~ Keep breathing for me ~ Del 4 |
Fjärde delen här nu! Tyvärr är jag inte direkt jättenöjd med den, speciellt inte början.. Men hoppas ni har överseende! Alla har vi ju våra svackor ibland och mycket tankar snurrar just nu plus en del stress, men knåpade ihop något i alla fall och ska börja fundera på nästa del :D PEACE!
Folk brukar alltid säga att stjärnor verkligen får en att känna sig liten. Att när man tittar upp på stjärnhimlen om natten så får den en att förstå hur liten man är egentligen; en fis i rymden, you name it. Men mig fick de bara att känna mig delaktig i något så stort att ingen någonsin kan förstå det. Fick mig att brista ut i förundrade läten och sträcka mina små armar mot det stora där uppe och känna hur stjärnorna lyfte mig, tog mig upp till dem och gjorde mig en del av dem. För vem har inte drömt om att bli en stjärna en dag?
Jenny förstod aldrig det där. I takt med att åldern byggdes på hennes allt mer blommande kropp förlorade hon intresset för naturen och världen omkring. Jag tappade räkningen på hur många killar hon hann med under sina två år kvar i livet, då det snarare kändes som hon bytte grabb i samma takt en normal tjej byter underkläder. Ena dagen Carlos, nästa dag Jesper, tredje dagen Liam och fjärde dagen Jesse. Hon var gravid när hon var endast 13 år gammal och tvingades genomgå en hemsk abort som närapå kostade henne livet. Jag kommer nog aldrig glömma mammas förtvivlade gråt den natten då Jenny vilade i sjukhusets trygga händer. Själv satt jag hopkurad i min säng barrikerad med kuddar och täcken och min favoritnalle hårt tryckt mot bröstet, vilt stirrandes ut i mörkret. Jag sov inte den blund den natten, levde i min barnsliga tro att om jag somnade skulle Jenny dö. På ett vis var min syster allt jag hade i livet, för utan en mor eller fars intresse och inga vänner, så förlitade jag mig på henne. Jag fick aldrig veta vad hon tyckte om det och idag är det för sent att fråga. Min syster tog hemligheten med sig i graven.
Men nej, Jenny förstod aldrig min passion för världen ovanför. När hon fann mig sittandes på farstutrappen om kvällarna skakade hon bara på huvudet och återvände till sin värld innanför, lämnade mig med mina stjärnor, planeter och mörka fläckar på himlen. Nej, Jenny förstod aldrig min lycka i att bara betrakta de vita, glittrande prickarna ovanför mig. Kanske förstod hon mig aldrig överhuvudtaget.
Ändå minns jag så väl en natt när jag var 12 år gammal och Jenny just fyllt 14 år, och jag satt ute på gräsmattan i skräddarstil med nacken böjd bakåt och lät min blå blick förundras över världen ovanför mig. Jag minns hur hon kom ut, hörde ljudet av hennes lätta steg och sen hur hon slog sig ner bredvid mig och utan ett ljud vände blicken uppåt, satt där i säkerligen flera minuter utan att säga något. Det var först efter en stund jag kände hennes varma, lena hand söka min och sen såg jag hennes underbara leende.
”Det är du och jag mot världen, Kim”, sa hon med rösten fylld av den kärlek jag så länge suktat efter. ”Du och jag Kim, ingenting får komma emellan oss! Det är du och jag alltid!” Och sen hennes armar om min kropp och mitt huvud tryckt mot hennes bröst. Och som mitt väsen svällde av kärlek för den äldre varelsen bredvid mig, den varelse jag då trodde mig skulle få se växa upp till den kvinna jag själv alltid drömt om att få vara.
Ändå såg jag muren mellan oss när hon släppte mig och återigen såg mot stjärnorna. För det var inte Jenny och jag mot världen, hade aldrig varit och skulle aldrig komma att bli. Jenny förstod inte min värld, ej heller min sanna varelse och jag förstod inte hennes. Någonting inom henne växte och det fort, någonting som skulle komma att ta henne ifrån mig för alltid.
Stor, lite oval, relativt lång ändå och med en blänkande yta som jag som liten funnit oerhört fascinerande. Jag minns att jag brukade smyga tätt intill den, luta kinden mot dess svala yta och med fingrarna betrakta hur den härmade min minsta rörelse. Jag kallade henne min tvilling, döpte henne sen till Esmeralda och kunde sitta i timmar och betrakta henne och hur ofantligt lika vi var. Jag tror till och med att jag gav henne känslor. Än idag kan jag sitta och stirra på henne, se hur hon växte en bit för varje sekund som gick, se hur hon gick från liten och oskyldig till mager, tyst, blek och med en tomhet i ögonen hon inte haft som barn. Kanske var hon ändå min tvilling; den andra sidan av mig själv omvärlden såg.
Dock kom jag inte ifrån att det fortfarande bara var min spegelbild.
Med en suck lät jag blicken falla och landa på mina jeans som jag köpt i hopp om att de skulle krympa något i tvätten, för att därmed slimma åt om min obefintliga rumpa och smala lår, men icke. Istället såg det ut som om jag gjort ett tappert försök att verka snygg i baggy jeans, men misslyckats rätt totalt. Tillsammans med min pösiga tröja (även den ett inköp i ren desperation och hopp om att en viss krympning skulle ske i tvättmaskinen) i mörkgrön färgton fick de mig bara att se ut som en misslyckad lågstadielärare. Det enda som fattades nu var väl ett par runda glasögon i sann Harry Potter-anda och mitt långa, blonda hår i en hästsvans mitt på huvudet. Varför kunde jag aldrig se bra ut för?
Efter ännu en stunds suckande över mitt misslyckande inom skönhet, släppte jag spegeln med blicken, accepterade mitt öde, hängde skolväskan över axeln och lämnade mitt tysta, blå rum, bara för att mötas av en ännu tystare men snäppet vitare korridor. Mamma hade jag inte sett röken av sen hon gjort det tappra försöket att agera normal i mitt rum för några dagar sen. Inte för att jag egentligen klagade över det; ju mer hon höll sig borta från mig, desto mer kunde jag låtsas om att jag bodde i en normal familj och inte i ett hus som skrek av död och fruktan. Skulle inte något där ute i världen ta död på mig kunde jag svära på att husets ande skulle.
Våren första strålar och behagliga värme slog emot mig när jag slog upp dörren och flydde ut i verkligheten. Blommorna hade slagit ut, insekterna återvänt och djuren vaknat ifrån sin vinterdvala. Likaså sparkade träden i alla nyanser av grönt och gräsmattorna skrek efter klippning. Och mitt i denna färgsprakande och underbara årstid stod jag: blek, glåmig och med mörka skuggor under ögonen, samt en outfit som bara förstärkte tanken om att jag kommit direkt från graven. Kanske pappa förutsett allt det här och därför sett till att fly ifrån oss illa kvickt, innan misären i vårt förut så relativt ljusa hem hade gjort honom galen. Kanske var det, det som drabbade mig nu: galenskap.
Doften av lycka och nyförälskelse slog emot mig när jag skyndade mig fram längs den asfalterade vägen med siktet inställt på skolan. Det var först när jag passerade den illa medfarna bänken som tankarna på Cat slog emot mig likt en tidvattensvåg, fick mig att häftigt kippa efter andan och böja mig framåt som om jag skulle kräkas.
Cat… varför gråter du, Cat? Vad har hänt dig, Cat? Varför är ditt ansikte strimmigt av tårar och din gångstil flyende, Cat? Cat, åh Cat…får jag hålla om dig?
Framför mina ögon blixtrade synen av den svårt förtvivlade flickan som kom ramlande längs gatan med ett mål jag gissat mig fram till måste vara: vart fan som helst utom just här. Och något inom mig krasade till och gick sönder i samma stund som jag förlorade henne ur sikte och blev ensam med tystnaden igen.
Vill du berätta dina hemligheter för mig, Cat?
Nej, en spegelbild är ändå bara en spegelbild: den visar omvärldens syn på dig, men den kommer aldrig visa ditt inre. Därför hade jag fel om Esmeralda och även fel om mig själv: omvärlden skulle aldrig få se mitt inre, lika lite som den skulle få se Cats. För det jag såg var en spegelbild av henne själv, en Esmeralda utan ett inre, men om man bemödade sig att lyckas titta bakom spegeln skulle man finna ett djupt svart hål fyllt av mörka hemligheter. Frågan var egentligen om det var Cat som var min Esmeralda… Om Cats inre speglade mitt eget.
Första skymten jag fick av den exotiska skönheten var strax utanför entrén, där hon satt uppflugen på en bänk och kedjerökte nervöst. Den bruna blicken var nästintill apatisk och hon blossade mekaniskt på cigarretten hon för tillfället hade i handen, bara för att sen fimpa den och börja på en ny allt medan hennes ansikte var som hugget i sten; visade inga känslor överhuvudtaget. Konstigt nog gjorde den synen mig oerhört sorgsen.
Jag lät Cat vara, slank in i det stora råttboet och flydde till mitt skåp där jag gjorde mitt bästa för att verka osynlig, och sen tog jag till flykten till närmaste lektion, kröp ihop i ett hörn och försökte smälta ihop med bänken framför mig. Det var först när det gått en halvtimme på lektionen som jag registrerade att Cat inte dykt upp. Tydligen var jag inte den enda, för även läraren lät blicken svepa över klassrummet och rynka pannan i smått ogillande.
”Har någon sett till Cat?” mullrade han och klassen såg upp från sina papper, slukade klassrummets alla vrår i ett skannande efter vår försvunna klasskamrat, ryckte sen på axlarna och återgick till arbetet. Jag däremot satt och knådade mina händer likt en bagare knådar sin deg, funderandes över om jag skulle våga höja rösten och därmed riskera att kokas på rasten, eller sitta tyst och låta Cat få ännu ett streck i sina betyg.
Varför bryr jag mig ens om henne?
”Jag såg henne utanför entrén förut.”
I samma stund jag öppnat munnen och låtit min osäkra röst göra sig hörd, förstod jag att det var ett misstag. Klassen lystrade till ljudet av mitt läte som en flock hyenor lyssnar till ett bytes plågade skrik, lyfte sina huvud och lät laserblickarna träffa mig med en sådan kraft att jag kröp ihop på stolen och önskade mig miltals därifrån.
Lärarens stålgrå ögon träffade mig och byggde en bro av trygghet mitt i havet av flämtande fiender.
”Du skulle inte kunna gå och säga till henne att komma till lektionen?” Hans röst var synnerligen irriterad, fick mig att förstå att här fanns inte plats för nekande svar. Istället nickade jag, reste mig och stapplade ut ur klassrummet under mina klasskamraters hårda blickar, lämnade brännande hål i min rygg när jag smet iväg genom de vindlande korridorerna och nådde entrén, bara för att finna Cat i samma position som innan. Det enda som hade förändrats var högen av cigarrettfimpat vid hennes fötter.
Försiktigt stannade jag på betryggande avstånd från henne, funderandes över hur jag bäst skulle närma mig och framföra mitt ärende utan att riskera en halshuggning. Det hela slutade dock med att jag nästintill kröp fram på alla fyra, beendes med hela mitt kroppsspråk att inte bli skadad, och stannade framför henne i hopp om att hon skulle lyfta blicken. Det enda som hände dock var att Cats apatiska bruna ögon placerades på mina ben och vilade där, som om jag varit gjord av luft.
”Cat?” Min röst var fylld av ånger och försiktighet när den lät luften och världen höra dess stämma, men trots att vinden tycktes stanna upp och lyssna i nyfikenhet, framkallade den ingen som helst reaktion hos den dystra figuren framför mig.
”Cat? Hallå, Cat?” Jag viftade lite försiktigt med händerna framför Cats ögon, men utan den respons jag hoppats på. ”Cat, lyssnar du ens på mig?”
Jag fick anta att svaret var nej när jag endast fick en suck av den andre. Så jag tog till plan B: slog mig ner vid hennes sida i väntan på bättre tider. Och där satt vi i säkert fem minuter, såg folk komma och gå utan att bevärdiga oss med så mycket som en blick. Det var först efter närapå tio minuter som Cat med en suck rätade på sig och utan att se på mig fimpade ännu en cigarrett, som beblandade sig med högen vid hennes fötter.
”Svaret är nej”, sa hon sen och jag vred på huvudet, betraktade henne försiktigt.
”På vadå?”
”På din fråga du inte ställt än: svaret är nej.”
”Vilken fråga?”
”Den gällande om jag tänker gå på lektionen eller inte. Nej, jag tänker inte gå.”
Hon drog fram ännu en cigarrett, tände den och drog ett djupt bloss, blåste demonstrativt ut röken åt mitt håll utan att så mycket som höja ögonbrynen.
”Hur kunde du veta att det var det jag skulle fråga?” replikerade jag och korsade armarna över bröstet.
Cat lär höra ett ironiskt skratt och blickade ner mot högen framför henne smått skakandes på huvudet.
”Du är så förutsägbar, Kim min vän”, småskrattade hon och lät återigen giftpinnen söka munnen; fylla henne med löften om en förtidig död. ”Jag kan läsa av dig som en bok, vettu.”
Is that so…?
Och vad svarar man på sånt? Istället valde jag alternativet att vara tyst och lät blicken återigen söka sig framåt, se världen som låg kastad framför våra fötter. Och när tystnaden för andra gången sänktes över oss kom jag med ens på mig själv med att njuta av den och släppa efter lite för den nervösa mur jag satt upp framför mig som skydd.
Ett andetag från gudinnan vid min sida och min blick fanns stadigt hos henne igen.
Alltid, Cat, alltid.
”Jag fattar inte ens varför jag envisas med att gå i skolan”, spann hon vidare och lät röken beblanda sig med den redan så smutsiga luften. ”Jag menar, det är ju fanimej helt jävla meningslöst. Jag kommer ändå att hamna i rännstenen vad det lider vare sig jag läser matte B eller inte. Vad jag än gör kommer jag att bli en alkoliserad och nerdrogad hora.”
Något i hennes röst – bitterhet? – fick mig att rycka till.
”Hur kan du veta det? Kan du se in i framtiden?” kontrade jag vasst och för första gången vred Cat huvudet mot mig och lät den där förhäxande bruna blicken möta min. Något dog långsamt inom mig..
”Vad vet du egentligen om vad jag kan?” blev hennes motfråga och fick mig att suckande vilja slänga mig om hennes hals.
”Lika lite som du”, sa jag vasst och fick känna triumfen över att se Cat rycka till som om jag levererat henne en fet smäll i ansiktet. Jag såg konstaterandet sjunka in, få henne att skaka och sen besegrat böja ner huvudet mellan benen, sitta så en stund som om hon samlade kraft för att orka möta mig igen. Samtidigt samlade jag ihop spillrorna av mig själv för att orka stå emot den kraft jag förväntades få se i vitögat.
Så därför blev jag som tagen på sängen när hennes bruna blick med ens var förkrossad när den mötte min. Nog aldrig hade jag upplevt ett sånt djup i en blick förut, ett sånt sprakande inre liv. Utan att le eller röra någon muskel i ansiktet överhuvudtaget bragde Cat mig fullständigt ur balans och fick mitt inre att drilla. Var det ens lagligt att vara så vacker? Var det lagligt att ha en så uttrycksfull blick? För i Cats ögon speglades mina egna känslor: total frustration, och jag kickades tillbaka till den kvällen för några dagar sen då jag sett Cat komma springande längs gatan med tårarna trillandes nerför kinderna.
Och jag satte in henne i mig själv och förstod.
En tyst stund satt vi och betraktade varandra som slagskämpar, innan Cats läppar lyckades forma ett snett leende och släcka glansen av förtvivlan i sin blick.
”Du är fanimej rätt skön ändå”, sa hon med ens och jag hade kunnat ramla baklänges av förvåning. ”Grejen att de andra kastar skit på dig beror på att du är för djup för dem, Kim. De orkar inte förstå sig på dig.”
Mer rök, mer cigarretter och allt gick tillbaka till det normala, men jag hade just passerat en milstolpe i mitt liv. Hennes ord gick på repeat i mitt inre och lockade fram ett svagt småleende i mitt bleka ansikte.
Hon tycker om mig…
Inget mer blev sagt den dagen oss emellan, ändå kände jag att vi ingått en tyst pakt av samförstånd. Jag visste inte vad som hänt henne, hon visste inte vad som hade hänt mig; ändå delade vi något tyst tillsammans. Och jag förstod att jag från denna dag alltid skulle komma att beundra denna skönhet som satt bredvid mig och förstörde sina lungor. Jag såg inte Jenny, jag såg inte mamma: jag såg Cat.
Hehö hehö! Kommentera och gör mig happyface!!! :DD Kakor väntar!!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Bruden - 3 dec 09 - 21:40 | | bra! | NadaZero93 - 27 sep 09 - 08:34- Betyg:  | | :D cookies? | | Madvis - 30 jul 09 - 16:11- Betyg: | | Åh, de börjar hitta varandra :D (eller nåt). Tyckte inte den här delen var dålig, kändes djup och poetisk, inte lika... "rå" som dina andra delar, om du förstår ^^' | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 02:57- Betyg: | | du skriver fantastiskt | | NeMriA - 27 mar 09 - 18:21 | hehö indeed o.o jag fattar inte hur du kan skriva så bra människa :O
*måste läsa vidare* | | Mp3 - 24 mar 09 - 19:32 | | *struntar i att kommentera något vettigt då jag måste läsa nästa del av denna fantastiska historia* | | _Live_life_ - 21 mar 09 - 18:41- Betyg: | du har rätt.
detta var inte bra, det var mästerligt.
Det första, kursiva stycket fick mina ögon att tåras för att sedan låta
tåren rinna nerför min kind, med andra ord, du fick mig att börja gråta.
Jag älskar den här novellen, jag vet inte hur jag ska beskriva hur bra
det är. Men jag tänker trots det göra ett försök. Det känns som jag
verkligen lärt känna personerna i den här novellen, deras tankar,
deras inre och jag älskar dom. Snälla, lova att aldrig sluta skriva.
Och om du någonsin skulle skriva en bok, skicka ett meddelande
med bokens namn och var man kan köpa den. För det här är helt
fantastiskt! | | _mos_ - 8 mar 09 - 19:21- Betyg: | VADÅ INTE BRA?!?!?
Du skriver fanimig bäst av alla på den här sidan! Så jäkla bra! | | PsychicPlay - 8 mar 09 - 17:40- Betyg: | prima ballerina här va? : D
damn, du skriver så himla bra att jag blir helt lycklig! :'D
du fick verkligen till den där delen med hur djup hon är.
(& hej, jag älskar stjärnor. *-* )
den mening jag fastnade mest för var denna;
"... och lät röken beblanda sig med den redan så smutsiga luften. "
den är lixom.. HELT perfekt! :'D | | LikeBefore - 8 mar 09 - 10:51- Betyg: | pröva stoppa mig från att komentera! allså... aahhhhh...!
den är så fin, så fin så fin så fin :D löve it! blir helt
tom i huvudet nu haha :P men den är asbra! <3 du är GRYM! |
|
|
|
