~ Keep breathing for me ~ Del 5 |
Femte delen, här går det undan minsann! ;D Och här bjuder jag på lite känslor, inte mycket men en smula ;) Läs och se själva!
Mammas önskan hade alltid varit att ge Jenny en ponny när hon blev gammal nog. Och enligt mamma var ”gammal nog” när en liten tös har passerat tre år. Hade det inte varit för pappa hade Jenny sannerligen ridit ihjäl sig innan sjukdomen hunnit ta gnistan ur hennes vackra ögon. Gällande mig vet jag inte om jag föredragit det första eller det andra.
När Jenny fyllde 8 fick hon i alla fall sin lilla knubbiga häst: en lurvig liten sak med mjölkchokladsfärgade fläckar över hela kroppen, lång man, ruggig pannlugg och en svans lika sträv som svinborst. Första gången Jenny såg den gav hon upp ett tjut som gjort vilken fjortis som helst avundsjuk, rusade mot den bruna och vita skapelsen och slog armarna om dess hals.
”Hon ska heta Barbie!” tjöt hon vilt medan ponnyn klippte med öronen. ”Och hon ska vara min alltid!”
Själv stod jag, sex år gammal, vid mammas sida med tummen inkörd i munnen och mina ögon – förstora för mitt nätta ansikte – uppspärrade på vid gavel medan jag betraktade den vackra varelsen som magiskt nog fullbordats framför mina ögon. Och något inom mig slog ut i blom, började kvittra av förtjusning och fick värme fyllt av kärlek att svalla i mina ådror. Barbie…
Sen den dagen var Jenny otålig att lära sig rida och bemästra sin lurviga nya vän. Och jag tappade räkningen på hur många gånger hon fick käka grus när Barbie gjort ännu ett av sina berömda skutt, och sen travat iväg några meter skriande i triumf. Konstigt nog fick det min kärlek till henne att växa ännu några snäpp. Ändå såg jag Jennys mörka blick när hon märkte min tysta dyrkan för hennes nya ägodel.
”Min!” skrek hon därför och slog armarna om Barbies hals. ”Hon är min, du får henne inte, Kim!”
Men även om jag hörde hennes ord lyssnade jag inte till dem. För i mitt levande inre tillhörde Barbie redan mig.
Från den dagen passade jag på varje tillfälle då Jenny var hemifrån, att smita in i Barbies box och låta mitt ansikte sjunka in i hennes mjuka päls, låta hela hennes väsen kittla mitt inre. Och som min kärlek för den tjocka lilla ponnyn växte för var dag som gick, jag hade skärt ut mitt hjärta och lagt det vid hennes hovar om jag bara haft mod till det. På något sätt blev hon symbolen för den kärlek jag aldrig fått av mina föräldrar.
Jag minns fortfarande lukten när jag öppnade stalldörren den där dagen : lukten av död. Och konstigt nog visste jag direkt att det var hon. Redan innan jag hunnit fram till hennes box och såg hennes uppskurna kropp och den blodiga kniven som låg bredvid, hade jag förstått. När jag sen sjönk ihop vid hennes sida och tog hennes blodiga huvud i min famn rasade min värld samman och tårarna rann. Det var första gången jag grät av saknad och även den sista. För den dagen då Jenny sänktes ner i jorden stod jag tyst som en staty bredvid och tittade på. Och jag grät inte, grät aldrig mer. Något inom mig hade redan tagit farväl.
Bild var nog den enda lektionen som man faktiskt såg Cats nuna bland alla andras svenssonaktigt gråa ansikten. Och om hon mot förmodan visade sig på någon annan lektion orsakade det så stor uppmärksamhet att det antagligen skrämde bort henne igen. Läraren såg lika förvånad ut som resten av sin klass då han/hon med mullrande stämma ropade ut Cats namn för världen, och fick mumlande läten av förvåning i respons.
Nej, Cats närvaro i skolan var någonting sällsynt, så jag kunde inte låta bli att bli förvånad då jag som tidigare såg henne sittandes inne i bildsalen böjd över ett vitt ark med de långa hårtestarna framkastade; djupt koncentrerad på pennan hon lät flyta över papperet.
Jag stannade i dörröppningen och lät mig själv flytas med i det rytmiska ljudet av blyerts mot papper; ett lätt frasande läte av stillhet och fullkomlig tystnad. Samtidigt lät jag mina andra sinnen njuta av Cats sensuella väsen, där hon satt med underläppen i ett fast grepp mellan tänderna och något oerhört beslutsamt i blicken. Det tog henne säkerligen flera minuter – inte för att jag klagade då – att inse att hon fått sällskap i sin värld.
Något inom mig vaknade till och började spinna likt en katt när Cats mörka ögon mötte mina, blinkade till av förvåning och sen hur hela hennes väsen stramade till sig inför den plötsliga gästen. Ändå var det hennes leende som fick mig att smälta där jag stod.
”Hej, Kim”, log hon milt och jag följde sväljande rörelsen av hennes hår som kastades bakåt och lätt och ledigt slog emot hennes ryggtavla. Gode Gud… Sen lyfte hon ena handen och vinkade mig till sig, och samtidigt som jag lät mina ben röra sig mot hennes håll tackade jag min lyckliga stjärna för att jag ens var kapabel till att utveckla rörelser som kunde klassas som normala. Med tanke på att mina ben försökte efterlikna kokt spaghetti, var det ett under i sig att jag inte sjönk ihop till en suckande liten pöl framför hennes fötter.
Cats leende blev bredare när jag kom såpas nära att hon kunde uppfatta min kroppsdoft, varpå hon lyfte teckningen och placerade den tryggt i mina händer med en blick av svag vaksamhet.
”Vad tycker du?” blev hennes fråga och jag tillät min blåa blick vandra neråt för att betrakta papperet i min famn. Och samtidigt slogs mina molekyler ifrån sig, blev atomer och virvlade ut i min kropp så häftigt att värmen sköljde genom mig. Motivet var en flicka, ett litet barn, som satt uppkrupen på en sten och blickade ut över en djup dal. Och egentligen var det inte själva helheten i sig som fick mitt hjärta att slå några extra slag, utan det var den otroliga blicken i barnets ögon; ett sånt oerhört djup och stor förtvivlan hade jag aldrig sett i en teckning förr! Cat blåste mig bokstavligen av stolen.
”Den är jättefin!” utbrast jag i ett enda flämtande andetag, som lockade min mörka fantasi vid sidan av mig till skratt.
”Ja, den är rätt okej”, sa hon och jag fick en impuls av att vilja knyckla ihop papperet och slå det upprepande gånger i hennes skalle. Vadå ”rätt okej”!!? Den var enastående, den var fantastiskt, den var briljant, den var…
Jag avbröts brutalt i mina tankar när jag med ens kände hennes varma fingertoppar mot min hand; brände som tusen solstrålar och fick rodnaden att bosätta sig i mitt ansikte, göra mig osäker och nervös. Det var något med hennes otroligt lena hud mot min som tände förbjudna tankar i mitt inre…
Cats mörka ögon vilandes i mina, hur det knakade lätt i hennes leder då hon reste sig och kom att bli några centimeter längre än mig. Hennes ena handflata mjukt vilandes mot min bleka kind och hennes läppar några centimeter från mina; hennes andedräkt som blandades med min egen.
Du luktar sött, Cat.
”Jag kan redan känna hur du smakar… Kimberly”, viskade hon lågt och hela mitt väsen skrek i både panik och frustration.
Kyss mig för i helvete! Kyss mig då!!
”Nämen Cat och Kimberly, är ni redan här!” En röst, en kvinnlig röst och helvetet brakade lös inom mig i samma stund som Cat ryckte undan sig själv från mig, backade så kraftigt att hennes svank slog emot bordet vilket framkallade både en smäll, ett stön från Cat och ett förskräckt utrop från Wendela. Själv stod jag flämtande kvar på samma fläck och försökte fatta vad som hände.
”Vi börjar inte förens om tio minuter vet ni.” Återigen Wendelas röst, Wendelas jävla röst! Ilskan släpptes inom mig och pulserade ut i mina ådror, fick mig att knyta nävarna och bita mig så hårt i tungan att blodsmak fyllde min mun. Om hon inte kommit… Om Cat fått fullfölja… Gud, min kropp vibrerade av saknad efter henne. ”Jo, Kim, en dag kommer hela du längta så efter mig att du går under om jag inte rör dig.”
Meningen slog emot mig med så full kraft att den fick mig att vackla till, vika mig dubbel och ge ifrån mig hulkande läten som direkt fick Wendela att skynda fram till min sida och utstöta diverse oroliga ljud. Själv kände jag paniken fladdra som en bisvärm i bröstet. ”Och jag får alltid som jag vill, Kim…"
Men vad vill du egentligen med mig, Cat? Vad är det du egentligen vill med allt?
Under resten av lektionen försvann jag in i mitt egna töcken av dimma och avlägsna röster som skrek mitt namn. Så medan resten av min klass lät sina penslar dansa över dukarna, stod jag stilla på samma fläck som jag gjort den senaste timmen, med penseln höjd och en tom blick i mina ögon; återvände till mitt förflutna såväl som till det som hänt den senaste tiden. Det var först när jag tyckte mig registrera Wendelas röst långt bortifrån som jag sakta men säkert återvände till verkligheten igen.
”Jag har delat in er två och två och er uppgift blir att måla av varandra.”
Jag blinkade förvånat bara för att sen se ner mot min pensel som darrande nu vilade mot duken. Vit. Vitt. Vitt som snö. Vitt som ingenting.
”Och Kimberly, du ska jobba tillsammans med Cat.”
Hade det varit något som garanterat skulle få mig att få hjärtsnörp så var det just den meningen som Wendela lugnt serverade mig. Mina blå ögon spärrades upp i samma stund som jag hörde retsamma visslingar beblandas med luften och doften av målarfärg och förväntan. Dock något Wendela friskt ignorerade. Istället fortsatte hon räkna upp de paren hon skapat, gav oss en deadline och skickade ut oss till friheten. Men medan min klass inte kunde droppa fort nog, plockade jag långt om länge med mina grejer i hopp om att även Cat skulle avlägsna sig så jag kunde fly hem till stillheten och försjunka i mina egna förvirrade tankar på mitt rum.
Dock hade jag inte sån tur. För när jag såg upp och vände mig om, stod jag med ens öga mot öga med den mörka skönheten, som gav mig ett brett vargagrin.
”Verkar som du och jag ska bli mates”, sa hon med ett tonfall jag varken ville eller kunde tolka. ”Och eftersom vår deadline är relativt tajt föreslår jag att vi kör igång så snabbt som möjligt.” Bruna ögon. Bruna som choklad.
Åh Cat, får jag vara med dig för alltid?
”Enda kruxet är att hemma hos mig kan vi inte va, så kan vi va hos dig?”
Hade det inte varit för att jag var så försjunken i hennes ögon hade jag nog reagerat direkt med varningsklockan på. Nu tog det däremot ett par sekunder – som kändes som en hel evighet – innan något började tjuta inom mig och paniken tog sikte på min mage.
”Eh, nej!” hasplade jag hastigt ur mig och fick ett höjt ögonbryn till svar. ”Vi, eh, bygger om, målar om och flyttar runt och så, och mamma tycker inte om när folk springer runt i huset då.” En dålig lögn ja, men säg den som har livlig fantasi i en pressad situation.
Cat lät höra ett suckande läte innan hon ryckte på axlarna.
”Antar att det bara är skolan då som står kvar som ett alternativ”, sa hon lätt och betraktade mig intensivt under lugg. ”Ska vi börja på direkten eller vill du skaffa inspiration?”
Nej, jag vill ha dig, ha dig så mycket att du inte kan förstå!
”Jag behöver tänka lite”, blev mitt svar och mina tänder sökte min underläpp, bet om helt lätt. ”Men du får gärna börja med mig om du vill.”
Och Cats glittrande ögon och varma leende sa mig att jag valt rätt svar.
Det var intressant att se Cat jobba. Medan jag endast behövde sitta blick stilla – endast och endast, jag tror aldrig jag haft sån fruktansvärt träsmak i röven som jag hade då! – och se mot henne, lät Cat sitt ansikte arbeta lika mycket som hennes fingrar. Medan dessa skissade fram mjuka såväl som kantiga linjer, kunde jag njuta av att se hennes ansikte förändras. Hur hennes ögonbryn rynkades för att sen slätas ut, blicken som växlade mellan avslappnad och intensiv, och hur hon bet tag om sin underläpp och tuggade försiktigt på den när hon funderade. Hur hon lät pennspetsen glida in mellan läpparna och pannan skrynklas ihop när det var något hon inte var nöjd med, samt det sneda lilla småleendet när något gjort henne tillfredsställd. I den stunden satt jag och önskade att det varit jag som framkallat det där nöjda uttrycket i hennes finlemmade ansikte.
Med ens såg hon upp och bröt förtrollningen med att ge mig ett leende som blottade hennes jämna, vita tänder, varpå hon reste sig och kom fram till mig.
”Det här är början”, sa hon och jag tog emot papperet som langades till mig, slöt ögonen en stund, samlade kraft och mötte sen hennes skapelse.
Flickan på bilden hade stora blå ögon, en charmig liten smilgrop i ena kinden samt ett långt hårsvall med några små ostyriga slingor som letat sig ner i hennes ansikte. Kindbenen var högt satta och näsan nätt tätt följt av tunna, mjukt linjerade läppar. En liten haka och en lång, smäcker hals. Flickan på bilden var vacker, det kunde vem som helst se, och just det resultatet gjorde mig oerhört besviken.
Suckande gav jag tillbaka bilden till henne och såg ut genom fönstret för att fly hennes ögon.
”Det där är inte jag”, viskade jag med hjärtat som en tung och värkande sten i bröstet.
”Varför inte?” Cats tonfall var både anklagande och förnärmat. ”Påstår du att jag inte kan rita, eller!?” Ilska och jag krympte där jag satt.
”Flickan på bilden är vacker”, pressade jag fram, kuvade mig inför en väntande attack. ”Hon ser ut som en nätt liten älva.”
”Och varför skulle det inte kunna vara du?” Med ens en mjukhet i det tonfall jag förut uppfattat som en smula fientligt.
”För jag är inte vacker.”
Tystnaden sänkte sig över oss som en stor, blöt filt av pinsamhet och själv önskade jag mig just då tusen mil eller mer därifrån. Samtidigt kände jag hur Cat satte sig på knä för att kunna möta min blick, och när jag äntligen samlat mod nog att se hennes sanning, tog den mig med storm. En uttrycksfullhet och värme jag aldrig någonsin mött hos en människa.
”Vem säger så?” Mjukhet som då en mamma pratar med sitt barn. Med ens ville jag bara kasta mig om hennes hals och gråta förtvivlat.
”Jag, min familj, alla.” Jag ryckte lätt på axlarna. ”De som inte har synfel ser det.”
Men i Cats ögon fann jag inget äckel, ej heller något dömande; i Cats ögon fann jag sorg.
”Din spegel ljuger för dig, Kim”, viskade hon lågt för att sen sträcka ut ena armen och fatta min hand, trycka den mjukt i sin egen. ”Och världen vägrar se annat än din ljugande spegelbild.”
Esmeralda…
”Men man väljer vad man vill se också, Kimberly, och du har valt att se en lögn.”
Gråten tycktes stocka sig i min hals, tvingade mig att se bort.
”Men jag ser Dig, Kimberly Brie, Dig! Ditt sanna väsen.”
Och jag ser dig, Cat…
Hennes fingrar som så ömt smekte min handrygg, fick mig att blinka som en fåne med ticks för att inte låta tårarna få övertaget.
”Och den Kim jag ser är oerhört vacker.”
Tyst betraktade jag den förbryllande unga kvinna som satt på knä framför mig med min hand tryggt vilandes i sin egen. Och samtidigt fladdrade en miljard känslor genom min kropp i och med att hennes lena fingrar smekte mina egna. Och jag ville flyga om hennes hals, krama hårt och klänga mig fast som en koalabebis för att sen aldrig släppa.
Men det gjorde jag inte, jag gjorde ingenting. Tystnaden och blicken som fanns mellan oss sa mer än tusen ord.
Jag tycker om dig, Cat, jag tycker om dig så jävla mycket!
Fortsättning följer! ;D Kommentera och förgyll min dag!:DDDDDDD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tiggarflikkan - 16 okt 09 - 23:05- Betyg:  | | Totalfantastisk. | | NadaZero93 - 27 sep 09 - 21:32- Betyg: | | fucking wonderful. !!!!! | | Madvis - 7 sep 09 - 16:37- Betyg: | Underbar del :D <3
SKa verkligen läsa klart denna =_='
Men anyway, jag älskar Cat och Kim! <3 De är så grymt söta, och jag vill ha en Cat >_> *avis* | | bonnilie - 21 jul 09 - 19:49 | | Oh du är otroligt duktig på att skriva! | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 03:09- Betyg: | | får ryck om ja inte läsaer vidare... | | NeMriA - 27 mar 09 - 18:39- Betyg: | MÖ O_O seriöst! O_O
hela det här kapitlet = <333
WOW o.o
du är otrolig
<3 | | Mp3 - 24 mar 09 - 19:42 | | DU SKRIVER SOM ETT SJUKT JÄKLA GENI! | | PsychicPlay - 10 mar 09 - 21:18- Betyg: | åh, de är så gulliga! :'D
(& bara för kapitlet var så über bra, så kan vi låtsas att det är min
födelsedagspresent. (a )
haha, japp, min födelsedag idag. : D
& mmh, bästa födelsedagspresenten ever! :'D
du äger. <3 | | LikeBefore - 10 mar 09 - 19:50- Betyg: | | åhh allså jag vet inte vad man ska skriva längre.. åh herre gud. du är bara helt jävla fantastisk. undertbart.. ge mig mer! <3 sitter här o tar djupa andetag o bara njuter. åh vad du skriver bra! <3<3 | | _mos_ - 9 mar 09 - 22:51- Betyg: | | Herregud jag förstår inte hur du kan skriva så fantastiskt underbart bra. |
|
|
|
