Pemela (del 7) |
Nu har jag äntligen fått ihop en till del XD
Till nästa del så kommer det vara lite från Kevins syn vnkel.
Men läs läs läs och kommentera :D
Klara fick reda på att jag inte hade varit i skolan på förmiddag. Och om jag hade vetat att hon hade fått reda på det så hade jag inte gått hem. Jag och Kevin hade kommit överens om att jag ska bo hos honom under helgerna. Från fredag eftermiddag till måndag. Förutom dom gångerna som farsan är hemma. Det känns skönt att ha ett andra hem. Kevin ville att jag skulle bo hos honom helt. Visst vill jag. Men Klara.
Vad skulle hon göra då?
Vad skulle hon göra om hon hittar mig?
När jag skulle gå ifrån Kevin kramade han om mig, länge. Jag ville inte gå där ifrån. Jag ville inte att han skulle släppa mig. Jag ville och vill att han ska hålla om mig och aldrig släppa mig.
Jag låg på golvet i mitt rum och tänkte på Kevin. Medan jag hade min leptop på sängen.
Har jag blivit kär?
Eller känns det så här att ha vänner?
En bubblande pirrande känsla i hela kroppen. Men mest i magen, flera tusen små fjärilar som fladdrar om kring. Han finns i mina tankar.
Jag hade lite tur idag. Mitt straff blev utan mat. Vilket inte gjorde så mycket. Kevin hade tvingat mig att äta något innan jag fick gå. Vart en macka och en kopp te. När jag blundade och kände efter riktigt ordentligt, så kunde jag än känna smaken av det.
En timme låg jag på golvet och tänkte på Kevin. Jag reste mig upp och tog leptopen i knät och satte mig lutande mot sängen. Ville och Rikard var inne.
Jag: Så du är polare med Kevin Hallkvist.
Rikard: Hur vet du det?
Jag: Var hos honom idag, fattar inte att du håller mig så hemlig.
Rikard: Pemela, jag tror inte att det är så bra om du är med honom.
Jag: Varför inte?
Rikard: Tänk om hans bröder får veta hur du har det, det kan inte vara så bra.
Jag: Dom vet. Det kan faktiskt vara bra att veta att fler har det som en själv, eller värre.
Jag fick inget svar av honom. Undra varför. Men jag tänkte inte så mycket på det, utan började skriva till Ville.
Jag: Har ett andra hem nu :D
Ville: Vad bra ;) Vart?
Jag: Du vet Kevin jag nämnde förut? Hos honom.
Ville: Mm, jaha så bra då.
Jag: Har är det med dig?
Ville: Jag orkar inte med dig längre!
Jag: Va?
Vad skrev han?
Vad menar han?
Har jag gjort något fel?
Ville: Du bara klagar på allt hela tiden. Du behöver inte mig, du har ju den där Kevin nu. Jag orkar inte med dig längre!
Jag: Vad menar du? Har du en annan?
Ville: JA!
Jag: Okej. Det är lugnt. Men du kunna väll sagt det på ett annat sätt, eller ät du helt hjärtlös?
Ville: Det är slut gumman </3
Jag slog igen leptopen. Jag var inte arg jag var inte ledsen. Ville hade sårat mig. Och jag kunde inte hämnas. Det gjorde mig besviken. Men trots att jag var besviken och sårad så var jag väldigt glad ändå. Och konstigt nog log jag. Jag har Kevin nu. Som Ville sa att jag hade. Kevin, Kevin, Kevin. Han fanns i mina tankar, han finns i mitt liv.
Jag hade fått ett slag av Klara innan jag gick till skolan.
Nej, inte av bältet den här gången. Utan av ett slagträ.
Det hade träffat hårt på höra armen. Jag kunde inte röra armen utan att det gjorde ont.
Jag såg Kevin och Simon på väg mot mitt håll.
”Hej Pemela.” Ropade Kevin och vinkade mot mig och log. Jag sa inget fören dom kom fram till mig.
”Hej.” Han kramade om mig, men jag drog mig undan honom. Han kom åt mig högra arm.
”Vad har hänt?” Frågade han och såg oroligt på mig.
”Slagträ.” Mumlade jag kort och såg ner i marken.
”Föjer du med hem?” Han såg lite smått sorgset på mig och jag nickade lite lätt.
”Kan jag vara kvar ett tag?”
”Det har jag redan lovat dig att du får bo hos mig när du vill.” Han log lite lärr mot mig. Han tog min vänstra han., medan Simon sprang hoppande runt omkring mig och Kevin. Varje gång jag har sätt Simon så har han varit glad. Förutom när deras far har varit i farten. Det är så synd att Simon ska behöva ha det så här. Med sitt glada humör så kan han få vem som helst (som inte vet om hemligheten) att tro att han är världens lyckligaste barn. Men jag ser sorgen. Sorgen som leker omkring i hans ögon. Jag kände att något rann ner för min kind. Jag släppte Kevins hand och drog den över kinden. En tår.
”Hur är det?” Frågade Kevin och Simon stannade mitt framför mig. Jag ryckte till, Simon snuddade till min högra hand. Från att le och vara glad, så synds sorgen och lidandet hos honom. Jag skakade på huvudet.
”Det är bra.” Sa jag tyst och gav Simon ett falskt leende. Han gav mig ett leende till baks och började springa igen.
”Ljug inte, Pemela. Jag ser att det inte är bra.” Kevin lät arg.
Var han det eller bara blev det så i ton fallet bara?
”Det är bara så sund att Simon ska behöva leva såhär.” Mumlade jag.
”Inge borde behöva det. Inte ens värsta fiende häller.” Jag nickade instämmande. Inte ens dom.
Vi skippade plugget idag. Jag skulle ju inte klara av att dölja smärtan i armen eller röra den. Medan Kevin ville vara hos mig och hjälpa mig, ta hand om mig om jag behöver det.
Kim hade Kevin tvingat till plugget, och Simon var hos Emil. Kevin hävde iväg Kim och Simon så mycket han kunde. Han vill ta sån liten risk som möjligt att dom ska råka illa ut, eller bli skadade.
Jag satt vid köksbordet medan Kevin gjorde te åt oss. Jag satt lutande mot stolen men höger armen vilande i mitt knä. Det gjorde ont.
Kevin ställde ner två koppar på bordet och satte sig på stolen bredvid mig, den in mot väggen. Han flyttade sin stol närmre mig.
”Varför har du armen sådär när det gör ont?” sa han och nickade mot armen. Synds det så väl? Han la sin han på min axel och drog längs armen. Jag gjorde några grimaser för det gjorde så ont. Men när han kom ner till handen och höll kvar sin han på min, så greps jag av panik. Jag fick samma känsla i kroppen som jag fick första dagen. Då jag var inträngd mot väggen.
Jag drog till mig handen utan att tänka på att jag hade ont. Jag ville bara inte aha den känslan. Jag blundade och bet mig hårt i underläppen för att inte skrika. Kevin gav mig en lidande blick.
”Förlåt.” sa han och reste sig upp.
”Det är inte ditt fel, Kevin. Det är mitt fel. Jag kanske borde ha berättat.” sa jag och såg ner på mina händer. Kevin la sina händer på mana axlar och jag vart stel.
”Vad har du inte berättat?”
”Ingen har varit nära mig utan att göra mig illa.” Han släppte mig lite försiktigt.
”Kan förstå det. Men du vet att jag aldrig kommer göra dig illa med vilja.” Jag nickade lite lätt. ”Kom.” sa han och tog tag i min vänstra hand. Jag följde efter honom.
Vi gick in till hans rum. Han stängde dörren bakom oss. Vi satte oss på hans säng. Det kändes konstigt. Men ändå så speciellt. Jag satt lite stelt bara för att det gjorde ont.
”Lägg dig ner.” sa Kevin efter en stund. Jag såg på honom och han skakade på huvudet.
”Ta det inte fel. Jag ska inte göra något du inte vill.”
Jag la mig tveksamt och försiktigt ner. Det gjorde lite ont, men inte så mycket när jag väl låg ner. Jag kände att jag var trött.
”Trött?” Fråga de han och strök med sin han över min kind. Jag nickade till svar. Jag var för trött för att svara.
Kevin la sig ner bredvid mig. Han låg och tittade på mig med glittrande ögon. Var han lycklig?
”Du är så vacker.” sa han och tog min vänstra hand som jag hade lagt på magen.
Jag vart en aning stel. Det synds på Kevin att han märkte det. Men han släppte inte min hand. Det var nog jobbigt bara av att han låg så nära mig.
”Kevin.” Jag avbröt mig själv, och blundade. Kevin har makt över mig.
”Är det jobbigt?” Jag nickade till svar. ”Jag släpper inte” Jag slog upp ögonen. Kommer han inte släppa snart dör jag!
”Snälla Kevin. Jag klarar inte av det.” Jag hade panik i rösten. Kevin släppte motvilligt min hand. Jag pustade ut. Men det dröjde inte länge fören han höll min hand igen. Jag bad honom om och om igen. Men han fortsatte att hålla i min hand. Till sist reste jag mig upp.
”Kevin för fan, ge dig! Jag vet att du bara vill väl, men det hjälper inte. Jag klarar det inte.” Kevin satte sig upp han också.
”Förlåt Pemela.” Han reste sig och gick iväg med smått hängande huvud.
Sårade jag honom?
”Kevin.” Han stannade i dörr öppningen. Men han hade fortfarande ryggen mot mig. Jag reste mig och gick till honom. Jag tog ett djupt andetag och tog mod till mig. Jag satte min vänstra hand på hans axel och tänkte. Nu eller aldrig.
Jag vred honom mot mig och våra läppar möttes. En varm och härlig känsla spred sig genom hela kroppen. Jag bakade och såg ner i golvet. Det kändes konstigt. Inte alls som med Ville. Jag såg försiktigt upp mot Kevin. Han log. Ett riktigt fånigt leende. Jag vart genast rädd. Tänk om han skulle komma fram till mig och försöka med något. Tänk om han vill gå längre nu på än gång.
”Jag vill mer med dig.” sa han med en aning bestämd röst. Jag vart stel. Kommer han tvinga mig??
”Men jag ska inte göra det fören du vill och tycker det är okej.” Kan han verkligen vänta så länge?
Jag öppnade munnen men Kevin kom fram och satte två fingrar för munnen på mig.
”Jag älskar dig. Jag kan vänta för alltid om det behövs.” Han tog bort handen. Tårarna brände. Jag blinkade några gånger för att inte tårarna skulle rinna. Men det hjälpte inte, dom rann.
”Får jag hålla om dig?”
”Dum fråga.” snyftade jag och lutade mig mot hans bröst.
”Jag vet. Men jag tänkte bara om du skulle klara av det.” sa han och kramade om mig. Det gjorde ont i armen men det struntade jag i.
”När jag är ledsen vill jag vara om hållen.” Han drog händerna efter ryggen och sen med ena handen över håret. Jag kände hur en lycka spred sig inom mig. Inte spänd och ingen rädsla fanns nu. Jag var trygg.
Så stod vi tills vi hörde ytterdörren öppnas och stängas med en smäll.
”Han är här.” viskade Kevin och släppte mig. Han gick ut från rummet. När jag hörde Kevin prata med sin far så började jag tänka på Rikard. På då han försökte skydda mig från Klara. Jag fick skuld känslor, som om det var mitt fel att Kevin blir misshandlad i stället för mig. Jag gick ut till Kevin.
”Henne vill jag ha Kevin. Henne och ni slipper mig” sa Kevins far.
Jag bakade lite. Vad menade han med det? Vad ska han med mig till?
”Du får inte det som är mitt.” sa Kevin och gick snabbt fram till mig och la beskyddande armarna om mig.
”Okej. Men då vet du vad som väntar dig.” Kevin såg skräckslagen ut då. Vad var det som skulle hända honom? Jag tog hans han och drog honom in till mig.
”Vad kommer han göra?” Frågade jag tyst. Kevin såg på mig och skakade på huvudet.
”Håll dig bara undan. Han får inte komma åt dig.” Kevin knuffade mig försiktigt men snabbt in i hans rum igen. Han gav mig en kyss och stängde. Jag stod alldeles stilla och försökte höra vad dom sa, men bara ett mumlade hördes. Det lät inte som Kevin. Mer tänkte jag inte fören ytterdörren slog igen. Jag visste inte om jag vågade gå ut eller inte. Men jag gick försiktigt ut. Jag hörde en snyftning från köket, så jag gick dit. Kevin satt på samma ställe där jag hade suttit första gången. Han torkade snabbt bort tårarna när han såg mig och log.
”Vad gjorde han?” frågade jag och satte mig bredvid honom. Han skakade på huvudet och lutade sig mot mig. Jag kramade om honom och pussade på hans panna. Vad hade hänt? Han var inte en sån kille som gråter, det vet jag.
”Vad gjorde han?” frågade jag igen.
”Det vill jag inte säga. Du vill inte veta.” snyftade han och skakade på huvudet igen.
”Berätta när du känner att du vill. ” Sa jag. Han suckade lite tyst. Det lät som om han inte ville att jag skulle vara där. Men ändå som om han inte vill vara utan mig. Jag lekte lite lätt med hans hår. Vi satt där under tystnad i en timme innan han sa något.
”Jag har inte gråtit sen jag var 7år.” mumlade han och blundade med en lättad suck. Han behöver få prata ut.
”Vill du prata om något? Finns här.” Han grät fortfarande.
Min mobil hade gått i ett sen skolan hade slutat. Om jag drog hem så skulle jag vara dödens. Vem vet vad Klara kommer att göra när hon hittar mig. Både Kim och Simon har fått så som är hos någon kompis under helgen. Vilket var bra för dom. Jag och Kevin låg i hans säng. Det var en bra bit emellan oss. Kevin låg med ryggen mot mig, medan jag låg på rygg. Jag vände mig mot honom. Om Elin fick reda på att jag var med Kevin så skulle hon bli rasande. Jag har inte varit i skolan sen jag träffade Kevin. Underbara Kevin. Jag flyttade mig närmre honom. Kevin låg alldeles in mot väggen. Jag la min högra arm om honom. Denna gång var det han som stelnade till. Av nervositet eller chock visste jag inte. Men han slappnade av lite sen.
”Har du ändrat om det du sa?” frågade han och vände sig mot mig.
”Nej, det har jag inte. Men nu var det jag som gick först och inte tvärt om.” Jag log lätt mot honom och han skrattade lite lätt.
”Så det är så stor skillnad?”
”Kanske inte. Men för mig är det de.” Våra läppar möttes osäkert och försiktigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fanny_love_95 - 15 mar 09 - 00:25- Betyg:  | | gaaah! måste ha meer. mejla när nästa del kommer! :) | | Bolliz - 20 feb 09 - 22:09- Betyg: | | Skit bra! mejla nästa del !(A) |
|
|
|
