Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

8. Våra förstörda liv - Begravning

Kapitel 8


Jag funderar på att lägga ner den här novellen. Dels så har jag tappat ganska mycket inspiration, det känns som om alla delar blir likadana och att jag bara ältar samma saker om och om igen. Dessutom har jag inte direkt några läsare. Men jag tänkte att jag ska skriva en del till (den här alltså) och sen får vi se lite hur det blir.
Jag tänkte bara att jag skulle varsla lite med att jag kanske lägger ner den, antingen bara ett tag eller för alltid.]


Jag rättar nervöst till tröjan. Jag börjar mer och mer ångra mitt beslut att gå på begravningen. Jag vet inte om jag kommer klara av att se hans föräldrars blickar. Jag är så rädd för att jag kanske ska se skuld där men trotts det kan jag inte förebrå dem om de ger mig skulden.
Bussen från färdtjänst släpper av oss så nära ingången till kyrkan som möjligt. Jag har övat på att köra rullstolen själv men jag låter Niko putta mig upp för grusgången som leder till den stora kyrkporten. En stor grupp med ungdomar står utanför och jag inser med fasa att hans vänner naturligt vis är där. Hur kunde jag glömma det? En kille som han måste ju ha jätte många vänner.
Jag försöker göra mig osynlig men med en rullstol är det ganska svårt. Jag ser ner i marken och vägrar möta deras blickar.
Efter en del krångel lyckas Niko få upp mig och rullstolen för det lilla trappsteget till kyrkans dörr och vi kommer in i vapenhuset. Två tanter står och delar ut biblar på varsin sida av mittgången och jag tar en, det känns som en bra sak att gömma sig bakom.
Vi är ganska tidiga och det är inte så många som kommit in och satt sig ännu. Niko lyfter upp mig ur rullstolen och sätter mig på en tom bänk ganska långt bak. Jag hade sagt till henne innan vi kom hit att jag ville sitta långt bak. Hon frågade inte varför men jag tror att hon förstod. Jag vill inte bli iakttagen utan att jag vet om det. Jag vill inte ha brännande blickar i nacken som fräter hål av skuld.
När jag ser kistan framme vid altaret känns det som om jag ska sönder inuti. Det förvånar mig nästan att jag inte får inre blödningar, att jag kan fortsätta leva med en sådan oerhörd smärta inom mig. Kistan är vit och det ligger blommor över allt runt om kring den. Jag skäms plötsligt för att jag själv inte haft några blommor med mig.
Hans vänner som jag passerat på vägen in går in i kyrkan samtidigt och till min stora lättnad så sätter de sig längre fram en jag så att jag kan iaktta dem utan några problem. De är fjorton stycken och är ungefär hälften killar och hälften tjejer. Det är alldeles tyst i kyrkan och jag kan höra ett några av dem redan gråter.
Sakta men säkert fylls kyrkan mer och mer. Jag gissar att ett par som sitter längst fram och som gjorde det redan när vi kom in i kyrkan är hans föräldrar. Jag dröjer med blicken vid dem men bara en kort stund innan jag återgår till hans vänner. De har nu fått sällskap av drygt tretio andra ungdomar. Jag hade tänkt mig att föräldrarna skulle vara de som skulle beröra mig mest men att se så många andra ungdomar samlas och sörja var en väldigt rörande scen.
Ljudet av snyftningar och mumlande blir till en sång, det stiger mot det kupolformade taket där de tar fysisk form.
Jag böjer ner huvudet och låter tårarna rinna, mitt bidrag till en kör sprungen ur sorg.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
vadsynd - 5 feb 09 - 00:30
mäh!! det e inte sjysst! jag e iaf din läsare och det här är bara så himla bra! jag kommer seriöst att bli ledsen om jag inte får veta fortsättningen så känn dig pressad, hihi.
glasbubblan - 4 feb 09 - 19:10
du borde Helt klart fortsätta skriva på den här.
jag gillar ditt språk, ditt sätt att skriva på :)
Madvis - 4 feb 09 - 18:40- Betyg:
Så vackert kapitel :'(
Och jag tcker inte du ska lägga ner! Man skriver ju för att det är kul, eller hur? Och jag kommer definitivt att fortsätt läsa den här! Även om jag kanske är lite trög med kommentarer... För den är ju så himla bra och välskriven!

Skriven av
vaken
4 feb 09 - 17:45
(Har blivit läst 136 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord