Det här är Cats lillebror Jesse”, sa jag därför snabbt och hörde sexåringen kvida i min famn. ”Han har fått en svår chock.”
Polisen log medlidsamt mot mig innan detta leende förvandlades till en barsk uppsyn.
”Vi skulle behöva så mycket fakta som möjligt så om du och Jesse vill följa med till stationen…”
Någonstans där tror jag att jag slutade lyssna. Istället lät jag mig tyst ledas ut till den väntande bilden och skjutsas i ilfart ner till stationen, där jag fick ge olika vittnesmål, hela tiden med den gråtande Jesse i närheten. Och allt medan förhören pågick kändes det bara som om min vackra gudinna gled längre och längre bort från mig tills jag var oförmögen att nå henne på egen hand. Så när en av polismännen sen sa till mig att de hade vad de behövde och jag lämnades ifred på stationen, kändes det konstigt nog mer som en förlust än en vinst.
Vart finns du min fjäril?

Vi sov hos polisen den natten, och trots att vi fått ett riktigt fint rum att övernatta i, kändes det ändå som om vi befann oss i en cell. Jag hade tillbringat resten av kvällen med att trösta den gråtande pojken, så när han slutligen somnade i min famn hade jag själv inga tårar kvar att gråta. Istället satt jag och såg ut genom fönstret som vätte mot en bakgård där trädens löv vajade lojt i vinden medan gatlyktan kastade sitt bleka sken över området.
Och min Cat var fortfarande försvunnen…
Med en suck såg jag ner och betraktade pojkens blonda hjässa som låg placerat i mitt knä, och sen hans bröst som sakta höjdes och sänktes i takt med hans nu lugna andetag.
Stackars änglabarn, du har inte haft det lätt i livet.
Sen kröp jag ihop på sängen med Jesse i min famn, drog täcket över oss båda och medan han sov tryckt emot min kropp fick jag med ens en domedagssvart känsla i magen; en känsla som fick mig att flämta till, spärra upp ögonen på vid gavel och stirra ut i mörkret som omgav oss båda.
De har gjort henne illa…

Ja, vad har hänt med Cat, huh? D: Det får nig möjligtvis veta i nästa del, hehe ;) KOMMENTERA NU!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeMriA - 15 maj 09 - 21:21- Betyg:
HMAHRMAHRMSHRKAJSK!!!! GRÄU! JAG ÄR UPPRÖRD! GRÄU!!! O_O
sandruskapuska - 8 maj 09 - 15:51- Betyg:
O.o shit
_Live_life_ - 4 maj 09 - 17:31
jag saknar Cat... :o
thaNAMEisPSYCHO - 2 maj 09 - 21:13
I HEART U
LipsOfAnAngel - 29 apr 09 - 19:10- Betyg:
herregud, vad händer med Cat ? :O
jag är arg här nu, dom får inte göra henne illa!
längtar otroligt till nästa del!
LikeBefore - 29 apr 09 - 18:44- Betyg:
du bara måste måste måste berätta vart hon är!!!!!! gaaahhh! jag måste få veta ju! tänk om hon typ... dör... hemska tanke. nej! hon lever! hon måste leva o dom får inte röra henne! :@
du är grymt bra! helt otroligt! längtar som bara den till nästa

(tur för mig att jag gjorde läxan INNAN jag fick reda på att det hade kommit en del till, för nu kan jag inte koncentrera mig x))
glittermagi - 29 apr 09 - 18:34- Betyg:
SKRIV MERA!!! :o
-Cute - 29 apr 09 - 16:59- Betyg:
SJUUUKT BRA *avlider* du kan inte göra såhär!? Jag vill veta var Cat är!! :O

Skriven av
EMORAiNBOW
29 apr 09 - 16:39
(Har blivit läst 341 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord