Det kunde ha varit vem som helst |
Det skulle ha kunnat vara en helt vanlig dag i mitt liv. Om det hade varit för den ensamma killen som sitter där borta på bänken.
Han vet nog inte vem jag är men jag har hållit koll på honom under en lång tid nu.
Det var under mina dagliga försvinnanden från allt jag såg honom. Han gick där, lite längre fram, djup försjunken i sina tankar.
Det såg ut som om han tänkte på något mycket viktigt där han gick. För han varken hörde eller såg människorna som stressade förbi honom.
Han var något speciellt, det kunde man se på honom. Men om någon skulle fråga vad, så skulle jag inte kunna peka ut det.
Det var bara något, något som fanns där. Jag vet inte om han är medveten om det själv. Men speciell det är han.
Han sitter där. Hans hår är mörkbrunt nästan på gränsen till svart. Men det brukar inte alltid vara så, han varierar färg och stil ofta.
Han brukar aldrig hålla kvar vid något särskilt länge.
Om man tittar in i hans vackra mörkbruna ögon så kan man se något visa sig där sorg, smärta, förvåning och ibland drar skuggor av förtvivlan förbi.
Det är något som tynger honom och det har det gjort länge nu.
Han sitter där på bänken och börjar nynna för sig själv.
Har jag sagt det att han är med i ett band? Ett ganska välkänt band. Kanske inte, men han är väldigt bra på att sjunga och det kan jag säga eftersom
jag har hört honom många gånger.
Det har börjat bli mörkt och det blåser ganska mycket. Det ser ut som att han fryser, för han slår armarna om sin kropp nu som i ett försök att behålla värmen.
Varför sitter han ensam?
Har han inga vänner?
Jo, det har han. Men han tycker om att få vara ensam ibland och fundera. Och ensam det är just vad han behöver vara nu.
Så nu undrar du säkert vem jag är.
Jag är den ensamma killen som sitter på bänken med armarna omkring sig.
Jag är Chester.
|
|
|
|
