Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~ Keep breathing for me ~ Del 3

Tredje delen finns nu att njuta av, hehe ;) Hoppas ni ska gilla den, är väl… rätt nöjd med den själv så :)

Jag minns första gången Jenny tog med en kille hem. Själv hade jag nyss fyllt 10 och var i den perioden av mitt liv då jag var oerhört intresserad av småsaker. Mamma brukade säga att Jenny såg helheten och jag såg detaljen. Medan min två år äldre syster glatt brukade kasta ut sitt ljusa ansikte genom fönstret varje morgon och med ett glatt skratt möta sin nya dag, inspekterade jag minsta lilla detalj av både fönstret och fönsterkarmen med rynkad panna och en sammanbiten uppsyn. Mamma brukade säga att det fick mig att likna en mops. Hon tyckte inte om mopsar..
I alla fall så kommer jag ihåg att jag själv satt uppflugen i trappan och med sammanpressade läppar och vilt stirrande blick undersökte en av mina gamla leksaksbilar, när dörren öppnades och min 12:åriga syster kom intrippandes med en lång och mörk kille vid sin sida.
”Det här är Carlos!” presenterade hon spanjoren och avslutade hela kalaset med att fyra av ett fnittrande läte som fick mig att rysa och Carlos att antagligen börja tänka i mer snuskiga banor. Han var 16 år och inte direkt oskuld, och varför han fallit för min så mycket yngre syster fann jag till en början en gåta. Det var först sen när jag i smyg betraktade det nya kärleksparet inne på Jennys rum, som jag kom till insikt om saken: det handlade om Jennys kropp. Carlos mörka ögon riktigt trängde ur sina hålor när Jenny körde ut bröstkorgen och svankade så det stod härliga till. Jag förstod redan då att min älskade ängel till syster inte skulle förbli oskuld så länge till.
Den kvällen kom Jenny in i mitt rum där jag satt iklädd pyjamas i min säng och läste. Hennes blå ögon lyste av en hemlighet så stor att den nästan fick henne att spricka när hon fnittrande kravlade sig upp bredvid mig och fattade mina båda händer. Och med en röst kvittrande av förtjusning släppte hon bomben.
”Jag och Carlos hade sex idag!” pep hon och började skutta upp och ner så de två hästsvansarna på hennes huvud skuttade. ”Det var helt fantastiskt, Kimberly! Han fick mig att känna saker jag aldrig känt, göra saker jag…”
Jag tror det var någonstans där jag stängde ner hela systemet; jag lät blicken vila på henne, men den var död inombords. Hon var 12 år gammal, jag var 10; men redan från den sekunden då hemligheten lämnade hennes läppar förstod jag att jag förlorat henne.


Jag tror aldrig jag stött på en så intensiv blick som den hos Cat. De bruna ögonen, som hos en gudinna, trängde sig in i mina och vred om hela systemet, medan hennes hand gick på upptäcktsfärd över min kropp. Gode Gud, de där jävla brösten i den där jävla sportbh:n som trycktes mot mina… Hjälp mig någon! Samtidigt tycktes hennes fylliga läppar sväva en centimeter från mina och för en kort sekund ville jag bara grabba tag om hennes ansikte, dra det mot mitt och våldta hennes mun med min egen. Känna den där söta doften involveras i mitt sinne och hennes händer som höjde mig mot skyarna, framkallade känslor jag aldrig förr känt. Jag ville nafsa i den där perfekt formade, långa halsen, ville bita i hennes mjuka axlar och…
Jag tror jag i den sekunden blev lika rädd för mig själv som för henne.
”Jag ska tala om för dig vad du vill just nu”, viskade med ens den där härligt sensuella rösten en bit från mitt ansikte, allt medan jag dimmigt som hos ett drogpåverkat fyllo stirrade upp mot hennes solbrända ansikte.
”Du vill att jag ska kyssa dig…här.” Hennes ena finger kittlade min hals, fick mina knän att börja skaka och hota att svika mig. ”Du vill att jag ska nafsa dig här.” Hennes finger mot min axel; rytmiskt runda rörelser. ”Du vill känna dem här.” Hennes finger mot mina smala läppar, fick mina ögon att fördunklas totalt. ”Och sen vill du att jag ska…” Hon slet undan läpparna från sin plats en bit över mina, placerade dem intill mitt öra och viskade så snuskiga saker att min blå blick spärrades upp och en flämtning rymde från min mun, fortplantade sig i rummet och framkallade ett självsäkert skratt hos Cat, innan hon med ens greppade tag hårt om mitt ansikte och tryckte sitt så nära mitt att den dimmiga blicken flydde från mitt sinne och ersattes av panik; panik som strålade mot hela Cats väsen.
”En dag kommer du att be om det, Kim!” väste hon, likt en orm innan den går till attack. Var det vad jag var; ett byte för henne? En liten mus hon inte kunde vänta på att sätta tänderna i, men ändå lekte med just för nöjets skull? En mus… en grå jävla mus…
”En dag kommer hela ditt väsen att vibrera av min närvaro och min beröring, en dag kommer du att skrika efter mig och dö när jag lämnar dig. En dag kommer något inom dig att gå sönder när mina händer fladdrar över din kropp.” Hennes mörka ögon blev så intensiva att jag förtvivlat började skaka på huvudet, både i förnekande som för att titta bort. ”Jo, Kim, en dag kommer hela du längta så efter mig att du går under om jag inte rör dig.”
Jag ville skrika ut mitt nej, ville slita och dra i henne och kasta henne bakåt, se henne krossas mot väggen. Jag ville stampa, skrika, slå och sparka tills allt hon var, var en blodig liten gegga på golvet som jag triumferande skulle ställa mig över och vråla ut min seger.
Samtidigt var hela jag som förtrollad. Jag ville ta tag om de där smala små höfterna och pressa dem mot mina, ville begrava ansiktet mot hennes hals och känna sötman i min mun. Jag ville riva, bita, slita och dra, ville bli ett med hennes väsen. Och de tankarna skrämde mig tusen gånger mer än de första.
Jag kastades brutalt tillbaka till verkligheten då Cat med ens ryckte tag i mig bara för att ruska hela min kropp och kasta den bak mot väggen igen, hennes ansikte svävandes över mitt igen likt en illusion.
”Du får vakta dina sinnen, Kim”, viskade hon och fick läpparna att åstadkomma ett sensuellt småleende. ”För en dag kommer jag att involvera dem och aldrig försvinna. För det är vad jag gör Kim: involverar och förgör. Och jag vill se dig be och böna, jag vill se dig vibrera och gå sönder. Och jag får alltid som jag vill… Kimberly, jag får alltid som jag vill.”
Så släppte hon mig och jag dråsade ihop till en patetisk och besegrad liten hög på golvet bestående av smala lemmar och långt, blont hår. Det var först när jag hörde dörren till omklädningsrummet slå igen som jag vågade röra mig ur min blonda kokong och möta de hårda, röda tegelväggarna. Det skulle inte bli någon mer idrott för mig, inte idag, inte nästa vecka, inte denna månad. Med ett IG följer flera, och mina betyg var redan förlorade.
Darrande fick jag mina ben att lyda mig och därmed ta mig på fötter, fick dem att röra sig mot mina grejer, snabbt hämta upp dem och sen flydde jag från idrottshuset och sprang, sprang och sprang tills lungorna hotade med självmord. Först då stannade jag flämtande och kräktes mot första bästa träd. Samtidigt ringde Cats ord i mitt huvud: ”Och jag får alltid som jag vill… Kimberly, jag får alltid som jag vill.”

Många säger att hus brukar vara tysta; de lever ju inte. Ett hus är en låda bestående av en massa väggar med golv och tak; en låda vi människor finner intressant att inreda i diverse färger med diverse möbler med diverse mönster med diverse skit. Ungefär så.
Men vårt hus lever; det viskar små saker till oss. Stannar man bara upp, sluter ögonen och öppnar öronen kan man höra de små viskande andetagen som viner genom vårt boende och får det att gå kalla kårar längs ens ryggrad. Jag minns så väl pappas ord innan han stack om att i det här huset sitter de tysta och förtvivlade skriken som fastetsade i väggarna; de drev honom till vansinne. Jag vet att han sa att det var de tysta skriken som drev honom bort ifrån oss, men jag vet bättre; det var mamma och hennes sjuka dyrkan av en dotter som inte längre fanns i livet.
Men jag hörde också skriken och fick en kort stunds förståelse för den man som svikit mig så grovt, i samma sekund som jag smällde igen den bruna ekdörren efter mig och fann mig ståendes på den smutsiga hallmattan där jag nu kämpade med att sparka av mig skorna, betraktade som hastigast allt damm i vrårna. Mamma var aldrig mycket för att städa, och sen Jennys död kan jag inte minnas när hon såg åt en dammsugare senast. Jobbet har fallet på mina spinkiga axlar och jag kan inte direkt beskylla mig själv för att ha förvaltat uppgiften något vidare, för med tanke på mitt hat för allt vad städsaker heter har jag helt enkelt följt mammas exempel: inte sett åt dammsugaren en gång. Kanske är det därför huset skriker så, skriker åt allt damm och all smuts och ohyra som finns här. Sjukdom. Vårt hus stinker sjukdom och död. Det är ett jävla råttbo man inte vill vistas i. Men jag tvingas göra det, varje dag tvingas jag göra det. Och jag skriker också, inombords vrålar jag… vrålar likt mamma.
”Hallå?” Mitt ensliga och smått försiktiga rop efter levande varelser steg mot taket och fortplantade sig i huset, fick det att eka och väggarna att rysa. Dock fick jag inget annat svar än husets små röster som attackerade mitt sinne.
Med en rysning släppte jag ner väskan bredvid mina slarvigt avsparkade skor och tog sikte mot trappan som ledde mig upp till en lång och ljus korridor, dock utan några som helst tecken på att intelligent liv vistats där den senaste dagen. Mamma verkade som uppslukad av jorden. Ändå sa något inom mig vart hennes väsen befann sig…
Mitt rum välkomnade mig med en suck när jag klev över tröskeln och försiktigt stängde dörren bakom mig, betraktade det i sin helhet. Blå väggar, blå saker, litet och hoptryckt och förbannat stökigt med saker på varenda liten centimeter. Kläder invaderade golvet och läxböcker låg utspridda lite varstans. Men det var skrivbordet med alla sina blyertsteckningar som drog till mig sin uppmärksamhet, fick mig att snabbt förflytta mig från dörren till skrivbordet och greppa tag om mina verk som låg utspridda, blottade för omvärlden.
Med en nyfikenhet som hos ett barn lyfte jag på vart och ett av dem, inspekterade dem och placerade dem sen i en prydlig hög, gick så in för mitt arbete att jag inte märkte att dörren öppnats och en person anslutit sig till min privata, blå lilla krypta; det rum jag inte renoverat sen jag var runt 11 år. Det var först när jag insåg att någon annan andades bakom mig som jag snodde runt med ett exemplar av en teckning jag kallade ”försvunnen blomma” tryckt mot bröstet.
Mamma.
Mamma med sitt blonda hårsvall, sina blå ögon och sin ljusa, vackra hy. Mamma med sina fylliga former, relativt tilltalande längd och doft av aprikoser. Mamma som i likgiltighet. Mamma som i förintande. Mamma som i förnekande. Mamma som i sorg…
En kort sekund stirrade vi stint på varandra, innan kvinnan framför mig gjorde ett patetiskt försök att le mot mig.
”Hur var skolan idag?” sa hon med en så liten och oanvänd röst att den fick något att gå i sönder inom mig. Samtidigt förvånade mig frågan; jag kan inte dra mig till minnes av när min mor senast gjorde ett försök att intressera sig för hur skolan fungerade för mig. Även om jag så väl såg på hennes blick att hon sket blanka fan i om jag droppat plugget eller inte, fick jag ge henne en poäng för försöket.
”Okej”, svarade jag därför undvikande och skrapade besvärat med foten mot mattkanten. ”Har en stor uppgift jag måste jobba med nu: konsthistoria.”
Mammas blick var död som hos ett lik då hon glodde på mig med armarna tungt hängandes längs sidorna. Uppgiven.
”Det låter ju bra”, sa hon frånvarande och försökte dra på smilbanden, men lyckades bara åstadkomma en plågad grimas.
Åh mamma, du gör mig förtvivlad!
”Mmm”, mumlade jag och la ifrån mig teckningen på skrivbordet, plockade med min tröja och lät blicken landa på golvet. Sen uppstod en pinsam tystnad som säkert varade flera minuter, eller år om möjligt, innan mamma vände sig bort mot dörren.
”Vi behöver handla”, mumlade hon och hasade sen iväg, lät dörren stå öppen.
En kort sekund stod jag som fastfrusen på samma fläck som tidigare, innan jag med ens kastade mig mot dörren, smällde igen den och sjönk gråtandes ihop mot den med händerna för ansiktet. Det hade varit menat mot mig, det var jag som skulle handla. Det var jag som skulle betala räkningarna, tvätta, städa, laga mat, ta hand om mig själv inklusive henne. Som om hon var den enda som sörjde… som om hon var den enda som tog skada…
Åh mamma, om du bara visste vad jag saknar dem båda två!

Jag kom så långt som halvvägs till affären den kvällen, sen sjönk jag ihop på närmsta parkbänk och begravde ansiktet i händerna, satt där och vaggade av och an en bra stund. Pengarna brände i fickan, brände lika mycket som synen av mammas döda ansikte när hon gjorde sitt patetiska försök att vara vuxen och förälder. Hon tog aldrig hand om mig som liten så varför skulle hon börja med det nu? Jag var naiv som i den stunden det stod klart att Jenny lämnat oss, hade trott att det skulle innebära en ny början för min och min mors del. Jag hoppades så naivt som en liten tioåring kan hoppas att min mor nu skulle se mig, att pappa skulle stryka mig över håret och säga att jag var hans lilla prinsessa.
Men allt jag hade fått var mammas tystnad när hon försvann in i sig själv, och pappas förnekande, sen hans slutgiltiga svek. Den idioten kunde dra åt helvete och fanimej stanna där också!
Just som jag beslutat mig för att vända hemåt igen och leva på luft, hördes ljudet av springande steg och en snyftande andhämtning. Förvånat såg jag upp bara för att mötas av synen av Cat som kom farande längs den nästintill folktomma gatan.
Cat? Vafan… Cat?
Förvirrat betraktade jag som fallen från skyarna hur min klasskompis kom rusandes så fort att hon hade svårt att hålla balansen, med de långa hårtestarna som en plym efter sig och det vackra ansiktet strimmigt av gråt. Armarna fäktade efter henne och benen sprattlade henne framåt längs vägen när hon for förbi mig utan så mycket som en blick. Antagligen hade hon inte ens sett mig, men jag däremot betraktade henne ända tills gatan slukat henne och hon var försvunnen.
Cat… vad hade hänt henne? Va fan hade hon att gråta över?
Förvirrat reste jag mig från bänken och tog ett fastare tag om mina plastpåsar, med ens glömt bort att både gå hem som att handla och min nya luftdiet. Synen av den förtvivlade Cat hade ruskat om mig fullständigt och bildat ett svart hål inom mig.
Cat…varför gråter du?

Okeeeeeeeej, höhö, får se nu när nästa del kommer upp, beror lite på hur mycket jag har i skolan och hemma och så :) Men den som väntar på nått gott…han blir aldrig fet, hehe >:D
KOMMENTERA FÖRIHELVETE! :DDD Vi alla tycker inte om smygläsare som inte säger sin åsikt, right? ;) Kommentera och gör mig glad, hehe :D

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Tiggarflikkan - 16 okt 09 - 22:27
''Mamma brukade säga att det fick mig att likna en mops. Hon tyckte inte om mopsar..'' Den där meningen ahr du gjort riktigt snyggt - på det hela älskar jag novellens upppgyggnad och det där avra bara en av många exempel ajg kan ta upp. ''Och jag skriker också, inombords vrålar jag… vrålar likt mamma.
”Hallå?”'' är ett av dem.
Och allt som du beskriver så bra, med fantastiska ordval, gör allt ännu bättre.
NadaZero93 - 27 sep 09 - 08:28
SHIT! älskar dig o din novell!

vill ha en bok med dig.
Madvis - 14 jul 09 - 17:01- Betyg:
Älskar verkligen den här novellen >_< Ska läsa och kommentera ALLA delar, om det så tar en evighet.
Shit, Cat GRÅTER? Det låter helt otroligt.
InTheShadows - 10 maj 09 - 15:00- Betyg:
håller med sandruskapuska, hur lyckas du?
sandruskapuska - 8 maj 09 - 02:44- Betyg:
O.o hur lyckas du vara så bra?
-Cute - 18 apr 09 - 12:05- Betyg:
du skriver helt fantastiskt :o
angelicav - 25 mar 09 - 10:15- Betyg:
jättebra!
Mp3 - 24 mar 09 - 19:08
... du skriver helt fantastiskt!
_Live_life_ - 21 mar 09 - 18:23- Betyg:
oj.
detta är den bästa novell jag nånsins läst. du skriver på ett
helt underbart sätt och fångar min uppmärksamhet och mina sinnen
som om jag vore där själv och såg både personerna och det dom ser.
du borde skriv en bok, allvar. jag skulle köpa den direkt för jag
fullkomligt älskar ditt sätt att skriva. dina ord har skapat en hel
värld. dessutom innehåller den här novellen väldigt mycket ämnen och
du verkar våga skriva om allt.
jag beundrar dig och den här historien och jag älskar verkligen dina ord.
Justmyfault - 6 mar 09 - 18:54
Jättebra :)
LikeBefore - 5 mar 09 - 21:49- Betyg:
åhh snälla kom med nästa del snart! o jag sitter både o ler, gapar o torkar tårar
de ser antagligen jäkligt fult ut men vem bryr sig. åhh människa (för de är du va?)
du är otroligt bra på att skriva.. jag måste ju bara komentera o säga det igen.
o jag är nyfiken som bara den på nästa del! tyckte de va riktigt ledsamt när hennes
mamma kom o sa de där o hon blev så ledsen :( då blev jag med ledsen. sen blev
jag asnyfiken på vad de va för något med cat? :o nästa del kom snart tack x) <3
PsychicPlay - 5 mar 09 - 18:47- Betyg:
men jösses i nån ful rosa låda.
hur bra skriver du egentligen?
(extremt bra)
asså. sitter här & bara gapar. (inte direkt, men nästan. (a )
allvarligt, detta är riktigt bra.
jag älskar hur du beskriver saker, du gör allting så otroligt levande
jag vill bara ha meeer! ;D
damn. <3
du är bäst! :D
_mos_ - 5 mar 09 - 18:43- Betyg:
åh du skriver som en gud! GE MIG MER!

Skriven av
EMORAiNBOW
5 mar 09 - 18:26
(Har blivit läst 256 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord