~ Keep breathing for me ~ Del 9 |
MOHA! Här kommer del 9 då som sagt, läs och njut :D Lite myspys som sagt, höhö ;)
Föresten, om ni vill att jag ska sluta med mina kursiva texter längst upp i början på varje novell, så säg till, var egentligen inte tänkt att det skulle bli så från början, men ja, tyck till om det vettja :D
Första gången jag fick veta vad homosexualitet var, var genom något som började som en sansad konversation runt middagsbordet mellan Jenny och vår far. Min syster hade nått den intressant sexuella åldern på tretton år, själv hade min kropp fått leva i elva år och just nu var den sysselsatt med att smälta ner spaghetti och köttfärssås som vår mor gett oss till middag. Och min syster satt bredvid mig i all sin blonda prakt och lät spaghettin bilda små snirklande maskliknande bollar runt hennes gaffel medan hon då och då monotont förde den till munnen och svalde innehållet.
Och medan jag själv koncentrerade mig på att få mina små maskar på tallriken att bilda olika små fantasifigurer, hade något helt annat rört sig i min systers trettonåriga hjärna. För helt plötsligt släppte hon ner gaffeln med dess innehåll och kastade ur sig:
”Vad skulle ni säga om jag sa att jag var homosexuell?”
Den tystnad som då uppstod runt vårt middagsbord, var nog den mest besvärande tystnad jag någonsin upplevt i mitt elvaåriga liv. Den var så tjock att om jag bara sträckt ut handen hade jag kunnat röra vid den.
Pappa hade stannat med gaffeln halvvägs till munnen, mamma lät sin falla ner mot tallriken och själv såg jag upp med trådar av spaghetti hängandes från mungiporna. Jenny själv såg från mamma till pappa så hastigt att hästsvansarna guppade.
”Va? Vad skulle ni säga då?” Frågan var fylld av undertexter jag först senare kunde komma att tolka.
”Eeeh.” Pappas röst var ansträngd. ”Självklart skulle vi fortfarande älska dig gumman… men…” Han drog ett andetag som om han hoppades få en kraft han inte hade. ”Men ja… det är ju inget jag skulle råda dig till.”
Jennys blå blick mörknade och hennes armar korsades över de fylliga brösten.
”Varför inte?” Tonfallet var sylvasst.
Pappa kom att skruva på sig.
”Jo… alltså…” En blick åt mammas håll, varpå hon slog ner sin och mumlade lågt. ”Ja, det är ju inget som passar sig. Trots allt är det ju inget normalt. Kärlek är något mellan en man och en kvinna.”
Redan innan jag sneglat åt min systers håll förstod jag hennes känslor: total helvetisk ilska. Och när sen hennes nävar knöt sig och de blå ögon fördunklades av hat förstod jag vad som skulle komma, sjönk ihop på stolen och satte händerna för öronen.
”Hur… kan… du…säga… så!?” väste hon fram med ögon smala som springor. ”Hur vågar du!!?”
Pappas läppar pressades samman och jag hörde mamma gnälla lågt.
”Homosexualitet är inte normal, Jen!” Hans röst var sansad men sjöd av ilska. ”Det är fanimej inte normalt!”
En smäll i bordet och sen Jennys iskalla röst:
”Jag knullade Hannah igår! Vet du det, pappa, jag knullade henne som fan!”
Hon var tretton år, tretton år gammal och bisexuell. Och medan vår far stormade ut från köket med ansiktet högrött av ilska fattade jag ett beslut där på stolen: jag skulle aldrig någonsin låta mig röras av en annan kvinnlig varelse.
Jag tror aldrig jag skulle komma att glömma det uttryck mamma hade i ansiktet då hon lät den halvt hysteriska blicken flacka mellan Cat och mig. Först på Cat och jag såg avsky blandat med äckel genomsyra hennes blick, få hennes nävar att knytas för att sen slappna av i upprepande, monotona rörelser. Och sen hennes blick på mig då fasa blandades med en svårtydd känsla jag senare kunde tolka som svek. Hon var 40 år gammal och jag var 17; och min mor som aldrig någonsin ställt upp för mig tyckte jag svek henne.
Bara det om något borde bevisa min mors psykiska hälsa.
”Cat?” Hennes röst darrade då hon förvirrat stirrade på mig, försökte avgöra mitt och Cats förhållande till varandra. ”Cat?” Frågan var uppenbar, det hon egentligen ville kläcka ur sig var: ”är hon din flickvän?”
Nej, mamma, jag är inte homosexuell…
”Ja, Cat.” Min röst var stadig då jag reste mig ur sängen och fattade Cats hand medan min mors ögon direkt kastade sig mot våra sammanlänkade fingrar som i ett desperat försök att separera dem med ren viljestyrka, allt medan hennes torra läppar pressades samman.
Åh, mamma, varför använder du inte lypsylen jag gav dig?
”Och ni är… vänner?”
Säg som det är bara, jo mamma, gör det! Säg det du egentligen vill fråga; har du knullat henne som Jenny knullade den där jävla Hannah!?
”Ja, mamma, vi är vänner.”
Jag kunde lika gärna ha sagt att Jorden aldrig skulle gå under, att växthuseffekten bara är ett fånigt påhitt och att min syster var i livet, för sån var responsen jag fick av henne: total tillfredsställelse. Jag såg hennes spända rynkor i pannan slätas ut, läpparna säras något, ögonen mjukna och hur hennes lungor sen fylldes av ett lugnt andetag som sköljde bort all hennes tvivel.
”Åh, jaha”, blev svaret som kom och sen gick hon fram mot Cat och sträckte fram handen. ”Enya heter jag, Kimberlys mamma. Trevligt att träffa en av Kimberlys vänner för en gångs skull!” De blå ögonen lyste av tomhet då handen träffade Cats osäkra, skakade till snabbt av ren artighet och sen drog sig tillbaka.
Samtidigt fick jag i stillhet beundra Cat för hennes lugn, trots att jag såg hur osäkerheten flödade genoms hennes kropp på insidan, fick den hand som vilade i min att förtvivlat klamra sig fast som om hon höll på att drunkna.
”Trevligt att träffas”, upprepade hon leende och mammas blick for över Cats slanka uppenbarelse och fick en något tvivlande uttryck i sig, kastades mot mig igen fylld av anklagelse.
”Har inte ni skola nu?”
Varför bryr du dig ens?
”Nej, vår lärare var sjuk så vi fick sluta tidigt. Vi kom hit för att fortsätta med vårt grupparbete.” Lögnerna som hoppade ur min mun var inte sanna för fem öre, men ack så användbara. Jag hade i det läget kunnat säga praktiskt taget vadsomhelst som fått henne att dunsta från mitt rum.
”Åh.” Rösten blev med ens tunn och orkeslös och blicken blev uppgiven då den såg mot Cat som stod och pressade min hand som stöd. ”Nåja, jag ska upp och… ja.” Resten dog bort då hon med en hasande gång och sluttande axlar avlägsnade sig från mitt rum och försiktigt sköt igen dörren efter sig.
En kort sekund stod både jag och Cat tysta, sen slängde jag mig ner på sängen med huvudet i kudden och armarna som en sköld framför mig, ville varken se Cat eller mina egna anletsdrag i spegeln mittemot sängen.
Några sekunder flödade flyktigt förbi, sen kände jag hur madrassen pressades samman något och sen en hand på min rygg; en hand som sa mer än tusen ord – jag förstår. Och jag ville bara krypa ihop i Cats famn och gråta tills själen läkt alla sina sår.
”Hon har ett vackert namn, din mamma”, mumlade hon lågt och den förstående handen började röra sig i små masserande cirklar över mitt ryggslut, framkallade rysningar i mitt inre.
”Ingenting hos henne är vackert!” Min röst dröp av undertryckt sorg.
”En gång var hon det”, fortsatte den lugna rösten att mumla fram. ”Det var vi alla en gång, men ibland sker det saker som driver det där vackra på flykt.”
Handen började trycka helt lätt, slätade ut alla de muskelknutar som år av förtvivlan samlat på sig, fick mig att slappna av och tårarna att torka i mitt inre.
”Hon blev aldrig sig själv va?” viskade den mjuka rösten som tycktes vagga mig till söms. ”Efter Jennys död; hon förändrades då va?”
Åh älskade Cat, hur kan du veta allt?
”Hon var inte normal innan heller.”
”Men hon var i alla fall full av liv?”
”Ja…”
Mer behövde inte sägas, och kanske var det också därför jag uppskattade Cats närvaro så mycket; hon ställde inga dumma frågor man tvingades svara på. Istället fanns hon där; tyst och förstående med en axel att luta sig mot om detta behövdes. Kanske jag en dag skulle orka svälja min stolthet och ta emot hennes erbjudande.
Men som det var nu ville jag bara ha hennes vänskap. Så därför vände jag mig om och blickade upp i det där vackra ansiktet som nu var fyllt av medlidande och sorg.
”Stanna hos mig inatt”, darrade jag fram och såg de bruna ögonen förändras. ”Vill du stanna hos mig inatt, Cat?”
Det var min tur att ge en fråga och blotta mig själv, och hennes tur att ge ett avgörande svar. Men redan innan hennes läppar särats och framkallat ordet, sa mig glädjen i hennes sammetslena ögon att svaret skulle bli till mitt gillande.
”Ja, Kim, jag stannar alltid hos dig.”
Är man sjutton år gammal tycks det väl att man antingen sover näck, i en för stor t-shirt eller bara trosor, men jag var självklart tvungen att bevisa min nördighet även på den fronten, och bar därför alltid en stor pyjamas för natten. Den här råkade nu vara svart med vita kanter, och fick min magra kropp att närmast försvinna i den så att tankarna drogs åt att jag gick runt och campade i min egen klädsel.
Sen var jag ju inte heller direkt van vid nattligt sällskap.
Gällande Cat trodde jag inte att något direkt skulle förvåna mig gällande henne längre. Vid ett av våra första möten hade hon tryckt upp mig mot en vägg endast iförd en sportbh och hotpants, så gällande hur hon skulle klä sig för natten spekulerade jag inget vidare över. Istället koncentrerade jag mig på madrassen som jag installerat bredvid min säng, och nu inredde med diverse kuddar och ett täcke med blommor på påslakanet. Av mamma hade jag inte sett ett spår, men för en gångs skull var jag tvungen att erkänna för mig själv att det var något som föll mig i smaken. Om jag mött henne igen och därmed tvingats förklara vår nattliga gäst, skulle hon säkerligen få ett nervöst sammanbrott och gå runt och mumla domedagsprofetior överallt. Inte direkt något man önskar som avslut en vanlig vardagskväll.
När madrassen var installerad och jag satt upp mitt blonda hårsvall i en hästsvans, hörde jag dörren öppnas för att sen stängas bakom mig. Och utan att vända mig om kände jag hennes närvaro.
Cat.
Gudinna…
Jag vred på huvudet och var väl egentligen beredd på det mesta, ändå slog hon mig praktiskt taget baklänges. Iförd en alldeles för stor, mörk t-shirt och ja, annars ingenting (jag fick dock anta för min egen psykiska hälsas skull att hon bar trosor) med de långa hårtestarna utsläppta, fick det henne att glänsa som om hon varit av gudablod. Saliven lämnade min mun och jag fann mig torr och stirrande med ett hjärta som bankade så hårt inom mig att mina revben började värka.
”Jag knullade Hannah igår! Vet du det, pappa, jag knullade henne som fan!”
Jag är inte homosexuell!
Varför går då din kropp igång som ett lokomotiv på att se henne sådär…avskalad?
Jag vet inte, jag är inte van bara! Jag gillar henne som vän, min kropp fattar väl det eller nått.
Gay gay gay gay…
JAG ÄR INTE GAY!
Okej, flata då. Flata flata flata!
Nej…
Jag svalde hårt; en, två, tre gånger och sen avbröts jag i det hela av Cats svaga fnittrande då hon rörde sig mot mig och ruskade på håret, tvingade mina ögon till att rullas bak mot huvudet och en flämtning att fly från min strupe.
”En madrass?” Hennes tonfall var närapå anklagande då hennes blick mötte min och återigen raderade alla normala tankar från min skalle.
”Eh, ja? Du vill väl inte sova på golvet?”
Ett missnöjt läte lämnade hennes läppar och hon la armarna om min hals, tvingade återigen all vett och etikett på flykt.
”Varför gjorde du dig besväret med en madrass där du vet att jag hellre sover i din säng med dig?”
Say what!?
Hennes sensuella läppar formade ännu ett kattliknande leende och hennes fingrar smekte min nacke. Jag hade kunnat dö på kuppen om jag inte varit så upptagen av att frenetiskt stirra in i hennes öppna ansikte.
”Jag tycker inte om att sova ensam, Kim.” Ögonen började glittra i skenet från lampan. ”Kan jag inte få sova med dig? Jag ska vara snäll.”
Åh gud, jag vettefan ens om jag vill att du ska vara snäll…
Jag svalde hårt och nickade sen stumt, kröp ner mellan lakanen och knödde in mig till väggen, medan Cat snabbt och smidigt prydde min andra sänghalva med den där smidiga lilla kroppen, kröp ihop intill mig och lät sitt huvud vila nära mitt; sådär nära att jag kunde känna hennes mjuka doft.
”Jag tycker inte om att sova egentligen”, mumlade hon lågt, fattade min hand och flätade samman sina fingrar med mina. ”Jag drömmer så hemskt om nätterna, Kim.”
Jag fuktade läpparna lätt med tungan.
”Du kan väcka mig om du drömmer vet du, jag kan skrämma iväg drömmarna.”
Hennes fnittrande läte värmde mitt inre.
”Jag kommer inte att drömma så inatt.”
”Varför inte?”
”För nu är du här.” Hennes mjuka ögon smälte min själ. ”Vet du, Kimberly; du gör mig alltid så jävla lugn. Jag mår så himla bra när jag är med dig.” Hon gav ifrån sig ett spinnande läte, rullade ihop sig som en boll och la huvudet mot mitt bröst, som om hon ville lyssna till mina hamrande hjärtslag. ”Jag vet att inget ont händer när jag är med dig.”
Mitt inre blev en blödig liten pöl av glädje och mina ena arm snirklade sig runt henne, smekte hennes rygg och fick henne att kuttra lågt där hon låg med håret utspritt som en solfjäder över mig.
”Jag är inget bra skydd”, viskade jag lågt och kände Cats smekande fingrar leka över min mage.
”Du är det bästa jag någonsin har haft”, blev svaret och återigen dök ett fånigt leende upp på mina läppar, samtidigt som hon riktigt tryckte sig intill mig och jäktade på mina hjärtslag ännu en gång. ”Jag tycker så förbannat mycket om dig, Kim.”
Jag kämpade emot tårarna då min hand flyttade sig från hennes rygg och smekte hennes hår, hörde hennes andetag börja bli tyngre och fyllda av sömnighet.
”Jag tycker mycket om dig också, Cat.” Och jag hade nog aldrig sagt något så sant i hela mitt liv. Och när jag sen hörde hur sömnen tog hennes kropp i besittning, fick henne att bli tyngre och alldeles mjuk och avslappnad mot mig kom jag att börja inse vad riktig vänskap var.
Så när jag sen böjde ner huvudet och lät mina läppar mycket försiktigt nudda hennes mjukt doftande panna, hade det nog aldrig varit så rätt som då. När mina armar kramade om hennes lilla kropp, min näsa kördes ner i hennes hår och mina ögon föll ihop för att strax komma till vila, kände jag ett oerhört lugn dra in över mitt väsen och få ett leende att uppenbara sig på mina läppar.
Åh Cat, vettefan om jag snart inte börjar tycka om dig mer än jättemycket…
Höhö, vi drar fan ut på myspyset här hörrni, mohahahaha ;) *känna sig oerhört allsmäktig* Men ja, ska börja jobba på del 10 snart, så medan jag gör det tycker jag ni ska Kommentera lite va :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NadaZero93 - 28 sep 09 - 19:18- Betyg:  | | love. allt. | | bonnilie - 21 jul 09 - 21:12 | | Så otroligt fin! <3 | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 04:14- Betyg: | | Jag elite smått konfad. Var inte jenny extems straight? o nu bi? O sen hur hon dog. var det på sjukhuset eller i stallet?? | | NeMriA - 8 apr 09 - 22:45 | | *errormannens återkomst* | | Mp3 - 24 mar 09 - 20:30 | | Du skriver helt grymt fantastiskt och jag gillar verkligen, verkligen den här historien! | | thaNAMEisPSYCHO - 23 mar 09 - 19:10 | neej. inte snart.
NUNUNU NU NU
fan det är ju nästan så att jag blir kär i cat `;) | | LikeBefore - 23 mar 09 - 15:53 | | och som vanligt blev det ingenting nyttigt av min komentar xP men men :P (ditt eget fel som skriver så jävla bra att man bara får inga o massor ord i huvudet ;P) | | LikeBefore - 23 mar 09 - 15:52- Betyg: | haaaaa?? gosh, allså de känns som en lång väntan o spänning de här x) giva me mooooooooore :D ge mig mermemermemrmemermermer xP åh, jag hoppas verkligen du förstår hur gudomligt det här är! jag skulle kunna leva på bara den här novellen kännsde som :o Och nej, jag överdriver inte! åh, hjärtat har stannat, de är såååå FINT!!!!!!!! :D *kastar glitter på dig o ger dig en kram*
skriv, o ge mig mer nu va :P du är bäst! :D
Och jag tycker det är jättebra med dom kursiva minnena i början! det är verkligen bra tycker jag :) fortsätt så! | | PsychicPlay - 23 mar 09 - 09:38- Betyg: | MEH.
inte okej. *ser tjurig ut*
ville ju läsa om gulligt myspys, men nejnej..
...
okej, du är bäst. damn. jag blir helt upp över öronen kär i denna berättelse.
helt galet asså. & nej, du får inte ta bort den kursiva delen i början.
jag älskar även den delen. den är lixom.. speciell. :D
hihihi, & just det Jenny sa.
”Jag knullade Hannah igår! Vet du det, pappa, jag knullade henne som fan!”
damn, tänk om man vågade säga så till sina föräldrar. *funderar*
nåja, ett fantastiskt kapitel, igen.
du äger. <3 |
|
|
|
