I belive, but it doesn't matter - kapitel 5 |
Klockan är ungefär fem minuter före tolv på natten och alla sover. Artemis ligger i sin säng, med ett täcke över sig och Gabriel sitter i en skrivbordsstol. Emanuel halvligger i fåtöljen. Han öppnar plötsligt ögonen och reser sig sakta. Han går sakta mot fönstret och glider igenom det. När han är ute ser det ut som om det växer fram två stora svarta vingar från ryggen på honom. Han flaxar prövande några gånger och flyger sedan nöjt mot kyrkogården. Tillika som han tar mark på ett av kyrktornen sätter sig Artemis upp i sängen.
"Gabriel, snälla Gabriel, vakna. Emanuel är på kyrkogården." Gabriel sträcker mjukt på sig och stannar sedan mitt i rörelsen när han hör vad hon säger. Han ser bestört ut och reser sig snabbt. Artemis reser sig ur sängen och drar snabbt på sig ett par svarta jeans och En långärmad röd och svart randig skjorta, ovanpå den tar hon en kortärmad svart t-skjorta. Hon rufsar till håret lite och ser sedan beslutsamt på Gabriel.
"Du måste flyga mig dit. Så snabbt du bara kan." Gabriel nickar långsamt och lyfter försiktigt upp henne i sin famn. Han vänder sig mot fönstret och börjar gå ditåt. Han går långsamt igenom det och precis som på Emanuel så växer det fram två vingar, men Gabriels är vita som snö. Även han flaxar prövande några gånger och sätter sedan iväg mot kyrkogården. De kommer precis i tid för att se när Martin smyger in på kyrkogården. Hans ställer sig framför kyrkdörrarna och ser ut att kolla på klockan.
Artemis ser sökande över området vid kyrkan och söker efter Emanuel. På kyrkans ena torn sitter han. Hon viftar med ena handen åt Gabriel och han börjar flyga ditåt.
"Gabriel, Martin kan se oss nu. Kan du..." Innan hon hunnit säga meningen färdig så snarare känner än ser hon att de är osynliga. Gabriel sätter mjukt och försiktigt ner henne på kyrktornet och hon vinglar först men står sedan stadigt där.
Emanuel ser bestört på henne när hon med en aning vingliga steg går fram mot honom.
"Vad gör du här?!" Han låter förbryllad och avisande. Hans ögon ser svarta ut i natten, och hans humör hjälper antagligen till.
"Jag är här för att hindra dig från att göra något väldigt dumt." Hon ser honom stadigt i ögonen och försöker se ut som om hon hör hemma här på taket. Inombords kan hon inte rå för att hon önskar att hon slapp vara där. Hon står och vinglar och känner sig väldigt osäker där på taket.
"Det enda du kan göra här uppe är att falla ner. Ta hem henne Gabriel." Ängeln och demonen står och ser på varnadra. De ser båda ganska bestämda ut och Artemis harklar till några gånger för att få Emanuels uppmärksamhet.
"Emanuel, får jag påminna dig om att det fortfarande är jag som bestämmer vad jag gör? Jag går inte hem härifrån utan er båda." Han öppnar munnen för att protestera, men stänger den igen när han ser hennes ansiktsuttryck. Hon ser så bestämd ut.
"Okej. Då hamnar ni vänta. Jag har ett jobb att utföra." Han vänder återigen sin uppmärksamhet mot Martin. Artemis går ända fram till Emanuel och ställer sig bestämt framför honom.
"Du skall inte göra honom något. Förstått?" Hon lägger betoning på varje ord och blänger på honom.
"Du skall nu vara en snäll liten flicka och gå ur vägen. Låt mig sköta mitt ifred så låter jag kanske dig vara ifred någon gång." Medan han säger detta förvrids hennes uppsyn och hon ser rent ut sagt förbannad ut. Han ser förbryllat på henne. Hon verkar besitta en del av demonernas humörskiftningar. Hennes ansikte blir blekare medan hennes ögon blir mörka, nästan svarta, förutom att det ser ut som om det brinner en liten låga i hennes ögon. Den lila lågan flammar upp för några sekunder och återgår sedan till att brinna lugnt och verkar vara nöjd över att hållas liten.
"Du skall stänga din stora breda käft och krypa tillbaka in i det rövhål du kom ifrån, förstått?!" Hon tar ganska långa pauser mellan orden och viftar demonstrativt med armarna.
Både Emanuel och Gabriel står med öppna munnar och se förvånat på henne. Ingen av dem hinner sedan reagera på det som händer därnäst. Hon tappar balansen lite och tar några stapplande steg bakåt för att återfå balansen. Hon tar ett steg för mycket och stiger rätt ut i luften. Hon viftar förbryllat med armarna men får inte tag i takkanten. Hon faller neråt. Just nedanför takkanten står en ängel i marmor. Hon får tag i ängelns ena vinge och klamrar sig fast vid den. Hon tar ett bättre grepp om den och drar sig sakta uppåt. Efter en liten stund står hon framför ängeln och kikar försiktigt ut över kanten på statyn. Det är ganska många meter till marken.
De båda reagerar tillika men ändå försent. De springer snabbt fram till kanten men ser henne inte. De ser neråt än en gång och ser sedan på varandra.
"Jaha, det var den flickan..." Emanuel låter sorgsen.
"Jaaa... Men, hon skrek inte, inte en enda gång under hela fallet." Han låter förvånat.
"Men, hon kanske klarade sig..." Emanuel låter hoppfull. Men efter en enda blick från Gabriel så ser han återigen nerstämd ut.
"Hör ni grabbar om ni är färdiga med era diskussioner angående om jag överlevde eller inte, så skulle jag ha en sak att inflika i diskussionen. Efter att nån av er har hjälpt mig upp!" Hon låter förebrående och småilsken. Båda ser ut över kanten och ser sedan längre ner. När de inte kan se henne så suckar Gabriel djupt. Som om han gav upp. Emanuel ser bestört på honom och kastar sig sedan utöver kanten. När han passerar marmorängeln bromsar han med hjälp av sina vingar och stirrar häpet på henne.
"Du, du klarade dig." han låter upprymd medan hon alltjämt ser bistert på honom. Hon räcker honom sin arm och han drar upp henne.
"Ja, men inte är det tack vare er inte. Och jag har inte glömt vad vi diskuterade före jag så opassligt föll..." Hon låter bister. Emanuel ler för sig själv.
"Ja, jag skall inte glömma det." Hon hör på hans röst att hon ler och kan inte låta bli att le själv.
Gabriel ser lättad ut när de kommer upp.
"Kan vi fara hem nu?" Artemis ser frågande på Emanuel.
"Ja, jag lovar den är gången att jag inte gör honom något. Jag har i alla fall för min del fått stå ut med tillräckligt med spänning idag..."
De vänder hemåt och Artemis kastar en sorgsen blick på Martin som just då vänder sig om och går ut från kyrkogården.
När de kommit in i hennes rum sätter hon sig på sängen och skriver snabbt ett sms åt Martin.
Hej, förlåt för den där lappen. Emanuel berättade för en stund sedan att han skrivit den. Jag är väldigt ledsen för det... Jag hoppas du inte tog den på allvar...
Emanuel ser frågande på henne och hon kastar telefonen åt honom. Han läser det snabbt och nickar sedan sorgset åt henne. Hon ser förvånat på honom men lägger sig sedan ner i sängen och somnar ganska direkt. Emanuel sitter ännu en stund och ser på henne. Men efter en stund somnar även han...
----------------------
Kommentera eller så bussar jag Emanuel på er! Han bitsch xD
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | elinmb91 - 18 dec 14 - 11:42- Betyg:  | | Jäklar vad bra!!!! Du borde skriva en bok.jag vill definitivt läsa mer!! | | prickigthallon - 9 jun 08 - 18:58- Betyg: | HAHAHA. Ja, emanuel vill vi ju inte få på oss xD
Skitbra :D | | LipsOfAnAngel - 7 jun 08 - 12:42- Betyg: | | Otroligt bra! :D |
|
|
|
