~ Min spegelbild ljuger, del 7 |
Hej och förlåt för jag varit så seg!
Men nu kommer en ny del och jag hoppas ni gillar den.
Kommentera gärna era busfrön :*
Det gick så fort att jag knappt hann reagera. Det enda jag hörde var Viljas skrik och bilden av den stora rottweiler hannen som flög över henne och högg henne över ryggen.
"VILJA!" skrek jag och flackade med blicken över parken. Inte en enda människa syntes till. Vems var rottweilern?! Utan att tveka sprang jag fram till dem och försökte bända upp hans käke, men det var lönlöst. Vilja föll ihop och rottweilern bara bet och bet. Hans grepp stramade åt och jag sparkade så hårt jag bara kunde emot hans mage, utan resultat. Paniken spred sig i kroppen. Min hund höll på att bli dödad framför mig, och jag kunde inget göra. Plötsligt hörde jag hur någon knäppte med fingarna och rottweilern slutade genast och satte sig ner. Vilja bara låg där och jag såg vilket stort sår hon fått i ryggen.
"Vilja älskling.." snyftade jag och gick fram till henne. Hon gnydde och tårarna rann ner från mina kinder. "Vem har gjort det här emot dig?" snyftade jag.
"Desoto, hit" hörde jag och jag försökte se vart ifrån rösten kom. Men ingen människa syntes fortfarande till. Rottweilern sprang iväg men jag orkade inte springa efter. Vilja behövde vård, och det genast.
Attacken förstörde Vilja. Hon vägrade gå utanför dörren. Vägrade äta. Låg bara och skakade. Ingenting nådde fram.
"Det var inte ditt fel Tobias." jennifers mjuka hand över min kind.
"Jag bara stod där, jag kunde inte göra något! Hade inte den där mystiska personen knäppt med fingarna hade han dödat Vilja" Allt i ett enda andetag. Ångesten klibbade under min hud och Jennifer såg det. Hon kysste mig lätt på halsen, men jag stötte bort henne.
"Tobias.. Gör inte så här emot dig själv." Jag sa ingenting, tittade inte ens på henne utan reste bara på mig. "Tobias, vart ska du?" Fortfarande svarade jag inte. Jag greppade bara min jacka, mina nycklar och slog igen ytterdörren. Jag var tvungen att rensa mina tankar. Jag var bara tvungen.
Jag gick in på den närmasta krogen jag kunde hitta. Jag satte mig längst fram vid baren och började genast att beställa in de starkaste spritdrycker jag kunde komma på. Jag var tvungen att döva mina känslor. Jag halsade nästan i mig glasen och det sved till i halsen. Helst av allt hade jag velat sitta på mitt badrumsgolv med blodiga lår men jag hade gett Jennifer ett löfte, ett löfte jag skulle hålla. Till varje pris. Bartendern mötte mina rädda ögon och gav mig en tvekande blick efter den sjätte, eller sjunde drinken. Jag hade tappat räkningen. Totalt.
"Hörru killen, nu räcker det väl?" Hans röst var bestämd och jag skakade på huvudet och tog fram ännu en hundring.
"Jag är klar när pengarna är slut" Jag sluddrade och kände hur yr jag blivit.
"Nej jag tror det räcker för dig nu faktiskt" Fortfarande bestämd.
"Du bestämmer inte över mig" Jag skrek så jag spottade över bardisken. Jag blev utslängd i samma sekund.
Tårarna var nära och jag hamnade på en parkbänk. Ångesten klibbade fortfarande under huden och det hade helt enkelt inte gått att skölja bort den med sprit. Jag svor och kastade iväg en sten. Det enda som höll mig sällskap var månljuset, men inte ens det fann jag trevligt, utan bara irriterande.
"Vart gick allt så snett?" min röst darrade och jag begravde mitt ansikte i mina händer och tårarna började rinna.
"Sötnos, är det här du sitter?" Jag tittade upp och såg Jennifer. Hon satte sig bredvid mig och la sina armar runt mig. "Tobias, du stinker ju sprit, älskling..." Jag bara hulkade, fick inte fram ett ord. "Kom söta du, nu går vi hem."
Dagen därpå vaknade jag med världens huvudvärk, hur mycket hade jag egentligen druckit? Allting snurrade. Jag sträckte på mig och kändes Jennifers varma andetag i min nacke.
"Åh, är du vaken?" Hon kysste mig längs nacken, halsen och ner längs ryggen innan jag stötte bort henne. "Tobias, vad är det som är fel, egentligen?" Jag bet mig i läppen, svor för mig själv. Inte gråta. Inte gråta. Inte gråta. Minnena sprang igenom mitt huvud, eller nej, dem körde igenom mitt huvud som bulldozern. I 120 km i timmen och jag satte mig upp. Täcket åkte ner och jag upptäckte att jag var naken. Jag drog upp täcket igen, avskydde att se min kropp. Alla ärr, alla sår.. Mina bröst. Usch. En kall kår gick längs min ryggrad. "Tobias, det är nog dags att du ringer din psykolog, jag orkar inte ha det såhär, du vägrar ju säga vad som är fel" Jag vände mig om och mötte Jennifers blick. Det här var inte de safirblåa ögonen jag nästintill drunknat i, utan de här ögonen jag nu mötte var blanka. Blanka av skräck.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | BlackDream - 6 apr 09 - 18:04- Betyg:  | | Jättebra! Måste läsa vidare på en gång x) | | WhyJustMe - 8 nov 08 - 14:33- Betyg: | | Åå.. fan vad bra :) | | NeMriA - 8 nov 08 - 12:23- Betyg: | | men UGH! se till att skriv fort som helvete eller något nu! O_O den här novellen är asbra verkligen!! GIVE ME MORE :D | | linsan92 - 8 nov 08 - 09:32 | Mega bra gumman!
Fortsätt :) | | Melowa - 7 nov 08 - 23:04- Betyg: | | Wow, underbart bra skrivet! |
|
|
|
