~ Keep breathing for me ~ Del 18 |
Har inget direkt intelligent att säga, mer än: läs nu!
Urklipp ur Jennys dagbok
Han kom till mig inatt igen; kom med sitt taffsande, sitt inträngande och sin flåsande andhämtning. Han kom, höll fast mig i sängen, la ena handen över min mun för att tysta mina skrik, och tog för sig av mig som om jag varit ett buffébord som bara väntade på att låta sig smakas.
Han brydde sig inte om mina tårar.
Mamma tyckte jag hade feber idag så jag får vara hemma. Bara jag visar minsta lilla antydan till sjukdom blir hon yr som en höna och rusar runt kacklandes som en idiot med en telefon i högsta hugg, redo att ringa en läkare på direkten om så skulle behövas. Hon fattar inte att jag bara är sjuk i själen.
Varför vill du skada mig så, pappa? Jag trodde du älskade mig.
Gör han Kimberly illa? Skadar han henne på samma sätt som han skadar mig? Jag hoppas och tror inte det, för jag kan läsa min lillasyster som en öppen bok. Hon är gammal för sin ålder med en gammal gummas tysta visdom och ögon som säger sig veta allt om vad som försiggår i den här sjuka familjen. För det är vad den är; sjuk. En mamma som dyrkar mig likt jag varit en gud, men som stänger ögon och öron för allt som kan bryta ned hennes rosaskimrande paradis. En pappa som utåt sett ger bilden av den perfekta familjefadern, men som inom dessa låsta väggar våldtar sin äldsta dotter i tron att han renar henne från hennes ”sjukdom”.
Jag kan inte hjälpa att jag älskar tjejer också, pappa.
Och sen en lillasyster som har kommit att bli familjens svarta får och får lika lite kärlek som en kringströvande byracka. Kan man kalla det familj? Nej, det tror jag inte. I så fall är vi familjen från Helvetet; Satans familj. Jag, mamma, pappa och Kimberly – i så fall är vi alla dömda.
Återigen stod Cat placerad vid diskbänken och återigen försökte hon förtvivlat fixa ihop något som kan kallas för mat. Och återigen satt jag på en köksstol och bara såg på. Men skillnaden nu från förut var att det även fanns en annan liten varelse i vår värld: Cats lillebror Jesse. Han satt uppflugen på en illa medfaren köksstol och kastade hela tiden ängsliga blickar åt mitt håll, som om han väntade sig att jag när som helst skulle flyga upp och käka upp honom.
”Hade jag haft cash hade jag beställt pizza en gång till”, muttrade Cat ifrån diskbänken då hon försökte stirra köttbullarna till duglighet. ”För fan ska veta att de här har sett sina bästa dagar för månader sen. Åh! Att hon aldrig kan få tummen ur och gå och handla, eller skaffa ett jävla jobb så vi får pengar!”
Ilsket sparkade hon till bänken så att både jag och Jesse hoppade till av förvåning.
”Vilken hon?” kom jag mig trots det för att fråga, och Cats axlar spändes av ursinne.
”Den där jävla horan”, väste hon fram mellan sammanbitna tänder, varpå hon skyfflade ner köttbullarna i sophinken. ”Den där jävla odugliga skiten.”
”Din mamma?”
”Så kanske man kan kalla henne ja.” Cats axlar fortsatte spännas och Jesse pep ynkligt där han satt. ”Fast morsa kan man fan inte kalla henne, för det slutade hon vara när jag var typ fem bast.” Jag såg bara Cats rygg men ändå kunde jag se hur hon kämpade emot sig själv och ilskan gentemot modern.
”Den där jävla idioten förstörde allt för oss”, fortsatte hon andäktigt varpå diskbänken fick motta ännu en spark. ”Jävla skitstövel!”
Jesse ryckte till igen och började sen gråta, vilket var exakt det som behövdes för att all ilska skulle rinna av Cat, och istället skyndade hon bort till honom och tog honom i sin famn. Hon strök honom över det blonda håret, kysste hans panna och viskade tröstande ord i hans öra, allt medan pojken klamrade sig fast vid henne som om det gällde livet.
”Han är väldigt skör just nu”, mumlade hon åt mitt håll utan att ta blicken från lillebrodern. ”Och han är väldigt rädd för främmande människor. Du får ursäkta honom.”
Som om jag skulle döma en sexåring som av allt att döma växt upp i misär.
Cat kastade återigen en blick mot kylskåpet och axlarna sjönk ihop.
”Hon har inte handlat och jag tror hon har gjort slut på de sista stålarna vi har”, mumlade hon igen och såg snabbt mot mig. ”Men Jesse är hungrig. Hon har säkert inte gett honom käk på flera dagar.”
Flera dagar…
Med ens reste jag mig och la en hand på Cats axel.
”Men jag har pengar”, sa jag snabbt och Cats bruna ögon glänste till av hopp. ”Jag betalar mat för oss alla ikväll. Pizza igen, han gillar väl pizza?”
Cats fylliga läppar formade ett leende fyllt av tacksamhet, medan hon strök Jesse över håret.
”Han älskar pizza”, sa hon leende och jag besvarade det.
”Då bjuder Kim på det idag”, smålog jag och hoppade iväg efter en telefon.
Att se den lille pojken äta var som att höra änglarna sjunga hallelujah. Han högg in på pizzan som om han aldrig sett mat förr, riktigt proppade i sig så mycket han orkade, innan han sjönk ihop på stolen och gav ifrån sig en belåten rap. Undertiden hade jag betraktat Cat som hade börjat lysa mer och mer ju mer hennes lillebror fick i sig. När han med sin rap deklarerade att han var mätt, sken hon som en sol på andra sidan bordet.
”Vi sparar resten till senare eller imorgon”, sa hon och Jesse nickade, varpå han lämnade sin plats och försvann ut ur köket. Först då vågade jag se Cat i ögonen.
”Han är söt brorsan din”, sa jag och Cat småskrattade, stoppade i sig en bit pizza och tuggade nöjt.
”Han är den vackraste bror som finns och någonsin funnits”, sa hon menande. ”Tack för att du betalade pizza åt oss.”
Jag hade vant mig vid tystnaden mellan oss vid det här laget, ändå kunde jag läsa av att nu var den enbart besvärande. Hela Cats väsen skrek om en stor hemlighet som hon ville kasta framför mina fötter, men inte visste hur hon skulle bete sig för att börja. Jag antog därför att det var min roll i det hela.
”Han är väldigt tyst dock”, blev min inledning, och såg direkt att det var allt som behövdes för att Cat skulle våga läcka information.
”Jesse säger inte mycket”, inledde hon och jag stödde huvudet i händerna, beredd på en lång historia. ”Hans pappa var ett riktigt jävla svin; slog morsan så fort han fick chansen, drogade och söp och förde ett jäkla väsen. Och han slog Jesse vid ett flertal tillfällen.” Jag såg hur hennes nävar knöts. ”Jesse förlät aldrig människor efter det. Han blev tyst och tillbakadragen, slutade umgås med sina vänner och stängde in sig i sitt rum. För det mesta gör han inget där inne, utan han sitter bara hopkurad på sängen och stirrar ut i tomma intet. När han väl säger något är de få ord, även om jag vet att han är fullt språkbegåvad. Han ser bara ingen mening med att prata.”
Cats ögon hade kommit att bli sorgsna, varpå hon sneglade ner på sin halvtomma pizzakartong.
”Morsan har ont om pengar också, så mat är en lyxvara här hos oss. Och det är sällan Jesse får flera måltider per dag, för det mesta får han nöja sig med lite frukt eller bröd varannan dag eller vid de tillfällen då morsan lämnar rummet och engagerar sig i sin son.”
”Men dig då?”
”Va?”
”Borde hon inte engagera sig i dig också?”
Cats ögon mörknade direkt och gick på de få sekunderna från bruna till åskmolnssvarta.
”Mig ska hon ge fan i!” fräste hon och jag hoppade till där jag satt. ”Jag skiter i henne och hon ska skita i mig! Allt jag vill ha av henne är pengar; det är ändå allt hon duger till att ge. Jag förlorade min tilltro till den jävla skitkärringen när jag var fem.”
Vad hände egentligen när du var fem, älskling?
”Vad hände när du var fem, Cat?”
Tyst. Cat plockade nervöst med kartongen framför sig, sen med sitt hår medan hon lät blicken kastas runt i köket, innan det med ens verkade som om hon gav upp. Axlarna och huvudet sjönk ner, håret kastades fram för att dölja hennes ansikte och hela hennes varelse skrek av kapitulation.
”Såhär var det”, suckade hon dovt och sen tog hennes berättelse sin början. Och allt medan den fortlöpte från det att Cat föddes och pappan stack, till hans återkomst och slutligen då misshandeln tog vid och problemen började, till självmordet och den då åtta år gamla Cat som fann honom, skiftade min ansiktsfärg från normalt blek till likblek. När hon sen fortsatte berätta om moderns svåra depression och hur hon lät den lilla Cat själv se till att skaffa mat, betala räkningar och se efter och till det att Jesses farsa kom in i bilden, gjorde Cats mamma gravid, slog dem allihop och slutligen även den lilla bebisen, började jag må fruktansvärt illa.
Inte mer nu, Cat, snälla, inte mer…
”Jag hade fan inget annat val än att ligga med snubbar för att få pengar”, sa Cat med så hård röst att jag ryckte till som om hon slagit mig. ”Morsan ligger bara inne på sitt rum, käkar lugnande och stirrar in i väggen och någon måste ju se till att Jesse får käk! Mig kvittar det, jag gillar att leva på luft. Så efter det började jag ta betalt för sex, hamnade i dåligt sällskap och började dricka, droga och röka på som fan för att slippa tänka på allt hemma. Allt är ändå den där jävla kossans fel!”
Det var först nu jag hade lagt märke till att Cats axlar hade börjat skaka under håret, och hennes ilskna röst darrade.
Gråter du, min ängel?
”Jag skiter i henne, hon kan fan gå och dö! Hon är ju ändå som död nu; levande död. Ett jävla levande lik som ligger där inne och stinker instängt! Och hon gör Jesse illa genom att bara…finnas där och skita i allt! Inte ens när den där skitstöveln slog honom rörde hon ett finger! Hon är fan gjord av sten!”
Nu kunde jag klart och tydligt höra snyftningarna som trängde fram bakom hårgardinen, vilket fick mig att snabbt komma på fötter och skynda till Cats sida. Jag la armarna om henne, lät henne luta huvudet mot mitt bröst och hyschade lågt på henne. Och Cat klamrade sig fast vid mig som om hon aldrig fått en kram i hela sitt liv.
”Jag hatar det, Kim, jag hatar det! Jag hatar att behöva prostituera mig för att få cash till Jesse, jag hatar att alltid supa mig full, röka på och sen ligga med någon random person jag inte ens tar betalt för, för att sen vakna upp i någon jävla rännsten med en sabla jävla värk mellan benen! Jag hatar att allt är så jävla kallt och känslolöst i den här världen, och att bara den starkaste överlever! Jag hatar att alltid vara den tuffa, den som alla är rädda för och jag hatar att hamna i meningslösa slagsmål som alltid slutar med att någon slås ihjäl, bara för att jag stänger av skallen! Jag hatar att vara så jävla misslyckad!”
Hon slog armarna om mig, grät så att den slanka lilla kroppen skakade och jag kunde riktigt höra mitt hjärta krasas sönder och falla i bitar vid mina fötter. Min älskade, vackra, underbara Cat – hur kunde världen ha varit så grym mot henne? Hennes liv hade varit dömt redan innan hon kommit till världen, och sen hade det bara gått utför. Och nu stod jag här med denna trasiga lilla människa fastklamrad runt mig och hade kommit att bli hennes enda trygga punkt i den här kaotiska tillvaron. Jag som aldrig lyckats med någonting i mitt liv, hade kommit att bli det allra viktigaste för någon.
Åh Cat, om jag bara kunde räcka till, till att läka dina sår.
”Jag vill inte vara så fel och misslyckad, Kim!” tjöt hon mot min tröja. ”Jag vill vara vacker, jag vill vara häftig och jag vill gå ur gymnasiet med skitbra betyg och få den där blicken av alla lärare som säger att jag är deras egna lilla favoritelev: hon som alltid kommer i tid, hon som alltid får alla rätt på proven och hon som alltid sitter på lektionerna och bara inger frid och hopp. Jag vill vara den där tjejen, Kim! Jag vill kunna leva ett normalt liv med en jävla normal familj och slippa tänka på pengar, slippa supa ner mig varje kväll för att jag inte orkar med verkligheten, slippa knulla runt som en jävla idiot. Slippa bli gravid…”
Mina smekningar avstannade något och jag såg förskräckt ner på vraket jag hade i mina armar.
”Har du varit med barn, Cat!?” Min röst kom att skära sig. Cat däremot bara hulkade.
”Jag skulle ha döpt henne till Nellie!” grät hon översiggivet. ”Jag skulle ha matat henne, bytt på henne, kramat henne och sjungit henne till söms varje kväll! Jag skulle ha berättat sagor för henne, klätt henne i fina kläder och älskat henne som aldrig förr! Hon skulle ha blivit älskad… För bara för att jag är så jävla fel så är jag inte ett monster!” Gråt, gråt, gråt och även mina ögon hotade att svämma över. ”Och hon dog… Hon blöddes ut mellan mina ben utan att jag hade en chans att rädda henne…”
Sen fick hon inte fram mer, snyftningarna tog överhand och jag koncentrerade mig på att stryka henne över håret, trycka henne intill mig och viska lugnande ord i hennes öra, allt medan hennes skakande kropp riktigt skrek ut all sin förtvivlan. Och inombords led jag minst lika mycket som den krossade fjärilen i mina armar; led med henne så jag trodde min själ skulle ta livet av sig. Jag önskade så vilt att jag var en häxa så jag hade kunnat vifta med mitt magiska trollspö och förändra hela Cats historia, hela hennes bakgrund och trolla fram det där varma leendet som kom inifrån.
Men kanske om jag ändrade Cats historia så kanske det inte skulle vara Cat jag sen skulle komma tillbaka till…
”Kom”, mumlade jag lågt och drog henne på fötter. ”Vi går och lägger oss nu.”
Och med armen om hennes midja ledde jag henne till sovrummet, bäddade ner henne i sängen och kröp sen ner bredvid medan jag strök henne över håret och lät läpparna kyssa hennes panna, ända tills jag hörde hur hennes andhämtning blev tyngre och förstod därmed att hon sov. Då låg jag bara vid hennes sida och betraktade henne, allt från de mörka ögonfransarna mot den gyllenbruna kinden, till det flerfärgade håret som stod likt en regnbåge runt hennes huvud.
Min vackra prinsessa.
Hur kan en enda själ orka bära så mycket utan att duka under? Hur kan en enda människa vara så ofattbart stark att den orkade med att släpa på alla dessa traumatiska minnen och ändå inte ta den lätta utvägen som kallas självmord? Vad hade egentligen hållit Cat kvar på Jorden med en vilja och en styrka jag förr aldrig sett, till att förändra sin tillvaro och få det liv hon alltid önskat sig?
Kanske kallades det verklig styrka. Hur som helst var jag tvungen att erkänna att jag beundrade Cat likt en liten flicka beundrar sin idol. Både för allt hon gått igenom och att hon fortfarande var i livet, men också att hon hade mod nog att tro på en framtid. Det var mer än vad man kunde säga om mig.
”Jag ska hjälpa dig”, viskade jag till henne och lutade pannan mot hennes. ”Jag ska hjälpa dig att lyckas. Vi kan hjälpa varandra, Cat. Och om det inte lyckas så skapar vi vår egen verklighet där vi skriver våra egna regler och skapar vårt eget paradis. För jag lämnar dig aldrig, jag kommer alltid finnas med dig på vägen.”
Och Cat suckade lågt i sömnen, vände på sig och jag såg mot hennes sovande rygg, innan jag kastade en blick mot den mörka dörren.
En dag ska vi ge igen, Cat! Vi ska ställa oss på deras gravar och skratta dem rätt upp i ansiktet!
Hehö…. o.o KOMMENTERA NU!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | rosanaglack - 23 nov 09 - 12:55- Betyg:  | | du skriver så sjukligt bra? ;ooooo | | NadaZero93 - 7 okt 09 - 19:43 | | ja... gudinna ja. | | NeMriA - 15 maj 09 - 18:24- Betyg: | alltså, gud, förlåt att jag läser så segt -.-
MEN DU ÄR FORTFARANDE GUD!!!<333 | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 06:04- Betyg: | | irriterad man blir åt idiotföräldrar som deras | | -Cute - 18 apr 09 - 18:01- Betyg: | | OMG! du skriver som en gudinna O.O <3 | | LikeBefore - 18 apr 09 - 14:53- Betyg: | | åh herre jävlar... åhhh... men...GAAAHHH....! allså jag vet inte vad jag ska säga x) de va bara så.. bra.. de är bara helt magiskt o det känns som om man är med själv... åh vad du är bra! du är så himlahimla bra<3 | | thaNAMEisPSYCHO - 18 apr 09 - 14:41 | ååh,.. men, .
aah.. asså..du förbättrar, mitt liv! _'( | | _mos_ - 16 apr 09 - 11:30- Betyg: | | åh va bra. kan inte säga mer. du gör mig mållös O.o | | _Live_life_ - 15 apr 09 - 19:52 | | jag älskar den här novellen så grymt mycket. | | PsychicPlay - 15 apr 09 - 18:32- Betyg: | OHMYGOOOOD!
du, jag sitter här & ser lätt galen ut.
jag vill bara slå sönder världen för att den är så hemsk mot
cat & jag vill bara hjälpa henne.
skulle förtusan kunna ge henne mat om jag kunde. *ser gråtfärdig ut
pga faktumet att jag inte kan det*
du är galet bra & du får fram riktiga reaktioner. iaf från mig. (a
<3 |
|
|
|
