~Lova att aldrig lämna mig~ - Prolog |
Hon är ljuset i mitt liv. Mitt hjärta slår för henne. Hennes bruna långa hår,
gröngråa ögon som är fulla med liv och hennes mjuka former kan få mig att
stanna upp och känna mig lycklig även i dom mörkaste stunder. Tillsammans går
vi genom mörkret, tillsammans går vi genom ljuset. Hon är min närmsta vän..
jag älskar henne..
Jag går fram på stadens kalla gator med henne vid min sida. Mörkret har nu
lagt sig över staden, medans miljontalsstjärnor lyser upp himmlen. Hon
tar min hand och kramar om den, självklart kramar jag den tillbaka.
Jag ser upp imot himmlen och precis i samma ögonblick ser jag hur en
stjärna faller ner ifrån himmlen och slocknar.
- Stjärnfall, viskar jag med min lite hesa röst och pekar imot riktningen
där stjärnan fallit.
Hon höjer blicken och skådar himmlen nogrannt ifrån stjärna till stjärna.
- Ace, en dag vill jag också finnas där uppe.., viskar hon och vänder blicken
sedan imot mig.
Hon ler sådär underbart som bara hon kan.
- Och jag vill att du ska vara där brevid mig, avslutar hon allvarligt och
ser in i mina ögon.
Jag ler varmt och nickar.
- Jag lovar att följa med dig, viskar jag och kramar hennes hand som en
försäkring att jag håller det jag lovat.
Hon vänder blicken och ser sig lite hastigt omkring, som om hon misstänkte
att någon förföljde oss. Det är den delen av hennes personlighet som jag
fastnade för direckt, mystiken. Snart passerar vi vägbommen som stoppar bilar,
vägen förbi är in till våran hemgata. Vi stannar framför ett gult hus med vita ramar.
Hon ser på mig med sina vackra ögon och med ens får jag för mig att en gnutta av gnistan
i ögonen tynar bort. Hon ler varmt imot mig och kramar min hand en sista gång.
Jag vill hålla kvar henne, hennes hand i min, men hon släpper sakta min hand och jag
blir tvungen imot min vilja att släppa henne. Våra blickar möts en sista gång innan
hon vänder sig om och försvinner in bland de höga buscharset som döljer en stor bit
utav huset. Jag står kvar en lång stund i hopp om att få se henne en sista gång innan
jag börjar dra mig hemåt, men jag vet mycket väl att hon gått in. Nu får jag, som alltid,
den dära ruggigt obehagliga känslan i kroppen. Den som jag alltid får så fort jag släpper
hennes hand innan hon går in till sig. Jag har en svag aning om vad som orsakar hennes 'smärta',
men jag är rädd att jag väljer fel ord och att hon ska ta det så hårt att hon blir sårad.
Men ärligt talat så är jag inte 100% säker, för då skulle jag ha gjort något för länge sen,
men hennes psykiska smärta och blåmärkena berättar en stor del av historien. Även om hon försöker
dölja det så gott det går så ser jag så tydligt att hon igentligen inte mår så bra innombords.
Jag har försökt prata med henne och få henne att själv berätta, men hon har hela tiden dragit
sig undan samtalsämnet, och sålänge inte hon vill berätta så ska jag inte förolämpa henne
med min fråga. Jag lyckas slita blicken ifrån hennes hus och börjar sedan gå hemmåt..
Hon är den vackraste personen i världen,
hon är min själsfrände.
Jag älskar dig..
--------------------------------------------- -------------------------------------------------- ----------------------
Jaa, här är då prologen till min berättelse^^ Hihi, hoppas att ni gillar den;)
Kommentera GÄRNA och kritisera!!:D Tar åt mig all kretik och föröker då förbättra de:P
Jag ska skriva del 1, sen får ni säga er åsikt om ifall den ska fortsätta^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 31 maj 08 - 17:42- Betyg:  | | Jättebra:D | | EmelieCarlsson - 28 maj 08 - 13:46- Betyg: | | Superbra Emma! :O Jag vill inte att du flyttar! :'( <333 | | SaraAndreasson - 27 maj 08 - 18:48- Betyg: | Du skriver jätte bra!!!!
Fortsätt! :D | | bellsan - 27 maj 08 - 18:25- Betyg: | Jättebra!
Fortsätt :) |
|
|
|
