~ Keep breathing for me ~ Del 8 |
It’s getting quite hot in this part, I’m telling you >:) Läs och ja, njut ^^
En liten dammtuss vid mina fötter. En ynka liten och grå dammtuss som låg där intill mina gröna strumpor och tycktes stirra på mig i det unkna mörkret; det var det enda förstående sällskapet jag hade för tillfället. Intryckt i en garderob satt jag hopkurad med händerna trycka mot öronen, för att göra mitt bästa att stänga ute alla eventuella ljud som skulle kunna komma att störa min världsbild. Och när mina ögonlock sen möttes i ett pressat möte och mina läppar trycktes samman så hårt att de vitnade, hoppades jag på att slippa höra de ilskna rösterna där utanför.
Ändå var det lika svårt att fly från dem som att sluta andas och ändå överleva.
”Du gör mig galen, Enya, du driver mig till vansinne! Det här huset, den här platsen, det sitter i väggarna, Hon sitter i väggarna! Jag kan inte ens sluta ögonen utan att höra hennes viskningar!”
Pappa arg. Pappa rosenrasande.
Pappa sörjande…
”Du och dina förbannade jävla ursäkter! Det där är bara ännu ett av dina fåniga påhitt för att kunna sticka ifrån mig! Du brydde dig aldrig om mig när Hon levde, och du gör det inte nu heller!”
Mammas röst gick upp i falsett och trots att jag kvidandes bad om nåd, bröts den och virvlade ut i tusen bitar som beblandade sig med den sjuka luften i huset.
Ett hetsigt andetag och jag förstod vad som skulle komma.
”Jag brydde mig mer om dig och Jenny än jag någonsin brytt mig om någon annan.” En viskning och gråten stockade sig i min hals. ”Och jag saknar henne, jag saknar henne nått sjukt, Enya! Men jag kan inte bo kvar här, jag kan inte gå upp varje morgon i vetskap om att här föddes hon… och här dog hon. Hennes ande svävar här, Enya, och din sjuka dyrkan gör mig galen!”
En snyftning. Gråter du, mamma?
”Så länge man håller en person levande är hon inte död, Casey.” Jag kved lågt där jag satt och dammråttan vid mina fötter skakade. ”Jag kan inte acceptera det, Casey, hon lever, jag vet det, jag ser henne överallt!”
Jag hörde – trots mina örons skydd – pappas häftiga andetag, sen med ens springande steg i trappan, mammas gråt som följde efter likt en hund i koppel, pappa som slängde och slamrade i dörrar och mammas patetiska pipande läten som bad honom att stanna. Sen ett lugn och pappas iskalla stämma som väste:
”Ta hand om Kimberly, Enya. Hon är den enda du har nu.”
Och jag skrek inombords ikapp med mammas vargatjut då pappa rusade nerför trappan, ut genom dörren och smällde igen den till såväl det vi haft som alla de band vi skapat. Han klippte av dem lika abrupt som han klippt av min navelsträng, och med ens fann jag mig famlandes i ingenting vilt skrikandes och gråtandes efter den far jag en gång haft men så snabbt förlorat.
Pappa… pappa….snälla kom tillbaka, pappa…
Att se Cat placerad i vår övervuxna trädgård var nog den mest malplacerade syn jag sett i hela mitt liv. Att sen den där långa, spinkiga tjejen med sitt färgglada regnbågshår mitt i ett hav av vildvuxet gulgrönt gräs, träd och buskar i skrikande behov av skötsel, gamla ruttna äpplen och diverse andra invånare, fick mig att inte veta om jag skulle skratta eller gråta. Ändå tvingades jag beundra hennes mod. För när jag betraktade hennes stolta gestalt kunde jag se tvivlet i de bruna ögonen, kunde se hennes händer som nervöst öppnades för att sen slutas, och se den lätta darrningen i underläppen.
Ingenting undgår mig, Cat…
Ändå stannade hon hos mig…
Min blick sökte sig uppåt i ett nervöst behov av att betrakta mammas fönster för att på det viset försöka avgöra hennes sinnesstämning för tillfället, men allt jag fick var en glimt av de gula solblekta gardinerna.
”Vad fan tänkte du när du köpte GULA gardiner, Enya!? Fan också, tänkte du ens alls!? Vad ska de matcha egentligen, va!? Våra kinesiska anlag vi inte har eller!?”
”Gult är en positiv färg man blir glad av, och vill du inte att vi ska känna oss lyckliga till sinnes i vårt eget sovrum, älskling?”
”Så länge de där gula monstrerna hänger där uppe kommer jag bara känna mig magsjuk varje gång jag går in här för lite lugn och ro.”
”Kan du inte bara sluta med att vara så… förbannat jävla tjurskallig! Jävla mansgris, du kan då aldrig kompensera!”
”Passa dig, Enya, passa dig jävligt noga…”
Jag märkte inte ens att jag obemärkt satt händerna för öronen, knipit ihop ögonen och satt mig ner där jag nu gungade av och an, förens jag kände Cats oroliga hand på min axel och hennes röst som bekymrat upprepade gång på gång:
”Kim, Kim, Kim. Det är ingen fara, Kim, jag är här.” I den sekunden hade jag kunnat krama henne.
Generat ställde jag mig upp, borstade av lite osynligt damm från mina ben och ruskade av mig hennes hand som skrek efter en förklaring, medan jag gav henne ett blekt och ansträngt leende.
”Mamma är lite dålig, så bry dig inte om henne om vi stöter på henne”, sa jag i ett försök att verka klämkäck, men allt jag fick ut av det var ett svart oroligt moln som direkt byggde bo i min mage.
Och Cats bruna ögon sa mig att hon genomskådade min lögn som om den varit luft.
”Vad är hon sjuk i då?” Hennes tonfall var så fyllt av undertexter att jag ville börja gråta.
”Influensa”, sa jag snabbt, grabbade tag om Cats hand och släpade med henne mot trappan allt medan jag bad en tyst bön inombords att mamma skulle hålla sig på sitt rum hela dagen så jag slapp komma med ytterliggare bortförklaringar: varför hon hade såna skuggor under ögonen, varför hon återigen börjat missköta sitt annars så gyllene hårsvall, varför hennes blå ögon skrek av död och undertryckt förtvivlan. Och varför det inte fanns någon pappa vid hennes sida.
Så jag hade nog aldrig blivit så lycklig förut över att finna den smutsiga hallen folktom.
”Sparka bara av dig skorna, det gör alla så”, sa jag medan jag själv klev ur mina, lät dem stå kvar på hallmattan och klev in, skannade snabbt av omgivningen med blicken och konstaterade lättat att mamma lyste med sin frånvaro.
När jag sen vände mig om fann jag Cat fortfarande planterad på hallmattan med jackan slängd över ena axeln och ett något bortkommet uttryck i sitt vackra ansikte. Skorna hade hon dock lyckats göra sig av med, men rört sig en millimeter kunde man knappast beskylla henne för att ha gjort. En annan kanske hade funnit synen både bisarr som sorglig, men i mina ögon var den endast vacker.
Du är fan det vackraste jag sett i hela mitt liv… Får jag luta huvudet mot din axel?
Med ett litet leende raderade jag avståndet mellan oss och fattade hennes båda händer, såg upp i hennes ansikte och fann mod och förstående.
”Kom”, mumlade jag lågt och kände hennes hand varmt trycka i gensvar. ”Vi går till mitt rum. Du är inte hungrig föresten?”
Cats sensuella läppar formades till ett litet småleende.
”Inte så värst”, blev svaret och det var jag glad för, eftersom jag var rädd att för mycket ståhej och slamrande med kastruller i köket skulle locka ner den osaliga anden dit och sen skulle jag behöva både förklara Cat för mamma som mamma för Cat. Jag visste inte vilket jag bävade mest för.
Dock var det inte mamma som kom att bli det första som behövde sin förklaring, utan det var resan uppför trappan mot mitt rum. För plötsligt kände jag hur Cat stannade till, drog sin hand ur min och placerade den mot den svanvita väggen, vände blicken mot en blank yta med ett kort bakom; ett fotografi som fick det att snörpas åt i strupen på mig.
”Vem är det där?” viskade hon med ens då hennes pekfinger kom att följa konturerna av Jennys gyllene hästsvans som hängde likt en arabs bak på hennes hjässa, fick henne att stolt sträcka på den elvaåriga ryggen, spänna ut de bröst som börjat knoppa och ge fotografen ett så bländande leende att tänderna fullkomligt blixtrade.
Strupen drogs åt igen och det mörka molnet i min mage började mullra oroväckande.
”Jenny”, krystade jag till slut fram, lycklig över att rösten ens bar mig längre.
Cats mörka blick förändrades då hennes fingrat smekte den glatta ytan och hennes ögon fixerades vid leendet som skrek av glädje och välmående. Och ett stråk av obeskrivlig förtvivlan svävade förbi likt dimma i hennes blick, högg mig som en pil i hjärtat.
Cat… min vän… vad har egentligen hänt dig? Vad har fört dig rätt in i mina armar?
”Hon är vacker”, viskade hon, vände sen blicken mot mig och naglade fast mig där jag stod. ”Hon lever inte längre eller hur.”
Bara hos mamma och i mitt minne…
Jag svalde hårt, ännu en gång och slog ned blicken tills den beskådade mina fötter.
”Nej”. Och min röst var liten som en femårings.
Cat lät höra ett svagt ljud som fick mig att fundera på om det var en snyftning eller något liknande, och släppte sen bomben:
”Och hon var din syster.”
Nej, du har fel, Cat! Hon var inte min syster… hon var fan mitt allt…
Tystnaden kom att bli närmast gravlik när den svepte med oss in i sitt våld, höll oss fångna där i något som tycktes vara en hel evighet, innan Cat med ens fanns hos mig med sin hand om min; värmande, tröstande, förstående.
”Var har du ditt rum nu då, jag dör ju av nyfikenhet här!”
Underbara Cat som alltid säger det rätta.
Mitt leende bräddades svagt och jag prisade hennes uppfattningsförmåga då hon inte frågade något om vare sig tårarna i mina ögon eller snuvan som bosatt sig i min näsa och fick mig att framkalla diverse ocharmiga läten.
”Det är dörren här faktiskt”, sa jag så glättigt jag kunde, knuffade upp den och tog slutligen med mig Cat in i min privata lilla krypta.
”Ja, jag vet, det är blått. Men jag var liten och då var jag inne i en smurfperiod, och ja sen…” Saliven försvann lika snabbt från min mun som Jenny från vårt hus då det visade sig att det var REA på kläder i stan.
”Alltså”, stammade jag och såg Cats ögonbryn rynkas en aning. ”Ja, det har inte funnits tid eller motivation helt enkelt. Du får stå ut.”
Snabbt såg jag bort, undvek den mörka gudinnans närvaro och sjönk ner på sängen, sträckte ut mig och slöt ögonen medan jag med öronens hjälp uppfattade hur min gäst rörde sig i mitt skyddade boende. Hur hon plockade med sakerna på mitt skrivbord, drog efter andan då hon inspekterade mina slarviga skisser, släpade med fingrarna längs fönsterkarmen och luktade på väggarna. Och sen kände jag slutligen tyngden av hennes nätta kropp då hon satte sig vid min sida en bit från mina ben. Ändå fortsatte mina ögon att förbli slutna.
Med ens hörde jag henne dra efter andan och sekunden därpå kände jag beröringen av hennes mjuka hand mot mitt lår. Hade det inte varit för att min tid inte var kommen ännu, så hade jag nog dött på fläcken. Känslan av hennes hand mot mitt lår med endast en smula tunt jeanstyg emellan fick mina hormoner att löpa amok inombords.
En lätt suck från Cat och den där handen klättrade uppåt, stannade vid min gylf och fick en flämtning att lämna mina läppar medan jag skrek inombords – skrämmande nog både av upphetsning som av rädsla -, då handen insåg att den var ute på djupt vatten och lekte sig vidare uppför min sida, la sig strax under ena bröstet och vilade där medan mitt hjärta slog så hårt att jag en stund funderade på om det skulle bryta sig ut från min bröstkorg.
”Du är så… mjuk, Kim”, mumlade hon lågt och när mina ögonlock flög upp – med en smäll tyckte jag själv – fann jag att hennes ansikte bara var en bit ovanför mitt; svävandes. De bruna ögonen tycktes ha en dimma framför sig likt en skuggridå, och läpparna var lätt särade då hon sög in mina blå i sina bruna och jag fann att jag höll på att drunkna.
”Du anar inte vad jag längtar efter att… få röra dig… här”. Hennes hand dansade över mina bröst och fick praktiskt taget mitt hjärta i sin hand. ”Att få smaka dig, här.” Hennes ena finger över mina läppar; gud en sån mjuk beröring!
Jag famlar i dina ögon utan att finna ett endaste handtag… Åh Cat, jag svävar!
Jag måste ha stirrat som en idiot för ett litet småleende uppenbarade sig med ens i skönhetens ansikte, fick henne att ge ifrån sig ett kuttrande läte som hos en spinnande katt i solskenet.
”Är du rädd för mig, Kim?” viskade hon och placerade ett mjukt finger under min haka, allt medan jag svalde frenetiskt för att kunna framkalla ett mänskligt ljud.
”Nej”, väste jag lågt och fick återigen det där kuttrande lätet till svar.
”Jag är van vid att folk skriker efter mig i min närhet, vill röra mig mer än något annat.” Med ens fylldes hennes bruna blick av sorg och smärta. ”Och de gör det, vare sig jag vill eller inte. Jag är van vid att förvrida folks skallar och få dem att vilja ha mig utan att jag ens visar dem intresse.” Fingret under min haka började sakta smeka min hals, fick mig att utstöta ett gutturalt läte. ”Men jag har aldrig förr varit med om motsatsen.”
Mina blå ögon sjönk återigen in i hennes chokladbruna och mina läppar darrade då hennes ansikte närmade sig mitt, stannade en bit ovanför och andades på mina läppar.
”Vad gör du med mig, Kim? Varför får du mig att bara vilja… vara med dig?”
Åh Cat, om du visste vad det stormar av känslor inom mig just nu…
Hon hade en fråga i sin blick och jag förstod den, och jag antog att min kropp skrek ”JA JA JA!”, för hon mumlade något jag inte kunde uppfatta och hennes huvud närmade sig mitt, allt medan mina ögon föll ihop och jag kände hennes andedräkt närmare och närmare mina läppar. Och…
”Vad i hela friden försiggår här!!!?” En halvt hysterisk röst, en kvinnlig rädsla och Cat flög upp som skjuten ur en kanon, medan jag själv satte mig upp och stirrade på den blonda uppenbarelsen i dörren iförd en morgonrock som en gång i tiden varit blå, men nu förvandlats till en noppig och patetisk uppenbarelse.
”Hej, mamma, det här är Cat”, viskade jag lågt.
Hehehehehehe, om ni trodde ni skulle få myspys i den här delen så hade ni fel, mohahahahahaha! >:) *evil smile* Vi får väl se vad som bjuds på i nästa, mohahahahaha!
Kommentera liksom!!! :DDDDDDDDDDD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NadaZero93 - 28 sep 09 - 19:12 | | evil! riktigt bra avsnitt, du gör det igen och igen och igen. | | InTheShadows - 10 maj 09 - 15:41 | | GAAAAAAH NEJ! XD | sandruskapuska - 8 maj 09 - 04:06- Betyg:  | | *irritation* u kill me | | -Cute - 18 apr 09 - 12:49- Betyg: | | MEN SKOJJA MED MIG! :o *läser vidare* du är sjuuukt bra! :> | | NeMriA - 8 apr 09 - 11:32 | ...o.o ...o.o *error*
BLUAAAHUABUBUB!!! O_O
alltså. hrm. *total error* | | Mp3 - 24 mar 09 - 20:10 | | *kutar iväg till nästa del* | | _Live_life_ - 22 mar 09 - 12:04 | jag vet inte vad jag ska skriva för att få dig och förstå hur bra
du skriver. Det går liksom inte att beskriva. Jag har försökt i
mina andra kommentarer och ja, det finns inte mkt mer att skriva.
Du skriver helt underbart.
Denna historien är fantastiskt.
Och dina ord är magi.
Jag älskar det.
Mejla gärna när nästa del kommer :) | | PsychicPlay - 20 mar 09 - 15:30- Betyg: | ohmyohmy.
damn asså.
du skriver helt... BLAH. fantastiskt!
uh, går knappt att beskriva dåva.
du beskriver saker på ditt egna sätt & det gör så att allting
lixom känns på något spookey sätt.
mieep, jag blir helt lycklig så fort det kommit ett nytt kapitel. (a
& hur du började detta kaptilet.
en dammtuss.
helt genialt.
vet du?
jag älskar dig ganska mycket för att du är så bra på att skriva. (a | | LikeBefore - 20 mar 09 - 08:44- Betyg: | Allså nu blev jag lite arg! :O nu är de fan så spannande att jag sitter på nålar här och du måstre komma med nästa del fort fort så att jag inte typ får hjärtattack av all spääning x)
kunde du inte ha lagt till kanske dubbelt så mycket i denna del så att det inte va så sjukt spännande x)
nä, jag skojjar faktiskt. Allså de är sjukt spännande. Och sjukt bra gjort som vanligt! aaaahhh haha ja blir helt.. hmm... jag vet inte x) typ tusen och noll ord snurrar i huvudet x)
haha XD de jag vill säga är nog at du skriver helt jävla underbart :D
tack för mig xP | | _mos_ - 19 mar 09 - 22:31- Betyg: | | asbra, som vanligt. Ska kommentera bättre på nästa *lovar* | | thaNAMEisPSYCHO - 19 mar 09 - 22:17 | shit shit, du skriver absolut skitbra.
har läst igenom alla,
kan inte vänta tills det kommer meeer!!
OOOOOOOOOH, skriv skriv skriiiiv!
mejla ghärna när du lägger ut nian :D<3 |
|
|
|
