~ Keep breathing for me ~ Del 17 |
Och här har vi en ny del minsann, en del som kommer bjuda lite mer på Cats hemmiljö. Mer säger jag inte; läs nu! ;)
Urklipp ur Jennys dagbok
Du är så liten men ändå så stor, och jag ser allt i dig när jag som nu sitter på din sängkant och låter fingertopparna vidröra din babylena kind. Hur gammal har du hunnit bli egentligen, kära syster? 1? 14? 8… 8 år gammal… men det känns som om du funnits i mitt liv för alltid; som om det varit menat att vi två alltid ska hålla ihop, alltid gå hand i hand genom livets alla vägskäl och möta alla motgångar tillsammans, för att sen skratta dem rätt i ansiktet och vandra vidare.
Jag önskar jag kunde följa dig genom livet för alltid, änglasyster.
Jag minns så väl första gången du kom hem från BB med mamma, trots att jag bara var två år då. Du var så liten och skrynklig med blek hy och blonda tussar på huvudet, men det som fascinerade mig mest var dina klarblå ögon; som vattniga oceaner stirrade de på mig. Hur du sen sträckte ut armarna och famlade med dem mot mig, tills jag lät dig sluta dina små knubbiga fingrar om mitt långfinger. Först då var du nöjd och smackade belåtet.
”Det här är din lillasyster Kimberly Brie, Jenny”, sa mamma och la dig sen i min famn. Jag var två år gammal och hade en tvåårings rultiga gångstil, flyktiga intresse för småsaker och skrikiga röst, men när jag fick dig i famnen var det som om hela min värld vilade hos dig, lillasyster. Hur du såg in i mina ögon och sen brast ut i ett brett tandlöst grin som fick mig att ge ifrån mig ett kvittrande läte.
”Älska Kim”, lär jag ha sagt och sen klappat dig glatt på huvudet.
Än idag säger jag samma sak till dig.
Jag önskar jag kunde ta hand om dig för alltid, alltid finnas där och vara din storasyster. För du behöver skydd, Kimberly, du är så liten och nätt. Jag vet hur mamma och pappa ser på dig, jag vet att deras kärlek inte räcker till för oss båda. Så därför vill jag älska dig för dem, Kim, älska dig ännu mer så du inte känner dig bortglömd. För det är du aldrig i min värld; jag älskar dig nått så ofantligt.
Men hur kommer du klara dig om jag en dag försvinner?
Så här sitter jag nu på din sängkant och ser på ditt sovande lilla ansikte. Och jag älskar att böja mig ner och snosa i det där mjuka änglahåret som alltid doftar så underbart och rogivande. Och jag önskar du och jag kunde dela säng, lillasyster, så kan jag skydda dig mot alla dessa mardrömmar om nätterna. För du behöver inte skydda mig, Kimberly, du behöver inte vara ängslig för min skull. Vad som än händer kommer jag alltid finnas där och beskydda dig, sitta på din sängkant varje kväll och nosa dig i håret samt stryka dig över dina lena kinder.
Jag kommer alltid finnas hos dig även om du inte kan se mig.
”Cat… kan du förklara för mig varför det var du och inte jag som gav sig i kast med att laga frukost?”
Cat lät höra en rad olika svordomar bortifrån diskbänken där hon för tillfället var placerad med en bunke i ena handen och en stor visp i den andra. Dessa två försökte hon nu får att samverka med varandra, utan något vidare lyckat resultat.
”Jag lovar att jag är expert på pannkakor!” muttrade hon bortifrån bänken, rörde sen till med vispen i sådan fart att en bit av smeten lämnade bunken för att sen flyga genom luften, och landa på golvet. ”Fan också!” Hon tog sig snabbt igenom hela sitt register av svordomar. ”Det är bara det att det är något fel på era ägg och erat mjöl, och det är därför det inte blir som jag velat!” Återigen en radda svordomar och mer smet tog en flygtur för att bosätta sig på golvet.
Själv struntade jag egentligen i huruvida det blev ätbara pannkakor till frukost eller inte; jag var relativt nöjd med att bara sitta på en av köksstolarna och betrakta min flickväns ryggtavla.
Flickvän…
Mina ögon betraktade varelsen med pannkakssmeten.
Flickvän.
Skulle man se med min familjs mått på ett lyckat förhållande, så hade jag misslyckats något så förjävligt. Jag var gay, jag hade legat med en tjej som jag nu blivit ihop med, och det utan att skämmas det minsta. Hade pappa fått veta hade han säkert gett mig en örfil. Men även om min familjs sjuka mått på ett lyckat förhållande hade grusats, var jag lyckligare än någonsin. Cat passade inte in på någons beskrivning om den perfekta partnern, men för mig hade hon kommit att bli hela min värld. Hon var luften jag andades, ena delen av mitt hjärta som jag behövde för min överlevnad och halva min själ. Och nu stod denna vackra varelse i mitt kök och försökte laga frukost. För mig kunde livet inte bli mer rosaskimrande än så.
”Fan, Kim”, kom det återigen från diskbänken då Cat hällde upp ett försök till en pannkaka i vår stekpanna. ”Jag tror det failade det här.” Tjurigt betraktade hon den något limmiga smeten som fräste i stekpannan, sen vände hon sig mot mig. ”Du är inget fan av skräpmat kanske?”
I det ögonblicket hade jag kunnat äta vad som helst bara Cat fortsatte finnas framför mig och utgöra ett sånt exemplariskt exempel på perfektion. Så istället för att ge ifrån mig ett intelligent svar, nickade jag bara stumt vilket fick Cat att brista ut i ett brett leende.
”Jag ringer pizza”, slog hon fast och försvann ut från köket i jakt på en telefon, medan jag reste mig från stolen och tog hand om den överblivna smeten som nu gått från limmig till plastliknande.
”Din stackare”, smålog jag och stjälpte ner innehållet i sophinken, ”du blev inte långlivad i det här livet.”
I samma stund som mitt uppdrag var slutfört kom Cat tillbaka in med ett triumferande leende i ansiktet.
”Pizza beställd, jag tog kebab till oss båda. Du gillar kebab va?”
Jag smålog, sträckte ut armarna efter henne och drog in henne i min famn.
”Jag gillar allt bara du är i närheten”, viskade jag mjukt och Cat tryckte sig in i min famn, borrade in ansiktet under min haka och gav ifrån sig ett lätt spinnande läte.
”Jag är så jävla lugn med dig”, mumlade hon nöjt där under, snosade i min halsgrop och jag dog en aning inombords. ”Du har liksom en fridfull effekt på mig. När jag är med dig har jag ingen lust alls med att droga, supa eller slåss med någon jävla typ. Det räcker att bara se på dig. Du är liksom min alkohol.”
Kanske var det inte det mest romantiska att bli jämförd med sprit, men för mig var det den största komplimang jag fått.
”Jag ska försöka att inte supa dig full varje dag”, småskrattade jag och Cat lyfte huvudet, satte händerna mot mina kinder och la huvudet på sned.
”För sent, jag är redan beroende”, kvittrade hon och lät sen sina läppar leva i symbios med mina. Och allt medan våra kyssar fyllde köket med rosaskimrande moln skrek mitt hjärta av lycka inombords.
Jag älskar Cat!
Pizzan var okej och Cat babblade på i 120, allt medan jag försökte hinna med att sätta i mig vår frukost i den hast hon gjorde. Vips så var hennes pizza slut – hur kan en så smal person käka som en jävla flodhäst!? – då jag bara hunnit halvvägs, och Cat klappade sig belåtet på magen.
”Mumma!” deklarerade hon och pöste ut över köksstolen. ”Pizza är sannerligen kult.”
”Hur kan du käka så mycket fast du är så himla smal?” frågade jag och Cat höjde ena ögonbrynet, sen ryckte hon lätt på axlarna.
”Jag har alltid varit mager”, sa hon som förklaring och kastade en blick ut genom köksfönstret. ”Morsan är det, farsan var, Jesse också – vi är den magra familjen helt enkelt.”
Jesse?
”Vem är Jesse?” frågade jag med ens, och i samma stund som jag sagt det ryckte Cat till och bet sig i läppen – såg ut som om hon bannade sig själv för att ha råkat säga lite för mycket.
”Han är”, mumlade hon lågt, slog ned blicken mot sin tomma pizzakartong, och sen blev det tyst i köket. Allt som hördes var det monotona tickandet från klockan på väggen.
”Saken är den att Jesse är min…”
Längre hann hon inte innan ett förvånat utrop kallade på vår uppmärksamhet.
”Är du fortfarande här, Cat?”
Mamma hade kommit; mamma i sin noppriga morgonrock, mamma i sitt urtvättade nattlinne, mamma i sina stinkande och trasiga tofflor. Mamma med slitet hår, mamma med ringar under ögonen, mamma som stank unket och instängt.
Mamma som i sorg.
Både jag och Cat såg upp på den kvinna som uppenbarat sig i dörröppningen. För en gångs skull hade hon satt upp det slitna, blonda hårsvallet i en hästsvans och tvättat sig i ansiktet, men fortfarande bar hela hennes väsen på svår depression.
Jag förbannade hennes existens i tysthet, men Cat däremot log ett varmt leende mot henne.
”Jo, jag råkade ju bli kvar här ja”, smålog hon milt och mammas förvirrade blick vandrade från mig till Cat till mig igen. Man kunde riktigt se kugghjulen snurra i hennes skalle.
”Jaha… så…trevligt då”, stammade hon dumt och drog en hand över sitt fårade ansikte. ”Ja, jag har tyvärr inte hunnit handla eller så, men ni märkte det antar jag.” Hennes blick landade på våra pizzakartonger och det högg till i mitt inre.
Du har inte handlat på flera år, mamma, det är det jag som gör.
”Vi tänkte gå ut nu”, sa jag snabbt; ivrig att bli av med det levande liket framför mig. ”Jag kan handla senare om du vill.”
Mammas blick vändes till mig och det grät inom mig över den förvirring – som hos en gammal dement – som jag fann i hennes ansikte.
”Ja, det vore snällt, ja ja”, mumlade hon dumt och såg sig om i köket som om hon aldrig sett det förr. ”Det ligger pengar i burken i skåpet, ta vad du behöver. Ja.” Hon fuktade de torra läpparna och såg mot Cat igen, som satt och var idel solskensleende.
”Jag har en så fruktansvärd migrän så jag går och lägger mig igen”, ursäktade hon sig snabbt och gjorde ett patetiskt försök att le, något som bara skar i mitt inre. ”Hoppas vi kan ses och snacka lite mer, Cat, när jag mår bättre.”
Cat visade sina vita tänder.
”Det hoppas jag också, Enya”, kvittrade hon och mamma hasade iväg och försvann.
Trött, som om med ens all must runnit ur mig, sjönk jag ihop på stolen och stirrade glasartat framför mig. Synen av min mor som med ens åldrats hundra år, hade stuckit i mitt inre och gjort mig lamslagen. Alla tankar på den där Jesse och Cats mystiska familj, hade med ens försvunnit ur mitt medvetna.
Däremot hade inte Cat glömt det. Nu reste hon sig, kom bort till min sida av bordet och lät mig luta huvudet mot hennes bröst medan hon strök mig lugnande över håret.
”Vill du sova hos mig inatt?” frågade hon lågt och jag lyfte blicken, såg mot henne och såg den kampen som utkämpades inom henne.
Hon vill berätta för dig.
Därför fattade jag hennes hand och tryckte den med ett svagt leende.
”Jag ska bara packa ihop lite kläder och skolböcker inför imorgon”, sa jag lågt.
Så fort jag hade lämnat huset bakom mig släppte också ångesten som tagit min själ i besittning, taget om mitt hjärta och tillät mig andas igen. Solen strålade mot mitt bleka ansikte och lockade fram barnsliga skratt hos tjejen bredvid mig. Hand i hand vandrade vi genom de små villaområdena, tills vi närmade oss innerstan och slutligen flera hyreshus. I och med det märkte jag hur Cat började krympa bredvid mig. Från att ha varit en sprudlande ung tjej som lekt i solskenet likt en femåring, krympte hon nu ihop till en rädd och ynklig hundvalp som ville sticka svansen mellan benen. Vad kunde vara så hemskt och ha så stor inverkan på Cat, att det fick henne att skälva?
”Här bor jag”, mumlade hon och nickade mot en dörr som ledde till en trappuppgång. ”Eller ja, för det mesta bor jag här i alla fall.”
Jag kramade lätt hennes hand, öppnade sen dörren och lät Cat leda oss båda uppför trappa efter trappa, tills vi nådde den slutgiltiga stationen och fann oss stående framför en mörk dörr i trä. Först där verkade Cat bli som fastnitad i golvet.
Jag tryckte återigen hennes hand och fann henne skakandes som ett asplöv.
”Hur är det?” mumlade jag lågt och hörde Cat svälja.
”Okej, jag hoppas bara det är städat”, viskade hon en aning förvirrat, fiskade sen upp en nyckel som hon med våld pressade in i nyckelhålet, och sen öppnade dörren.
Det första som välkomnade oss var en unken och instängd samt fuktig doft, som direkt förde mina tankar till en öppen grav med ett ruttnande lik i. Samtidigt var det så tyst; så oändligt tyst. Här inne viskade inte ens väggarna. Det var bara tyst. Skrämmande tyst. Tyst.
”Sparka bara av dig skorna”, sa Cat lågt, droppade sin väska på golvet och klev ur conversen. ”Det är ändå så stökigt här att ingen bryr sig om det blir lite mer att stirra på.”
Eftertänksamt klev jag ur mina sneakers, ställde min övernattningsväska tung av skolböcker bredvid den och såg sen hjälpsökande Cat som stirrade misstänksamt över hallen som om hon skannade av ytan på faror.
”Kom”, sa hon sen, fattade min hand och drog med mig genom hallen, genom en smal korridor med diverse stängda dörrar och slutligen till dess ände med en dörr på glänt. Den knuffade hon upp och drog med mig in i det mörka rummet som doldes där innanför.
”Det här är mitt rum”, sa hon och slog ut med armarna medan jag såg mig om.
Rummet var svart; nästintill likt en krypta. Svarta väggar, svarta saker, svart sängöverkast, svart matta, svart, svart och mer svart. Det enda ljus som tilläts komma in var det som kom från fönstret. En smula förvirrad vred jag på huvudet mot Cat för att få en förklaring, men fick bara ett splittrat ansikte till svar.
”Och resten av din familj då?” frågade jag och Cat bet sig i läppen så hårt att den brast.
”Kom”, sa hon igen och jag följde efter henne ut från rummet till en annan dörr, som Cat knackade på helt lätt. Först fick vi bara tystnad till svar, men sen hördes ljudet av springande fötter och dörren öppnades på glänt och ett blekt litet ansikte kikade fram.
”Hej, Jesse”, sa Cat mjukt och den lille pojken kastade en skrämd blick på mig.
”Det här är Kimberly”, presenterade mig Cat och jag log tafatt mot den magra lilla pojken. ”Hon är en vän till mig. Vill du hälsa på henne?”
Jesse såg skräckslaget på mig som om han förväntade sig att jag skulle slå till honom i ansiktet, sen öppnade han dörren och kastade sig skrämt i Cats famn, borrade ner ansiktet mot hennes bröst och skälvde.
Cat såg sorgset på mig.
”Jesse är min lillebror”, viskade hon lågt och jag såg sorgset på barnet i hennes famn. ”Han är sex år gammal men har kommit att bli som en son för mig. Det är jag som tar hand om honom, kan man säga.”
Pojken skakade helt lätt och Cat kysste hans blonda hår, viskade lågt i hans öra:
”Ska du inte säga hej till Kim, Jesse? Hon är jättesnäll ska du veta. Jag tycker mycket om henne.”
Jesse skakade först på huvudet, men sen rörde han sig och kikade fram så mycket som behövdes för att han skulle kunna få en bild av hur jag såg ut. Sen lösgjorde han sig försiktigt från Cats famn och synade mig nerifrån och upp med ett skyggt uttryck i sitt bleka ansikte. Och mitt hjärta brast och blödde för detta lilla barn så rädd för omvärlden. Han var kort för sin ålder med stora, bruna ögon och tjockt, blont hår, men med en så mager kropp att det stack mig i ögonen. Under sina ögon hade han mörka skuggor och kindbenen stack ut på ett oroväckande sätt som kom att väcka moderliga känslor inom mig.
”Hej, Jesse”, sa jag mjukt och satte mig på huk för att komma i hans nivå. Direkt klamrade sig den lille fast om sin storasysters arm och stirrade skrämt mot mig.
”Jag heter Kimberly men du kan kalla mig Kim. Och jag är en vän till Cat.” Men mitt mjuka tonfall verkade inte göra någon som helst inverkan på pojken som bara tryckte sig närmare Cat och skakade. Cat reste sig därför och lyfte upp sin lillebror i famnen.
”Kom nu, Jesse”, sa hon lågt och gick mot köket. ”Vi ska fixa lite mat till dig.” Sen kastade hon en blick på mig och jag följde stumt efter medan jag betraktade de vittrande väggarna som jag kom att passera. Vad för sorts hem hade jag egentligen hamnat i? Och var det här Cats enda familj: en liten bror på sex år? Vart fanns hennes mamma och vart fanns hennes pappa? Hade hon ens några?
Inombords hade en varningens röst börjat mumla så lågt om att jag borde vända och springa härifrån illa kvickt innan jag blev indragen i en soppa jag inte ville veta av. Cat levde farligt och sannerligen inte normalt.
Samtidigt såg jag min flickväns vackra ögon, mjuka hy och kände hennes doft och suckade uppgivet. Jag var redan för indragen för att kunna ge mig av utan komplikationer. Så därför följde jag efter Cat in i det lilla smutsiga köket där en svag doft av ruttnande grönsaker slog emot mig. Och jag accepterade det som det var; från den lille magre pojken som satt på stolen och såg skyggt på mig, till den slanka, unga kvinnan som stack in huvudet i kylskåpet och lät höra ett suckande läte. Jag tog dem för vad de var: en del av min nya familj.
KOMMENTERA NU! Alla som inte kommenterar är inga snälla barn :c
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NadaZero93 - 5 okt 09 - 19:23- Betyg:  | häromdan tänkte jag på en bok jag häll på och läsa, men kunde inte komma på vilken, hade bara fragment av en otrolig färgstark flicka i bilden.
Sen kom jag på att det var den här novellen xD vill ha den här boken. | | bonnilie - 22 jul 09 - 10:40 | | brabrabra | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 05:54- Betyg: | | asbra att få se hennes värld med | | NeMriA - 5 maj 09 - 21:18- Betyg: | JAG ÄR ETT SNÄLLT MEN LÅNGSAMT BARN!
du är gudinnan *be*
du är bäst. | | thaNAMEisPSYCHO - 13 apr 09 - 21:07 | som vanligt.... Fan FUCKING tastiskt.
den här berättelsen har blivit som en verklighet för mig.
ååh. .. ÅåÅH ... | | PsychicPlay - 12 apr 09 - 22:12- Betyg: | åh
jag blir helt.. ÅÅÅH!
(ihi, flickvän. :'D) | | LikeBefore - 12 apr 09 - 16:53- Betyg: | 1. D U S K R I V A E N B O K!
2. Du äger mest o bäst!
3. Den här historien äger!
4. Varje gång det kommer ett mail om nästa del så blir jag glad :P
5. Bäst
6. Bäst
7. Bäst
8. Bäst
osv...
Och föresten! jag tycker det här är bääässsssttttt! :D | | glittermagi - 12 apr 09 - 14:03- Betyg: | Den här histiorien...är nog fan mig bland det bästa jag
har läst. De andra fantastiska berättelserna jag har läst
är ifrån kända författare men du passar så bra in där.
Varje gång jag loggar in här på dikta bläddrar jag igenom
och ser om du har lagt ut någon ny del. Fatta vilket
glädjerus jag fick när jag såg denna del för cirka tjugo
minuter sedan :)
Du är..helt otrolig! | | _Live_life_ - 12 apr 09 - 11:12 | som jag skrev i min förra kommentar.
snälla, skriv en bok. | | MoRoTpOwEr - 12 apr 09 - 09:33- Betyg: | braaaaah , jag kommer inte på något bättre så det får du ta :D
& så är jag ett snällt vaa? | | _mos_ - 12 apr 09 - 01:13- Betyg: | *djup suck*
Du skriver ju så man blir helt galen människa.
Fy va bra | | carina77 - 11 apr 09 - 21:07- Betyg: | | Du borde verkligen skriva en bok, kunde inte sluta läsa. Hoppas det kommer en fortsättning :) |
|
|
|
