SAMHÄLLETS ANSVAR I |
En ung man springer längst gatan,
plötsligt lägger han sig ner och sträcker ut ärmarna.
Det tunga vapnet glider fortfarande över asfalten,
när den tunga polisvanen skrikande stannar en bit bort.
I det cirkelformade starka ljusskenet,
virvlar skräp och sand omkring honom,
samtidigt som någon bryter upp hans armar på ryggen,
och slår fast handbojorna.
För mig är det ett säkert tecken på samhällets misslyckande,
samhällets ansvar för individens första 18 år har brustit,
och då fungerar inte demokratin.
I den lilla byn råder en chockartad och upprörd stämning.
Lås in honom och kasta bort nyckeln,
fångarna får bättre mat än i skolan,
fångarna får högre dagpenning än värnpliktiga,
säger folk i den lokala butiken.
Men ingen vill ge honom nödvändig vård,
ingen vill ge bättre mat till barnen i skolan,
ingen vill ge högre dagpenning till värnpliktiga.
Det tillåter inte vår ekonomi,
så är det bara,
säger dom förtroendevalda.
För mig är det ett säkert tecken på samhällets misslyckande,
samhällets ansvar för individens första 18 år har brustit,
och då fungerar inte demokratin.
I den lilla byn började livet återgå till det normala.
Han kunde ha valt en annan väg,
alla har ju ett val.
Han satsade aldrig på skolan,
började skolka redan i mellanstadiet,
men alla har ju inte läshuvud.
Han klarade inte kunskapsmålen för någon årskurs,
trots extra specialundervisning.
Vi gjorde verkligen vad vi kunde för honom,
ändå räckte det inte.
Resurserna är trots allt begränsade,
så är det bara,
säger dom förtroendevalda.
För mig är det ett säkert tecken på samhällets misslyckande,
samhällets ansvar för individens första 18 år har brustit,
och då fungerar inte demokratin.
Av Robin B. E. Sjöberg, den 15 februari 2004.
Fram till att individen är 18 år ökar individens ansvar gradvis,
men samhällets ansvar för dom första 18 åren i alla människors liv minskar aldrig.
|
|
|
|
