Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Keep breathing for me ~ Del 7

Jag skrev det här väldigt snabbt då jag har tusen saker att tänka på, är väldigt trött och har huvudvärk, så tyvärr är det väldigt flummigt och ja, inte alls lika bra som jag vill ha det :/ Men hoppas det ska duga och jag ska försöka gottgöra med en väldigt bra nästa del :’D Har lite planer då nämligen, hehe… ;)

Vissa personer kan konsten att se vackra ut även på sin dödsbädd, och Jenny var en sån person. Trots att de blå ögonen mist en aning av sin färg och det platinablonda håret kommit att bli närapå helt vitt, tunt, trassligt och tovigt, och hennes förut så glänsande hy blivit blek som hos en gammal rökare; så var hon vacker. Trots att hennes hand i min darrade svagt, att hon förlorat så mycket i vikt att det gröpt ut den förut så fina kropp hon haft och fick henne att likna en 80:åring, och trots att hon hade skuggor under ögonen och pigmentförändringar; så var hon vacker.
Jag minns hur jag satt på hennes sängkant och förtvivlat kramade om hennes tunna arm i ett desperat försök att hålla henne kvar hos mig, samtidigt som jag såg livet rinna ur henne likt sand rinner ur ett timglas. Ändå var det hemskaste den acceptans jag kom att finna i hennes livlösa ögon då de mötte mina.
”Du kommer för alltid förbli min syster”, viskade hon med den där raspiga rösten som med sina vassa taggar hackade sig in och skar sönder min själ. ”Du kommer alltid förbli min änglasyster.”
Änglasyster…
Hennes ögon slöts och de svarta ögonfransarna slogs till vila mot hennes blekgrå kind, och där satt vi tysta en bra stund medan ordet ”cancer” studsade runt i min hjärna och fick ilska att sjuda i mina ådror. Cancer… cancer… den jävla sjukdomen som tog min syster ifrån mig…
Med ens slogs blicken upp igen och hon sträckte darrande sina armar efter mig.
”Kom och vila med mig”, viskade hon. Jag själv bara svalde, la sen ner mitt tolvåriga huvud mot hennes nu obefintliga bröst, lyssnade till de sömniga hjärtslagen och slöt ögonen i ett gott hopp om att kunna ge mig kraft till henne; få de där hjärtslagen att öka till en normal takt.
Men det enda som hände var att de saktade in ytterliggare.
Med ens kände jag hennes kalla läppar mot min kind och den raspiga rösten som viskade:
”Jag älskar dig mer än något annat, kära syster, mer än livet självt.” Och det var det sista jag fick från henne innan hennes hand blev slapp i min, hennes hjärta slog av och maskinen bredvid mig började ge ifrån sig ilskna tjut allt medan rummet fylldes av sköterskor, jag knuffades ner från sängen och mamma gav hals utifrån. Och mitt i detta kaos fanns jag; en liten flicka på tolv år, som sakta backade bort från scenen, slog händerna för öronen, sjönk ihop längs väggen och började gallskrika. Och jag skriker fortfarande inombords; jag slutade aldrig.


Direkt när jag såg den lilla avlånga förpackningen i Cats hand visste jag vad hon hade i tankarna.
”Nej, Cat!” utbrast jag därför, korsade armarna över de bröst jag inte hade och lutade mig bakåt. ”Du får inte i den där… den där geggan i mitt hår så länge jag är levande nog att kunna försvara mig själv!”
Ändå kände jag hur det på något sätt var kört när jag såg Cats sluga småleende.
”Och din taktik för att få mig lägga ner är vad?” Det bruna i hennes blick gnistrade ikapp med förpackningen med hårfärg hon höll i handen, fick mig att backa ett steg för att på så sätt kreativt skapa mig ett avstånd mellan mig själv och förpackningen i hennes händer.
”Kommer du nära kickar jag dig mellan benen!”
”Det sinkar mig endast någon sekund, och på den sekunden – med den dåliga kondis du har – lär du hinna som högst en meter.”
”En meter är oerhört viktig när det gäller överlevnad!”
”Dock är ditt hår så långt att jag lär nå det i farten.”
”Jag sätter upp det i en knut!”
”Du kan inte ens göra en knut.”
”Jag slår ner dig, våldtar dig och lämnar dig sen åt förnedringen!”
”Älskling, du har redan förlorat den här kampen.”
Mina blå ögon föll mot förpackningen, granskade den svarta färgen, lyftes mot Cats och kastades sen ner mot förpackningen igen allt medan en rad olika känslor stormade inom mig.
Det är ju bara lite hårfärg, och du har ju aldrig gjort något med ditt hår så vore det inte roligt med en förändring?
Jag tycker inte om förändringar!
Nu får du väl ge dig, sluta vara en sån mes! Cat ger dig fan en makeover helt gratis, och gratis är gott, right?
Varför måste jag acceptera det bara för att hon ger mig det utan att kräva något i gengäld!? Jag vill inte, get over it!
Och din ursäkt är vad?

Va?
Då ser jag inte ut som Jenny längre…

Så när Cat med ett smått triumferande leende kom emot mig med förpackningen sluten i sin hand, satte jag upp händerna framför mig vilket tvingade henne att stanna.
”Jag vill inte!” skrek jag med ens, tog mig snabbt förbi henne och rusade vidare längs korridorerna i en så snabb hastighet att min idrottslärare hade sjungit lovsånger åt mig och direkt gett mig ett strålande MVG.
Synd bara att han inte fanns där att se min otroliga spurtbravad.
Det var först när jag mina lungor började skrika i protest över att jag faktiskt inte var någon topplöpare precis, som jag tillät mig stanna och lutade mig flämtandes mot väggen, med ens förvånad över mig själv då jag inte direkt hade ett rykte om mig gällande att få hysteriska utbrott för ingenting.
Det var först när jag hörde ljudet av springande steg och sen hur någon – en smula andfådd – satte sig bredvid mig och la en hand på min arm, som jag insåg att jag låg ihopkrupen på golvet – mitt i skolan – i fosterställning.
”Förlåt, Kim”, mumlade Cat lågt och hade det inte varit för att jag både var extremt generad över vad jag just gjort, samt förvirrad över min egen reaktion, hade jag säkert kuttrat som en katt över hennes ömma beröring.
”Jag skämtade ju bara, fattar du väl? Klart jag inte gör något om du verkligen inte vill.” Och även om jag inte såg henne visste jag hur hon nu satt och bet sig i underläppen. ”Jag ville bara vara snäll, du är ju faktiskt i stort behov av lite uppfräschning. Inget illa menat, men du ser ut som en trashbrud.”
När hon inte fick något svar, ingen respons alls överhuvudtaget, suckade hon lågt och lät fingrarna spela över min arm fram till mitt blonda hårsvall, som hon sen började leka med.
”Det är ju bara hårfärg, Kimmie, det går ju att blondera om det inte blir bra, och det handlar ändå bara om lite svarta slingor.”
Du har ingen aning om vad du ber om, Cat…
”Det är inte bara ’lite svarta slingor’”, väste jag lågt från min ställning på golvet.
”Vad är det då?”
”Ingenting!”
”Ta mig i röven, du ljuger fan värre än mig.”
”Jag kanske inte ens vill berätta för dig!”
”Om du påstår det känner du dig själv sämre än jag gör, Kim.”
”Jag vill inte, okej, måste jag behöva förklara allt eller?”
En lätt suck och sen drog Cat med ens upp mig från golvet så hastigt att jag närapå föll huvudstupa rätt i famnen på henne. På en annan plats i en annan tid hade det säkert varit fasligt romantiskt.
”Okej, ska vi ta en promenad istället då?” frågade hon milt och la huvudet på sned, allt medan jag övervägde att fortsätta tjura eller helt enkelt börja om på noll igen.
”När börjar vi igen?” Min röst var misstänksam.
”Om två timmar, vi har gott om tid.”
”Vart ska vi gå då?”
”Lika lite som du måste förklara allt du gör, så måste vi ha ett mål med våra promenader. Bara kom med och sluta tänk så förbaskat mycket.
Och så fattade hon min hand och drog med mig ut i verkligheten.

Vid första anblicken av Cat är det väldigt svårt att tro hur en så tuff tjej kan älska små skogspromenader. Ändå var det just vad jag börjat inse när vi hand i hand vandrade genom skogen på en stig endast Cat verkade se. Och medan jag själv höll utkik efter både myror, spindelnät och diverse skogsliknande plågor, gick Cat tyst insluten i sin egen värld med ett lås jag inte fått nyckel till. När min blick sökte hennes ansikte fann jag endast ett svagt småleende och ett lugnt uttryck i de rådjursbruna ögonen.
”Skogen är verkligen en vacker plats”, mumlade hon med ens, släppte min hand bara för att böja sig ner och lyfta upp en kotte, som hon synade noggrant med lika stor vördnad som om det varit världens alla rikedomar hon höll i. ”Den har ett paradis som vi egentligen inte har tillgång till, men om vi är snälla får vi besöka det en stund i taget, bara för att få kraft att fortsätta i en värld vi bara har till låns.”
”Jag trodde inte du tyckte om naturen.”
”Varför inte?” Cats bruna ögon var anklagande då de mötte mina, vilket fick mig att skruva besvärat på mig.
”Alltså…” Intensiv blick. ”Du ser inte ut som värsta skogsmullen direkt.”
”En yta talar sällan om en persons sanna inre värld.”
Till det hade jag inget svar – i alla fall inget som inte skulle få mer att verka ännu mer som en idiot – så jag höll tyst och fortsatte vandra vid hennes sida medan hon lyssnade till de små viskningarna, luktade på dofterna och insöp den rogivande atmosfären.
Det var först när vi närmade oss en glänta som jag fattade hennes hand och fick henne att stanna.
”Om jag slingar håret ser jag inte längre ut som min syster”, stammade jag med ens fram, och i samma sekund som de dyrbara orden lämnat mina läppar förbannade jag hela min existens.
Cats bruna ögon fördunklades med ens av en känsla jag inte kunde tolka, i samma sekund som hon släppte min hand och korsade armarna över bröstet.
”Vad menar du?” Ögonen smalnade hastigt.
Direkt började jag skruva på mig igen, slog ned blicken i backen och mumlade osammanhängande meningar som jag inte själv förstod, än mindre Cat.
”Min syster, jag vill bara se ut som henne, okej? Och slingar jag i svart blir det inte så...” Med ens svek min röst mig, bröts i tusen bitar och fick mig att slå armarna om mig själv, böja ner huvudet ännu mer och önska mig miltals därifrån.
Från Cat fick jag ingenting – varken en rörelse eller några ord. Istället kom återigen den där tystnaden som sjönk över oss, fick mig att överväga att gräva mig genom jorden och hem. Men så plötsligt hörde jag ett ansträngt andetag och sen en varm hand på min axel; en varm hand som kramade helt lätt.
”Det är okej, Kim”, mumlade Cat lågt och handen på min axel kramade tröstande igen, fick mitt hjärta att skälva inombords. ”Jag ska inte röra ditt hår.”
Sen fattade hon försiktigt min hand igen och drog min skamsna kropp intill sin, och jag drabbades med ens av en plötslig lust att kasta mig om hennes hals och gråtande vräka ur mig allt jag tvingats bära på sen jag var liten. Men allt jag gjorde var att tveksamt luta mitt huvud mot hennes axel medan hon lätt smekte min arm.
”Ska vi gå tillbaka?” frågade hon och min första impuls var självklart att svara ja. Men när jag lyfte blicken och mötte hennes slogs jag med ens av en annan tanke:
Jag vill visa dig min värld.
Så därför fattade jag ett bestämt tag om hennes axlar, hann se ett förvånat uttryck dyka upp i hennes ögon, innan jag hasplade ur mig:
”Följ med mig hem, Cat!”
Cats bruna ögon vidgades som svar och jag hann med att både förbanna mig själv för vad jag just kastat ur mig samt fundera ut en lämplig replik för att skämta till det hela, när Cat med ens fattade båda mina händer och tryckte dem helt lätt.
”Okej”, viskade hon svagt och gav mig ett blekt litet leende. ”Okej, Kim, jag följer med dig hem.”
Jag svalde lågt, slog ned blicken och drog några skälvande andetag.
”Snälla döm mig inte”, viskade jag med en så darrande stämma att det var ett under att den ens höll.
När jag sen kände Cats lena fingrar mot min kind var det nära att jag började gråta som en barnunge.
”Åh Kim, jag har aldrig dömt dig och kommer aldrig att göra”, mumlade hon mjukt, satte ett finger under min haka och tvingade mig att se henne i ögonen. ”Är du redo så är jag.”
Men är jag verkligen det; redo?
Var det inte du som sa att du ville hoppa, ville testa? Kan du flyga, Kim, kan du det?
Men om jag faller?
Är du en mes, Kim, är du en mes?
Ja, Jenny var den modiga.
Hon är död, Kim, hon är död. Kanske är det dags att vara den modiga, för Jenny.
För Jenny…
Vågar du nu, Kim?
Ja, jag vågar! Ja!

Så därför besvarade jag hennes handtryckning, såg henne i ögonen och log darrande.
”Ja”, mumlade jag lågt och såg den bruna blicken mjukna av värme. ”Om du är med.”
”Jag är alltid med.”
Då flyger vi, Cat, då flyger vi.

KOMMENTERA, EHE :’D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)
Tiggarflikkan - 1 nov 09 - 18:09
''Då flyger vi, Cat, då flyger vi.'' Åh!
NadaZero93 - 28 sep 09 - 19:08- Betyg:
wow.
sandruskapuska - 8 maj 09 - 03:56- Betyg:
Bra, men smått lost. nyss var dom på en kulle? Andra var dm nånstans, färga håret, lektion?
SoakedInLuxury_ - 10 apr 09 - 19:08- Betyg:
Lästa alla delarna nu.. fyfan du skriver så bra. Man kan riktigt
känna alla känslor som du beskriver! Skriv gärna när du lägger ut
nästa del! =)
NeMriA - 8 apr 09 - 11:22- Betyg:
du är otrolig människa o.o
jag må vara SEG på att läsa den här novellen, men jag älskar den <3
Mp3 - 24 mar 09 - 20:02
Sista meningen, allra sista meningen. Det måste ha varit något av de vackrste jag läst.
LikeBefore - 18 mar 09 - 15:23- Betyg:
känns som om jag håller på att smälta ner genom stolen.. läste den här otroligt långsamt o njöt x) fan va du är duktigt! du är så jäkla bra att man inte vet om man drömmer eller inte x) gaaahhh <3
ta hand om dig va o kom med nästa del snart :D <3
_mos_ - 18 mar 09 - 14:23- Betyg:
GAAAAH JAG DÖR! så jäkla bra!
Justmyfault - 17 mar 09 - 23:01
skitbra :D
PsychicPlay - 17 mar 09 - 21:41- Betyg:
ÅÅÅHH!
det är så bra, jag sitter & smälter till en liten pöl här borta.
o :
damn, allvarligt.
jag är jätteseg just nu,
så du får du årets sämsta kommentar.
men du ska veta att jag älskar hur du beskriver saker. <3

Skriven av
EMORAiNBOW
17 mar 09 - 20:16
(Har blivit läst 382 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord