Sagas sanna saga 5 |
Hon ligger och grubblar på sin stora säng. Tankarna väller fram.
Tän om det finns någon som växer i henne, en bebis. Hennes hjärta slår snabbare.
"kommer jag höra dubbla hjärtslag då...?" mumlar hon tyst för sig själv.
Hon tar fram sin dagbok och börjar skriva:
"Käre dagbok. Mitt liv känns meningslöst. Jag är så patetisk...
Jag kan ingenting om att skaffa barn, jag är inte redo...Hur ska jag göra?
Mamma kommer bli ännu mer deprimerad. Kan man göra abort utan att föräldern vet om?
Skulle jag bli en bra mamma? Men utan Johny... Hur ska jag fostra ett barn själv?
Kan ingen bara komma och hjälpa mig jag vill inte längre...
Nadinn och jag är sams igen , det känns skönt. Men inte som förr. Jag ångrar vad jag gjort varför är jag så dum?
Jag har aldrig varit troende för mig är Gud inte verklig. Men om du finns där nånstans, snälla snälla hjälp mig.
Man ska leva sitt eget liv men jag vill ha lite hjälp från omgivningen. Tänk att vakna upp i ett perfekt liv, tråkigt tänker vissa. Underbart tänker jag...
Kan någonting någonsin bli perfekt? Få slut på detta Gud snälla snälla någon eler något...HJÄLP MIG NU! aldrig har jag bett så mycket om någonting som nu.
Ge mig styrka...
Hur ska jag någonsin kunna höra dubbla hjärtslag när jag knappt hör mina egna, känner jag mig själv längre, lever jag verkligen...?" Och med de sista skrivna orden med tårarna rinnandes för kinderna, stänger Saga sin dagbok och kommer genast tillbaka till verkligheten.
-Älskling, Maaaat!
Saga släpar sig nedför trapporna och skjuter ut sin stol, hon tar med sig sin tallrik till spisen och lägger på två svarta pannkakor.
-Mamma? Har du lagat mat? Hon ler.
-Gumman, dom är brända...förlåt mig. Hon gråter.
-MEN MAMMA!? knasiga mamma. du har ju lagat mat! Bra! Jag bryr mig inte om dom e svarta, du sa att du aldrig mer skulle orka röra ett finger i köket, men se vad du gjorde. Pannkakor.
Man kan ju ta extra sylt, det blir jättegott.
Mamma ler nöjt och de sätter sig ner för att äta.
Saga tar en tugga som hon sockrat och syltat så otroligt mycket på att det inte borde smaka något annat. Men det gör det, och gud vad illa det smakar! Hon grimaserar, sväljer och tittar upp på mamma, mamma ser lika illamående ut som Saga känner sig.
De brister båda ut i skratt. Skrattar som de inte gjort på länge!
Mamma tittar med sina glosögon på Saga och säger försynt:
-Pizza?
-Jag ringer mamma, Saga ler
|
|
|
|
