14: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Lieblings, jag tänkte vara ovanligt snabb och posta nästa del nu. Ni vet att jag älskar kommentarer, speciellt konstruktiva. Jag blir superglad varje gång jag loggar in och läser era fina kommentarer. Speciellt tack till Lovely och Miela, ni har betytt mycket under de senaste delarna. Emmas alltid utförliga kommentarer och Mikaelas hjälp via msn. Puss på er & alla andra som läser!
”Pyjamasparty!” utbrast Georg, rusade fram för att kasta sig på soffan, snavade på kanten till Nikolas tältsäng och föll.
En tiondels sekund tystnad, sen bröt Bill ut i skratt. Jag stirrade på honom. Jag hade aldrig hört ett sånt skratt. Han skrattade så mycket att han knappt kunde andas och sjönk ihop och började slå med nävarna på golvet. Hans skratt var så bedårande, på samma gång som det var hiskeligt fult, att även jag började skaka av skratt. De andra skrattade också, om det var åt Bill eller Georg visste jag inte.
Bill reste sig svärande efter några minuter.
”Vilket garv”, sa jag och brast ut i skratt igen.
”Och du ska bara hålla käften”, flinade han och kastade en kudde på mig.
Jag flämtade till, låtsat förolämpad och kastade kudden efter honom.
”Auch”, sa Tom när kudden träffade honom i huvudet.
”Oj, miss”, ursäktade jag mig och Bill skrattade högt.
”Vilket kast”, gav han igen.
”Äh, jag kan skratta utan att jag låter som en kvävd anka i alla fall”, kastade jag ur mig.
”Kan du inte alls det”, fnös han. ”Men det märks att någon här inte lärt sig sikta.”
Jag sjönk ned på soffan bredvid Georg. ”Det är inte hälften så illa som ditt skratt i alla fall.”
”Vad har ni för planer för imorgon?” avbröt Nikola. Jag hade nästan glömt att hon var där. ”När behöver jag och Alex sticka? Vi drar så tidigt vi kan.”
”Tänk inte så”, sa Georg. ”Ni kan stanna så länge ni vill. Vi har mat och allt här - så känn er som hemma.”
”Fast vi ska jobba från ett eller något sånt”, sa Tom. ”Så om ni är kvar då får ni vara ensamma lite.”
”Vi ska absolut inte vara kvar så länge”, lovade Nikola.
”Om stormen inte har gett sig” invände Bill och satte sig i soffan på Georgs andra sida. ”Då får ni stanna. Jag menar, tänk om ni dör eller nåt.”
”Du ska alltid tro det värsta Bill”, skrattade Gustav. ”Någon som har lust att hämta oboyen förresten?”
Han hade brett ut sig i en fåtölj och såg verkligen inte ut att vilja resa sig. Hans ögon vilade på Georg medan han talade, och Georg såg vinken också.
”All right”, sa han och hävde sig upp ur soffan. ”Då får ni säkert kul åt när jag snubblar igen.”
Tom skrattade tyst, precis som om det var det han hoppades på.
Georg kom med en bricka med koppar, fyllda med rykande choklad. Han ställde den på soffbordet, som var skjutet till sidan, och delade sedan ut koppar till var och en. Vid ett tillfälle var han faktiskt nära på att trilla, så Tom fick sig ett gott skratt. Han gav mig min kopp sist och satte sig sedan på min högra sida, vilket gjorde att jag hamnade nära Bill igen.
Jag smuttade på oboyen och försökte låta bli att tänka just på att Bill var så nära att hela min vänstra sida var emot honom. De andra skrattade och pratade, men jag var tyst och lyssnade mest. De var som en familj, de fyra killarna. Och det var klart, de hade spelat i samma band i sju år, och då levt väldigt tätt inpå varandra. Problemet var att jag tyckte om det. Att sitta där i soffan och känna mig delaktig. Det slog mig att jag inte skulle ha något emot att vara del av den familjen.
Förbjudna tankar.
Tiden gick fort och alltför snart reste sig Gustav upp.
”Vi har mycket att göra imorgon med” påpekade han. ”Bäst att försöka sova lite.”
De andra reste sig också och försvann in till sina rum för att sova. Bill dröjde lite, men gick sedan också.
”God natt”, log han. ”Hoppas ni lyckas sova något.”
”God natt”, svarade jag tyst.
När dörren drogs igen till hans sovrum, bytte Nikola och jag till kläderna som vi hade fått låna. Nikola hade fått en tröja av Georg att sova i, medan jag fick låna av en Bill. Den var svart och röd och luktade så gott att jag först var osäker på om jag skulle ta på mig den eller inte. Men så tänkte jag att jag kunde ligga och lukta på den hela natten och drog den över huvudet. Nikola kröp utan ett ord ned under täcket och vände sig bort från mig. Jag brydde mig inte ens om att bli irriterad utan drog bara täcket tätare omkring mig.
Jag drog in doften från hans tröja. Det var en tröja han hade valt ut, som han hade haft på sig. Och nu hade jag den. Tvättad först, men ändå. Det var det tvättmedlet som alla Bills kläder hade.
Mina tankar var så fåniga. Jag betedde mig som en nykär och normal tonåring. Men vetskapen att jag var löjlig gjorde mig inte mindre löjlig. Jag kunde inte låta bli att le helt enkelt. Lyckokänslan som fanns i min kropp var inget jag var van vid, och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag var så upprymd av den känslan att jag inte koncentrerade mig på att ta reda på varför jag kände så. Hade jag brytt mig om att fundera över det hade det uppenbara slagit mig direkt.
Det var omöjligt att sova. Jag hörde hur Nikolas andetag blev tyngre och tyngre, och hur en snarkning bröt rytmen då och då. Själv var jag klarvaken. Det var jobbigt bara att blunda. Först tyckte jag att det var alldeles för varmt, så jag sparkade av mig täcket, men snart blev det för kallt. Då kurade jag ihop mig till en boll täcket och låg med näsan mot bröstkorgen, pressad mot Bills tröja.
Andades in, andades ut. Räknade till 1000. Räknade får.
Fortfarande inte trött.
Nästa behov blev toaletten. Så jag reste mig tyst upp och smög ut ur rummet för att inte väcka Nikola. Förbi Gustavs rum, eller var det Toms? Golvet i korridoren knarrade lite och jag stannade. Jag stod blixtstilla några sekunder och hoppades att ingen vaknat. När det inte verkade så började jag tassa mig fram igen, förbi en dörr jag trodde var Bills och sen slank jag in på toaletten. Trötta ögon mötte mig i spegeln. Jag hade fått låna en linsburk, som nu stod på handfatet kant. På kvällarna, morgnarna och i vissa fall nätterna, brukade jag gå runt i mina glasögon. Nu såg jag inte bra alls.
När jag var klar på toaletten och hade stängt dörren efter mig fick jag en impulsiv och vansinnig idé. Det var idiotiskt. Jag borde gå tillbaka till vardagsrummet och försöka sova. Men det var så lockande att stanna till utanför hans dörr. Jag hade insett att det inte lät mycket alls när man öppnade någon av killarnas dörrar. Det var inte som min, som gnisslade så högt att det skar sig i öronen. Jag tog ett djupt andetag och satte handen på dörrhandtaget. Bara en snabb titt. Sen skulle jag gå.
Mitt hjärta slog hårt. Det här var barnsligt. Jag behövde bara dra åt mig handen igen. Ja, sa jag till mig själv. Jag vågar inte. Jag går och lägger mig igen.
Men fingrarna löd inte. De slöt sig bestämdare runt handtaget. Om jag bara kunde få se honom någon sekund…
Galenskap. Tänk om någon vaknade och gick upp och fick se mig stå här.
Fingrarna tryckte ned handtaget.
Nej. Släpp. Gör det inte.
Öppna eller inte öppna?
Inte. Bara gå därifrån, krypa ned i soffan igen och sova. Jag älskade ju att sova. Sömnen var räddningen från tankarna. Jag skulle bara ångra mig om jag kikade in.
Jag sköt sakta upp dörren utan att gångjärnen gav ifrån sig ett ljud. Det var det dummaste jag gjort på länge, till och med dummare än det där med ögonfransen. Jag hade inte kunnat hålla mina händer borta från hans vackra ansikte.
Jag drog efter andan när jag såg honom. Slingor av det svarta håret hade glidit ned över hans ansikte. Huden var blek som förut, men såg ännu mjukare ut. Täcket hade hasat ned till strax över hans midja och lämnade bröstkorgen bar.
Han var vacker. Och något som var ännu värre än det - han var vaken.
Om mitt hjärta dunkat våldsamt förut, var det ingenting jämfört med nu. Jag skulle precis dra igen dörren, när hans lena röst fick mig att stanna till.
”Vänta.”
Det räckte. Jag väntade. Bet mig själv i underläppen samtidigt som jag mötte hans blick. Jag rodnade, men det kunde han nog inte se i det svaga ljuset från fönstret.
”Jag skulle bara se om du var vaken”, sa jag lågt.
”Jag är vaken”, sa han och jag gjorde ett nytt försök att stänga dörren. ”Alex…”
Återigen fick han mig att vänta. Jag koncentrerade mig på att andas lugnt. Jag ville bara sjunka genom jorden och jag önskade att jag aldrig hade öppnat. Vad hade fått mig så säker på att han sov?
Jag tittade ned när han stödde sig upp med armbågarna för att sedan sätta sig upp. Täcket gled ned lite till och fast min blick borrade sig in i golvet anade jag hans bara mage i ögonvrån. Det blev väldigt svårt att bara stå där plötsligt. Jag kunde kanske göra ett nytt försök att fly därifrån.
”Alex”, upprepade Bill.
Jag tittade upp, mötte hans chokladbruna ögon. I hans ögon såg jag någonting jag både fruktade och önskade, men jag såg något annat också. Jag visste inte exakt var det var, kanske en begäran eller en vilja att hålla sig borta från mig.
”Kom.”
”Va?” sa jag hest, osäker på om jag hört fel.
Det var det varma i ögonen som talade nu.
”Sätt dig”, förtydligade han och visade att det fanns plats bredvid honom på sängen.
Jag skakade skamset på huvudet.
”Jag borde…”
Jag avbröt mig. Hans leende.
”Skitsamma - jag kan inte heller sova.”
Och jag kunde inte motstå att ta de få stegen in i rummet, stänga dörren efter mig och sedan sätta mig ned på sängkanten. Jag var noga med att inte sätta mig för nära den här gången, utan satte mig nästan överdrivet långt ifrån.
Jag kom plötsligt på, alldeles för sent, att jag bara hade hans tröja på mig och rodnade djupare. Det var ingen tvekan om att han såg det nu.
”Var det något speciellt som gjorde att du ville kolla om jag sov?”
Jag skakade på huvudet och suckade lite. ”Nej.”
”Så varför…?”
”Jag vet inte.” Jag kom på mig själv med att viska.
”Jag kan inte heller sova”, fortsatte Bill, och fortfarande var hans ögon länkade till mina. ”Stormen gör mig galen.”
När jag tänkte på det så tjöt stormen mer än förut. Grenar utanför som rev och slet i varandra kastade sig mot fönstret.
”Samma här”, ljög jag. ”Jag kunde inte heller sova. På grund av stormen.”
”Den är säkert borta imorgon.”
Jag nickade och slet blicken från hans. Det var för pinsamt att se honom i ögonen så länge. Och varför ända in i Nikolas vaxfyllda öron skulle han sova i bara kalsonger för? Mina ögon drogs som en magnet mot hans överkropp.
”Vad är klockan?” sa jag för att bryta tystnaden.
”Tjugo i tre.”
”Tjugo i tre!” upprepade jag. ”Förlåt Bill, jag borde… gå. Du har ju massor att göra imorgon, jag borde inte…”
Jag reste mig snabbt upp, samtidigt som jag generat snubblade över orden.
”Alex”, sa Bill lugnt, och sträckte sig efter mig. Han grep tag om min arm (måste jag säga att jag rös av hans beröring?) och drog mig ned bredvid sig igen. ”Varför kom du hit?”
Jag glömde bort hur man andades. Jag stirrade på hans ansikte, och visste själv varför. Det värsta tänkbara. Något som inte bara Nikola skulle hata mig för.
Jag kunde inte säga orden.
”Alex.” Jag lade märke till att hans sa mitt namn oftare än vanligt, och hans röst var soft. ”Jag undrar…” Hans hand var fortfarande runt min arm, och jag satt hemskt nära honom. ”…vad tycker du om mig egentligen?” Han talade långsamt och försökte se på mig, men jag tittade ned på mina egna händer. ”Ibland verkade det som om du hatar mig, ibland verkar du tycka att jag… är okej. Ibland verkar det som om…” Han tystnade.
Varje andetag gjorde ont. Sanningen brände i halsen, i magen, i bröstet. Jag kunde inte säga något, det hade vållat mig för mycket skada. Min underläpp darrade och jag slöt ögonen.
I’m burning, can’t you see?
Jag reste mig upp och hans hand släppte sitt grepp. Jag förmådda mig inte se på honom, och fick med skälvande röst fram att jag måste gå. Jag stapplade ut ur rummet, stängde dörren och utan att bry mig om att jag kanske väckte någon skyndade jag tillbaka. Jag kröp upp i soffan, lindade armarna runt benen och började vagga mig själv fram och tillbaka. Smärtan fick mig att skaka, men jag grät inte.
Kom och rädda mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 22:34- Betyg:  | | åh, stackars alex =( | | Airya - 5 jan 09 - 23:02- Betyg: | | åh... *___* så bra, fan oxå, jag lipar nästan xD haha, men så jäva bra e den och du skriver fantiskt unge! <33 | | sandruskapuska - 1 nov 08 - 07:38- Betyg: | skitbra!! man märker hur spänningen och förväntningrnaför hur detska sluta bara ökar för varje ord.
Måste bara lägga till att min favvorad i den här delen var när du skrev att han var vaken =D<3<3<3 | | Mangasagan - 6 okt 08 - 18:56- Betyg: | | Ååhhh <3 du skriver så underbart bäst! <3 | | HorseGirl - 5 okt 08 - 20:34- Betyg: | | skit bra gråter av lycka ^^, vrf skrev jag lycka vet jag inte:s Men du är så jävla bra^^, | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 11:31- Betyg: | | Åh fan vad bra<3 Scheisse, du är helt underbar!<3 | | lillolisen - 3 okt 08 - 17:31- Betyg: | | .....kan tyvärr inte komentera för tillfället.... | | Nattros - 3 okt 08 - 13:20- Betyg: | fyfan, underbar!
sorry att jag inte kommenterat tidigare, men inte pallat.
Men den här delen, där på slutet.
Fyfan säger jag bara. Helt jävla underbart vackert skrivet! | | woops - 30 sep 08 - 18:29 | | Lovely__: Tack och hej, see ya xD <3 | | Lovely__ - 29 sep 08 - 19:12- Betyg: | Snygg formulerat i varenda mening, och de kursiva meningarna sitter precis på rätt ställe.
Mitt enda försök till något negativt är att du får allt ta och lägga in delar oftare:D
Tack och hej, så syns vi i nästa kommentar. | | Lovely__ - 29 sep 08 - 19:06 | Åh, TACK!:'D Du gjorde just min dag där!
Haha, jag höll på att ramla av stolen när jag såg att jag var nämnd xD
Nu ska jag ta och läsa delen, så får du en konstruktiv kommentar sen^^ | | woops - 29 sep 08 - 18:13 | | Ifos95: Åh. Jäklar. Jag vet inte vad jag ska säga. Tack! | | Ifos95 - 29 sep 08 - 15:27- Betyg: | Och här sitter man tårögd och smått snyftande med den
där klumpen i magen och känner hur man blir grön av
avund.
Jag vill också skriva sådär oerhört skickligt som du!
<3 | | woops - 29 sep 08 - 13:52 | Justmyfault: Åh, tack :')
mikaelanystrom: hihi ^^ | | mikaelanystrom - 28 sep 08 - 21:59- Betyg: | alltså jag blev helt rörd, och tårögd, det är så vackert! <3
"Speciellt tack till Lovely och Miela, ni har betytt mycket under de senaste delarna." så söt är du <3 | | Justmyfault - 28 sep 08 - 20:49- Betyg: | omg.. så himla vackert eller nått *___* :D:D:D
jättebra iaf! :) | | woops - 28 sep 08 - 20:01 | sali_): Tack! :)
M-424_ Naw, tack :$
HilfMirFliegen: Om det är bra menat (som jag hoppas ^^) så tack.
Heartbeat: Haha, jag tycker också att Bill verkar... hm, mysig xD Jag typ gillar mysBill. Och tack, verkligen. | | HilfMirFliegen - 28 sep 08 - 19:51- Betyg: | | *___________* <3 | | M-424 - 28 sep 08 - 19:41- Betyg: | | Du ar sooooooo bra po att skriva! =) |
|
|
|
