"Forever sacred" (kapitel 1) |
Läs prologen först.... Har dock funnits på mitt gamla konto förut, Airya.
Kapitel 1 - a girl meets a boy
”Fan va kyligt det ska vara då, fast det är ju i mitten av februari, men lite varmare borde det väl bli snart?”
Muttrade jag för mig själv medan jag gick mot köpcentret för att träffa min bästa vän, Felicia som jag känt i två år. Vi hade ett band som jag inte haft till någon förut, vi var som tvillingar. Ibland kunde vi säga samma sak samtidigt eller tänker i samma bana och vi båda kan börja skratta utan någon speciellt anledning. Log lite åt tanken som slog mig, vi var ganska lika till personligheterna, envisa, allmänt udda för en del och har en sjuk humor. Exempel på sjuk humor är att vi har hitta på en låtas gris som är rosa och väger över två ton, vi har till och med döpt den! Haha, jag började skratta lite för mig själv åt tanken, märker sedan att folk börjat stirra på mig, kanske inte så konstigt, här går man omkring och skrattar för sig själv, skulle inte du tycka att den personen va knäpp då? Det skulle i alla fall jag.
Efter några minuter var jag framme vis köpcentret och började gå mot ingången där vi skulle möttas, kundvagnar gnisslade när några gick förbi med fullpackade bråte, vet inte ens om allt var vettiga köp, eftersom en var nästan bara var full med leksaker, vem köper massor av leksaker? Visst, ger dem till barn, men inte så jävla många eller?
Och om ni någonsin varit i Trollhättan, så kan ni gissa er fram hur köpcentret ser ut, och om inte… Ja, synd. Jag hade varit i Sverige med min familj i sommars och då besökte vi Trollhättan, det var ett trevligt ställe, ett konstigt språk hade svenskarna i alla fall, fast det kanske de tycker om tyska?
Hur som helst, medan jag väntade på Felicia skulle komma satte jag mig på en grönbänk, ganska ful faktiskt, det fanns några få rabatter med frusna blommor som blommat för tidigt och ett litet träd som stod några meter från en lekplats. Fanns bara några barn där, fattar inte hur kul det vara att leka ute när det är kallt. Det kan väl inte vara kul, man fryser ju bara. Medan jag väntade började jag fingra med mina fingrar.
”Att hon alltid måste vara sen.”
Irriterad satt jag och muttrade tyst, stampade lite med fötterna för att håla värmen, kände sedan hur mobilen började vibrera.
”Felicia.”
Sa jag för mig själv då jag såg att det var hon som ringde, hade hon inte tagit bussen än? Klockan var ju tio nu! Och nästa buss skulle ju inte gå fören om en hel timma! Då måste jag vänta skitlänge.
”Vart är du någonstans?”
Svarade jag något smått irriterat.
”Förlåt, men jag kan inte komma, mamma tvingar mig att passa små brorsorna, asså förlåt.”
”Och det kunde du inte ha kläckt ut dig lite tidigare! Jag är här nu och sitter och väntar på dig.”
Var inte meningen att jag skulle låta sur, men hon lovade att hon skulle komma, kan inte för en gång skull hålla sitt ord?
”Men vi kan ju hitta på något imorgon?”
Hon lät faktiskt liten nere över att hon inte kunde komma, kanske ska vara lite snäll mot henne då. Små bröder kan vara jobbiga ibland, speciellt om dem är tre och ett år.
”Visst, jag ringer dig imorgon då?”
Svarade jag och försökte låta mera uppåt.
”Bra, puss och kram.”
”Kram.”
Avslutade jag samtalet med och lade på mobilen och inte förrän då märkte jag att det satt någon mer på bänken. En kille i artons års åldern skulle jag tro, två år yngre än mig alltså. Tänkte jag för mig själv och granskade honom lite mer i ögonvrån, han hade solglasögon så man kunde inte se ögonen, en mössa som var nertryckt, men såg ändå att han hade axellångt svart hår. Efter en noggrannare titt märkte jag även att han hade en piercing i högra ögonbrynet och var ganska smal för den delen också, fast inte anorexia smal precis och hans naglar var långa och målade med svart nagellack.
”Hej.”
Jag hoppade till, utan att ha märkt så hade killen kollat på mig och även börjat snacka med mig.
”Eh.. Hej.”
Svarade jag tveksamt och kollade snabbt ner i marken, tänk om han hade märkt att jag suttit och granskat honom? Shit vad pinsamt det skulle vara då!
”Vad heter du?”
Jag kollade snabbt upp, såg att han kollade på mig och log mot mig, hans leende gjorde mig nästan knäsvag, snacka om vilken tur att jag satt ner. Det var nog ett av dem finaste leende jag sett, såg även att det glimmade till, han hade tung piercing. Tufft.
”Jenny, du då?”
Svarade jag och log till svar. Han väntade med svaret som om han nästan trodde att jag skulle veta vem han var, men när jag tittade på honom med undran blick svarade han till sist.
”Bill. Bill Kaulitz.”
Han log igen med det underbara leende som gjorde mig knäsvag och han hade svarat som om var glad att jag inte känt igen honom.
”Du vet inte vem jag är va?”
Sa han till slut, fortsatte att le och kollade på mig.
”Nej, tyvärr inte. Borde jag?”
Flinade lite och såg lite frågande på Bill, hmm… Det var ett fint namn, Bill, enkelt och lätt.
”Nej självklart inte, kan ju inte begära att alla ska känna till oss.”
”Oss?”
Han flinade lite då jag måste ha sett ganska rolig ut som blev lite förvirrad, men sedan fortsatte han.
”Ja, oss, Jag spelar i band med min tvillingbror och två andra.”
”Jasså,vad heter dem då?”
Frågade jag nyfiken som jag är.
”Min tvilling heter Tom, han spelar gitarr, sedan är det Georg på bas, Gustav bakom sina älskade trummor och… Jag då, sjunger.”
Det sista dröjde han lite på, men log sedan igen.
”Det låter ju kul, vad heter ni då?”
Svarade jag glatt, lite intressant var det ju att träffa någon som spelar i band.
”Tokio Hotel, vi spelar rock kan man väl säga.”
”Kunde gissa på det.”
”Jasså?”
Han höjde lite frågande på ena ögonbrynet.
”Ja, inte så svårt precis så som du klär dig.”
Oj, då! Det lät inte riktigt bra det, inte alls vad jag menade, snabbt ursäktande försvarade jag mig då jag såg att kollade lite konstigt på mig.
”Asså, nej, jag menade inte på det sättet! Ja.. menade… liksom…eh.. Alltså det är ju inget fel på hur du klär dig eller så…”
Han skrattade lite åt mitt uttryck, men sa sedan.
”Det gör inget, jag förståg vad du menade och jag tar ändå inte åt mig vad folk tycker om hur jag ser ut.”
Lättat log jag tillbaka.
”Tur det då, hehe, ibland säger jag saker innan jag tänker, förlåt.”
”Du behöver inte säga förlåt, tar ändå inte mig som sagt och alla får väl ha sina egna åsikter eller hur?”
Han och log lite retsamt mot mig, kan ju lugnt säga att jag totalt fallit pladask för honom, han är… speciell, låter det bra? Jo, men det gör det nog, tänkte jag lite gör mig själv, ja, speciell det är vad han är. Skarpa kindben som syns och en nästan perfekt näsa, kanske lät det lite udda? Men den är faktiskt näst in till perfekt, det är sant. Något ljusbrun hy från solen, långa smala fingrar och han bar en svart skinnjacka, vilket han också klär sig bra i om ni frågar mig.
”Ja, sant så, alltså att man ska ha sina egna åsikter och inte bara hålla med folk.”
Svarade jag tillbaka, tittade sedan på klockan lite snabbt, tjugo fem minuter över tio, jag hade suttit och pratat med Bill ett bra tag nu, kanske borde ändå åka hem, men vill ju också lära känna den här Bill, han verkar intressant på något vis.
”Ska du redan gå?”
Jag tittade upp, rakt in ett par guldbruna ögon.
”V..v..a?”
Jag fick inte fram ett piss, nu måste han tycka att jag är knäpp som sitter och stammar. Men jag kunde inte rå för det, dem ögonen, så vackra och djupa. Han måste ha tagit av sig solglasögon när jag tittade på klockan, och jag blev nästan glad över det, För nu fick jag se hans ögon, nu stod det helt klart. Jag är kär.
_________________________________________ _
|
|
|
|
