Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Du är inte min bror [3/3]

OBS!
Denna novell innehåller våldtäkt och grovt språk. Klarar ni inte av sådant råder jag er att inte läsa den här.
Ni har blivit varnade.


***

D E L 3

Max satt inte vid frukostbordet när jag vaknade nästa dag.
Men det gjorde Rolf.
Vi gav varandra en kort blick. ”Sovit gott?” Frågade han artigt.
Ett antal svordomar dök upp i huvudet som jag gärna hade uttalat om jag vågat. Men jag ryckte bara på axlarna. ”Okej. Själv?”
Han gav mig en ond blick. ”Bra.”
Mamma ställde fram en tallrik pannkakor, som vi alltid åt på söndagar. ”Rolf, mjölken håller på att ta slut. Och god morgon raring.” Hon gav mig en snabb kyss på pannan. Det fick mig att slappna av lite. ”Vad hade du tänkt göra idag?”
”Vet inte.” Svarade jag. ”Kanske vara lite med Julia. Var är Max?”
”Han åkte iväg imorse, skulle visst plugga med några vänner.” Mamma satte sig ner och tog en pannkaka till sig själv. ”Han verkade lite nedstämd…”
”Du vet väl hur det är med tonåringar, Anita. Ena dagen är de ett solskensbarn och andra har de förvandlats till eldsprutande monster.” Rolf skrattade, som om det han sa skulle varit smart och vitsigt. Jag ville kräkas på honom.
”Du har väl rätt.” Sa mamma tveksamt. ”Men ska du inte ha någon frukost, Mattias?”
Jag var redan på väg bort från köket. ”Jag är inte hungrig.” Mumlade jag, och lyssnade inte till vad mamma svarade.
”Som jag sa, Anita.” Hörde jag Rolf säga. ”Det går i vågor.”

~

Jag skrev ett flyktigt SMS till Julia om att jag ville prata med henne. Hon svarade inte.
Helt plötsligt kändes mitt liv så upp och nervänt. Jag visste att Rolf var en skitstövel, men inte ens jag trodde han kunde göra så mot sin egen son. Men varför gjorde Max samma sak som han själv råkat ut för? För att känna sig självsäker?
Tankarna gjorde mig bara mer förvirrad.

~

Jag fick en chans att prata med Max den eftermiddagen.
Han knackade två gånger på min dörr innan han klampade in. Jag satt på fåtöljen i hörnet av mitt rum och läste en bok. Jag ryckte till av förvåning och boken damp i golvet. Max ställde sig framför mig, med benen brett isär. Det hade nog sett ganska komiskt ut, men jag tyckte inte det just då. ”Tro inget, ditt kryp.” Sa han. ”Jag är inte svag.”
”Jag har inte påstått det.” Jag mötte bestämt hans blick.
”Jag vet vad du tänker.” Fortsatte Max, och ignorerade min kommentar. ”Du tror jag mjuknar bara för att du vet om min och Rolfs lilla hemlighet. Men du har fel.” Han drog upp mig ur stolen, snabbt och plötsligt, och bokstavligen vräkte ner mig på golvet. Han lade sig ovanpå mig. Han lyfte min haka och slickade mig längs nacken. Jag slog bort hans hand. Han var snabb med att knäppa upp mina byxor.
”Varför gör du såhär?!” Skrek jag. ”Är det för att du ska få tillbaka lite av din manlighet efter att din pappa kn*llat arsl*t av dig eller?!” Jag visste det var dumt sagt redan innan han slog till mig.
Huvudet snurrade och jag kände en enorm smärta på kinden.
”Håll käften, håll käften!” Skrek Max till mig. ”Du fattar ingenting! Du är inte som mig!”
”Nej.” Stammade jag fram medan tårarna rann nerför mina kinder. ”Men du är fan precis som din pappa.”
Han stirrade förskräckt på mig. ”Nej.” Viskade han, men rösten steg snabbt till skrikande. ”Jag är inte som han! Jag är inte som han! Jag är inte som han!” Han slog mig en gång till.
”Vad försiggår?”
Jag behövde inte titta upp för att veta vems röst det var. Det var Rolf, och han stod vid dörröppningen. Jag såg lite suddigt. Om det var från tårarna eller slagen visste jag inte.
Dörren stängdes. Och Max och Rolf verkade stirra på varandra.
”Såja, Maxie.” Sa Rolf. ”Ska du inte fortsätta?”
Mitt blod frös till is.
Max såg osäker ut. Han tittade mellan mig och Rolf. ”Fortsätt då.” Manade Rolf. ”Låt inte mig störa.”
”Jag…” Började Max. Men han tystnade.
”Ska han bestämma över dig igen?” Frågade jag.
”Du håller truten.” Väste Rolf och sparkade mig lätt på huvudet.
Max var nu än mer osäker, dessutom verkade han lite rädd också. Rolf ställde sig på knä och viskade någonting i Max öra. Jag kunde inte höra vad han sa, men jag gillade inte Max reaktion. Jag insåg nu vad som höll på att hända och började skrika. Jag slog och sparkades och grät och kämpade för att komma loss. Men Max fick av mina byxor och kalsonger ändå, han var mycket starkare än mig.
Rolf backade undan lite, tog min träpall som stod vid mitt skrivbord och satte sig på den.
Max sa ingenting under hela tiden. Var bara mycket blek och sammanbiten.
Jag slutade streta emot när han stoppat in den fjärde gången. Istället bönade och bad jag honom att sluta, stönade och grät. Hela tiden var jag medveten om Rolfs roade blick.
Han verkade inte bara vilja titta, så han steg upp efter en stund och tog Max i axeln. ”Det räcker, Maxie.” Max slutade nästan genast och jag började flämta och snyfta öppet.
”Stackars Mattias.” Sade Rolf mjukt. ”Och hur länge har min lilla Maxie gjort såhär mot dig då?”
”Du… är helt… sjuk i huvudet!” Fick jag fram mellan snyftningarna.
”Nämen Mattias då.” Rolf skakade på huvudet. ”Jag vill ju bara ha lite kul ibland.”
Han lutade sig över mig och smekte mig under tröjan.
Hans hand var stor och grov, jag kände mig liten och hjälplös.
”Jag berättar för mamma.” Ville jag skrika, men det blev bara en tyst viskning istället.
”Det tror jag inte.” Var allt han sa och började smeka mig vid p*nisen.
”Sluta!” Skrek jag och försökte rycka bort hans hand.
Han tog tag i min handled och tryckte hårt. Jag skrek till av smärta.
”Såja, Mattias.” Sa Rolf lugnt, som om allt var okej och det bara var jag som fånade mig. ”Det gör inte ont om du slappnar av.”
Så fan heller att jag slappnar av medan du våldtar mig. Tänkte jag argt. ”Släpp mig!”
Han släppte, men slutade inte smeka mig. Nu grät jag mer än innan, rädsla spred sig genom kroppen och allt jag ville var att få springa därifrån.
”Du är sötare än Maxie.” Viskade han flämtande i mitt öra. ”Och ärligt talat så börjar Maxie bli lite för gammal för mig. Men du är perfekt.”
Han knäppte upp sina byxor. Jag skrek, skrek efter mamma, önskade att hon kunde komma nu och ta den här äckliga mannen ifrån mig.
”Din mamma är inte hemma.” Hans min var retsam. ”Och hon kan ändå inte hjälpa dig.”
Max lämnade rummet.
Han hade stannat kvar och stirrat skräckslaget på vad som hände, men nu ville han tydligen inte se mer. Jag svor åt hans feghet, och hoppades att han åtminstone skulle berätta för mamma.
Rolfs p*nis var stor, och jag trodde jag skulle kräkas första gången han stoppade in den. Det gjorde så fruktansvärt ont, jag skrek och greppade krampaktigt i mattan.
När Rolf var klar knäppte han igen byxorna.
Jag låg kvar, kunde inte röra mig alls utan grät bara högljutt.
Jag skämdes.
”Det gick ju fint, eller hur, Mattias?” Han ställde sig upp. ”Och detta blir väl vår lilla hemlighet, va?”
Jag svarade inte, rättare sagt så lyssnade jag inte. Jag tog mina byxor och kalsonger och täckte mig för att behålla den lilla värdighet jag fortfarande hade. Rolf gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
Jag stirrade på mattan. Den var blöt, min underdel likaså.
Jag försökte ställa mig upp, men föll ner igen. Benen var skakiga och jag hade ont i rumpan. Tårarna fortsatte strömma, min syn var suddig och jag kände mig plötsligt väldigt trött.
Jag hann få på mig kalsongerna innan jag somnade på mattan.

~

Jag vaknade en halvtimme senare. Min kropp var öm och hela jag skakade. Jag grät tyst en stund, och jag undrade om jag verkligen ville leva såhär. Först Max, nu Rolf. Och det skulle inte bli bättre.
Jag bestämde mig.

-

Julia märkte att hon fått SMS, två stycken, båda från Mattias. Hon läste det första,
Vi måste prata, snälla svara.
Hon såg när det hade skickats, över en timme sedan, när hon åkt på träning. Nästa fick henne att ropa till av förskräckelse.
Jag orkar inte med längre. Rolf gjorde det mot mig.
Förlåt.

Julia ringde Mattias. Han svarade inte. ”Gör inget dumt nu, Mattias.” Hon stoppade mobilen i fickan och sprang nerför trapporna och ut ur huset. Hon hoppade på cykeln, hon skulle bett pappa köra henne om han varit hemma, men han var ute och handlade. Istället cyklade hon av alla krafter mot Mattias hus.
Vad tänker han göra? Undrade hon.

~

När Julia nådde det röda huset slängde hon sig av cykeln och sprang fram till dörren. Hon knackade. Dörren öppnades, framför hennes stod Max.
”Mattias är inte hemma.” Sa han.
”Vart är han då?” Frågade hon snabbt.
”Jag vet inte… Han bara stack.”
”Din jävla idiot!” Hon tog tag i Max tröja. ”Vart tog han vägen?!”
”J-jag vet inte har jag ju sagt!” Han stirrade skrämt på henne.
”Det är viktigt! Han kan-” Hon blev avbruten av Anita som kom skrikande ner från övervåningen.
”Mattias!” Grät hon. ”Min älskade Mattias, han tänker ta livet av sig!” Hon stannade framför Max och stirrade anklagande på honom. ”Du din falska hemska-” Julia avbröt henne.
”Var är Mattias?” Frågade hon igen.
”Han lämnade ett brev.” Anita räckte henne brevet. ”Jag tror jag vet var han åkt, följ med!”
”Jag vill också följa med.”
De stirrade förvånat på Max.
”Du kommer inte i närheten av min son igen, hör du det din-”
”Snälla, Anita.” En tår föll nerför hans kind. ”Jag… Jag menade det inte.” Han började gråta ännu mer. ”Det var pappa. Han sa att jag skulle slippa.” Han gömde ansiktet i händerna. ”Men han ljög. Han ljög.” Anita och Julia skulle vanligtvis varit tröstande, men de oroade sig för Mattias.
”Följ med då.” Sa Anita. ”Men skynda er nu!”
De tre hoppade snabbt in i Anitas bil och körde iväg från huset.

-

Kära Mamma.
Jag ville berätta sanningen för dig, men trodde inte du skulle tro mig.
Max har våldtagit mig flera gånger. Rolf har gjort det också en gång.
Min matta är blöt av hans sp*rma, och om han tvättat bort det så har jag sparat lite i en burk i min skrivbordslåda.
Jag tänker ta mitt liv. Det är inte ditt fel, och du kan säga till Max att jag förlåter honom. Men Rolf kan fan brinna i helvetet för all evighet. Jag gör det för att jag är rädd för vad som ska hända, och att du inte skulle tro mig annars. Att ingen skulle stoppa honom.
Förlåt, men jag orkar inte leva med skammen.

Mattias


-

Jag stirrade ner från toppen av stupet.
Det var långt ner, och på botten fanns stenar. Jag skulle dö direkt. Men nu när jag stod där var jag inte lika säker på om jag skulle göra det längre. Jag tänkte på mamma, på Julia och på pappa. Pappa dog när jag var nyfödd. Han hade varit brandman och dött när ett hus rasat.
Jag minns honom inte, men mamma hade berättat en hel del om honom. Om hur han älskat mig och kallat mig ”Solskens Matti”. Vid kanten av den här klippan hade han och mamma haft sin första dejt, en trevlig liten picknick på tu man hand.
Mamma. Stackars mamma. Skulle hon bli helt ensam nu? Jag svalde. Och Julia? Skulle hon hitta en ny vän som jag? Självklart. Mina fötter skrapade mot berget. Hur skulle det bli med Max? De hade ju inga bevis mot honom, men kanske han skulle våga vittna mot Rolf?
Jag satte mig uppgivet ner. Vad skulle jag göra?
Jag var ju så nära, döden låg praktiskt taget vid mina fötter. Men jag vågade helt enkelt inte göra det. Skärp dig nu, Mattias. Tänkte jag ilsket. Gör det. Du är väl inte rädd för döden, eller? Nej, det var jag inte.
Jag reste mig upp igen. Lyfte ena foten mot stupet.
Blodet rusade, mitt huvud dunkade.
Precis när jag var redo att hoppa hörde jag hennes röst.
”Mattias! Hoppa inte! Jag älskar dig!”
Jag vände mig om.
Julia kom springandes mot mig. Tårar rann nerför hennes kinder. Jag märkte att jag också grät. ”Julia…” Viskade jag. Jag tog ett steg mot henne. ”Vad gör du här?”
Hon omfamnade mig, och vi var nära att ramla nerför stupet båda två. ”Åh, Mattias.” Suckade hon, och sucken lät så lycklig att jag log lite.
”Vad gör du här?” Upprepade jag hest.
Just då hörde jag min mammas röst, och snart såg jag även henne komma springande nerför den smala stigen mot stupet. Julia flyttade sig så att mamma kunde krama om mig med. ”Älskade Mattias.” Hon smekte mitt hår och grät floder. ”Du lovade ju att inte skrämma mig sådär igen. Du lovade.”
”Förlåt.” Jag kramade henne hårt. ”Jag är så ledsen.” Jag fick syn på Max som osäkert kom gåendes fram till oss. Han stannade lite på avstånd.
”Varför sa du ingenting?” Mamma slutade krama mig, men släppte inte taget om mina armar. ”Jag skulle aldrig tro att du ljög, Mattias. Inte om sådant.”
Jag mötte inte hennes blick. Utan fortsatte stirra på Max. Han stirrade tillbaka.
”Förlåt.” Sa han. ”Förlåt mig, Mattias.”
”Var är Rolf?” Frågade jag.
Max log, ett förvridet leende som skrämde mig.
”Han kommer aldrig röra oss längre.” Svarade han, och han talade till mig som en bror. ”Aldrig någonsin. Det har jag sett till.”
Max var fri.

~

Vi fann Rolf på övervåningen, liggandes i sin säng.
Död.
Femton knivhugg, med Max fingeravtryck överallt på skaftet. Han verkade inte särskilt olycklig när polisen förde bort honom, och det var inte jag heller. Jag såg honom aldrig igen. Mamma och jag flyttade därifrån kort därefter.
Det var tio år sedan.
Julia och jag är tillsammans. Vi ska förlova oss snart, vi tyckte det var dags nu eftersom vi fått vårt första barn, Elin. Hon är det vackraste barn jag sett, kanske för att hon är mitt eget, men ändå. Jag hoppas aldrig hon måste utstå samma smärta som jag, och jag ska göra allt i min makt för att det aldrig ska inträffa.
Jag kan inte glömma vad som hänt. Ibland vaknar jag flämtandes och svettig på nätterna.
Jag tycker mig då se Rolfs skepnad i dörren, känna hans grova hand mot min bröstkorg.
Hans mörka lysande ögon när han våldtog mig.

SLUT

Då var det slut! Tack alla som läst hela och jag hoppas verkligen ni gillade den.
Förlåt om ni tycker slutet kom lite väl hastigt, men detta var aldrig tänkt att bli en lång novell.
Jag ursäktar alla stav- och grammatikfel samt andra fel som kanske finns i novellen (snälla meddela mig om ni ser några!)
Än en gång, tack så hemskt mycket för kommentarer och för att ni läst överhuvudtaget!
Tack!

//Madvis
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Fiiiaaas - 6 sep 09 - 08:25
jag älskade den här! du är så jävla duktig
LisaHoglund - 21 jun 09 - 20:05- Betyg:
Herregud, vilken bra! :O Jag är helt mållös.... <3
AllThatIWanted - 15 jun 09 - 19:47- Betyg:
Gud jag börjar gråta! ='( Jättebra novell *tumme upp*
child_of_dreams - 12 jan 09 - 20:21
du skriver trovärdigt om ett svårt ämne. gillar att du förklarar hur mattias tänker och känner då han väljer att inte berätta, gillar också att du skriver på ett sätt så att man kan sympatisera med max, i många andra noveller är den "elaka" helt enkelt elak - rakt igenom.
sandra
a-white-pearl - 27 dec 08 - 18:58- Betyg:
Den var skiiiiiit bra!!
Du är väldigt begåvad!
vissenros - 6 dec 08 - 22:55- Betyg:
satt som fast klistrad vid datorn när jag läste dena delen, den var helt otrolig!
Mattias fick det ändå bra tillsist och det var ju bra :)
LittleHoney - 5 dec 08 - 09:17
"Kära Mamma.
Jag ville berätta sanningen för dig, men trodde inte du skulle tro mig.
Max har våldtagit mig flera gånger. Rolf har gjort det också en gång.
Min matta är blöt av hans sp*rma, och om han tvättat bort det så har jag sparat lite i en burk i min skrivbordslåda.
Jag tänker ta mitt liv. Det är inte ditt fel, och du kan säga till Max att jag förlåter honom. Men Rolf kan fan brinna i helvetet för all evighet. Jag gör det för att jag är rädd för vad som ska hända, och att du inte skulle tro mig annars. Att ingen skulle stoppa honom.
Förlåt, men jag orkar inte leva med skammen.

Max" <-det ska väl stå mattias? och inte med som hälsningar..
bra iallafall!
mmatildaw - 22 nov 08 - 21:25
gud vad bra, noveller är din grej!
theunsaid - 12 nov 08 - 23:44
SJUKT BRA! :)
MyNameIsDevil - 21 okt 08 - 22:17
Den är SKITBRA ! :')
men man fick tårar i ögonen då och då!
men du skriver verkligen så man får bilder framför sig,
riktigt bra! <3
Konnichiwa - 14 okt 08 - 18:55- Betyg:
herregud, jag har läst alla delar av denna nu.



JAG GRÄT
Freaket_93 - 14 okt 08 - 18:23- Betyg:
Oj! Oj oj oj! Vilken j*vla talang du har!
Jag har suttit klistrad till texten som ett jagvetintevad
Och inget har kunnat få mig att sluta läsa,
den här novellen var verkligen fängslande!
Fängslande och oerhört hemsk

Och som det är skrivet i första delen,
"att killar blir våldtagna händer ju inte"

En oerhört skrämmande skildring på hur en killes verklighet kan vara,
den fick min inkompetenta hjärna att verkligen Tänka.

Det enda jag ska be dig om är att du läser igenom novellen mycket noga,
för det finns vissa stycken i texten där tidsformen ändras, först skriver du t.ex. "han gick mot mig" och sen nästa mening "jag springer därifrån"
Jag vet att sådana fel kan vara lätta att göra, även om man är en så duktig skribent som du (för du är verkligen utomordentligt duktig!)

Nu har jag bara en sak kvar att säga;
Jag beundrar ditt skrivande

/Jolina
z_irri_z - 2 okt 08 - 19:03
Guud,, du är den första som får mej att gråta!!
" på ett bra sätt" hoppas att du fortsätter att
skriva massa noveller,,,
med glädje följer jag alla!!!
Mp3 - 21 sep 08 - 22:25
Riktigt hemska och samtidigt mycket bra och vcker.
wow_93_ - 4 sep 08 - 20:20- Betyg:
första novellen som får mig GRÅTA här på dikta..
jag sitter o snyftar.. så fint och djupt skrivet så berörnade..
/woowi
HorseGirl - 31 aug 08 - 18:02- Betyg:
jätte bra^^
lona_skriva400 - 31 aug 08 - 12:24
denna novell är underbar, bland det bästa jag läst
hannishen - 29 aug 08 - 21:58
Jättbrea skrivet :)
DuBistMineEngel - 28 aug 08 - 21:06- Betyg:
*krama max*
FATTA vad sött det var i slutet! åhh, lilla Maxie, din lilla sötboll. (Du är förlåten)

Bäst
Guldvattnet - 28 aug 08 - 16:01
underbar ! <33
manx_ - 28 aug 08 - 15:28- Betyg:
Jätte bra , men nu kan jag inte hata Max mera han värkade ju så snäll i slutet ;/ :) ,
SaRko - 28 aug 08 - 14:46
fanetastiktstgrthgdgdgd braa!!
DracoLove - 27 aug 08 - 21:36- Betyg:
Jättebra (:
hannisch - 27 aug 08 - 21:34
fantastiskt bra (y)<3
Alexiz93 - 27 aug 08 - 19:55
jättebra:)

Skriven av
Madvis
27 aug 08 - 19:30
(Har blivit läst 434 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord