Farväl |
Jag tittar ut mot havet och försöker urskilja horisonten i
mörkret. Jag kan se en tunn fin linje som delar himlen
från havet och sedan börjar stjärnorna. De tar aldrig slut,
en känsla om att vilja vara där bland dem. Sväva i det
overkliga, som om tiden hade stannat i ett oändligt utrymme
som varar för evigt. Jag njuter av tystnaden som omfamnar
mig och sluter sig som en trygghet runt mitt sinne.
Vinden ger mig ett hårt kallt slag i ansiktet och lukten
av is tränger sig fram. Jag vaknar till ur min dvala och
drar in den svala friska luften. Vintern är på väg, det
till och med luktar vinter, även om snön inte har anlänt
än. Det jag tycker så mycket om med vintern är kylan, det
oändliga mörkret som tar upp största delen av våra 24
timmar per dygn, och sen snön som gör våran värld så
otroligt vacker. Det är så svårt att förklara hur starka
mina känslor är för Vintern. Speciellt efter att min bästa
kompis dog på just den tiden av året, vilket får mig att
älska den ännu mera. Det var ungefär ett år sedan nu och
när jag känner kylan komma närmare känns det som om hon
är hos mig. Precis bredvid, också hon tittar ut mot havet
för att njuta av den underbara utsikten och känna doften
av frost och snö.
Natten lider mot sitt slut och jag känner ångest övar att
snön inte kom denna natt heller. Det blir ljust om bara
några timmar och jag vill inte att det ska bli en ny dag.
Klippan jag sitter på är täckt av gräs som frosten har
färgat vackert vit och skimrande. Det är långt ned till
vattnet och bortom havet syns ingenting. Bakom mig hörs
vinden i barrträden och ett och annat djur som rör sig i
skogen. Det luktar salt och bruset från vågorna lugnar mig.
Jag lägger mig ned på rygg med benen fortfarande dinglande
över kanten. Stjärnorna lyser som diamanter på himlen,
starka och klara.
Jag vaknar plötsligt av något kallt som landar på min näsa.
Jag ser upp och får syn på dem, där var dom så vackra och
nya. De lägger sig som ett täcke över världen och sakta
täcker den varige centimetern med vit skimrande färg. Snön
hade börjat falla och jag log mot himmelen. Jag visste att
hon var med mig och delade min glädje och en tår letade
sig ned längs min kind. Jag hade saknat henne så, men nu
kändes det som om hon omfamnade mitt hjärta men stor
kärlek. Jag grät för att jag visste att jag aldrig mera
skulle träffa henne mera och jag grät för att hon var här,
jag grät också för att jag hade saknat henne. Hur kunde
jag veta att det var den sista gången jag skulle träffa
henne. Ingen aning, jag bara visste och jag passade på att
ta farväl. Det var inte hejdå och på återseende som jag
hade känt då jag stod vid hennes sida då hon sakta
slocknade som ett utbrunnet ljus. Jag visste då att vi
skulle träffas igen. Men nu visste jag säkert att vi
skulle gå skilda vägar. Det var detta jag hade väntat på
sedan värmen började avta och hösten kom krypandes. Jag
visste att vi skulle ses på just den här tiden på året
och nu var det aldrig mer igen.
Jag stannade tills solen började krypa upp vid horisonten
och då reste jag på mig. Jag gick några steg och vände mig
sedan om. Fläcken där jag suttit hade vart alldeles bar
och nu försvann den och täcktes sakta av vit pudrig snö,
likaså gjorde mina få fotsteg i snön. Jag såg hur snön
samlade sig i mitt hår och gnistrade som små diamanter.
Jag kände mig lycklig och fällde ännu en trår för henne.
Jag vände mig sedan om och gick utan att se tillbaka en
enda gång.
Det var farväl för alltid och vi skulle aldrig ses igen.
Jag skulle aldrig bli mitt gamla jag, men jag skulle sakna
det så. Jag var tvungen att förändras, för att klara av att
leva. Min bästa vän var jag, nu försvann hon och doldes
bakom ett skal. Ett skal av kyla som aldrig lät någon
komma nära nog att såra. Det var säkrast så.
|
|
|
|
