Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

"Den Utvalde"- Oneshot

KOMMMENTERA!!!!



Nattens mörker tycktes omsluta kvinnan där hon sakta sökte sig fram. Hennes fötter nuddade vid några vassa stenar och hon bet hårt ihop sina tänder då vissa utav dem trängde sig in genom hennes tunna sandaler. Smärtan var outhärdlig. Hon hade trott att hon skulle vara framme vid det här laget men då hon lät sin trötta blick flacka genom mörkret insåg hon att det var långt kvar tills dess.

Hon svepte om sig med sin tunna mantel då en kall bris fick henne att huttra till och gåshuden att välla fram. Med en bitter smak på tungan mindes hon den hemska domen som hade fått henne att söka sig till staden. Byborna hade sagt hennes sanna identitet. Vemodigt förstod hon att ingenting av det goda i livet skulle någonsin mer falla på hennes lott, hon var ju trots allt en av de Utvalda.

Den unge mannen sökte sig fram i mörkret. En tjock klump hade bildats i hans strupe då han insåg vad han var tvungen att göra. Min älskade fru är en av de Utvalda, tänkte han förtvivlat. Gode gud, hon var en av de förbaskade Utvalda! Som Svärdsmästare var det hans uppgift att döda de Utvalda eftersom de ansågs vara en fara för samhälllet. Men nu när det hade visat sig att vara hans egen fru så...

”Jag vet att det är din fru det handlar om, Ers Eminens, men med tanke på dina plikter som Svärdsmästare måste du ta hand om alla dem som visar sig att vara de Utvalda även om det är dem du älskar du tvingas ta hand om.”, den vördnadsfulle byborn hade gett mig en menande blick varefter många av dem församlade byborna hade nickat instämmande.

”Gå och se till att hitta henne, Ers Eminens, innan det mörknar”, hade han sagt och bugat sig djupt varefter han gav mig mitt svärd som endast ledaren i byn skulle ha i förvar tills att en Utvald skulle ”tas hand om”.

Kvinnan drog av sig sina sandaler och började springa fort. Dem skulle annars bara vara i vägen. Vassa stenar trängde gång på gång in i hennes blodigt sargade fötter. Hon kände inte smärtan som högg likt knivar i hennes medvetande hon hade lyckats koppla bort det med hjälp av ett litet knep hon kunde. Hon visste inte att det ”lilla knepet” hade krävt Kraften för att utföras. Insinktivt lät hon en del av Kraftens källa strömma in i hennes kropp och lika plötsligt som hon hade vidrört den kopplade hon in hela hennes medvetande så att allt som plågade henne plötsligt försvann.

Hennes fötter läktes. Hennes mantel blev aningen tjockare så att hon inte kände kylan. Kraften bar kvinnan så att endast hennes mantelfåll tycktes nudda de vassa stenarna.

”Vicktoria, älskade!”, ropade den unge mannen och äcklades plötsligt av hans ordval. Hur vågar du tilltala henne som ”älskade” då din uppgift är att mörda henne i natt, hånade en kall röst i hans medvetande. Han försökte ignorera rösten som hela tiden tycktes minska hans beslutsamhet. Han sprang vidare.

”Vicktoria”, ropade en svag röst. Kvinnan ryckte till och all Kraft strömmade ur henne. Hon föll till marken och plötsligt återkom all smärta hon hade känt. Hon hade inte vetat konsekvenserna av att bruka Kraften. Hon var ju trots allt inte kunnig inom Kraftens lära.

Kvinnan vände sig om och lät sin grumlig blick fylld av återkomna smärtor leta sig igenom den tjocka dimman som hade lagt sig på den vida slätten. En man var på väg. Trots det långa avståndet och hennes onekeligen uttmattade ögon kunde hon urskilja vem det var. Det var hennes make.

Hans ståtliga hållning då han saktade in fyllde henne med kärlek. Hon ställde sig upp för att kyssa honom men han drog sig snabbt undan. Hennes blick letade sig efter hans men fann den inte eftersom den satt fastpräntad på marken. Hans raka rygg som hade tyckts utstråla beslutsamhet och styrka sjönk sakta ner.

”Min älskade”, ropade hon i vild extas men fick inget i gensvar.

”Vad är det som beskymrar dig, älskling”, stammade hon fram då hans blick slet sig bort från marken och mötte hennes. Den utstrålade grymhet och i någon mån hat. Kvinnan drog efter andan av fasa och backade undan några steg. Mannen flyttade sig inte ett tum.

Vassa stenar borrade sig in i hennes fötter men smärtan tycktes inte hälften så outhärdlig som smärtan av att se hat komma från hennes älskade makes ögon. Heta tårar började sakta att rinna längst hennes rödflammiga kinder. Vild av smärta och harm skakade hon på huvudet och rufsade till hennes vackra bruna hår.

”Varför hatar du mig så?”, frågade hon med stora tårar rullande längst hennes skära kinder.

Mannen ryckte till och under en halv sekund speglades kärlek och sorg i hans ögon men han återtog snabbt fattning och lät en hård blick möta kvinnans.

”Du är en Utvalde, fattar du vad det innebär?”, röt han.

”Men jag valde inte att bli det, David. Det bara blev så. Av alla människor trodde jag att du skulle vara mest förstående. Men du är lika hård som byborna. Och Svärdsmästarna.”, det sista stammade hon fram. Hon visste att det var förbjudet att yttra deras namn.

Mannen gav henne en sorgsen blick varefter han tog fram svärdet han hade haft gömd under manteln. Med ett klang rycktes den ut ur skidan och kvinnan hoppade till av fasa då hon såg det inristade märket. Det var den gyllene hägern. Svärdsmästarnas sigill.

”Men där tar du absolut rätt Vicktoria, jag är en Svärdsmästare.”

Han förflyttade sig snabbt fram till den vettskrämda kvinnan och med en darrig handrörelse satte han klingan mot hennes strupe.

Kylan av svärdet mot hennes hals hade kommit som en chock men hon pustade ut då hon insåg att hon ännu var vid livet. Stora tårar rullade från hennes ögon och hon gav sin make en blick. Kanske den sista hon någonsin skulle ge honom. Den var fylld av inget annat än kärlek. Hon kände ingen rädsla längre. Han kunde lika gärna döda henne. Att var en Utvalde var ändå lika hemskt.

”Jag älskar dig”, viskade hon.


Den unge mannen visade inte med en min att han kände detsamma utan lät med en enda handrörelse svärdet att borra sig in i hennes strupe. I samma ögonblick som han hade gjort det slängde han svärdet åt sidan och tog tag om den fallande kvinnan.

All hårdhet och likgiltighet försvann plöstligt från hans ansikte då han borrade sig in i den döde kvinnans famn med stora tårar rullande längst hans kinder.

”Jag älskar dig med”, viskade han ynkligt.

Men det spelade ingen roll längre. Hon skulle aldrig få veta det.



© Violet
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Violet - 8 jul 08 - 20:00
Tack återigen så hemskt mkt cissilarsson_!!
cissilarsson_ - 8 jul 08 - 19:18
jättebra!:D
Violet - 8 jul 08 - 12:46
Tack så mkt för kommentarerna rihannalover och Black_Bride!!
rihannalover - 8 jul 08 - 10:01
Jättebra<33
Black_Bride - 8 jul 08 - 00:54
Minst lika bra som "dödens sista rop" :DDD Om inte bättre.
ÄLSKADE den här.
Mer ord finns inte :D Tjenare vad du kan skriva korta noveller alltså!
Keep it up :3 Och maila om du skriver mer oneshots!
Violet - 7 jul 08 - 23:20
Tack såå mkt fluffins!lol
Chokladfluffins - 7 jul 08 - 23:17
Bra !!!!!
Violet - 6 jul 08 - 21:57
ÅÅh tack såå mycket Mangasagan!!!
Mangasagan - 6 jul 08 - 21:55- Betyg:
Åh! <3 Ditt sätt att skriva är så underbart och fängslande! <3
Violet - 6 jul 08 - 21:49
Tack såå mycket Soffe!!
SoffeC - 6 jul 08 - 21:48- Betyg:
Verkligen, helt otrolig! Älskade den. :D
Violet - 6 jul 08 - 21:39
Tack såå jätte mycket Qwatie!
Violet - 6 jul 08 - 21:39
Tack såå hemskt mycket lonlyangel!!
Qwatie - 6 jul 08 - 21:38- Betyg:
Shit vad bra... :)
lonlyangel - 6 jul 08 - 21:35- Betyg:
jättebra skrivet ;>
Violet - 6 jul 08 - 21:22
Tack så jätte mycket xxzxczx! Älskar att du kommenterar!
xxzxczx - 6 jul 08 - 21:19- Betyg:
Underbar <3

Skriven av
Violet
6 jul 08 - 21:11
(Har blivit läst 352 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord